Att hitta balansen.

Eller hur what's her problem! Dock säger hon ju att hon har pojkvän.
^^
Glad att få din kommentar igen. :'D ♥

Irländsk då. Men det blev felstavat i word... :o

Ska rätta!

Azum berättelse din lilla lama. I alla fall det jag läst hittils vilket bara är prologen och kapitel 1 *-*

HIHI tack Nat! Llama llama llama... Måste lyssna på den låten nu.. xD Tackar ödmjukast för att du tycker om det! ♥

Tack för att du inte ens SVARADE på min kommentar din H.
*Osams*

HAHA MEN DU VET ATT JAG ÄLSKAR DIG NADJIS : ) ♥ Och att du läser även om jag inte svarar! Nu kan jag förresten lägga ut nästa kapitel ♥

FJÄSK.

Okej, jag vet inte riktigt hur många jag kommer få emot mig men jag måste vara ärlig:
jag gillar faktiskt tanken av att Jessica skulle bli intresserad av David. Det känns bara så perfekt, nästan bättre än hon och Sirius.
Men det kan också ha någonting att göra med min kärlek till vampyrer

Fantastiskt kapitel som vanligt, ledsen för att det tog ett tag innan kommentaren men jag var tvungen att läsa om kapitlet på både en och två gånger, så underbart!

Älskar hur du beskriver! Dina ord gör det hela så tydligt och man kan verkligen se framför sig hur det ser ut.

Längtar efter nästa kapitel, så spännande på fortsättningen! ♥

Detta är då sista kapitlet, epilog. Vad man nu vill kalla det. (Första gången jag skrivit klart en fanfiction. WOT WOT WOT! Även om den är lång från färdigskriven.. xD)

Hoppas ni tycker mycket om det. Har verkligen försökt få det så bra som möjligt, men ja, jag vet att det är väldigt mycket falska känslor hos dem alla just nu... Nu ska jag inte avslöja mer! IVÄG OCH LÄS MED ER MINA TRIZIONS! :'D ♥

Kapitel 26. Mörka Tider (Epilog)

Jessica

Nyår 1975

Vinden viner och jag ligger i min tomma säng och leker med min stav. I luften ovanför mig svävar små rosor ner och hinner knappt lägga sig på mig förrän de är borta och de kommer igen. Dagen hade varit oerhört tråkig, men tidigare idag så hade Avery lovat mig att han skulle ta med mig till Borgin and Burkes på deras nyårsfest. Det skulle bli en hel del av Averys vänner och jag hade pratat med Sirius som också sagt att han skulle följa med dit.
Eftermiddagen flöt förbi och klockan blev åtta. Jag hade vid tre någon gång stått i min garderob och klagat på alla kläder som inte passade, som bara åkte av så fort jag andades. Hade jag verkligen blivit så smal undrade jag mig själv gång på gång. Till slut hade jag hittat en av mina gamla klänningar från att jag var tolv-tretton som jag fått på mig. Den satt som slipad för min aktuella figur och jag såg inte så ung ut som jag hade gjort i de klänningar som jag vuxit ur. Den svarta klänningen satt tajt om överkroppen och gick ut som en av de gamla femtiotalsklänningar Lily haft under ett par Hogsmeade besök. Jag hade en svart kofta över och när jag sträckte ut armarna såg jag på mig själv som om jag förvandlats till en korp. Jag log och svalde ett misslyckat fniss innan jag återigen började leka med blommorna.

Drygt en halvtimme senare så har mina trollformler samlat sig överallt i mitt rum och en patronus i form av en sandkatt ligger intill mig och lyser upp det mörka rummet. Jag blundar och suckar, men mina öron spetsas totalt när jag hör en röst och fotsteg i trapporna utanför mitt rum.
”Litar du verkligen så mycket på din syster? När vi väl är där så vet vi att hon bara har ett val. Hon kommer bli dödad om hon inte säger ja!”, säger Lucius. Som om han bryr sig tänker jag men jag märker hur jag slutar andas för att de inte ska märka mig. Spänningen är på topp och jag hör ytterligare steg innan någon suckar precis utanför min dörr.
”Min syster är smart. Hon kommer förstå att det är hennes enda val för en säker framtid”, konstaterar Avery innan han lägger en hand på dörrhandtaget till min dörr. Han måste vara riktigt jävla dum i huvudet om han tror att jag inte hört honom. Men på mindre än två röda så står jag inne i min garderob och granskar min utstyrsel. Drar upp mina handskar ovanför armbågen och fäster diademet ytterligare än gång. Sedan ler jag självsäkert innan jag ser Avery bakom mig i spegeln. Lucius dyker upp men han ser inte ut som han brukar. Han ger mig inte lustfyllda blickar och han ser matt och trött ut. Som om han gjort något riktigt jobbigt i över en veckas tid. Jag vänder mig om och ler mot dem. Klänningen slår runt mig och nästan dansar ihop med mig.
”Hej”, fnittrar jag oberört medan hjärtat slår snabbare än vanligt. Vad hade de egentligen pratat om? Lucius ler kallt och Avery ler varmt mot mig.
”Är du klar?”, frågade Averys mörka stämma och jag nickar frenetiskt. Jag ögnar genom garderoben en sista gång innan jag låter lågan i lyktan som varit tänd dö ut. Jag gick efter Avery och blev förvånad när Lucius väntade på att jag skulle gå för att kunna gå bakom mig. Medan vi gick nerför trapporna funderade jag. Avery som jag visste att jag kände så bra. Lucius och de andra av Averys vänner jag trodde att jag kände, eller i alla fall hade känt. Det var väl bara så att de flesta alltid såg upp mot sjundeårseleverna, ännu mer om de var snygga. Jag visste själv att flera rykten florerat om Avery under åren, att han var gay för att han inte bryr sig om tjejer, att han var tillsammans med Lucius och att de kallade Lucius för Lucia. Efteråt hade jag hört Avery reta Lucius så mycket att han klippt av sig det långa blonda hår han innan haft.

Men det skrämde mig då vi gick ut genom ytterdörren att jag faktiskt kände Lucius, Yaxley, Mulciber och de andra så dåligt. Det skrämde mig att Sirius, Lara och David stod vid änden av den svartgrusade gången. Allting skrämde mig denna kväll. Det var något som inte kändes bra men jag försökte sansa mig och jag stannade i mitt steg och tog ett djupt andetag innan jag glömde vad Lucius och Avery sagt utanför min dörr. Kanske hade Lucius försökt varna mig? Jag hör hur han skriker ”spring då för helvete!”, i mina tankar. Men han är lika tyst som innan. Jag bestämmer mig för att jag bara är paranoid. Jag springer mot Sirius och slänger mig i hans famn. Han kämpar emot någon sekund av någon anledning, innan han kramar om mig och kysser min panna. Jag lägger min haka på hans axel och ser på Lara och David bok honom. De ser hemlighetsfulla ut och jag kan inte låta bli att flina när jag ser Davids ögon. Det är som om han pratar med mig genom att tränga sig in i mitt huvud. ”Så det där är din pojkvän”, är det som han säger till mig. Med en betoning på att jag skulle valt just honom. En simpel kille som skulle kunna såra mig på mindre än fem sekunder. Jag byter ut flinet mot ett leende och sträck mig från Sirius. Ser hans försök i att dölja smärtan i sin kropp. Ser hur magin inte riktigt lyckats dölja blåtiran runt hans öga. Han ser trött ut.

”Jag bor hos James”, viskar han i mitt öra när jag kramar honom igen, denna gång av medlidande. Jag drar mig ur hans famn och ser mot Lara. Hon ler bara mot mig. Det går upp för mig ganska snabbt, det är klart hon vet vart Sirius bor, hon vet allt. Jag funderar ett par enstaka sekunder på vad Lily sysslar med och om hon träffat Severus något. Jag tänker på sättet Sirius behandlat Severus och jag får hålla mig själv från att slå till honom. Han har nått mängden av smärta en människa kan tåla. Även om jag är säker på att James föräldrar hjälpt honom på flera möjliga sätt så satt det psykiska kvar.
”Ska vi?”, undrar en munter stämma och Lucius sträcker fram handen. Jag tar tag i Sirius hand och klämmer åt den hårt. Lägger en hand på Lucius arm. Känner någon enstaka fjäril slå sig mot mitt hjärta. Min brors bästa vän, säger jag om och om igen i mitt huvud. Lara tar Davids hand och jag ser nästan kemin som blandar sig i luften mellan dem. Något är inte rätt här. Avery tar Laras hand och lägger sin andra hand på Lucius arm, tar tag i den och håller sig fast, trots att han inte behöver. Sekunden därefter vill jag spy på Lucius, hans hår går ner till öronsnibbarna men jag kommer så nära intill honom att jag känner hur hans hår kittlar mot min kind. När vi landar cirka fem sekunder efteråt håller jag ett krampaktigt tag om Sirius hand och trycker min kropp mot Lucius. Jag avlägsnar mig fort och ler snabbt mot Sirius innan han märker något konstigt.

Vi står i en gränd som ser farlig ut för en grupp ungdomar, men Lucius och Avery verkar vana av blickarna de äldre häxorna och trollkarlar ger ifrån sig. Jag tar ett ännu hårdare tag om Sirius hand och än en gång hamnar jag mellan Avery och Lucius. Dragongränden är mörk, med tak som räcker långt ut över gatorna där nere så att de blir lämnade i mörker och hyfsat snöfria. Vi skyndar framåt med Lucius i täten. En klocka ringer och jag ser att han öppnat en dörr som han håller upp för mig.
”Damerna först”, säger han och jag släpper Sirius hand för att gå in, Lucius följer mig och lämnar ett gap mellan mig och Sirius. Jag känner hur Lucius mjuka manikyrerade hand stryker mig över ryggen. Jag vänder mig rädd om. Ser att Sirius är bakom en hylla och jag kan inte missa hur han intresserat ser på en hand som vickar på fingrarna. Lucius ler snett och charmigt mot mig men jag suckar bara åt honom.
”Du vet att det aldrig kommer att funka Lucia”, skrattar jag tyst och går förbi honom med en kyss på kinden.
”Fel håll gumman”, påpekar han argt och tar tag i min vrist. ”Kom!”, ropar han åt de andra som vilset går mellan Borgin & Burkes affärshyllor.
”Vårt speciella nyårsparty är i en av salarna på övervåningen”, säger han och börjar gå uppför en trappa som jag inte ens sett. Jag följer honom och känner Sirius hand lirka sig in i min. Lucius slänger en blick mot mig som dryper av avsky, men helt ärligt är den nog inte till mig.

Så fort vi kommit in till rummet kan vi inte ta oss ut. Där inne är det fullt ös. Men inte överdrivet så att alla sitter och spyr i varandras knän, nejdå. Det är sofistikerat.
”Jessica!”, säger en välkänd röst.
”Bellatrix!”, säger jag och vänder mig om, ler mot henne och ger henne en kram. Hon har på sig en mörkblå klänning som sitter åt med snören från bysten och neråt. Jag kanske skulle tagit något mer välklätt ändå. Hennes svarta hår sitter som en enda stor munk på bakhuvudet och hennes ansikte ramas in av flera lockar. Hon håller i ett vinglas och det är klart att hon håller den med fel hand bara så att man ska kunna se den diamantprydda ringen på hennes finger.

”Så du har bestämt dig”, säger hon, mer som en fråga än som ett konstaterande. Jag nickar och ser mot ringen igen.
”Jag får väl gratulera, antar jag”, skrattar jag med de sista orden. Hon ler snett.
”Ja, om jag ändå kunde väntat ett litet tag till så kanske jag kunnat gifta mig med en ännu bättre en Lestrange. Men nu är det väl som det är och jag kan inte ångra mig, det skulle ge skam åt familjen Black. Vad gör Sirius här?”, hon pratar så snabbt att jag inte riktigt får fäste i vad hon menar men varför undrar hon vad Sirius gör här. Han är min pojkvän och han följer med mig vart jag än går. Jag hinner inte svara förrän en arm slingrar sig runt min midja. Sirius är här.
”Jag har också bestämt mig, angenämnt att träffas, kusin”, han pratar som i avsmak, och jag ser på honom undrande, hade Avery berättat för honom vad vi faktiskt gör här? Eller hade han snappat upp det någon annanstans. Han ser ängsligt ner mot mig och ger mig ett leende. Kanske tror han att jag har satt honom i det här. Men han verkar inte panikslagen. Han håller sig lugn.
”Det var något jag aldrig trodde jag skulle få höra från dig”, säger Bellatrix och ser nöjt på Sirius. ”Kanske låter de sy in dig på Blacks familjeträd igen.”
”Vadå sy in mig igen?”, undrar han bestört. ”Har de bränt mig från trädet?” Bellatrix nickar, hon verkar nöjd innan hon kommer på att han faktiskt är här, på Borgin & Burkes så kallade firmafest.
”För att du rymde iväg till familjen Potter”, hon säger Potter med avsmak och Sirius verkar förstå henne, även om de inte delar åsikt. ”Men kanske finns det hopp för dig kusin”, säger hon och ler. Någon slingrar en arm runt Bellatrix och ser på oss.
”Nya rekryter?”, frågar en mörk, bestämd men vacker och otroligt charmerande röst. Jag nickar och ser på Sirius, han verkar känna igen mannen, han nickar också.
”Ja jag antar det”, svarar Sirius självsäkert. Det finns inte en enda tveksam ton i hans röst. Mannen framför oss synar mig såsom jag synar honom. Han har mörkbrunt hår, bruna ögon och han är fruktansvärt snygg. Hans perfekta ansiktsdrag tyder på att han antagligen inte äter särskilt mycket. För detta verkar inte vara en man som tränar. Kanske jobbar han med något hårt arbete.
”Du också?”, undrar han och ler charmant. Jag ser på honom, försöker se in i hans ögon men han håller sin mask. Jag kommer ihåg Lucius ord från tidigare. Kunde det vara så att Lucius brydde sig mer om mig än vad min egen bror gjorde? Jag hann inte bestämma mig för det nu. Jag funderade i några sekunder och höll ögonkontakt med denna person framför mig. Trots att det inte kändes bra.
”Ja självklart, jag är Averys syster”, säger jag och ler lika charmant tillbaka mot honom, plus att jag sträcker fram en hand. Bellatrix flämtar, för mig har det inte gått upp vem den här personen är. Men det har Sirius också.
Mannen framför mig tar min hand, skakar den men släpper inte mina ögon med blicken.
”Du är helt okej. Jag gillar dig”, säger han bara och skrattar lite småfånigt. Jag ser nervöst ner och ler lite smått. Vem var denna man?
”Mötet kan börja!” Ljuds en röst genom lokalen, till min förvåning är det mannen framför mig. Jag följer honom, släpper Sirius hand som om jag vore ett barn som inte ville hålla sin förälder i handen. Ett konferensrum på Borgin & Burkes högsta våning innehåller över 50 stolar; de viktigaste rekryterna enligt denna herre. De andra får stå upp. När jag satt mig ner bredvid Avery, så sätter sig Lucius intill mig, Sirius bakom honom. Bordet täcker våra ben och jag känner hur han lägger en hand på mitt lår. Jag sneglar på honom och ser det där självbelåtna flinet.
”Jag anförtrodde Claus och Abraxas söner för att bringa nya rekryter till vårt team. De har gjort detta successivt och kommer bli belönade”, säger samma man som lagt sin arm om Bellatrix tidigare, hon sitter precis innan Avery. Det är då det går upp för mig. Detta är mörkrets herre, honom alla fruktar. Han tycker jag är okej, han gillar mig. Jag kväver ett skrik och ser ivrigt på den charmante mannen som fångat mina ögon.
”Du verkar ivrig, säg mig Miss Raven, vill du bli en dödsätare?”, frågar han mig. Det är en kuggfråga, och klarar jag inte av testet så dör jag.
”Det är det högsta jag någonsin skulle kunna uppnå”, säger jag. Inte sanningsenligt men i alla fall så att jag överlever. Nu förstod jag vad Lucius ville. Hans hand klämmer åt mitt lår men jag rör inte en min. Han ville att jag skulle fly. Det var därför han sa det utanför mitt rum. I hopp om att jag bara skulle spela med om att jag inte hört något. Det var det simplaste jag kunde göra. Men nu var vi alla här. Jag suckar när jag hör en välbekant röst.
”Jag tänker inte bli någon utmärglad hund åt en ägare som kommer känna sig bättre ju mer han få slå på den”, säger David.
”Avada Kedavra”, strålen flygs så snabbt mot honom att han inte hinner blinka. Jag känner en svettdroppe rinna ner längs mitt ben. Som är skyddad ur vyn av bordet. David står bara kvar och ser mot Mörkrets Herre.
”Vad i helvete”, säger herren barskt. David bara skrattar, skrattet blir mer sinnessjukt för varje sekund och jag kan inte annat än tänka att han nog är den friskaste i rummet. Så är han borta. Som en vind. Takfönstret splittras i tusen bitar och regnar ner över oss men Mörkrets Herre verkar tycka om sina nya bundsförvanter. Glaset flyger bort och vi sitter oskadda kvar.
”Några fler vampyrer här inne som tänker fly?”, frågar han sarkastiskt. Han måste ha någon slags formel som säkert skulle frysa dem på plats på en millisekund. Lara reser sig upp.
”Jag är på din sida herre”, nästan gormar hon ut. Hon kan välja sitt öde men hon väljer något sådant här. Han ler trollbindande mot henne och hon småler tillbaka.

”Någon annan som har något emot att gå vid min sida?”, säger han som en varning. Han ler när ingen rör sig, jag ler också, i ögonvrån kan jag se flera av mina kamrater flina också. Sirius ser ut som vanligt, som om ingenting kan knäcka honom nu. Den stilige mannen går runt bordet.
”Sträck ut din vänstra arm miss Raven”, säger han. Jag sträcker ut min västra arm, drar av mig min handske och ser på medan han trycker sin trollstav mot min arm. Det bränner, men jag gör inte ett ljud från mig. Det enda faktumet att det gör ont är att min arm darrar. Där hamnar nu en döskalle, och en orm slingrar sig ut genom gapet på den och slingrar sig nerför min arm. Det kändes äckligt. Men den var fin.

”Detta är det märke som nu och föralltid framöver kommer vara känt som mina allra trognaste tjänares märken. Mörkrets märke!”, säger han och drar sin stav från min arm. Sirius får inte mörkrets märke, men Avery, Lucius, Bellatrix, Lara och en hel del äldre ungdomar däribland Mulciber, Yaxley och en till kille jag glömt namnet på. De får märket intatuerade på sina armar, men det ingen av oss visste, var att vi nu för all framtid var märkta för död.

Men det som kändes bra nu var att jag hittat mitt sett att hålla balansen.

_______________________

Detta var ungefär lika långt som det förra, och ja det var därför att jag tänkt att ni ska få extra mycket att läsa nu när denna delen av fanfictionen är slut. Jag ska strax börja på en ny tråd som jag kommer länka här. Tills dess så säger jag hejdå och önskar er alla massa kramar och pussar för att ni stannat med Jessica och förhoppningsvis så stannar ni med henne. Till slutet. ♥

Puss på er! Lämna gärna en kommentar efter er. Alltid lika kul att läsa! ♥

kan inte skriva mer än underbart bra ♥

WTF!!! Jag gillar inte det här! Jag menar, jag menar ... NNOOOOOOOOO
Inte Jess av alla personer .... VARFÖR? Och inte nog med det, varför är Sirius så himla ... operfekt längre? Du får mig nästan att gilla Lucia ... BUT I'M STILL A SIRICA SHIPPER AND I WILL NEVER LEAVE THAT SHIP-LIFE