Fjalar
Elev
|
Skrivet av Borttagen:
Helt jävla fantastiskt ❤️
Åh, tack så mycket! ♥
Och tack för tummarna, folk. ♥
---
Finns det några fler mugglisar där ute som intresserar sig för estradpoesi eller liknande..? Vore kul att veta!!
5 jan, 2016 04:01
|
Borttagen
|
Har inte skrivit någonting på evigheter. Igen. Men jag har haft några noveller som legat och tryckt i mitt bakhuvud. Här är den ena ifall någon är intresserad:
Spoiler:
Tryck här för att visa!I den lilla byn fanns ett hus. Ett stort hus. Det hade alltid stått där. Förmodligen hade det någon gång varit en sorts herrgård eller en storbondes gård. Det stora huset låg uppe på en liten kulle. Utanför huset låg en uppfart och från uppfarten gick en grusväg ner till en grind. Grinden mynnade ut på en cykel- och gångväg. Det gick ofta förbi folk på gångvägen och grinden hade inte använts på länge. Kullen omgavs av träd och växtlighet och det enda sättet att se upp till huset var genom att se upp på det precis vid grinden.
Barnen i byn viskade skräckhistorier till varandra om huset, med sina ansikten tryckta mot grindens gjutjärnsstolpar; historier om små troll som bodde i växtligheten runt huset och som bara kom fram när det blivit mörkt. Det viskades om spöken och vampyrer som bodde i huset, om ljussken som fladdrat till i fönsterrutorna på övervåningen och försvunnit, och det viskades om varulvar vars ögon lyste i mörkret bland buskarna.
De hade ingen aning om hur rätt de hade.
Men barns historier läggs fram för döva vuxna öron, och de vuxna – som även de viskat samma historier – avvisade sin egen barnsliga vidskeplighet som något man slutade tro på när man växte upp, som jultomten. Så det var så det kom sig att en barnfamilj flyttade in i huset. Plötsligt stod det en bil på uppfarten och trädgården fylldes med leksaker, från en låg gren i ett gammalt träd hängdes en gunga. Familjen hade fem barn, tre pojkar och två flickor, en stor familj för ett stort hus. Den äldsta var en femtonårig pojke, den yngsta en tvåårig flicka.
Det var först en månad efter inflyttningen som de började märka att något underligt pågick. Den yngsta hade börjat prata med buskaget, åtminstone var det såg föräldrarna såg det. Hennes sexårige storebror hävdade att hon pratade med Becka-Becka, trollhövdingen som bodde med sina undersåtar bland växtligheten. Han hade också sett dem, men hade tyckt att Becka-Beckas rynkiga leende var skrämmande. Mot sin vilja lät mamman sin tvååring börja på dagis, med tanken att umgänge med jämnåriga barn skulle tvinga bort hennes låtsaskompisar. Men trots det nya umgänget sprang hon alltid bort till buskarna så snart hon kom hem på eftermiddagarna.
Den trettonåriga dottern var näst på tur. Hon började med glittrande ögon och ett drömmande leende prata om den snygga främlingen som hälsade på henne varje natt och hur de satt i timtal och pratade. Detta sade hon naturligtvis inte till sina föräldrar, men hennes pappa råkade höra hur hon fnissande berättade för sina kompisar när de satte inne på hennes rum. Dessutom var det tydligt att hon blev tröttare och tröttare för varje dag som gick. Pappan började ställa trevande, försiktiga frågor om vem denna främling var, men fick till en början inga svar. Sedan övergick tystnaden till skrikande deklarationer om hur han och mamma aldrig skulle förstå hur mycket hon älskade honom och att han älskade henne precis lika mycket. Oroliga samtal mellan föräldrarna på nätterna.
Mamman föll offer för husets inneboende först ett halvår efter inflyttningen. Hon svor att hon sett en medelålders man i ålderdomliga kläder förfölja henne i huset. Polisen kopplades in och satte upp kameror i husets gemensamma rum. Mamman fortsatte yrka på förföljning, men ingenting syntes på kamerorna. Strax efter det att kamerorna kopplats bort började pappan se en ung kvinna i en gammaldags klänning stå och stirra på honom på avstånd. Tittade han upp på huset innan han satte sig i bilen för att åka till jobbet på morgonen så kunde han se henne stående i ett fönster och stirra. Utan att vika undan med blicken ens för ett ögonblick.
Sexåringen och tioåringen började kasta boll med en stor hund som de hävdade dök upp på ägorna varje kväll, en hund med stora självlysande ögon.
Det hela kulminerade en januarikväll nästan ett år efter inflyttningen. Den trettonåriga dottern hade bleknat fasligt under december, och de dagarna solen tittade fram klagade hon på hur ljust det var. Mamman hade börjat ta lugnande tabletter, och pappan fick ta sömnpiller för att kunna somna på nätterna. Kvinnan och mannen hade nu börjat förfölja dem in i sovrummet, vid fotändan stod de tillsammans och stirrade på dem, liknande målningen American Gothic. Mamman drabbades av ett svimningsanfall när hon upptäckte en liten hårtuss som stack ut från tvååringens svanskota. Men allting ställdes på sin spets när femtonåringen kom inrusande i huset strax efter solen gått ner, vrålande efter sin pappa. Pappan rusade ut med honom och möttes av en syn som för alltid skulle vara fastetsad i hans minne – hans två yngsta pojkar låg på marken med kläderna upprivna. Deras armar var sönderbitna och det var blod överallt. Pappa försökte skaka liv i dem, misslyckades, och började skrika åt femtonåringen. Vad hade hänt? Vem hade gjort det här? Vad hade gjort det här? Femtonåringen kunde inte svara, inte med detsamma. Hans kropp skakade och han kunde inte få den att sluta. Någonting var så fruktansvärt fel. Han visste om det. Hade vetat det länge, men ändå inte kunnat se det. ”Hunden”, fick han till sist ur sig. Pappan tystnade, ögonen blev runda. Han lyfte upp tioåringen, sade åt femtonåringen att lyfta upp sin andra lillebror. De rusade in i huset så snart de kunde. Mamman tog emot sexåringen ur sin äldste sons famn så snart han kommit in i hallen. I samma stund drogs han ut i mörkret med enorm kraft och försvann. Pappan försökte rusa efter men dörren slogs igen i hans ansikte och vägrade öppnas. ”Han är här nu”, sade äldsta dottern leende. ”De kommer nu” nickade den yngsta dottern instämmande. Ingen av dem verkade ha registrerat vad som hänt med deras bröder. Pappan vände sig från dörren och mamma såg upp från sina yngsta pojkar. Högst upp på trappavsatsen stod den snygga främlingen som trettonåringen pratat om. Mörk och stilig men med ett leende som gav mamman rysningar. I dörröppningen dök mannen och kvinnan upp från ingenstans. Stirrande. Oblinkande. I fönstret syntes Becka-Beckas rynkiga leende, upplyst bakifrån av utomhusbelysningen.
Familjen återfanns aldrig.
***
I den lilla byn finns ett hus. Ett stort hus. Det har alltid stått där. Kommer alltid att stå där. Barnen i byn viskar skräckhistorier om huset med sina ansikten trycka mot grindens gjutjärnsstolpar.
De har ingen aning om hur rätt de har.
5 jan, 2016 20:00
|
Emmsaan
Elev
|
Har firat in det nya året med att skriva färdigt första utkastet till ett av mina skrivprojekt. Tog längre tid än vad jag planerat, men det är så det kan gå när livet kommer i vägen  Nu ska jag ta itu med renskrivningen av ett annat projekt... jätteroligt, verkligen 
Do I regret it? Yes.
Would I do it again? Probably.
6 jan, 2016 11:49
|
Ellociraptor
Elev
|
ÄNTLIGEN har jag tagit tag i någonting som jag tänkt göra i över ett år. Jag har skaffat ett snyggt USB-minne ENBART för att kunna ta back-up på mitt skrivande. Det var själva "snygg"-delen som tog sådan tid, men när jag var inne på Disney Store efter att ha sett Star Wars: The Force Awakens för andra gången hittade min vän ett perfekt USB-minne till mig. Så nu har jag tagit tag i själva överförandet också, och ska försöka komma ihåg att uppdatera den med jämna mellanrum när jag skrivit någonting nytt.
Här är fina lilla BB-8, som nu innehåller alla mina skrivhemligheter, och vaktas av Han och Rey ifall någon försöker sno dem:
Även om ni inte har ett snyggt USB-minne rekommenderar jag alla att a en back-up på ert skrivande såhär i början av året. Finns alltid Google Drive om ni inte har något annat!
  
7 jan, 2016 17:00
|
Corazon
Elev
|
Valmo
Jag hjälper dig gärna med namn!
8 jan, 2016 20:32
|
Hängslebyxor
Elev
|
8 jan, 2016 22:56
|
Ginny00
Elev
|
Har spenderat halva min kväll med att skriva och skriva fanfiction ♥ älskar det.
Skrivet av Hängslebyxor: Jag har en fråga till alla, hur gör ni för att komma igång med skrivandet?
Beror på om jag ska hitta på en ny historia eller fortsätta på en jag redan har. Om jag bara ska fortsätta, t.ex börja ett nytt kapitel eller så, tycker jag ofta det är lättare om jag t.ex skriver i ett block, får ofta inspiration lättare då!
8 jan, 2016 23:11
|
Borttagen
|
Skrivet av Hängslebyxor: Jag har en fråga till alla, hur gör ni för att komma igång med skrivandet?
Jag har lite problem på den fronten själv xD För det mesta brukar jag gå runt med massor i huvudet tills jag nån dag tar mig i kragen och får ner det i skrift i ett dokument. Men jag antar att det är så man måste göra för att komma igång med skrivandet: verkligen sätta sig ner och skriva.
8 jan, 2016 23:58
|
Ellociraptor
Elev
|
Skrivet av Hängslebyxor: Jag har en fråga till alla, hur gör ni för att komma igång med skrivandet?
Skriver. 
Nej, men ... jag har ju som mål att skriva varje dag, så det gäller bara att sätta sig och göra det. Numera sätter jag en timer på 20 minuter på kvällen och skriver tills den ringer. Då vet jag att jag bara kommer ägna mig åt skrivande under den tiden.
Annars skriver jag på jobbet om jag har tid. Då behöver jag inte göra det när jag kommer hem, vilket är nice. X)
Men ja, rekommenderar att liksom ge sig själv dedikerad skrivtid! Gör det skitmysigt med ett tänt ljus och en kopp te eller nåt, så det riktigt känns som en belöning att få sätta sig och skriva och inte som ett ångestmoment.
9 jan, 2016 11:55
|
Borttagen
|
Skrivet av Corazon: Valmo
Jag hjälper dig gärna med namn!
Tack!
Har dock redan kommit på de namn som jag behöver för tillfället.
10 jan, 2016 08:42
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen