13 och såld

Okej den där Richard är nog fantasivärldens elakaste person någonsin! Fast en bra berättelse måste ha en skurk.

Så himla bra!

Håller med^^

Ja, du kan skriva in mig ngnstans. >8D (Eller så låtsas jag bara att jag är vem som än blir den skurkens mördare... om han blir mördad.)

SS! (=SuperSkrivet!)

Hahah xD Ni är för underbara!
Alex, du ska få din välförtjänta tumme, så snart jag får fler... ^^


Kapitel 76


Resten av dagarna såg likadana ut. Bara att jag blev tröttare och tröttare och min hy såg gråaktig ut. Vissa stunder tänkte jag att jag skulle offra mitt liv för att få gå ut. Mathilda försökte uppmuntra mig, men det hjälpte inte. Richard syntes inte till någonstans, inte ens på hans hemliga kontor bakom den stora flaggan. På sätt och vis var väl det tur, för om han hade sett mig snoka omkring hade jag varit så gott som död.
Men en dag, efter en lång lektion hos professor Herke kom Richard och mötte mig utanför dörren till trappan. Jag gick nästan in i honom och höll på att ramla. Men jag återfick balansen.
"Jag har något att berätta", sa han och log obehagligt.
Jag tittade på honom. "Jaha, berätta det då", snäste jag och struntade i hur ohövligt det än var för jag var så trött.
"Var inte otrevlig", sa han irriterat. "Det jag skulle berätta var att mina soldater har hittat någon som du skulle tycka om att träffa."
Någon. Med ens blev jag upprymd.
"Vem?" frågade jag ivrigt.
Richard log igen. "Abel", sa han. "Hon är påväg hit."
"Va?" utbrast jag chockat, men lyckligt.
Han hade hittat Abel. Hon var inte död. Jag log stort.
"Ja, jag tänkte att du kanske kände dig ensam", sa Richard och mitt leende försvann, "och så är ju små barn enklare att påverka, eller hur?"
Vartenda spår av mitt leende var försvunnet. Han tänkte föra Abel hit till slottet där plågsamma skrik aldrig försvann, och sedan göra henne till hans dotter. Och såklart hade han rätt, små barn var enklare att ljuga för. De gick ju på allt. Även Abel, som var smartare än de flesta sjuåringar, skulle bli förändrad av Richards ord. När hon var rädd för något, gjorde hon vad som helst för att känna sig trygg. Därför skulle hon inte bli någon match för Richard. Det var menat att hon skulle bli härskare över Pistore, om jag av någon anledning inte skulle bli det.
"Nej det kan du inte", svarade jag förskräckt. "Snälla, jag gör vad som helst."
"Vadå, Alice? Varför vill du inte träffa din kära lillasyster? Skulle hon inte trivas här?" frågade Richard hotfullt.
"Jag... jo, det skulle hon", ljög jag. "Men jag..."
"Vad?"
"Ingenting. Det var inget", mumlade jag.
"Har du ändrat uppfattning?" frågade han som om han inte just släppt en bomb på mig.
"Om du menar med Aiden, så...", jag tänkte på den underbara Aiden, "...nej."
Richard visade inte en min. "Nåväl. Abel är beräknad att komma ikväll. Kom till stora trappan", sa han och gick förbi mig.
Jag stirrade på fläcken där han hade stått. Abel skulle komma och bo här. Hon skulle inte klara det. Det var för hemskt.
"Ska du inte gå, Alice?" frågade professor Herke. Jag hoppade till och såg honom i dörröppningen.
Jag samlade mig. "Jo", sa jag och log. Jag började gå.
"Är du okej, Alice?" frågade professor Herke.
Jag vände mig om. "Inte speciellt", medgav jag.
"Varför inte det?"
"Tja, för det första får jag inte gå ut, och för det andra kommer min lillasyster hit", sa jag och vände mig om och gick i rask takt till mitt rum.

Nej inte Abel också! Stackars liten

Men superbra ändå!

Tack!


Kapitel 77



Jag gick till min kammare, men kom snart att tänka på att jag kanske inte borde sagt vad jag sa till professor Herke. Egentligen visste jag inte varför jag ens hade kommit på tanken. Han hade bara sett ut som han brydde sig så mycket. Kanske var det ett misstag, kanske inte.
Jag gick förbi vakterna och stängde dörren efter mig med en smäll.
"Har det hänt något, Alice?" frågade Mathilda. Jag hade inte insett att hon stod på knä och torkade golvet med en trasa.
Hon ställde sig upp och tittade forskande på mig.
Jag nickade. "Abel kommer hit", sa jag med svag röst och lade mig på sängen. Jag begravde ansiktet i kudden och lät tårarna sjunka in i tyget.
Jag kände hur någon satte sig bredvid mig.
"Är det inte bra?" frågade Mathilda. "Jag trodde du ville träffa din syster."
Jag vände mig om så jag låg halvt på rygg. Jag tittade på henne och kunde föreställa mig mina våta kinder.
"Nej, det är det inte", snyftade jag. "Han kommer ändra på henne. Han sa det själv. Han kommer göra så att Abel aldrig kommer bli sig själv igen. Hon kommer bli precis som Richard, en kallblodig mördare."
Mathilda strök med handen över mitt hår. Sedan höll hon den bara på min axel.
"Gumman, så illa kommer det inte bli. Hon har ju dig, eller hur?" tröstade hon mig.
"Men vad tror du händer mig när hon kommer? Han kommer troligen inte göra annat än att göra sig av med mig och uppfostra henne som han ville att jag skulle vara", protesterade jag.
"Det händer inte. Och om det händer, får du lämna slottet. Du kan ju leva i skogen", föreslog Mathilda.
Hon hade rätt. Jag kunde leva i skogen. Hur länge skulle jag låtsas som om jag inte visste att de fanns?
"I så fall måste jag ha Abel med mig. För om jag bor i skogen har hon ju inte mig, eller hur?"
Mathilda suckade. "Jag vet inte hur du ska göra. Men jag ska göra allt jag kan för att ta hand om henne, det lovar jag."
"Tack Mathilda", log jag medan tårarna fortsatte att strömma nerför mina kinder.
Jag begravde ansiktet i kudden igen och låg så där ett tag. Jag hatade mitt liv. Alla personer jag tyckte om fick en hemsk otur. Först Aiden, som säkert måste ta sitt straff. Och Abel, som säkert är livrädd redan nu. Stephanie inte minst. Mannen som försökte döda mig, även om han försökte döda mig, så dog han på grund av mig. Och jag visste att antalet av folk skulle bli fler.

Ett tag efter att jag hade kommit sa Mathilda till mig att jag var tvungen att tvätta mitt ansikte. Jag förstod att jag var tvungen, Abel kunde inte se mig sådan som jag såg ut.
För enligt spegeln hade jag tydliga spår efter tårar. Näsan var lite rödare än vanligt, och håret var rufsigt efter att jag legat i sängen. Jag såg så förstörd ut, vilket jag var.
Efter att jag hade tvättat mig och borstat igenom håret kom en vakt och sa åt mig att gå till Stora trappan. Jag gjorde som han sa utan ett ord, bara ett leende till Mathilda. Jag gick sedan ner för trapporna som i trans. För varje steg jag tog blev smärtan värre. Jag kunde inte låta Abel leva i slottet. Jag kunde bara inte. Som storasyster hade jag ett ansvar över henne, och att hon kom till slottet var ett bevis på att jag inte hade tagit ansvar. Och jag skämdes.
Richard stod redan ute och väntade. Jag gick fram till honom.
"Bra att du kom. Vakterna sa att de snart kommer", sa han tonlöst. Han brydde sig inte. Allt han skulle få var en ny slav som han kunde dressera och behandla som ett djur.
Och mycket riktigt, snart kom en vagn liknande min som jag anlänt i, inrullandes på slottsgården. När den stannade öppnade en soldat dörren. Jag såg en skugga därinne. Jag visste att det var Abel. Hon såg rädd ut, tvekande. Men sedan vändes hennes huvud mot mig och snabbt som blixten sprang hon till mig. Hon hoppade in i min famn och kramade mig. Hon grät mot min axel och viskade: "Alice."
"Abel", viskade jag in i hennes hår. Jag kysste hennes hjässa och kände hur Richard iakttog oss. Om han bara kunde lämna oss ifred. "Jag ska få ut dig härifrån, men säg inte till någon", viskade jag igen innan jag lutade mig tillbaka för att se hennes ansikte. Lik mig som hon var hade hennes blonda lockar blivit längre och huden var blekare. På hennes kinder hade tårar torkat in. Hon såg livrädd ut, och hennes ögon var vilda.
"Du ser annorlunda ut", viskade hon till mig med hes röst. Hon hade skrikit.
"Du också", försökte jag le tillbaka.
Hon kramade om mig igen och trots att hon just anlänt till helvetet, kunde jag inte låta bli att känna en viss lycka över att jag äntligen hade min lillasyster hos mig.

Jag tycker så synd om dom, jag grät nästan när jag läste det där nyss.

Fast... en historia kan inte vara fängslande utan att vara åtminstone lite hemsk och den här är så himla superbra så att man inte kan sluta läsa!

Aw, tack! ♥ Det värmer verkligen!
När jag började trodde jag knappt att någon skulle gilla den, och det är på grund av personer som ni som jag faktiskt skrev klart den! Folk har stöttat mig så otroligt mycket och det värmer i hela hjärtat när ni skriver sådana kommentarer! ♥ TACK!


Kapitel 78



Jag släppte taget om Abel och ställde mig upp. Hon hade växt en liten bit. Hon var ungefär till bysten på mig nu. Hennes hår var uppsatt i en slarvig fläta. Hon såg otroligt söt ut. Som en kopia av mig.
När hon såg Richard spärrades hennes ögon upp och hon tryckte sig mot mig. Från att jag hade tyckt att hon var så vuxen, såg hon nu så ynklig ut.
"Hej Abel", sa Richard.
Abel vägrade svara. Jag tog hennes hand.
"Jag tror att hon behöver lugna ner sig lite", sa jag istället för henne. Richard vände sin blick mot mig. Han log ett obehagligt leende.
"Självklart. Jag ser till att några vakter visar Abel till sitt rum", sa han.
"Ärligt talat så..." började jag.
"Jag vill sova hos Alice", pep Abel lagom högt för att vi skulle höra henne.
Richard såg inte ut att tycka om det men sa ändå: "Visst. För inatt. Du kan ju visa henne till ditt rum."
Jag tittade in i hans hårda, svarta ögon. Sedan började jag gå och drog med mig Abel. Hon följde efter på ostadiga ben.
"Kom ihåg vägen, Abel. Jag vet nämligen inte vart du ska bo", sa jag spänt.
"Ska jag inte bo när dig?" frågade hon förskräckt och snavade nästan över sina fötter. Jag tog tag i henne så att hon inte föll.
"Jag vet inte", sa jag sorgset. "Men jag kommer göra allt jag kan för att du ska få det, okej?"
Abel nickade och jag kunde se att hon höll på att börja gråta.
Jag började dra med henne. Utan att veta varför ville jag inte att vi skulle stanna i korridorerna.
Vi kom till stentrappan och jag visste att hennes ben skulle ge vika vilken sekund som helst så jag lät henne hoppa upp i min famn. Jag bar henne upp för trappan och släppte henne sedan vid slutet av trappan.
"Kom nu", sa jag. "Mitt rum ligger runt hörnet."
Abel nickade och vi svängde höger. Där stod de två vakterna som vanligt. De tittade lite extra på Abel och sedan på mig. Troligen blev de förvånade över hur lika vi var. Jag struntade i de, men Abel såg vettskrämd ut.
Jag gick förbi de och drog Abel efter mig. Jag stängde dörren bakom oss och vände mig om. Mathilda höll precis på att rätta till de blodröda gardinerna av tunt tyg. Hon log mot oss när vi kom.
"Vad lika ni är!" utbrast hon förtjust och gick fram till oss.
Abel tryckte sig närmare mig.
Jag log ursäktande mot Mathilda som gav mig ett menande leende tilbaka. Jag satte mig på huk och tittade upp på Abel. Jag hade nästan glömt att hon var längre än mig när jag satt på huk.
"Detta är Mathilda, henne behöver du inte vara rädd för", lugnade jag Abel.
Abel nickade och log lite smått till Mathilda.
"Hej", sa hon.
Mathilda log varmt. Det var det leendet som jag hade fallit för. Tydligen gjorde Abel det också för hon såg mer bekväm ut nu.
"Hej Abel, Alice har berättat mycket om dig", hälsade Mathilda. Sedan ställde hon sig upp. "Jag ska nog lämna er ifred. Ni har väl mycket att prata om, antar jag."
Det var ingen fråga, men jag nickade tacksamt ändå. Efter att hon gått började Abel gråta igen. Jag ledde henne till sängen och satte henne där. Jag satte mig bredvid henne och kramade om henne.
"Det är okej, Abel. Jag är här, du är inte ensam", viskade jag lugnande.
Efter några minuter verkade det som om tårarna hade tagit slut. Hon tittade på mig.
"Det är inte okej, vi bor hos Richard den Mörke", snyftade hon. "Blir... blir jag Abel den Mörke nu?"
Jag kunde inte låta bli att skratta till. "Nej, Abel. Hur skulle en genomgod oskyldig flicka som är sötare än änglarna i skyn, kunna kallas den Mörke?" sa jag. "Nej, du kommer för alltid var Abel Milson. Precis som jag, din syster. Vi kommer alltid vara systrar."
Abel nickade. "Det var så hemskt", sa hon sedan.
"Vadå, Abel. När de hittade dig?" frågade jag tröstande.
"Nej, när de kom hem till far och mig. Efter att du hade varit borta i några dagar", sa hon.
Just det, hon hade varit där när far hade dödats. Och sedan, ja vad hade hänt med henne sen?

...

...

...

ABEL! 8D *bara glad över att en av mina favvos lever*

Såhimlabraduskriver! Superbra!