Förändrad värld Lupple & Medi

"Ja visst ja." Hon harklade sig och mumlade något.
"Vi kanske ska se till att två rum görs i ordning? De kan väl inte vara vakna som vi?"

Han log och lade en filt om hennes axlar.
"Den ser... bra ut." Boken handlade om en flicka som levt på ett sjukhus sedan köpt av vampyrer. Det var en sann historia fast skriven som en historia. Bara de som visste om sanningen tog den på allvar.

Hon såg sårad ut och drog sig ifrån honom. Reste sig sedan upp och tog sig mot dörren.
"Förlåt mästare." viskade hon sedan.

"Det borde vi göra." Sa han innan han plingade på en klocka och instruerade en tjänare att ordna med det.

Aurora såg på boken och på honom och log. "Den är fin." Log hon och menade omslaget.

Rafael såg på henne, med orolig blick. Vad tänkte hon på? "Jag råder dig att inte gå härifrån. Din rygg." Sa han mjukt och reste sig upp. "Men jag ska lämna dig ifred." Log han. Hon behövde kankse egentid.

Han smekte hennes kind och såg sedan sorgsenn ut. Skulle han ta ifrån henne bokekn? Theo lade armen om henne och såg på henne.
"Vill du att jag läser för dig kanske?" Frågade han.


Hon såg på honom och stannade upp. Såg sedan mot dörren och skakade sedan på dörren.
"Jag ska inte lämna huset. Jag tänkte se om jag hittar ett rum. Jag vill sova en stund." Hon svalde och tryckte sig mot väggen.
"Gör jag fel? tänkeer du lämna tillbaka mig?"

Hon nickade sakta. "Om du vill." Viskade hon. Hon ville väldigt gärna höra honom läsa med den där fantastiska rösten. Hon lutade sig försiktigt mot honom och la upp benen i soffan.


Han nickade sakta. Han förstod att hon var besviken, ledsen- upprörd men vore det inte värre att ljuga för henne? "Jag hjälper dig att hitta ett rum." Sa han och reste sig upp och öppnade dörren åt henne. "Oroa dig inte, snälla." Bad han.

Han log mjukt och började att läsa. Han drog en filt om henne och drog henne till sig. Visst kände han till denna människa som berättade sitt liv som givare. Rösten blev sorgsen och han tittade då och då ner på Aurora.

Rihannon såg på Rafael med sorgsna ögon men nickade.
"Okej. Det går väl." Hon lade handen mot ryggen och såg sedan ner.
Hon var trött och svajade lätt där hon stod.

Aurora såg på bokstäverna i boken. Lyssnade noga och la märkte till hans sorgsna röst. "Om den gör dig sorgsen behöver du inte läsa vidare." Viskade hon försiktigt. Hon oroade sig mest över att det han läste var obehagligt och välbekant. Men hon kunde inte förstå varför.

Han såg att hon svajade men sa inget. Var däremot beredd på att hålla henne upprätt om så behövdes. " De flesta sovrum är en våning upp." Förklarade han försiktigt.

Han skakade på huvudet och slog sedan ihop boken. Gav henne ett svagt leende innan han lade armen om henne.
"Ska vi se oss om? Kan visa dig sängen du får låna."

Rhiannon svalde hårt innan hon s¨g ner. Hon hade gjort bort sig. Snabbt stannade hon upp och lade handen mot såret. Det gjorde så ont.
"Okej.." Viskade hon tyst.

Hon hoppade till när boken smälldes igen och såg på honom med stora och oroliga ögon. "Jättegärna. Skulle vara ett nöje att se ditt föräldrahem. " Log hon och reste sig långsamt upp. Försökte att göra så som hon blivit lärd. Att ta allting med ro och alltid vara till viljes.

Han såg på henne. Såg vart hon hade handen och svalde hårt. Hon verkade ha ont. "Vi går långsamt." Sa han lugnande och började sakta att röra sig mot sovrummet han tänkt ut åt henne.

Han skrattade svagt innan han reste sig. Hungern efter henne spred sig i hela hans kropp men han var tvungen att hålla sig.
"Vart vill du börja?" Frågade han och han hlrde hur tjänstefolket slamrade i köket.
"Det kommer bli en storslagen middag ikväll..."


Hon svarade inte utan gick långsamt vid hans sida. Smärtan när hon gick spred sig i hennes kropp men hon sa inget tills hon stannade vid en stor tavla.
"Vem är det här?" Frågade hon tyst.

Aurora såg på honom men lät blicken snart glida över rummen och de olika dörrarna. Vart ville hon börja? Hon visste inte det korrekta svaret och det gjorde henne nervös. Hon kände hur hennes handflator började svettas och hon kände sig mycket förlägen över det. "Varför inte börja i början? I hallen?" Föreslog hon försiktigt och lät blicken falla mot golvet. Som om hon undersökte golven.

Han stannade när hon stannade och såg på tavlan hon undrade över. Det var en gammal tavla och han iakttog den en stund, tänkte tillbaka på tillfället då den målades innan han kom ihåg att han behövde svara henne. Han lät blicken mjukt vila på henne. " Det är en gammal tavla. Den föreställer mig, i en annan tid." Svarade han vagt och la varsamt en hand på hennes axel för att kunna föra henne framåt, mot sovrummet.