George Weasley - When I'm gone

Jag lägger ett lite bokmärke på kapitel 27 nu

Det här är så bra! Du formulerar fantastiska meningar och binder ihop dem till en otroligt bra story. Du beskriver känslor och miljöer jättebra.
Just nu tycker jag att historien är lite förvirrade, men det känns helt rätt, efter som George också verkar tycka att allt är förvirrat.
Historien rör mig verkligen ♥Jjag kan inte säga rekommendera att folk att läsa kapitlen så här sent, då jag flera gånger har suttit med tårfyllda ögon.

AnMel: Snälla bli författare, du har verkligen talang för skrivandet. När du blir stor ska jag berätta för alla hur jag läste ett av dina tidigare verk och hur bra du skrev redan då

Ibland önskar jag du kunde vara såhär kreativ till mig också med ditt kommentarskrivande, hoho ^^


Men kan inte göra något annat än att hålla med.

Ett ord; WOW! Ett till ord; MEGASUPERDUPERHÄFTIGTWOWAWSOOME!!

Tack, tack! ♥ Tyvärr har jag inte mycket tid till att skriva nästa kapitel för tillfället. Jag har prov varje vecka några veckor framåt, plus nationella - så jag kommer kanske vara trött när jag kommer hem från skolan. Men jag ska skriva mer så fort jag hinner och orkar. Vill än en gång tacka för alla trogna läsare! :3 Det skulle vara jättekul om ni stannar kvar till slutet! ♥

Såklart att vi är med dig till slutet ♥ jag har fortfarande inte läst ikapp, men jag vill verkligen se vart storyn leder och ur det hela slutar!

Gud vad glad jag blev när jag såg den här :3 Jag läste den på KPW, och som jag saknat den.

självklart så stannar vi kvar till slutet! denna ff är så grymt bra att man inte kan slita sig från den

Aw, tack - igen. :3 Nu har jag tagit mig tid till att skriva det här. Ett rent nöje, får jag väl säga, och det gick ovanligt fort också. o.O Hoppas ni gillar det! ^^

Mimitchi: Jaså? Vad kul att du hittade den då, för det är jättekul för mig att du gillar den! ;D
-------------------------

32.
"Unknown reality"

En kylig vindpust smekte Georges kinder. Luften var kvav och tung, sänkte sig över kyrkogården likt en slöja av mysterium. På vägen dit hade inte lungorna känts så tomma, på vägen dit hade inte någon tryckande känsla hotat att spränga den unge mannens bröstkorg. Det var så fort han hade tagit ett steg innanför kyrkogårdens grindar som hans blod frusit till is. Hans känslor hade varit undangömda - påtryckande med avlägsna på samma gång - tills nu. Gruset under hans skosulor knastrade högt i tystnaden. Onödigt högt. Det kändes som om varje levande varelse i närheten skulle höra att han var där. Det ville han inte. Men å andra sidan visades inga tecken på något liv runtomkring honom. Inga fåglar kvittrade trots det att solen lyste starkt på himlen. Den skulle vara varm - solen - men det var den inte. Inte här.
George kanske bara inbillade sig. Han kanske bara inbillade sig att luften blivit kallare då han närmade sig den okända graven mer och mer.
Det är bara din nervositet som spökar, försökte han intala sig själv i tankarna, men lyckades inte så värst bra. Han var nervös, han var rädd för vad han skulle få se, men kunde inte gömma sig undan från händelsen. Minnet skulle hemsöka hans sinnen om han inte tog reda på vad som faktiskt försiggick. Han tänkte ta reda på sanningen. Det kanske skulle bli svårt, men han hade gått igenom svåra tider förut. Hela det senaste året och åren innan hade varit svåra och känts hopplösa. Han hade lyckats ta sig igenom dem och skulle ta sig igenom det här också. Fast nu hade han ingen tvilling vid sin sida. Nu stod han ensam. Han bet sig i läppen samtidigt som han tvingade sig ta ett djupt andetag. Fokusera. Han gick vägen som ledde till Freds grav. Han tänkte inte stanna där på vägen, han tänkte bara fortsätta rakt fram till den okända graven som antagligen var uppgrävd vid det här tillfället. Men borde ingen ha märkt det i så fall? Borde ingen ha spärrat av området, borde inte rykten ha spridits? Fast det var såklart; det kanske inte var så många som besökte kyrkogården längre. De enda han hade sett skymten av var några par äldre människor. Konstigt egentligen, eftersom det fanns så många som hade dött i striden på Hogwarts. Kyrkogården borde vara full. Han rös. Tanken på alla som hade dött tillsammans med Fred var ingen lycklig känsla precis. Han skakade av sig den snabbt och tvingade ögonen på vägen igen. Inget såg misstänkt ut än så länge. Han gick med bestämda steg och en rak rygg, allt för att intala sig själv att han klarade det här. Hans hjärna och hans sinnen visste att han gjorde det, men hans nerver och hans känslor sa emot. Han knep ihop händerna. Han fick inte backa ur nu, han gjorde det inte bara för sin egen skull, utan också för Freds. Han skulle aldrig svika Fred, det spelade ingen roll om hans tvilling levde eller inte.
"Om en del av dig har lämnats kvar i graven med mig, borde inte en del av mig finnas kvar hos dig?" Orden ringde i hans huvud. Han hade inte kommit ihåg dem förrän nu och det förvånade honom att han inte tänkt över dem innan. Det var vad hans bror hade sagt i butiken. Det lät orimligt, men rätt sannolikt på samma gång. George visste inte vad han skulle tänka om meningen, frågan, och kände att han inte hade tid för det nu. Kanske var det ändå sant. Kanske var det så att en del av Fred levde kvar med honom, om nu en del av honom fanns med Fred i hans grav.

När George började närma sig gravstenen med tvillingens namn på så spände han blicken i kyrkan framför sig. Han skulle bara gå förbi den, precis som han hade planerat. Helst inte ens slänga en blick åt det hållet. Han måste fokusera. Med längre steg än vanligt - vilket ledde till en ökad fart - gick han framåt. Men när Freds grav kom i närheten retade stenen hans syn. Det var som en okänd dragningskraft som drog George blick automatiskt åt det hållet. Han bet sig i läppen igen, något han gjort ofta de senaste timmarna för att kunna kontrollera sig själv. Något fångade hans uppmärksamhet. Ett vitt kuvert låg vid stenens nedre kant. Det skuttade till i Georges bröst då han fick syn på det. Han stannade till. Automatiskt satte han sig på huk framför gravstenen och granskade kuvertet. Det såg annorlunda ut än det han fått från Fred innan. Det fanns inte heller något namn på. Något i kuvertet gjorde att det blev buckligt. Det var rätt brett, större än vanliga brev. Han greppade tag i det med en viss tveksamhet och granskade det sedan i sina händer. Det var kallt som luften runt honom. Han tvivlade på att det var från Fred. Det måste vara någon annan, kanske någon som bara vill driva med honom. Men formen på det buckliga kuvertet fångade hans intresse och det verkade bekant på något sätt. Föremålet inuti det, vill säga. Det var med ett irriterande, bultande hjärta som han slet upp fliken på kuvertet och det första han såg var en bit pergament som stack upp precis vid öppningen. Den var hopvikt, men det stod definitivt något på insidan. Han öppnade sedan upp kuvertet lite mer och kikade ner i det. Hans hjärta tog ett nytt skutt. Där låg hans trollstav, lika hel som innan. Med stora ögon fiskade han upp det ur kuvertet och synade det noga. Det såg inte ens ut att ha varit använt. Han tvekade lite. Skulle han verkligen behålla det? Tänk om det var ett skämt - en fälla? Han snurrade träet mellan tummen och resten av fingrarna. Inga flisor, lika lent som det alltid hade känts. Utan att tänka igenom det mycket längre stoppade han ner trollstaven i bakfickan av jeansen och bestämde sig sedan för att ta sig en titt på det där brevet. Pergamentet var gulaktigt och såg gammalt ut. Det var smått slitet i kanterna. Han vecklade upp det och hans ögon möttes av en fin handstil som såg mycket nyare ut än själva pergamentet. Han läste igenom det, helt omedveten om vad det kunde stå.

Här är din trollstav, George.
Var försiktigare nästa gång.

Det stod inte mer än så. Det fanns inget namn eller något som helst tecken på vem som kunde ha skrivit brevet. Något sa honom ändå att det var en tjej som hade skrivit det. Handstilen skvallrade på det; den var både len och sträv på samma gång, mjuk och kantig. Alla a och o:n var så runda de kunde bli, men de andra bokstäverna hade tydliga kanter och visade tecken på att det blivit nedskrivet i hast. Han hade även aningar om vem det kunde ha varit som skrivit det, men vågade inte chansa på något. Vem hade han senast sätt med hans trollstav? Flickan som hade hjälpt honom fly. Frågan var bara om han fortfarande kunde använda den. Var det inte så att trollstavar inte funkar precis som de ska, om man inte hade tagit över dem med våld? Han hade för sig att Harry eller Ron hade berättat om det en gång. Han hade bara inte varit tillräckligt intresserad av att lyssna, och visste därför inte om det stämde. I vilket fall som helst tryckte han ner brevet i den andra bakfickan och bestämde sig för att kasta kuvertet i närmaste soptunna. Han hade kommit bort från ämnet. Han hade kommit bort från vad han egentligen skulle göra. Visst var det ett plus att han fått sin trollstav tillbaka, men det gav honom ingen ursäkt för att inte fortsätta.
Han reste på sig igen och kände hur lederna i benen lyckats stelna under den lilla tid han hade hukat sig ner. Kanske var det tack vare den spänning som bultat inom honom, som hade försvunnit så fort han insett att brevet inte var från Fred. Han förstod inte varför han väntade sig ett till brev från Fred. Javisst, hans tvilling hade kontaktat honom två gånger, men det gjorde det inte rimligt att han skulle försöka få tag på George igen. Pojken blickade bort mot gravarna längre fram. Han hade ett hum om vilken av dem det var som skulle ha blivit uppgrävd. Han såg varken något gapande hål till grav eller några andra tecken på att det varit några där. Snabbt gick han bort till en metalltunna som stod bara en bit ifrån, jämte en liten träbänk med avflagnad, vit färg, och knycklade ihop kuvertet innan han slängde i den i den svarta soppåsen. Sedan styrde han stegen mot gravarna där han hade sett de främmande männen.

Den är så otroligt sjukt totalt jättebra :3
Det enda som man skulle kunna klaga på (om man nu måste kalla det för det) är väl att det är en del slarvstavfel här och där.

Awesome. Den är jättebra, ärligt talat