Draco Memoraid

Okej, men I will follow you everywhere

Jag vill också fashion7 Akrobaten

fashion7 stalker

YEEEEEESSSSS
GEED HEES GEVENG EESSS EEE GEEEFT
HEEELULEEEA!!!!



JAG BUBBBLAR ÖVER AV KÄNSLOR!!
längtar tills nästa kapitel

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

EN TVÅA! EN TVÅA!
DU MÅSTE GÖRA EN TVÅAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!

Hej mina underbara!!!!!
Jag har som ni vet; varit i Stockholm och sett idolfinalen, så det är därför ni inte hört av mig något i helgen. Den sög och jag längtade hem hela tiden till er mina sockerbönor ♥ Så nu vet ni det! Jag har suttit hela kvällen och donat med kapitlet och här har ni det. Hinner dessvärre inte svara på era kommentarer NU (Eftersom jag gissade att ni hellre ville ha ett nytt kapitel) men jag är så jävla tacksam över varenda liten kommentar. Jag blir alltid glad när jag loggar in här så FORTSÄTT SOM NI GÖR! Annars är jag tyvärr ganska säker på att jag kommer lägga av med mitt skrivande. Den här gången har ni dessutom överträffat er själva; era kommentarer är fantastiska :*♥ Så tack ska ni ha för det. Hoppas ni ska gilla näst sista kapitlet...Jag grät lite när jag skrev det. Nu ska jag gå igenom era kommentarer och gråta lite till ♥ Kan hända att jag svarar på dem sen, varsin tumme ska ni iallafall få. NI ÄR BÄST!!!♥

Ååååååh....Hoppas verkligen ni ska gilla det här kapitlet lite iaf D:
Älskar er massor. Trevlig läsning!
Kom ihåg att ni är livsviktiga för mig.

Kapitel 69
Vid vägens slut

Draco Malfoy stirrade in i spegeln.
En blek och tanig pojke i övre tonåren stirrade skrämt tillbaka på honom.
De silverfärgade ögonen blänkte som huden på en gråsäl och han förde försiktigt handen till ansiktet och strök darrande undan den vitblonda luggen, vartefter han drog ett skälvande andetag och grep sig om vänsterarmen. Märket på hans underarm hade börjat bränna och svida. Det var ett tecken. De tecken som Draco hade letat efter hela året. Det som han fruktade och åtrådde var påväg att ske. Och aldrig tidigare under sitt snart sjuttonåriga liv hade han känt sig så skräckslagen.
En spänd tystnad vilade över det pampiga slottet. De var nästan som om de höll andan i väntan på vad som skulle komma här näst.
Vid en första anblick ut genom fönstret kunde ögat luras av den vibrerande tystnaden.
Det piskande pilträdet verkade djupt insjunken i slummer och alarna borta vid strandkanten sträckte lojt på sig och vaggade sömnigt sina späda trädkronor fram och tillbaka i en sövande vaggvisa. Ytan på sjön låg alldeles spegelblank och stilla. Inte en enda krusning flödade igenom det svarta ogenomträngliga vattnet. Men uppe på det oändliga himlavalvet ljöd det full aktivitet.
Luften virvlade runt och bytte viskande information med sina bröder och systrar. Stjärnorna kämpade sida vid sida om vem som kunde stå emot den kyliga luftströmmen längst utan att slockna och skyns alla nattaktiva fåglar sökte skriande skydd bland träden i den förbjudna skogen. Innanför slottets murar patrullerade lärarna fram och tillbaka genom sina tilldelade korridorer. Proffesor Flitwick lyfte ansiktet mot den förtrollande himlen som nu exploderade i ett virrvarr av grådaskiga stormbyar ovanför det fyra nakna matsalsborden. Han rös och skyndade sig att återgå till sitt arbete att kalla upp Hogwarts husalfer från deras tillhåll nere i köket. Eleverna sov ännu tryggt i sina sängar, totalt omedvetna om den febrila aktivitet som rådde runt omkring dem. Alla förutom en. Draco hade sett när Potter gav sig av tillsammans med Dumbledore. Han hade ingen aning om vart dem varit på väg eller varför. Men han hade vetat att han var tvungen att meddela det. Nu ångrade han sig nästan.
Med ett stön gled han ner på golvet med ryggen mot den spruckna badrumsväggen och brast i gråt.
Tårar av självömkan rann i strömmar nedför hans spetsiga kindben. Han gjorde inte någon ansats till att torka bort dem utan lät dem rinna. Här var det ändå ingen som såg honom.
Dracos kalla hand grep tag om halskedjan som han fått i julklapp. Hårt kramade han det lilla hjärtat av silver och svalde. ”Förlåt”, viskade han och slöt ögonen. ”Förlåt, Elli. Men jag har inget val.” För en sekund tyckte han sig se hennes anklagande bruna ögon i spegeln och han ryckte förskräckt till. Men när han blinkade var hon försvunnen. Draco bet sig i läppen och dängde knytnäven i väggen med all kraft. Han gav till ett kvävt skri när skinnet på hans knoge gav vika och gick sönder. För en stund iaktog han fascinerat blodet som droppade från hans skadade hand och ner på det skitiga våta badrumsgolvet. Missnöjda Myrtle hade gjort sig skyldig till ännu en översvämning den här veckan. Draco funderade vart hon kunde tänkas hålla hus när hon inte gjorde honom sällskap inne på toaletten. Skulle han bli som henne när dagen var till ända? Skulle han också bli degraderad att bo i ett bås inne på en trasig illaluktande toalett och få saker kastade igenom huvudet så fort han visade sig? Eller skulle han få det ännu värre?
Plötsligt fick han bråttom. På ben som skakade som om det blivit utsatta för en darrbensförhäxning reste han sig upp och gick fram till dörren. Han gläntade försiktigt på den och kastade en misstänksam blick över axeln för att försäkra sig om att han var ensam innan han slank ut i korridoren. Om någon fick syn på honom nu skulle det kunna gå mycket illa. Draco visste instinktivt att Dumbledore hade hållit honom under uppsikt ända sen han råkade ge det där halsbandet till Elli av misstag. Minnet av den plågsamma händelsen fick honom att länga på stegen. Ingenting fick gå fel nu. Han var tvungen att lyckas, det fanns inga andra alternativ.

Vid det här laget kunde Draco slottet som sin egen ficka. Han kände till alla de hemliga gångarna och kunde utan problem ta sig upp till Slytherinssällskapsrum utan att stöta på någon. Han hasplade ur sig lösenordet och snubblade in i rummet. Där hamnade han öga mot öga med någon som varken verkade chockad eller särskilt förvånad ut över att se honom komma inklampade mitt i natten.
”Vad gör du här?” Draco kunde inte dölja sin ilska. ”Gå upp och lägg dig!”
”Du ska ställa till det för oss igen, eller hur?” Blaise Zabini darrande på rösten. Draco kunde se att han var rädd. Men trots detta höll han stadig ögonkontakt med Draco och vägrade att vara den som först vek undan med blicken. ”Jag tänker inte låta dig skada henne igen!”
”Vad snackar du om?” fräste Draco. ”Gå upp och lägg dig!”
Zabini reste sig upp. ”Jag tar inga order från dig längre.”, spottade han ur sig. ”Och du vet precis vad jag menar! Jag har sett vad du håller på med. Jag vet att du är i samrörelse med Vol...Voldemort. Och jag vet att du kommer att skada Elli ikväll.”
”Du är ju helt blåst.” Draco, som ofrivilligt hade ryggat tillbaka när Zabini nämnt Voldemorts namn repade nytt mod. Utan att riktigt veta vad han skulle ta sig till drog han fram trollstaven och riktade den mot Zabinis hjärta. ”Undan med dig, Blaise.” sa han så lugnt han kunde mellan sina sammanpressade käkar. ”Om du bara går upp och lägger dig igen så ska jag inte skada dig.”
Zabini la huvudet på sned och log tillgjort. ”Tänker du döda mig Draco? Försök bara. Jag vet att du inte kan göra det.”
”Sluta sa jag!” röt Draco, väl medveten om att hans röst gott och väl hördes upp i sovsalarna.
”Ur vägen!”
”Du kommer aldrig att komma undan med det här, fattar du inte det?” Zabini tittade vädjande på Draco. ”Ta ditt förnuft till fånga nu. Det finns fortfarande en annan utväg...”
”FLYTTA PÅ DIG SA JAG!”
”...Jag lovar, bara för att vi är i Slytherin...”
”AVADA KEDAVRA!” Ett svagt grönaktig sken sköt ut ur spetsen på Dracos trollstav och träffade Zabini rakt i bröstet. Han spärrade upp ögonen och hans ansikte antog ett uttryck av djup förvåning innan han föll åt sidan och blev liggande alldeles stilla med ansiktet neråt i den gröna heltäckningsmattan. Draco kippade efter luft. Han hade frusit fast av fasa och kunde först inte slita blicken från Zabinis medvetslösa kropp. Händerna skakade och det kändes som han skulle kräkas. Så med ens bröts förlamningen och ljudet av springande fotsteg ekade i hans öron. Med en sista blick på Zabinis kropp kastade sig Draco ut ur uppehållsrummet och försvann flämtande uppför trapporna medan märket i form av en dödskalle vars mun en orm slingrande sig ut ur glödde av ett brännande giftgrönt sken.

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag satt fast.
Förtvivlat kastade jag mig av och an ett par sekunder innan jag förstod att det bara var
lakanen som hade snott sig runt min kropp. Jag trasslade mig loss och hajade till när jag upptäckte att hela jag var genomvåt av svett. Jag hade haft en mardröm igen. Flämtande stödde jag huvudet i händerna och drog ett par djupa andetag. Det enda jag kunde minnas från drömmen var ett grönt sken och en röst som ropade något. Vad det än var så hade de skrämt livet ur mig.
”Elli?” Hermiones oroliga viskning hördes till vänster om mig. ”Elli, jag tror att det är dags att kolla igen.” Med en ilning längs ryggraden hävde jag mig upp på fötter och kastade en blick ut genom fönstret. När jag betraktade den mörka oroliga himlen flyttades jag ett par timmar bakåt i tiden.

”...Ni förstår vad det betyder va? Dumbledore är alltså inte här ikväll, så Malfoy kommer ha tillfälle
att sätta sina planer i verket, vilka det än är. Nej, lyssna nu!” väste Harry eftersom både jag och Hermione såg ut att vilja avbryta. ”Jag vet att det var Malfoy som höll till i Vid-behov-rummet. Ta den här.” Han tryckte marodörkartan i Hermiones hand. ”Ni måste bevaka honom, och ni måste bevaka Snape också. Leta rätt på alla ni kan hitta från DA. Dumbledore säger att skolan är extra bevakad, men om Snape är inblandad så vet han hur Dumbledores skyddsförtrollningar fungerar och hur man upphäver dem. Men han väntar sig inte att ni håller honom under uppsikt, eller hur?”
”Harry...”
Harry kastade en blick på mig. Sedan log han och kramade min hand som hastigast.
”Det ordnar sig, jag är ju med Dumbledore. Jag behöver veta att ni klarar er. Se inte ut så där, Hermione, vi ses sen.” Och han gav sig av. Det sista vi såg av Harry var hans korpsvarta hår och manteln som han höll framför sig som en genomskinlig sköld.

Jag kände ett oroligt sug i maggropen samtidigt som jag återvände till nuet igen. Bara han var okej...
”Elli?” Hermione hade tänt lampan. Hon stod fullt påklädd framför mig, lika blek som pergamentet hon kramade i handen. ”Elli, jag kan inte hitta dem på kartan!” Hon lät gråtfärdig och jag tog pergamentstycket ifrån henne. Snabbt ögnade jag igenom alla rörliga prickarna och för varje namn jag passerade sjönk mitt mod.
”Åh, Harry sa ju åt oss att vi skulle bevaka dem...”
”Här!” hojtade jag och pekade. ”Jag har hittat Draco!” Hermione följde mitt finger och rynkade pannan. ”Vad håller han på med?” Den lilla pricken som var Draco verkade ha ruskigt bråttom. Den tog sig snabbt genom fängelsehålan med siktet inställt på en grupp med andra prickar som befann sig i slutet på labyrinten.
Jag kisade för att läsa namnen på dem och hade precis kommit till det första innan Hermione skrek till. Bellatrix Lestranges namn hånlog åt mig från marodörkartan och jag drog efter andan. För sent insåg Hermione vad jag tänkte göra och famlade frustrerat i tomma luften där min arm hade infunnit sig en sekund tidigare. ”Draco!” skrek jag och kastade kartan åt sidan och rusade ut genom sovsalen och ner för trappan.
”ELLI, NEJ!” vrålade Hermione och gjorde ett tappert försök att följa efter. ”Elli snälla du, stanna!”
Nu grät hon på riktigt. ”Snälla Elli, kom tillbaka!”
Hennes bedjande rop förföljde mig medan jag sprang genom korridorerna.
Där det för en stund sedan hade rått frid var det nu ett liv utan dess like.
Lärare och spöken for kors och tvärs om varandra genom slottet och flera medlemmar ur Fenixorden dök upp i tomma intet med ett litet pang och kastade sig in i striden som pågick i entrehallen.
Elever kikade nyfiket ut från sina sovsalar och motades tillbaka av griniga prefekter.
”Ms Jacobsson, vart är du påväg?” Proffesor McGonagall gjorde ett tafatt försök att fånga in mig men jag slet mig loss och fortsatte springa mot entrehallen där jag nätt och jämt lyckades undvika att bli krossad av ett stenblock som kom farande från taket. ”Draco!” ropade jag och knuffade mig fram utan att bry mig om det var vänner eller fiender jag föste åt sidan. ”Draco!”
Plötsligt fick jag syn på Crabbe och Goyle som rundade en krök och försvann längst hörnet mot Norrtornet och jag tog upp jakten på dem.
”Stanna!” skrek jag och de vände sina fula ansikten mot mig. När de insåg att jag följde efter dem slet det fram sina trollstavar och började vifta med dem. En skur av blåa gnistor sköt ut ur spetsen på Goyles trollstav och dränkte in hela väggen med en illaluktande orange sörja. ”Vart är Draco?” röt jag och skuttade åt sidan när ännu en bloffa kom flygande. ”Var är han någonstans?”
Crabbe och Goyle kastade en menande blick på varandra innan de bägge två svängde sina trollstavar i luften och skrek: ”Crucio!” i munnen på varandra. Det märktes att de hade övat flitigt, för jag fick lov att kasta mig ner på marken för att undvika att bli träffad.
”Nej nu!” hörde jag någon ilsket ropa över huvudet på mig. ”Det där var det fräckaste! Två tjockskallar på en smarting, vad brukar vi säga om det, George?”
”Såhär”, svarade Freds tvillingbror och gjorde en grimas åt Crabbe och Goyle. ”Här har ni, era dumskallar!” En skur av brinnande gnistor slungades iväg mot deras håll och exploderade ovanför deras huvuden. Jag hörde hur Goyle tjöt till och Crabbe skriade som en stucken gris. Sedan ljudet när två stora tunga kroppar for i marken och en varm hand som drog upp mig. ”Är du skadad?”
Jag skakade på huvudet och George knyckte ilsket på nacken. ”Sådant där får mig att vilja spy! Hur tusan kom dem där två illaluktande fisbubblorna i närheten av dig?”
”Jag förklarar senare” flämtade jag och plockade upp min trollstav som hade fallit ur fickan när jag rullade runt på marken. ”Tack ska ni ha!”
”Det var så lite”, sa dem i kör och gjorde en manöver med handen. ”Återgå till striden, broder!” De nickade åt varandra och kastade sig med ett högt stridsrop in i klungan av flaxande händer och fötter som hade bildats mitt framför entredörren. För ett ögonblick glömde jag bort vart jag var påväg och tittade hänfört på hur Fred fick in ett slag i ansiktet på Marcus Flint som av någon anledning befann sig mitt i slagsmålet, innan jag ruskade på huvudet och slet fram kartan.
Sedan stuvade jag undan den igen och började springa mot Astronomitornet.

Mitt hjärta bankade som besatt i bröstet och läpparna var knastertorra. Vad skulle Draco där uppe och göra? Och ensam dessutom. Jag förstod ingenting. Jag skulle precis sätta foten på första trappsteget när en senig hand grep tag om mitt ben och slet mig bakåt. Jag skrek till och föll handlöst framför fötterna på min överfallare. En illaluktande man med vilt utseende och tovigt smutsigt hår satte sig grensle över mitt bröst. Han visade alla sina gula tänder i ett elakt grin och lät den sargade tungan svepa utmed läpparna. ”Jag vädrar blod”, väste han och tryckte sitt ansikte alldeles intill mitt. ”Du var mig en rackare på att komma undan flicka lilla, men den här gången ska du inte lyckas smita.”
Jag försökte skrika men en hand pressades över mina läppar. Den luktade så illa att jag fick kväljningar och jag viftade desperat med händerna för att komma loss. ”Jag ska inte skada dig”, sa Fenrir Grårygg och skrattade sitt hesa skällande skratt. ”Bara smaka på dig lite, det har du väl inget emot? Bara ta en liten, liten tugga...” Han böjde sig ner och låtsades bita loss en remsa av min hals och jag skrek förtvivlat i hans handflata. ”Seså, seså. Trodde du verkligen inte att vi hade den här vägen bevakad?” Han skakade på sitt ovårdade ansikte och kliade mig på kinden med sina långa gula naglar. ”Snorungen Malfoy har annat att göra förstår du. Så det är bäst att jag tar hand om dig tillsvidare. Vad säger du, smakar du bäst med eller utan jordnötssås? Jag har tappat en del av mitt smaksinne på gamla dar nämligen och skulle uppskatta lite smakråd från din sida. Det kan väl aldrig vara fel att få vara med och bestämma sitt livs sista måltid, sötnos? Seså, var inte rädd. Jag kommer att döda dig snabbt och smärtfritt, det gör inte ont alls.” Han skrattade igen och lutade sig ännu närmare. Hans andetag var som en släng av stinkkoppor och jag höll andan. ”Hur ska du ha det nu? Med eller utan sås?”

OMGOMOMG LÄSER♥

U N D E R B A R T ♥

Jag ska läsa nuuu!