Tårar från himlen

Här kommer ett efterlängtat kapitel!
Sist blev Quirinus väldigt arg, då han hörde Nathan och Nicole nämna händelsen med Snape före jullovet. Det kändes som ett svek, då Nathan har lovat att de aldrig ska prata om det igen. Nathan får dåligt samvete, både för att han vet att han bröt sitt löfte, men också för att han tänker på kvinnan han krockade med på Sankt Mungos. Nicole lyckas dock reda ut allt och Quirinus lugnar sig.
Avis Fortunae ♥



Elzyii ♥




Trezzan och boknörd_ ♥




catradora,Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________


Kapitel 75


Månaderna flöt fram och innan Quirinus visste ordet av, var det augusti. Han gruvade sig lite för att åka tillbaka till Hogwarts, med tanke på att Snape och Wincott inte skulle lämna honom i fred, det var han säker på.
Jag får försöka undvika dem så gott jag kan, tänkte han medan han satt vid köksbordet en förmiddag. Om inte annat, kan jag hålla mig i närheten av lärarna. Hans tankar avbröts av att steg hördes. Nathan kom in i köket och gjorde lite te. Han satte sig tungt ner vid bordet och såg lite ängslig ut.
”Jo, Quirinus”, sa han efter några sekunders tystnad, "du har ju gjort klart alla läxor. Så jag tänkte faktiskt att vi kunde besöka farmor en vecka. Jag vet att du kanske inte vill göra det, men vi behöver komma ifrån huset ett tag.”
Quirinus bet sig i läppen, för han hade ju lovat att inte bråka om han var tvungen att bo hos Nicole. Han tvekade innan han sa: ”Lovar du att det inte blir som när vi var hos moster Marie?” Han blev genast skuldmedveten, för han märkte att han lät anklagande.
”Jag vet hur ledsen du blev, så vi kommer inte att åka hem efter bara några dagar”, sa fadern lugnt. ”Farmor och jag kommer dessutom att hålla ett öga på Snape och Eileen.”
Det fick Quirinus att känna sig lugnare.
”När åker vi?” undrade han.
”Jag tänkte att vi åker efter middagen när jag har diskat”, svarade Nathan. ”Du kan ju gå och packa ner det du ska ha, så kommer jag efter att ha vikt tvätten.”
Quirinus gick lydigt upp till sitt sovrum och samlade ihop kläder och några böcker. Han letade även upp dagboken och flaskan med osynligt bläck, så han kunde skriva ner sina tankar om det behövdes.


På kvällen lade Nathan en formel på alla blommor så att de inte skulle vissna, innan de slutligen satte sig i bilen och åkte iväg. Quirinus såg ut genom fönstret och tänkte på hur roligt det var sist han besökte sin farmor. Han log när han tänkte på hur de hade bakat tillsammans och haft det trevligt.
”Vad skönt det blir att komma iväg”, sa hans pappa plötsligt med glättig röst. ”Vi kan plocka bär och bara njuta av naturen.”
”Det blir jättebra”, sa Quirinus i ett försök att låta glad. ”När vi är i skogen, hoppas jag att jag hittar några blommor att pressa.” ”Ja, och så får vi tid att umgås, innan du ska tillbaka till Hogwarts”, sa Nathan med ett leende, som dessvärre inte nådde ögonen.
Quirinus förstod med ens varför. Det var ett år sen Mia blev sjuk och hans pappa hade sett hur hon tagit sig för hjärtat när hon planterade blommor. Skuldkänslorna angrep Quirinus, för han hade inte varit hos sin mamma när hon fick problem med hjärtat första gången. Han svalde, för ännu en gång blev saknaden för stor. Nathan sneglade medlidsamt på honom och sa:
”Jag saknar henne också. Jag undrar än idag vad som hänt om jag inte hade slutat tidigare.” Han bet sig i läppen och sa inte ett ord. Quirinus, som kände hur det sved i strupen, tog upp en bok för att skingra tankarna.
Det är synd att jag inte kan styra drömmarna! tänkte han medan han försökte blinka bort tårarna. Då skulle jag få prata med mamma.

När de äntligen var framme vid Nicoles hus, började det regna, så Quirinus och Nathan fick skynda sig att ta ut kofferten med sina tillhörigheter innan de tog sig in med snabba steg.
”Det är så trist att det ska bli dåligt väder ibland”, muttrade Nicole när hon räckte dem varsin handduk. ”Men vi kan göra trevliga saker inomhus och det är alltid en tröst”, tillade hon.
”Ja, det finns alltid något vi kan hitta på”, sa Nathan leende. ”Huvudsaken är att vi får vara tillsammans.”
”Ja, det är roligt”, sa Quirinus muntert.
Farmodern log strålande.
”Jag ska göra lite te åt oss”, sa hon. ”Så ni kan byta till pyjamas under tiden.”
Quirinus följde med sin pappa till övervåningen där de hade gästrummen. Han tog sina kläder och böcker innan han gick till rummet där han brukade sova. När han hade bytt om till pyjamas, såg han ut genom fönstret och suckade djupt. De tunga regndropparna slog mot fönstret och det började mörkna. ”Jag som hoppades få sitta på verandan och läsa en liten stund innan det blir läggdags”, muttrade han besviket. ”Jag får hoppas att det blir sol i morgon. För som pappa sa, skulle det vara roligt att få vara ute i skogen.”
Han suckade och drog på sig morgonrocken innan han styrde stegen mot trappen för att få lite te. När han kom ner till köket, satt Nathan och Nicole redan där. Quirinus slog sig ner vid köksbordet och tog emot en kopp med den varma drycken.
”Ja, jag tänkte att om vädret tillåter, så kan vi vara ute i skogen och leta efter blåbär och hallon”, sa Nicole entusiastiskt. ”Då kan vi baka en paj på dem. Och då kan vi sitta ute och äta.”
”Det är en jättebra idé!” sa Quirinus, som kände sig lite gladare. ”Och jag kan ta med mig en burk och sax, så jag kan samla på blommor!”
”Det blir jättekul, eller hur Nathan?” Nicole log hoppfullt.
Men Nathan satt helt tyst och stirrade ner i sin mugg med frånvarande min.
”Pappa?” sa Quirinus försiktigt. ”Mår du bra?”
Hans pappa sa fortfarande inget utan suckade djupt.
”Nathan”, sa Nicole bekymrat. ”Hör du vad vi säger?”
Nathan tittade upp och mumlade:
”Förlåt. Jag… jag hörde inte vad ni pratade om.”
Quirinus bet sig i läppen, för han var riktigt orolig för sin pappa. ”Är allt som det ska?” frågade han ängsligt.
”Oroa dig inte för mig.” Nathan log ett blekt leende. ”Jag är nog bara trött, så jag går och lägger mig.” Han gav Quirinus en snabb kram innan han lämnade köket. När han var utom synhåll, kunde Quirinus inte hjälpa det, utan viskade:
”Nu är han så där jobbig igen!” Tårar av besvikelse och vrede rann nerför kinderna.
Nicole såg förvånad ut.
”Vad menar du?” undrade hon och lade en hand på Quirinus axel. ”Har det hänt förut?” ”Han har varit konstig ända sedan sommarlovet började!” fräste Quirinus. Utan att tveka talade han om vad som hänt och hur tankspridd fadern varit under sommaren. Han talade även om hur jobbigt det var när de åkte hem från moster Marie.
”Jag försöker intala mig själv att han saknar mamma”, avslutade han med darrig röst, ”men han borde ju förstå att jag behöver honom!” Han slog händerna för ansiktet och snyftade. Farmodern kramade honom hårt.
”Jag förstår att du blir ledsen”, sa hon tröstande. ”Men sen måste du tänka på att det är drygt ett år sedan Mia fick hjärtflimmer. I och med att Nathan såg när hon tog sig för hjärtat, tror jag inte att han kan glömma det så lätt. Du… du måste förstå att det var en skrämmande upplevelse för honom den där gången.”
Quirinus kände sig skamsen och ännu mer tårar rann nerför kinderna.
”Åh, vad jag känner mig dum!” kved han. ”Jag tänkte ju på det när vi åkte hemifrån!”
Nicole suckade medkännande.
”Det är en jobbig tid för oss alla”, sa hon vänligt. ”Då blir det svårt att tänka klart.”
Quirinus snöt sig och drack det sista av sitt te.
”Jag får försöka vara förstående, även om det är svårt.”
”Det låter som en bra idé”, sa Nicole. ”Skulle du vilja att jag sitter hos dig en stund?”
”Ja, tack”, svarade Quirinus. ”Det skulle kännas bra.”
”Jag ska bara diska undan allt, så du kan borsta tänderna och krypa i säng”, sa farmodern. ”Jag kommer om en stund.” Quirinus skyndade iväg och gjorde sig i ordning. På väg till sitt gästrum kunde han inte låta bli att gå förbi rummet där Nathan höll till. Hans pappa satt på sängen med huvudet lutat i händerna och en djup suck hördes.
Jag måste skärpa mig, tänkte Quirinus. Pappa mår ju också dåligt efter allt som hänt mamma. Dessutom vill mamma att vi ska gå vidare. Han tassade in i sovrummet och kröp ner under täcket. Nicole kom efter några minuter och slog sig ner på sängkanten. Quirinus kramade hennes hand och det dröjde inte länge innan han slutligen somnade.
______________________________________________________________

Som ni ser, mina vänner, så reste Nathan och Quirinus till Nicole, för att komma ifrån huset ett tag. Och Nathan lovar att det inte ska bli som i kapitel 72.

Under den stunden de dricker te, så lyssnar Nathan inte så noga. Det gör Quirinus både arg och ledsen, men sedan får han skuldkänslor, för han vet ju att Nathan såg när Mia tog sig för hjärtat. Som tur är finns farmodern som tröst och stöd.

En stor kram till Avis Fortunae, som kommit med bra tips!

Tack för ännu ett underbart kapitel!

Som vanligt fastnar jag i alla mys-detaljer, med kvällste och pyjamas och tandborstning, för att inte tala om bärplockning och hemmagjord paj... Miljön runt Nicole är trygg och varm ♥ Precis som i förra kapitlet visar hon stöd på alla sätt.

Nathan är tankspridd och jag förstår att Quirinus blir orolig. Kanske Nathan hade kunnat lösa det genom att säga att ja, han tänker och grubblar mycket just nu, men att han inte kan dela de tankarna. Inte än... eller i alla fall inte nu.

Men jag vet inte om det hade minskat Quirinus oro. Tur att han kan prata med Nicole! Hon är som en extra förälder. Fint med en sådan farmor.

Vi får se vad som händer med Nathan och hans tankspriddhet. Vi vet ju att han grubblar på boterskan.

Ser fram emot nästa kapitel!

Avis läste högt för mig! Och jag håller med om allt i hennes kommentar.

Klockrent kapitel!!!

Vi älskar Nicole!!!