När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Så himla amazing bra! Kommer sakan den här ffn♥

är den slut? Du ska veta attt du skriver sjukt bra, och att jag kommer sakna denna ff:n! Dör Louis? Det vore för sorgligt! Jättebra♥

Dö inte Louis! Du skriver så otroligt bra, det här är en av de bästa fanfics jag läst, och jag har läst en hel del. Så synd att den snart är slut

Du skriver för bra! (Louis dö inte, Louis dö inte, Louis dö inte..)

Epilog


"Jag vill verkligen inte göra det här", mumlar Dominique och pillar på sugröret i glaset. Hennes naglar är som normalt nedbitna tills där fingrarna faktisk börjar, men det hindrar henne inte från att ha suttit i en halvtimme på morgonen och målat varenda millimeter av dem svart.
Hon vickar farligt på stolen, och Victoire ser i ögonvrån hur ett gammalt par samt en servitris ser nedvärderande på dem, som om de vet att de inte passar in här.
Victoire biter ihop sina käkar medan hon betraktar sin systers ögon; det verkar nästan som om de har blivigt mörkare de senaste månaderna.
Dominique tittar plötsligt upp, och ser hur Victoire betraktar henne med en sorgsen blick.
Hon fnyser.
"Jag är okej", säger hon surt, en mening hon har upprepat i flera månader, för att sedan blänga lite till på sin storasyster.
Victoire suckar, men säger inte emot, eftersom hon vet hur lite det kommer påverka Dominique eller hennes humör.
"Jag skulle helst slippa det här också, om jag ska vara ärlig", muttrar hon, och Dominique tittar ned på sina händer på bordet. Vic skakar ur håret från ögonen och försöker att spänna blicken i Dominique.
"Men vi måste göra det. Vi är skyldiga honom så mycket".
Dominique fnyser igen. "Vi är inte skyldiga honom någonting, vi känner knappt killen, det var inte oss han tog ett intresse i, eller hur? Nej, han var upptagen på andra håll".
Domi flinar lite retsamt, men leendet ser stelt och onaturligt ut.
Victoire spänner sina käkar än en gång och tar ett djupt andetag. För att inte börja skrika eller inte att börja gråta, det vet hon inte.
"Jag pratade inte om hans... pojkvän", muttrar hon, och även fast hon inte nämner ett namn så får hon en väldig reaktion av Dominique, som tittar upp så hastigt och med en sådan förvånad blick att det skulle vara underhållande om inte hela scenen, och hela livet, var så O-underhållande.
"Vi", väser Victoire tyst mellan sammanbitna tänder medan hon stirrar på sin syster. "Är skyldiga honom så mycket, okej?"
Domi kollar ner på sitt glas och säger ingenting på en lång stund. Hon börjar pilla bort lappen som sitter på sin glasflaska, medan Victoire kollar runt omkring sig.
Det är en varm, men inte för varm, sommardag, och solen är hela tiden nära att sticka fram bakom ett av de stora, vita molnen som flyter fram lugnt på himlen. Turister och fransoserna vandrar runt och pratar på massor av språk som är främmande till båda systrarna. Ingen av dem säger någonting på en lång stund, för de båda vet att revan som fanns mellan dem innan allting hände har vidgats med ungefär tio gånger, och de kunde inte vara längre ifrån varandra.
En mobilsignal skär igenom den idylliska eftermiddagen, och Victoire tar upp sin mobil för att svara. Hon hajar dock till när hon ser att det är Lucy, och snabbt så trycker hon på avböj samtal.
Dominique blinkar till i förvåning, och stirrar på sin syster i tystnad några sekunder.
"Vem var det?"
Victoire kastar en flyktig blick på sin syster och rycker på axlarna. "Ingen. Eller, ingen viktig i alla fall."
Dominique stirrar på Victoire i något ögonblick till, medan tystnaden faller mellan dem igen.

"Jag följer inte med dig hem".
Victoire kollar sakta upp på sin syster, som möter hennes blick och håller den längre än hon har gjort på länge. Victoire vill kolla undan, hon vill inte se hur beslutsam hennes syster är över att lämna henne, men hon kan inte. Hon bara möter Domis blick och låter tårarna börja rinna tyst.
"Hur länge har du planerat det här?"
Dominique rycker på axlarna, lika sval som alltid även fast hennes syster sitter gråtandes framför henne. En liten röst långt inom henne frågar henne: hur blev du såhär?
Hur? Domi har ingen aning. Istället för att tänka på det så drar hon sina fingrar genom sitt hår, som har gått tillbaka till sin normala färg.
"I några veckor, antar jag. Sen du frågade om jag ville följa med hit; ett beslut som jag seröst börjar ifrågasätta, om jag ska vara ärlig".
Victoire rynkar sin panna något åt sättet hennes syster försöker ändra ämne. "Och du tänkte inte på att berätta för mig innan? Varför gör du det här, för övrigt?"
"Jag måste bara komma iväg. Jag kan inte vara hemma, där mår jag hemskt. I skolan mår jag ännu sämre. Hur kan de förvänta sig att jag ska ha lektioner och prov när han..."
Hennes röst bryts och hon skakar på huvudet. En plötslig bild av hennes bror, blixtrar till i hennes huvud, och hon stockar sig på orden när hon fortsätter.
"Jag klarar det inte, bara".
"Och pappa? Mamma? Tänker du bara lämna dem också?"
Dominique svarar inte på ett tag, och när hon gör det är hennes röst sammanbiten.
"Pappa har knappt kollat mig i ögonen sedan vi kom hem från Paris. Han tycker det är mitt fel-"
"Det gör han inte alls, han bara-"
"Han bara vägrar vara i samma rum som sin dotter i mer än en minut. Jag är kanske inte ett geni som du, Victoire, men jag är ingen idiot." Hon kollar ner på sina händer. "Och faktiskt... Mamma och pappa är en av anledningarna jag sticker, jag... Jag orkar inte, bara. De förväntar sig alltid för mycket av mig, jag klarar inte av det".

Victoire blinkar ett par gånger, och försöker fånga sin systers blick, som är envist nere i bordet.
"Och mig då? Tänker du lämna mig också?"
Dominique är tyst. Hennes hals snörps ihop sig som en säck, och hon vägrar kolla upp på sin storasyster. För vad ska hon säga? Det finns inget att säga längre. Allt som kan ha sagts mellan dem för att fixa det här, har sagts redan.

Victoire skakar på huvudet och biter sig i tungan för att inte börja skrika. "Det är svårt för oss alla, Domi, men vi kan inte bara sticka därför att saker blir svåra, för livet suger men man måste leva det ändå."
Domi kollar hastigt upp på sin syster som skakar av ilska, och försöker trycka bort tårarna som samlas i hennes ögon.
"Jag hittade honom, Vic", väser hon, på gränsen att gråta igen. "Jag hittade honom där, jag höll honom. Du har ingen aning om hur det var. Han bara... låg där. Alldeles ensam. Jag måste göra det här. Jag kan inte åka tillbaka".
Victoire sväljer hårt för att få ner den otroligt stora klumpen i hennes hals, men nickar. Ilskan har lagt sig något, men är fortfarande där hon ett svidande sår som nog aldrig kommer att bli bättre.
"Lova mig bara att du kommer tillbaka. Kom tillbaka för mig. Jag kommer inte klara det om jag förlorar dig också", ber hon, och för första gången på flera månader så ser hon något nytt blixtra till i Dominiques ögon. Kärlek, och äkta glädje.

Snabbt så torkar systrarna bort tårarna som rinner nedför deras kinder, ignorerar de konstiga blickar de får och lägger ett par sedlar på cafébordet innan de reser sig och skyndar sig iväg.
När de har gått runt i tjugo minuter, och Victoire är säkra på att de har gått vilse bland alla gator och folk, stönar Dominique till och visar så att de har hittat rätt port.
"Jag önskade nästan att vi inte skulle hitta den", Mumlar hon, men öppnar den och går in med hennes syster i släptåg.

När de kommer upp på den tredje våningen så kollar de runt på de olika dörrarna innan de hittar en där det står M. Dupré på namnslappen. Efter en stund av osäkerhet och rädsla så ringer Victoire tveksamt på klockan. Ringningen skär genom de tysta trapphuset och får båda systrarna att hoppa till.
Sedan hörs en hög skällning och sedan en röst som ropar "Fot, Bunny, och tyst!" Hastiga steg närmar sig och dörren låses upp innan den öppnas och framför dem står Milou.
De nästa ögonblicken i denna scen är alla tre personerna som stirrar på varandra. Milou har inte sett varken Dominique eller Victoire de senaste tre månaderna, och att säga att han är förvånad över deras plötsliga ankomst är en stor underdrift.
Han har förändrats en del, märker Dominique, och minns den unga, glada pojken som hon hade mött för snart ett år sedan.
Han har blivit längre, men han hänger med huvudet så det ser nästan ut som att han har krympt sedan de såg honom senast. Hans hår har blivit så långt att han har samlat ihop det i en tofs i nacken, på ett sett som Louis absolut skulle ha avskytt. Hans ögon är trötta, och det ser ut som om han inte har fått en god natts sömn på flera dagar.

"Åh, juste", muttrar han medan han stirrar på tjejerna som stirrar tillbaka. Sedan hörs ett högt skall bakom honom och han rycks tillbaka till verkligheten när han febrilt försöker hålla tillbaka labradorvalpen som har kommit för att hälsa på de nya gästerna.
"Uh", Milou pressar sin hund milt åt sidan medan han gestikulerar för systrarna att de är välkomna in i den trånga lägenheten.

"Vill ni ha te?"
Dominique skakar på huvudet medan Victoire svarar på frågan med ett svagt "ja, tack". Milou reser sig från soffan och går in i köket, där han överväldigas av en glädje att de inte kan se honom här.
Medan han sätter på vattenkokaren och tar fram tepåsar så försöker han göra så lite ljud som möjligt medan tårarna rinner nedför hans kinder, obarmhärtiga och helt genuina.
Varför kom de hit, egentligen? Varför behövde de komma, just nu, och påminna honom om allt han förlorade? Om allt han saknar, och allt han aldrig någonsin kommer att få tillbaka?
Med en van hand så torkar Milou bort tårarna med baksidan av handen, och tar ett djupt andetag. Inte känna, inte tänka, inte minnas. Det gör för ont.

"Vi kom hit för en anledning, Milou".
Milou stannar till och suckar irriterat. "Snälla, kan ni sluta smyga upp på mig? Det är läskigt".
Dominique sätter sig vid bordet, snabbt följd av sin syster, och de båda kastar tysta blickar till varandra när den andra inte ser. Milou kommer på sig själv med att minnas dagarna då de där två aldrig kunde hålla tyst, och då de alltid grälade om någonting. Nu säger dem inte ett knyst till varandra, och de är som främlingar. På något sätt så är det mycket, mycket värre.
Milou sätter sig mitt emot dem, och Victoire kastar en blick på sin syster innan hon börjar.
"Vi hade skjutigt upp att få sakerna i hans koffert. Tills bara för ett par veckor sedan, då juristerna sa att antingen tar vi det eller så slänger dem det".
Milou fnyser för sig själv. Jävla mugglarjurister, tror att de vet någonting.
Dominique tar över talet som de så uppenbart har övat några gånger eftersom hon helt naturligt flyter på när Victoire börjar gråta och kan inte fortsätta prata. Milou ser hur den yngsta systern spänner sina käkar, men antyder inte på något annat sätt att hennes syster har avvikit från det normala.
Milou tvekar lite, men lägger sedan sin hand över Victoires. Hon kollar upp och ler svagt mot honom.
"Vi fick hem sakerna i en låda, och våra föräldrar vägrade kolla i den. Det ända de ville ha, sa dem, var hans trollstav men den hade de redan."
Milou nickar än en gång mot Dominique för att visa att han hänger med än så länge. Milou hade inte kommit på begravningen. Inte för att han hade blivigt inbjuden i alla fall, det hade varit ganska uppenbart att ingen av Louis föräldrar egentligen ville ha honom där mer än nödvändigt. Med ett smärtsamt hugg i magen så känner han igen situationen, fast med hans egna föräldrar, flera år sedan.

Ett knäpp på vattenkokaren skvallrar om att tevattnet är klart, men ingen gör en ansats att röra på sig.
"En av sakerna var en bok, en dagbok", Säger Dominique, och nu måste även hon ta en paus för att ta ett djupt andetag. "Alla sidor var utrivna förutom några få, och vi tror att du vill läsa dem".

Victoire tar snabbt fram ett kuvert ur sin väska och skjuter fram det över bordet. Milou bara stirrar på det, med en frånvarande och tänkande blick, som om det skulle öppna sig själv om han bara stirrade på det länge nog.
Öppna det bara, för fan.
Victoire stirrar på Milou och manar på honom med sina tankar att öppna kuvertet, eller i alla fall ta det. Hon orkar inte se på det längre.
Sakta så tar Milou kuvertet och börjar öppna det, fortfarande sakta, men stannar halvvägs igenom och tittar upp.
"Förlåt, men jag tror jag vill vara själv för det här", Mumlar han och lägger kuvertet i hans bakficka, fortfarande halvt öppnat. Han ser systrarnas förvånade och irriterade blickar, men till slut nickar de båda.
"Självklart", Mumlar Victoire och blinkar, hårt. Hon tvekar en sekund, och sedan sväljer hon.
"Milou, han älskade dig. Det vet du va?"
Milou möter inte hennes blick. Han tittar ner på kuvertet, och är lika blek som pergamentet.
"Jag vet", mumlar han till sist.

De går ut i hallen igen där de tar på sig sina jackor. Det finns ingenting mer för dem att göra där.
"Hejdå", Muttrar Victoire och skyndar sig ut ur dörren, medan Dominique stannar kvar, hoppandes från fot till fot medan hon kollar runt i rummet. Efter en liten stund så går hon fram och kramar om Milou hårt. En kort kram, sedan muttrar hon "Hejdå Milou", innan hon skyndar sig efter sin syster.

När teet är klart så sätter sig Milou vid köksbordet igen. Bunny hoppar upp på stolen bredvid, och han klappar henne förstrött medan han stirrar på kuvertet i hans andra hand.
Sedan sliter han upp det, snabbt och ivrigt, och börjar att läsa.


-Stella♥

Du skojar va? Såhär bra kan man inte skriva!!! Bäst av allt! Jg kan knappt fatta att det är slut! Vill så gärna få veta vad som stod i brevet!!!!

Men framför allt, jag vill tacka dig för att få läst en av de bästa ff:arna♥

JÄTTEBRA!! ♥

För sorgligt... ville inte riktigt acceptera att Louis dog i förra kapitlet, utan hoppades på att han skulle överleva... men tydligen inte

Avslutningsvis vill jag säga att det här verkligen har varit en superbra fanfic som jag uppskattat att läsa, och det är tråkigt att den är slut nu. Du har ett superbra språk, och tycker definitivt du ska fortsätta skriva! Superbra jobbat, guldstjärna till dig! ♥

Louis</3


Shit så himla bra avslut på det hela! Det har varit underbart att få läsa denhär ffn! Tack♥♥

Trodde inte att Louis skulle dö på riktigt, utan bara nästan...
En otroligt bra fanfiction som jag tycker du ska vara grymt stolt över!