Boken utan namn

Helt fantastiskt! Alldeles underbart! Du skriver som en ängel (en skrivande ängel alltså, en som skriver sjukt bra)! Jag längtar till nästa kapitel!

Jag kan inte säga annat, än att jag fullständigt håller med alla andra!

Såå bra!! ♥

Läser!!!!!
Har sträck läst och jag säger bara OMG vad bra!!!

Wira
♥♥♥♥♥
Ester Potter 04
Och jag blev lycklig när jag såg att du hade kommenterat ♥
ceczan04

DU ÄR SUPERMEGAMUGGLISFANTASTISKTJÄTTEBÄSTAZUM ♥


Du är en ängel ♥♥♥


Tack! ♥



♥♥♥



Tack snälla du ♥

TACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACK

♥♥♥

Här kommer nästa kapitel :

Kapitel 32

“Mr Dumbledore, jag förmodar att du har hör detta från Ophelia.” Dumbledore släntrade förbi mig utan minsta tecken på att ha reagerat.
“Hm, ja, ex antal gånger.”
“Så hur ska jag få det att gå ihop med mina andra lektioner?”
“Mr Snape tar hand om dina lektioner”, sa han. “Så att de passar dig, självfallet.”
“Mr Snape?” frågade jag förvånat medans jag lät blicken passera en stor tavla föreställande en man i en riddarrustning. För ett ögonblick så tavlan nästan levande ut. Jag viftade bort tanken och fokuserade på vad Dumbledore hade sagt till mig istället.
“Ja mr Snape är en mycket skicklig man på alla de sätt. Klockan halv åtta på måndagar, tisdagar och torsdagar?”
“Okej.” Vad skulle jag säga: nej, tyvärr det passar inte. Jag himmlade med ögonen och såg på klockan Redan halv sju, lektionen i försvar mot svart konster började om en kvart. “jag måste gå nu.”
“Visst, låt inte mig hindra dig.”
Jag gick ut genom dörrarna till Dumbledores kontor samtidigt som jag gnuggade sömnen ur ögonen. Solen hade precis gått upp och över hela landet hade kyla och dimma lagt sig. Det började bli vinter. Jag skyndade mig ner för trapporna och till klassrummet där jag nätt och jämt han in genom dörren innan professor Bakster stängde den med en smäll. Han såg på mig under sina smutsliga små glasögon som hade kanat ner en bit på näsan.
“Miss Caugaqui, var vänlig att passa tiden i fortsättningen.” Jag nickade lydigt och satte mig ner. Professor Bakster ställde sig vid katedern och funderade.
“Slå upp era böcker på sidan åttioett!” sa han sedan förmanande. Jag bläddrade snabbt fram och fick upp en sida med rubriken “Blodsmagi.” Ett tyst skratt spred sig i klassrummet men sedan förblev det tyst.
“Efter att ni har läst ska ni skriva två pergament med fakta. Två pergament, det fixar jag lätt var min första tanke. Men det visade sig vara svårare än vad jag trott. En hel timme senare satt jag ändå fullt nöjd med två fulla pergament framför mig. Jag gick fram till professor Bakster och lämnade stolt in dem.
“Klar?”
Jag nickade. Han läste lite och log.
“Bra. Du kan gå.”
Han hade lett mot mig. Det var första gången på väldigt länge, faktiskt var jag rätt säker på att jag aldrig hade sett honom le förut. Därför var det mer förvånande att han hade lett mot mig, jag var inte direkt hans favorit elev.

Jag hade fått gå en kvart tidigare. Mina ben rörde sig automatiskt genom korridoren, nu var det som vanligt, jag var ensam med mina egna tankar. Fångad i min egen bubbla, jag ville bara fly. Jag blundade och råkade av misstag gå in i någon, jag snubblade och trampade snett. Personen framför mig fångade upp mig i sina armar och jag drog mig snabbt ur dennes grepp.
“Förlåt”, mumlade och slängde ett kort ögonkast på personen framför mig.
“Nej, förlåt mig, jag var i mina egna tankar.”
“Jag med.” Jag log och tittade upp igen. Det var en kille som stod framför mig, han hade brunt hår ner till axlarna, ganska fint tyckte jag.
“Tom, mitt namn är Tom Harper”, sa han och tog min hand.
“Saturna Caugaqui”, sa jag och såg att killen hade på sig en Hufflepuff skjorta.
“Caugaqui?!” utropade han frågande. Jag såg förskräckt på honom.
“Ja?”
“Så du känner till Leah Caugaqui?”
“Ja.”
“Hon är mördaren till mina föräldrar.”
“Hon var…”
“Vad menar du?”
“Hon är död.” Jag svalde och kände hur tårarna brann bakom ögonlocken. Även om hon var en sjuk person var hon min mor.
“Är du hennes dotter?” andades Tom. Jag nickade. Han slog ner blicken och skakade på huvudet.
“Det stämmer inte.”
“Vad?”
“Jag är säker på att hon hade en pojke. Jag tror att han gick under namnet Hugo någonting…jag tror att det var Abott. Hans riktiga namn minns jag inte.”
“Är du säker?” Jag kände hur klumpen i magen växte sig större och större. Hugo Abott, det fick inte vara sant.
“Nu vid närmare efter tanke, jag är helt säker. Jag vet att det stod i tidningen för ett tag sedan att han hade gått bort.”
“Idiot”, mumlade jag för mig själv.
“Idiot?”
“Nej...jag menade, eh, vänta här!” Jag skyndade igenom korridoren igen och fram till klassrummet. Hugo satt där inne och jag tecknade till honom att skynda sig ut. Han reste sig upp och lämnade in sina pergamentrullar, nickade mot mig och gick ut.
“Vad är det?” han var irriterad och hans blick flackade fram och tillbaka. “Jag var inte klar! Nu kommer jag att…”
“Tyst”, avbröt jag honom och satte fingret mot munnen. “Kom!”
“Saturna, stanna!” uppmanade han mig. Jag började protestera men han höll fast mig. “Lugna dig och berätta genast vad som har hänt.”

“Hugo Abott”, började jag ,“eller ska jag kalla dig Hugo Caugaqui.”
“Vad menar du?” Jag höjde på ögonbrynet. Han stirrade in i mina ögon, hans annars så ljusa ögon hade blivit mörka av irritation.
“DU ÄR SJUK I HUVDET SATURNA! ÄRLIGT! LÅT MIG VARA JAG VILL ALDRIG MER SE DIG!” skrek han och gav mig en svart blick.
“HUGO INSER DU INTE?” Han vände sig om för en sekund och mötte min blick igen. “VI ÄR SYSKON!” skrek jag över korridoren. Han stannade tvärt, såg på mig som för att se om jag skämtade. Men det gjorde jag inte.


Tack för alla tummar och kommentarer ♥♥♥

AlLtsÅ så jätTEbra AtT jG inte Kan sTaVa!

Sååååå bra!
Och Saturna och Hugo är syskon!

Åååååå vad bra jag som typ shippade Hugo och Saturana gör inte det längre det är ju syskon!

Du är fortfarande SUPERMEGAMUGGLISFANTASTISKTJÄTTEAZUMIGASTIVÄRLDEN!!!!!!

Noooooo! Älskade Saturna och Hugo som par... Men att de är syskon är ju också bra. Hela berättelsen är ju superbra!