Exchange [SV]

Jättebra!

Arigato :3
Jag har börjat gå in på Pottermore en del. Har varit medlem ett rätt bra tag men har inte blivit aktiv där förrän nyligen. Där upptäckte jag att boken "Nittonhundratalets stora trollkarlar" egentligen ska vara blå; inte brun. Men nu har jag ingen ork att ändra det, så det får vara som det är. ;p

*

Så, nu ska vi se vad det blev av den här delen... En del av det som kommer är byggt på egna erfarenheter (början av fjärde stycket vill säga).
Ibland - eller rätt ofta - känns det som om jag överdriver med saker och ting när jag skriver. Speciellt med känslor. Men det är för att jag verkligen vill gå in på djupet i min karaktär. Jag hoppas att ni kan ha överseende med det nu och framöver. :3
***

Kapitel 6.6

Plötsligt kom Zam ihåg varför han befann sig i biblioteket överhuvudtaget. Det var inte för att läsa någon tidning, eller för att prata med någon tjej han trodde skulle vara borta över julen. Han vände på huvudet åt vänster för att se in mot hyllorna och fick se Cory sitta på golvet med tre böcker inlindade i sin famn. Han lutade halvt sin rygg mot hyllan bakom sig och hade hasat upp knäna mot bröstkorgen som om han försökte skydda böckerna. Zam försökte läsa av hans ansiktsuttryck så gott det gick från där han satt. Var han otålig? Rädd? Det var någon negativ känsla som formades i hans ögon; Zam kunde bara inte avgöra vilken.

"Jag måste gå nu", valde Zam att säga till Samantha då han vände tillbaka huvudet mot flickan.

Han försökte komma på en förklaring, men hann inte yttra sig innan Samantha gav sitt svar.

"Okej", sa hon bara, försökte själv slänga en blick in mellan hyllorna innan hon hoppade ner från bordet hon suttit på. "Är det många av killarna som stannat hemma över julen?"

Zam skakade lätt på huvudet.

"Nej, det är bara jag och Cory", sa han. "I vår årskurs då."

Elwira nickade lite, gav ifrån sig ännu en stel min till ett leende och försvann bort mot sitt eget bord.

Under svårtolkliga tankar och ett nyfunnet lugn reste sig Zam upp från sin plats och placerade tidningen i sitt ställ igen. Han greppade tag i sina böcker och började röra sig bortåt mot den andra pojken.
-

När Zam kom fram till Cory kunde han äntligen läsa av känslan i hans ansikte; fundering. En svag förvirring kunde skymtas därtill och även om Zam ville göra något för att få det till det bättre hade han ingen aning om vad han var menad att säga.

"Har du bestämt dig för vilka böcker du ska ha?" frågade han istället och försökte att hålla stämningen lätt. Kanske kände sig Cory bara obekväm att vara ensam i det stora biblioteket; Zam hade ju varit borta ett rätt bra tag.

Cory sänkte sin blick ner mot böckerna och verkade tappa sitt tag om dem. En bok med mörkgrönt omslag och guldfärgade kanter föll ner på golvet. Zam placerade sina egna böcker på bordet intill och hukade sig ner för att ta upp boken.

"Jag kan hjälpa dig att bära om du vill", sa han lätt och tog emot de andra böckerna innan de också föll ur pojkens grepp.

Under tiden han reste sig gjorde Cory detsamma. Zam ställde upp böckerna i en trave på bordet och började samla in de andra de hade tagit fram.

"Innan vi går och lånar får vi ställa tillbaka dem vi inte vill ha", sa han till Cory som lugnt och stillsamt började plocka på sig böckerna för att placera dem i sina rätta hyllplan.
-

Väl tillbaka i uppehållsrummet tog sig Zam en noggrannare titt på vad Cory hade valt för böcker tillslut.

Legender och myter: en värld bortom vår egen, Kampen om Kina: den dolda sanningen och Magins under genom tiderna låg framför honom på bordet vid brasan. Han var glad över att ha hittat åtminstone en bok som lät intressant för pojken. Hans egen bok låg en bit ifrån, tycktes ropa på honom för att han skulle öppna och bläddra i den. Han log smått åt sin entusiasm; Han trodde aldrig att han faktiskt skulle bli så pass intresserad av att få läsa en bok att det bokstavligen kittlades i fingrarna på honom.

Han lyfte varsamt upp samlingen med texter och slog sig ner i soffan där Cory redan satt och stirrade in i den tända brasan. Zam vände sig mot pojken för att säga något - vad som helst - men kom inte på något. Istället sköt han över de resterande böckerna på bordet så att den bredvid lättare kunde nå dem. Han tyckte inte riktigt om tystnaden, och kände att han ville visa sig glad över Corys sällskap, men det var svårt att få upp stämningen som han ville ha den.

Han försökte ignorera den öde känslan som omringade honom i det annars tomma uppehållsrummet och satte sig bekvämt lutad mot soffryggen. Han slog upp boken han hade i sina händer och började läsa i hopp om att komma i andra tankar.
-

Zam höll på att somna. Hans tankar kändes suddiga och infiltrerade av all text han supit i sig den senaste timmen och även om det inte hade gått så lång tid var det tillräckligt för att han skulle sänkas in i en sövande dimma. Det var inte så att det han läst varit tråkigt; nej, snarare tvärtom, men han mindes nu varför han inte läste så ofta; han blev fast. Han fastnade mellan verkligheten och det han läst och visste att det var omöjligt att komma ur om man inte gav det lite tid. Nu halvt låg han ner i soffan med huvudet på armstödet och boken igenslagen på magen. Stentaket verkade inte direkt tilltalande, men i de gråtonade färgerna spelades berättelserna han läst upp och för ett tag såg det ut som om besvärjelserna som kastades kom alldeles inpå honom. Han försökte få ordning på sina tankar, försökte komma på vad han skulle kunna göra istället för att slösa bort tiden i detta svårhanterliga tillstånd, men inget av det han tänkte på kändes tillräckligt lockande.

Jag kanske ska börja städa igen, tänkte han, halvt roat, och påmindes om den gången han läst ut en bok han fått låna från sin farbror och varit så pass fast i handlingen att han inte hade kunnat göra annat än att städa köket. Allt annat hade han inte haft ork för.

Han kände likadant nu. Han skulle inte kunna göra annat än sådant som inte krävde tankeförmåga. Tankarna skulle i sin tur få stanna kvar i boken en stund till innan de skulle ge upp och återvända till verkligheten.

Segt hasade han sig upp från sin liggande ställning - vilket väckte liv i hans nästintill bortdomnade kropp - och gnuggade bort sömnen ur ögonen. Det första han lade märke till var Cory som fortfarande var fast i sin bok. Det fanns många myter att berätta om, vilket gjorde den röda boken väldigt tjock och välfylld, så där skulle han få sitta ett bra tag till.

Det andra Zam fick se var något lite mer levande; ett trevligt sammanträffande. Samantha hade precis kommit in genom dörren till uppehållsrummet och passerade förbi platsen där han satt. Zam mötte hennes blick och fick upp ett vänskapligt leende som för att hälsa. Kanske att flickan besvarade det, kanske att något gömde sig i hennes mungipa som var menat att vara ett leende, men det var så otydligt att Zam inte vågade gissa på något.

I nästa stund var hon på väg upp mot flickornas sovsalar.

Zam valde att inte titta efter henne. Han vände tillbaka blicken mot sittplatserna vid brasan och hasade upp ena knäet intill sig. Han lät högra armen vila på det medan hans tankar började slitas från det han läst innan till något han egentligen inte ville gå in på.

Känslor.

Han kände att han inte klarade av att vara omedveten om vad som pågick inom honom. Han kände att han behövde slå fast en slutsats; för sin egen skull. Det som bubblade upp inom honom varje gång han såg Ravenclawflickan behövde förklaras. Han behövde i alla fall komma med en teori.

Det var där hans känslor och tankar motsade varandra. Han hade hört och läst om kärlek, han hade sett det, han hade till och med trott att han upplevt det innan han insett att flickan han var med inte alls betydde något för honom... Men det han kände nu; det kunde inte vara kärlek; det fick inte vara kärlek.

De hade egentligen inte träffats bara ett fåtal gånger; deras relation hade egentligen inte byggts fram under några få möten; de hade gått i samma klass i fem år, Zam hade bara inte uppmärksammat de tystare eleverna förut.

Han kände sig plötsligt yr. Han klarade inte av att tänka på något han inte hade något svar på, han klarade inte av att välla upp de oförklarliga känslorna inom sig och han ville verkligen inte förstora upp det för sig själv eller för någon annan. Han behövde få kontroll igen.

Han spände käken, bet ihop tänderna och fokuserade blicken rakt framför sig. Nej, det kunde inte vara kärlek. Det fick inte vara kärlek.

Super!

Jättebra!

Själv hamnade jag i Gryffindor på Pottermore. Vet inte riktigt vad jag tycker om det... xD

Ska börja läsa, verkar spännande ^^

Jättebra, ser mig själv lite grann i det där att det inte får vara kärlek. ^^

Nu kommer jag inte ihåg vem Mindy Clairton var men jag kollade i karaktärsregistret och såg att hon var 18 år men man går ju endast sju år på Hogwarts. Visserligen vet jag nu inte om hon fortfarande går på Hogwarts eller inte - men jag antar att hon gör det? - eller om hon typ börjat ett år senare som Hermione t.ex.

Solkatten: Mindy Clairton har inte blivit nämnd i berättelsen ännu, och jag vet inte om hon kommer att bli det heller, men för er som undrar så är hon Theos flickvän och går sjunde året på Hogwarts i elevhemmet Gryffindor.
Mindy är född under andra halvan av året - i November 1999 - och eftersom man måste vara sjutton när man börjar sjunde årskursen så började hon, precis som Hermione och Richard, ett år "senare".

Det var kul att göra lite mer utförliga beskrivningar av karaktärer. Det kanske kommer mer av det framöver... xP
Synd att man inte kan göra spoilers i spoilers...

Ah okej. ;D

Jag kan hoppa in och tacka för era kommentarer (och för ert tålamod; något jag kommer att värdera högt under tiden jag inte har några färdigskrivna kapitel).

Jag ska försöka skriva ihop något till helgen så att vi kan fortsätta berättelsen. Det finns två anledningar till varför jag har varit lite seg, varav den ena är att jag har två stora prov dagarna efter varandra; ett samhällsprov imorgon och ett naturkunskapsprov på torsdag.
Den andra anledningen är att jag inte har någon aning om hur nästa del kommer att se ut. xD Jag har några stödord klara att användas, men hur jag ska komma dit det är ett mysterium.

Önska mig lycka till de kommande dagarna nu då. Det kommer nog att behövas. ♥