Prinsen (sjätte året)

Kapitel 45.

Åååh, ja… Visst är det skönt Mirre? Att bara få vara och andas ett tag… Det där känner jag igen så väl. Och ännu bättre är det när man får vara i händerna och armarna på den man älskar när personen i fråga inte gör något annat än ger en närhetsbehov och kärlek i form av omvårdnad…

Jag blir lite fundersam över dubbeltydigheten i två meningar i det första, korta, stycket.

Först står det ”flera dagar hade gått”…

Och sedan längre ner ”redan samma kväll som dagen jag vaknat upp”…

Jag tror det är enklare att förstå om det står ”flera dagar hade gått” +> medan jag var medvetslös<

Just för det står ju att flera dagar hade gått under Severus ömsinta omvårdnad… Och då läser jag, och förstår, att Mirre varit vaken under omvårdnaden.

Jisses… Hoppas du fattar vad jag babblar om!

—

Jäkla Ron! Men det är inte svårt att förstå hans hat mot Snape.

ÅH! Elli ser igenom Dumbledore… Som att hon kan läsa av människor! Undrar varifrån hon får denna förmåga…. HIHIH

Och Mirre och Elli håller inte riktigt varandra om ryggen med sina hemligheter som den andre inte vet om… Men hur ska Mirre kunna veta något om vad som försiggår i Ellis liv, utom det hon ser mellan Draco och henne, eller vad hon kan behöva vara tyst om? Och hur kan Elli veta detsamma om Mirre?… De har båda sina hemligheter och vill nog inte sätta varandra i klistret men alla snubblar vi ibland…

Märkliga väsen i skogen, HAHAHA. Om det var hennes

Ja visst kan Elli vara värdefull… Men varför?

Omg… Jag visste faktiskt inte ens att Hogwarts låg på en ö omgiven av vatten!!! Hur kan jag ha missat det! Jag börjar misstänka att jag inte ens vet vem jag själv är längre!!!! GAH

Det kan nog vara rätt som Hermione spekulerar. Att Dumbledore inte tror att någon kan ta sig genom den förbjudna skogen på grund av alla mystiska varelser där. Speciellt inte Gorgelmorfen… Som nog bara Jess rår på! HÄLSA ATT JESS VISST RÅR PÅ GORGELMORFEN! HON FLÖRTAR IHJÄL DEN!

OMG! Harry är så spekulativ. Och först trodde jag nästan att han menade att han inte litade på varken Mirre eller Elli… Jag menar… HAN MÅSTE JU!!! Ha sett att Mirre och Snape umgås. Alltför tätt. Deras fotspår på varandra i marodörkartan. HAHA. Eller kanske syns inte Mirre pga mugglare???

Men nej, självklart är det Draco. Och visst är det sannolikt. Stackars Draco, jag känner så för honom. Älskar verkligen honom som karaktär… Antagligen för att jag läst mest av honom när det gäller fanfictions genom åren… DRACO♥

Men omg, Draco… Att han kommer bärandes med nyheten är så… Tragiskt? Att det är han som är tvungen att bära även det.
Och just ”som om hon aldrig hade sett honom förut” speglar så bra den omtöcknade känslan hon måste känna.

Och det gör det inte mindre tragiskt att han upprepar det och det tar på alla hans krafter…
MEN HUUUR. Draco!?!?!? Hur vet du att hon blev mördad! Det tror jag knappast du lyckats snappa upp. Jag tror att lille Draco vet det av ett annat skäl. Inte att han mördat Ellis mamma förstås… Men hört det från ett annat håll. En del av den strypta sanningen.

Förresten… Jag har glömt. Men hur gick det till när Snape räddade Elli? Jag tror mig ha fått en idé här…

Och guuuuuuud - nu börjar allvaret. Ellis ”mamma” är död…

Ron är lika tappad som vanligt… ”ÅÅÅH VILKEN FIN FLÄCK PÅ MINA KLÄDER”… Men det är väl allmänt känt att jag inte gillar Ron, lol.

Åååh, Dracos smärta… Jag förstår den. Och kanske vet den. Men den är som du beskriver ”obeskrivlig”. Så känns det. Ibland visar han ju ett ögonblicks emotion.

Hermione. ♥ Hon är så snäll och omtänksam. Det är klart Elli ska vara ifred en stund och Hermione tänker säkert >jag tar med hennes väska till sovsalarna<..

Alltså: ”Hans frånvaro väckte alltid en molande oro hos mig. Ute hade dessutom ett oväder dragit in och gjorde vårkvällen ovanligt mörk och olycksbådande.”

^det där är så snyggt. Först ett konstaterande kring hur det är och sen en gestaltning+miljöbeskrivning som förstärker det. Så ****** snyggt!!!! Jag älskar när du skriver såhär. Det ger mig så mycket känslor, jag ska inte ljuga och säga att jag ryser, men jag önskar att jag gjorde det - för det är lite den känslan jag får!

Åååh, så mörkt och illavarslande och förståeligt, om än på ett mycket sorgligt vis, att så många elever är beredda på att resa hem i ett ryck medan Slytherins elever känner sig tryggare… Även om stämningen råkar vara sammanbiten så är det nog för att elever i ormens elevhem säkert börjar bitas och spruta gift om någon skulle antyda en koppling mellan dem, deras familjer, och det som skett med dödsätare.

ÅH DRACO MY DARLING BOY. SJÄLVKLART KÄNNER DU ELLI UTAN OCH INNAN. DU ÄR SÅÅÅÅÅÅ KÄR ATT DU INTE ENS FATTAR DET SJÄÄÄÄLV.

Jag hade nog velat ändra från ”kompisar” till ”vänner” just för att det blir mer ett litterärt uttryck… Om du vill, så klart!

Miriam tar sin vuxenroll/lärarroll på allvar och beger sig ut i sökandet. Där inte de andra får gå. Hon ska göra något - känner säkert att hon måste göra något! För att liksom inte känna sig så svag som hon ibland gör… Eller icke behövd. Men Mirre stärker dem alla på ett sätt hon inte förstår.. Än!

AOHUDAKUW jag älskar förresten att du får Hermione att prata med ”Malfoy” mina Dramione feels går i luften. ♥ ♥ ♥ ♥

JAG. TROR. JAG. FUCKING. DÖR!

Alltså, symboliken med att Elli är på väg ut i vattnet!?!?!? Jag borde fattat det första gången jag läste igenom kapitlet! Men jag gjorde inte det! Och kanske var det inte ens meningen att den likheten/symboliken skulle vara där? Men mina tankar dras omedelbart till en annan karaktär vars olyckliga nyheter fick honom att vandra ut i vattnet.

Och jag läser typ lite i oordning. Men din miljöbeskrivning av hur stormen fått världen att knyta ihop sig till en äppleskrutt? Hur allt är en mörk gråskala… Jag ser allt så tydligt framför mig.

Doften av vårregn, stenblocken till vänster, sjön i mitten, Hogwarts strand till höger. Och hur Miriam springer i mörkret medan hon kastar kraften mot stenblocken som öser upp gnistor över sjöns vatten, närmast stranden. Det är helt fenomenalt skrivet och jag står där, i det ihärdiga regnandet och blåsten, och tittar på Miriam när hon är i färd med att lyckas rädda Elli.


Jag är nyfiken… På om jag har rätt med symboliken jag tror mig se?

Men mest av allt… Hur i hela friden ska allt med Snape och Miriam fortskrida? Kommer hon att stanna vid hans sida när alla, möööörka, hemligheter kommer fram i ljuset?



___
edit: HERREGUD vilken OSAMMANHÄNGANDE kommentar! alldeles för lång och trasslig, lol. Men njut av mitt bryt. ♥

Ny, välskriven story på forumet: Mending hatred, en Dramione av Trezzan!

Trezzan


96hpevanescence


Mintygirl89


Elzyii




Edit januari 2024: Här låg ursprungligen kapitlet Storm, så det är på denna plats kommentarerna till kapitlet finns.

En gång för alla ska jag svara på ditt svar! För ibland ställer du ju faktiskt följdfrågor, som jag läser direkt när jag läser ditt nya kapitel, men som jag glömmer av när jag sedan sätter mig och kommenterar…
Just den här gången var det inte så många dock, haha.

Jag tror att det kan finnas många fler orsaker, eller andra iallafall, till varför Voldymoldy vill ha tag i Elli.

Mike är väldigt artikulär må jag säga! Men det räddar inte Gorgelmorfen!




Kap 46. Storm. ♥ Procella. ♥

Jag läste detta kapitel (och din respons på min respons) imorse när jag vaknade upp suuuupertrött i Varberg efter att ha varit ute med en tjejkompis som fyller år. Vissa tar upp telefonen för att slösurfar. Jag kollar mugglis (och vet ju att du uppdaterar, oftast, tidigt på söndagsmorgon!)

Egentligen var min plan att jag skulle varit hemma och skulle gå upp tidigt innan besök och läsa… Först med kommentar och sådär. Måste ju vara bäst.

Meeeen så blev det inte. ♥

Och, som kanske inte var självklart men ändå uppenbart så var det ju Elli som var på väg ner i vattnet. Hela scenen är så väl beskriven att jag verkligen ser sjögräset, känner Mirres förtvivlan över att falla i vattnet när allt hon vill göra är att hjälpa. Det är något förrädiskt mot vattnet… Kanske ännu mer mot någon som bara har lite magi i sig?… Jag vill gärna dra paralleller eller slutsater om allt..



Jag känner så för Mirre när jag läser ”Jag svor och grät där jag kravlade omkring i den kalla, blöta smutsen”…

ÅH! Mirre! Du är stark och du vet exakt hur du ska handskas med situationen. Och något säger mig att din kära älskade svarta riddare lärt dig ett och annat om att manipulera situationer… Vilket säkert är varför du tar till med Draco-kortet.



Sen tycker jag faktiskt att Elli är alldeles för bångstyrig och vild - men det kan ju inte hon hjälpa! Och precis som Mirre säger så delar de delvis öde, det kunde ju lika gärna varit någon som varit ute efter hennes föräldrar med! Eftersom de jagat på Mirre tidigare…

Jag FÖRSTÅR Elli! Ingen kan tänka klart i en sådan sits.

Pfffffff. Jag vet att Draco och Elli är oerhört bra vänner… Av svåra och emellertid oförklarliga skäl - men jag är så trött på att det alltid är pojken som får flickan att vända. Kanske dock på grund av min egen sits och ilska atm. Vänner är allt.

Och Draco är ju trots allt en vän så jag får förlåta dem för det… Hahahaha #tantbitter


ÅÅÅÅH! Jag var helt bombsäker på att Dumbledores klädnad hade sjögräs och tång-mönster innan jag fattade att det var från sjön… Det var nog för min beskrivning av hans klädnad i examenskapitlet!

Men sedan är allvaret på topp när vi får läsa att ansiktet var otydligt i vinden och skymningen… Ja, vart har man Dumbledore egentligen…

Älskart att Dumbledores skägg är blött och med snäckor i. Han står verkligen framför mig när jag läser det. Och just att gestaltningen av honom inte är hopbuntad utan får en liten antydan här och där. Så man inte tappar fokus på vad som egentligen händer, vad det viktiga är.

”Huvudsaken är att man i tid inser vart ens sanna lojalitet står och rättar till de misstag man var nära att begå”

Alltså, det känns som att han sagt det där många gånger förr. Och stämmer så väl överens på Jessica att jag inte kan låta bli att undra om det är med mening att allt du skriver är så mångtydigt? Det är, som du sääääkert vet, något jag älskar med en text jag läser, just att allt är så nyanserat. Alltid något mellan raderna. Även om det bara är läsaren som ser vissa ting. Och att kunna relatera.

Och jag blir så arg på Dumbledore!!! Vad har han att säga ”du är för viktig för att dö”? AKJDHAKJ allt och alla verkar, för honom, vara en pjäs i ett spel. Och det verkar som att han vet exakt vad Elli är värd…

Eller så kan det vara en sådan fin sak som bara den ”Dumbledore-variant” jag tycker om och älskar, skulle säga. Att alla har ett högt värde och är för viktiga för att dö..
Tyvärr tror jag inte att det gäller i det här fallet utan det är den första tolkningen…

Åååh, och Miriam litar blint på Dumbledore. Förstår verkligen henne, han är så enkel att lita på… Och få vet ju alla sidor av honom. Han är en mäktig person.

Men där Elli faktiskt hade kunnat gå i vattnet och dränka sig…



Hmm, undrar om Elli faktiskt hörde EN röst. Och sedan hörde flera röster som dem tillhörde vattufolket… Men kanske inte den första, vackra, rösten? Eller är det jag som hittar på nu?… Men jag kan se en viss mörkklädd figur sitta där i förbjudna skogen och iaktta henne. Beredd att vidta drastiska åtgärder.



Gud, stackars Mirre. Hon börjar känna av den kyliga verkligheten hon befinner sig i. Som sammanfattar kapitlet men även framtiden för Mirre med kriget och det som komma skall.

Och jag ser tornrummet framför mig, hur färglöst det är, och hur kallt det är med spindelväv och en brasa som vägrar brinna…

Och öööh kan jag få resten av alla kapitel NUNUNU typ?

C:
♥
♥
♥

Åh, herregud! Så spännande kapitlet var i början! Gud Elli var verkligen olycklig, och det kändes som att vad än Miriam sa, så hjälpte det inte! Som tur var, kom Dumbledore till undsättning. Aha! Vattufolket kan alltså känna när någon har hjärtesorg, och försökte locka ut Elli, som nu är föräldralös. Mot slutet är det väldigt känslomässigt, vilket jag kan förstå.

Och av vad jag förstår på slutet, är Snape borta. Typiskt!

Thank God att Miriam var där och hindrade Elli från att göra något hemskt! Så stark och modig hon är som verkligen gör allt för sina vänner ♥

Jag älskar så många meningar i det här kapitlet, här är bara några exempel:


Skulle jag aldrig lyckas rädda någon av mina vänner när de behövde mig som mest? Jag svor och grät där jag kravlade omkring i den kalla, blöta smutsen för att komma på benen igen.

Dumbledores blå ögon var oroliga och ansiktet var som på en man som sett alldeles för mycket tråkigheter på väldigt kort tid.

Och den ende, som hade kunnat ge mig värme och liv igen, lyste med sin frånvaro.


Jag inser nu av mina utdrag att jag älskar när det är lite "angst". Sen så är alla mina favorit-ff:s teman oftast kärlekt och/eller ångest så kan vara därför. Och sen var detta iofs också ett väldigt mörkt kapitel, men som jag gillade supermycket ♥

Men jag mår minst lika dåligt som Miriam när allas våran Severus inte var med



Längtar till nästa vecka ♥

ÄNTLIGEN ETT NYTT KAPITEL!
Åh, vad jag längtat!!!

*Läsa*

*Fangirla*

*Dead*

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::

DET här... var nog ditt bästa kapitel hittils! Alla är så bra, men det här.. Nej, jag finner inga ord, Så magiskt var det! Jag kan ibland när jag läser något riktigt bra få upp bilder i huvudet. Dina kapitel ger mig alltid det, det här var inget undantag. Men undantaget här, är att du VERKLIGEN fångat känslorna så korrekt. Jag kan riktigt känna frustrationen Mirre känner över att inte kunna göra någonting, över att vara helt maktlös mot magin. Mot Ellis trollstav. Vi som själva är mugglare kan verkligen känna med henne. Jag gör det. Det gick in rakt i hjärtat.

Extra känsligt blir det kanske eftersom det är min egen karaktär som mår så dåligt. Jag har sagt det förut, säger det igen - du fångar Elli korrekt. Får till henne EXAKT som jag vill att hon ska vara. Sitter här och önskar att jag själv fått ihop ett sånt här kapitel i DM. För det här var så naket och så himla bra. Dracos agerande, ja exakt så skulle han göra. Harry, Ron, Hermione - korrekt. Sen Dumbledore. Ja, det finns ingen som får till honom lika bra som du. Jag blir riktigt avundsjuk. Där lyckas du 10 ggr bättre än mig!

Kapitlet är så sorgligt och vackert på samma gång. Aldrig har jag läst så fort, var helt fängslad och är det ännu! Dina beskrivningar var magiska. Bara den här meningen:

Det silvervita skägget var blött nertill med några vilsna snäckor som fastnat i det. Jag kände direkt att han skulle säga alla de kloka ord jag aldrig funnit där ute i sjön.

Bara du kan skriva så. Snäckskalen... Hur kommer du på allt?! Jag avundar och beundrar dig så himla mycket. Längtar så tills den dagen vi kan träffas! Bäst du skickar mig ditt nummer, så jag iallafall kan terrorisera dig över telefonen nån gång i veckan

Du är så otroligt, otroligt bra!! Längtar så mycket till nästa kapitel. Draco också, även om han inte vill erkänna det

Trezzan

Mintygirl89


96hpevanescence

boknörd_

Elzyii



Kapitel 48 - Konfrontation

Beläget långt ner i slottet, inkapslat av flera massiva lager med sten som gjorde det svårt att ens föreställa sig vårens kvällsljus, kunde trolldryckskontoret mycket väl uppfattas som en dyster plats. Alla de oidentifierade burkar och flaskor, som fyllde hyllorna längs samtliga väggar, bidrog ytterligare till mystiken.

För mig var dock detta en av de tryggaste punkterna på jorden. Med årens gång hade jag lärt mig allt mer om de substanser som förvarades här och hur de fungerade. Under Severus vakande öga rådde en strikt ordning, och vid de enstaka tillfällen jag hade glädjen att få arbeta här inne tillsammans med honom, följde jag noga de regler som fanns. Med håret samlat i en tung fläta på ryggen, förkläde och ibland även ett skydd för munnen - på grund av min särskilda känslighet för ångorna från de olika kittlarna - assisterade jag honom med det som behövdes. Och nu var det skönare än någonsin att inordna sig i rutinerna som rådde i detta rum. Severus hade fortfarande sin arbetsplats här, trots att han numera undervisade i försvar mot svartkonster flera våningar upp, och jag sökte mig dit en kväll när min febriga oro var starkare än vanligt. Som vanligt räckte det för honom med en sekundsnabb blick på mig för att se exakt vad jag behövde, och snart stod jag iförd full skyddsutrustning och tillförde kraft till essensen, medan han med stadiga händer knöt mitt förkläde i midjan.
“Min assistent kommer strax”, tillkännagav han förklarande, men den noggrannhet med vilken han ordnade med min utrustning var lika god som vilka ömhetsbetygelser som helst. Hans smidiga fingrar skickade stötar genom mig, förnimmelser som kändes ända ner i tårna. Jag vände mig om och gav honom ett försiktigt leende under munskyddet och han svarade med att mjukt kyssa min panna. Det skulle bli så skönt att tala med honom senare och berätta om allt som hänt.

Mitt leende dröjde kvar när assistenten kom. Det var Neville, som numera bistod Severus med de viktigaste göromålen. Han var sedan länge den främste studenten i örtlära och hade riktigt blommat ut efter Severus goda vitsord och hjälpen till föräldrarna. De var numera återställda, visserligen ännu konvalescenter men med ett fullt fungerande långtidsminne, och med viss hjälp klarade de sig i hemmet. Nevilles goda relation med Severus hade fortsatt och nu hade de kombinerat Nevilles intresse för att ytterligare avancera i örtlära med vissa moment inom trolldryckskonsten. Den unge lärlingen hälsade glatt på mig, medan han ovanligt flinkt tog på sin egna arbetsmundering och började förbereda örterna. Severus hade försvunnit in i förrådet för att hämta något.
“Elli är på väg hit”, berättade Neville och greppade en knölig rot samt ett av de många små verktyg som brukade användas. “Hon hade precis fått meddelande om att tjänstgöra här ikväll.”
“Det var oväntat”, sa jag förvånat. “Hur kan det komma sig?”
I detsamma hördes en diskret knackning och Neville öppnade dörren för Elli, som kom in och såg sig nyfiket omkring. Han hjälpte henne förtjust till rätta med skyddskläder och förberedelser.
“Varför ska du arbeta här, Elli?” undrade jag, fortfarande konfunderad.
“Straffkommendering”, svarade hon obekymrat och ryckte på axlarna. “Jag har ju regelbundna tjänstgöringstillfällen sen jag bröt mot utegångsförbudet i mars, ute vid sjön.”
“Men … ett straff för det?” började jag. Det var i så fall verkligen osmakligt, men Elli gav mig en varnande blick. Neville visste ingenting om vad hon hade tänkt göra vid sjön. “De vill nog hålla mig sysselsatt, om du förstår”, sa hon överslätande. “Det är bara vi svenskar som är så känsliga för bestraffningar. Här är det inte så märkvärdigt.”
Jag skakade på huvudet och muttrade på svenska: “Ja, ja. Jag tvår mina händer.”
“Det gör du faktiskt”, sa Elli och fnittrade till, för jag höll mycket riktigt på att tvätta händerna enligt en av de noga föreskrivna procedurerna. Även Neville fnissade godmodigt och började sedan instruera sin kamrat. Snart arbetade vi tillsammans med var sin process och hade det ganska trevligt, eller åtminstone fridfullt. Elli var naturligtvis fortfarande sorgsen, men hennes vanliga, grundläggande lugn tycktes ha återvänt.

När Severus efter en stund kom tillbaka, tätnade stämningen något. Elli gav honom en skygg blick och det syntes tydligt att hon inte visste vad hon skulle tro om sin allvarlige lärare. Han, i sin tur, förhöll sig extremt neutral, gav Neville några instruktioner att delegera och återvände sedan mot förrådet. Neville strålade mot honom av pliktuppfyllelse och hängivenhet, uppenbarligen lyckligt ovetande om det Elli och jag hade upplevt i skogen.
“Det var så sant”, påminde sig plötsligt Severus, som stannat i steget och vänt sig mot oss. “Ytterligare några elever kommer hit ikväll, för straffkommendering. Jag flyttar ut mina saker till er så att jag kan ha uppsikt över arbetet.”
Ja, det verkade vara ett klokt beslut. Speciellt när eleverna efter en stund anlände och vi såg vilka de var. Neville blev betydligt mer dämpad och Elli såg spänd ut, när Draco, Crabbe och Goyle stegade in på kontoret.



Under den följande timmen fick jag mer än någonsin anledning att beundra Severus behärskning och talang för spel. Allvarligt neutral delade han ut uppgifter, utan att låtsas om Ellis vakande blickar eller Dracos uppenbara blängande. Neville, som i egenskap av assistent var mycket mer insatt än någon av oss, hamnade automatiskt i en sorts arbetsledarposition. Han och Severus utbytte en blick av förtroende, när en kraftig knackning på dörren hördes och Severus var tvungen att lämna sin plats. Samtliga spetsade öronen och försökte höra ärendet genom bubblandet från de många brygderna.
“Det passar inte så bra just nu, Albus. Jag behöver vara på plats”, hördes brottstycken av Severus dämpade röst som dock bemöttes av ord som “synnerligen viktigt” och “tar förhoppningsvis bara ett ögonblick.” När trolldryckskontorets mästare åter blev synlig i de allt tätare ångorna såg han för en gångs skull en aning stressad ut och såg från mig till Neville: “Miss Silver och mr Longbottom, ni ansvarar för ordningen här inne tills jag är tillbaka.”
Draco gav Severus en sårad, föraktfull blick och på ett sätt gick det att förstå honom. I alla år hade han varit favoritelev till sin högt beundrade mentor, men nu måste det ju onekligen kännas som om Neville hade tagit den platsen och mer till. När vi blev ensamma sänkte sig en moloken tystnad över kittlarna. Neville var spänd till bristningsgränsen, målmedveten men synbart nervös, och själv kände jag osäkerheten fladdra inuti. Måtte ingenting hända och Severus snart komma tillbaka.



Man hade kunnat ta på spänningen i rummet. Ångorna bredde ut sig omkring oss och det var outhärdligt varmt bakom munskyddet, men jag tordes inte ta av det. Elli kastade en del mörka blickar på Draco och han blängde förorättat tillbaka, ganska okoncentrerad på det han hade för händer. Plötsligt slant han med kniven över en stor rot och svor till: “Aj satan!” Irriterat försökte han få bort blodet med hjälp av trollstaven, och när han lyckats någorlunda slängde han arbetet ifrån sig. Neville betraktade honom oroligt och plötsligt tändes en överlägsen gnista i Dracos grå ögon.
“Hörru, Longbottom”, sa han befallande, “ge mig något annat att göra.”
Den stackars Neville såg ännu mer nervös ut och stammade fram att det inte fanns så många andra uppgifter för tillfället. “M-men … du kan säkert ta en liten rast”, föreslog han ynkligt, “du blev ju s-skadad.”
“Och vad tror du Snape säger om jag inte jobbar när han kommer tillbaka?” fräste Draco. “Hit med något annat nu! Något lätt, tack!” Men Neville var så rädd att de stora händerna darrade, och i mitt huvud stod det som vanligt alldeles still när en avgörande situation närmade sig. Dracos ögon smalnade elakt.
“Varför har du inte lämnat skolan förresten, Longbottom?” undrade han släpigt. “Jag tror inte att grundarna skulle bli så stolta om de fick reda på att rektorn lät en ynk gå kvar här.”
Just som jag öppnade munnen för att på något sätt stoppa det hela, var Elli blixtsnabbt framme hos Draco och ryckte tag i hans axel.
“Hur vågar du tala så till Neville?” fräste hon och stirrade hatiskt på honom. “Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Jag visste inte exakt vilka händelser som faktiskt hade ägt rum, men det slog gnistor mellan dem, så pass starkt att jag inte förmådde bryta scenen även om det kanske hade varit det bästa. Draco tittade på Elli med låtsad oskyldighet innan han vände sig mot Neville igen med ett djävulskt flin på läpparna. Det var som om Neville plötsligt befann sig i skottgluggen för all Dracos underliggande frustration.
“Longbottom, har du skaffat en ny flickvän? Du verkar ha valt en med gnista den här gången, vi får väl för din skull hoppas att hon inte blir övertänd!” Elli såg rasande ut och gav Draco en blick som var alldeles nattsvart.
“Och du är ju så väldigt mycket bättre än Neville”, sa hon föraktfullt. “En liten bortklemad skitunge, det är vad du är. Jag ångrar verkligen att jag lagt ner så mycket tid på dig för ingenting.”
“Jaså, det gör du?” Hans ögon smalnade till två tunna streck. ”Så tråkigt att jag inte lagt ner hälften så mycket tid på dig då. Jag slutade med det så fort jag upptäckte ditt umgänge med smutsskallar.”
Elli skakade av ilska nu, men ett leende pressade sig ändå fram över hennes ansikte. “Jaså?” sa hon. “Så lät det inte igår.” Draco rodnade ilsket och det segervissa leendet blev kvar i Ellis ansikte när hon fortsatte: “Du tror att du är så mycket bättre än alla andra, Draco. Men som jag har sagt till dig flera gånger förut; det är du inte. Det enda du är, är en dålig kopia av din far. Och det är verkligen ingenting att vara stolt över.”
Severus, åh Merlin, var fanns Severus? Vid det här laget tycktes Elli och Draco totalt ha glömt alla andra i rummet, inklusive Neville som striden ursprungligen handlat om, och ingen verkade heller kunna bryta försteningen. Neville och jag såg hjälpsökande på varandra, medan Crabbe och Goyle bara stirrade framför sig, med hotfullt knutna nävar, i väntan på order från Draco. Han var emellertid fullt upptagen av Elli.
“Smutskastar du min pappa?” frågade han sårat och hon svarade tveklöst: “Minst sagt. Din pappa är en lika simpel mördare som Voldemort. Den enda skillnaden är att Voldemort åtminstone är den som ger order - Lucius tar bara emot dem.”
Dracos bleka ansikte färgades rött av förargelse och det verkade faktiskt som om han hade förlorat talförmågan. Men så tog han till orda med sin släpiga röst. Varje stavelse vibrerade av ilska och det lät som om han inte hade långt till tårar.
“Du kommer att få ångra dig bittert den dagen Mörkrets herre får tag i dig. Du är den största blodsförrädaren jag har stött på och jag svär på min mors heder att våra förfäder skulle vända sig i graven om de visste att sådana som du gick omkring här på jorden.”
Det var uppenbart att han sparkade från underläge och i förtvivlan sa saker som han inte menade - för att såra ordentligt, kanske, och på så sätt straffa ut sig själv. Men detta ändrade ju inte det faktum att det hade varit ett fruktansvärt uttalande av Draco. Jag var fortfarande stum, ur stånd att bryta det som skedde.
Och innan någon hann eller förmåddes att reagera, hade Elli slagit till Draco i ansiktet så att han vacklade bakåt med huvudet i händerna. Det rann en rännil av blod nedför tippen på hans näsa, som hade fått ta emot smällen, och han stönade av smärta.
“Du är död för mig, Draco. Hädanefter så är du faktiskt det”, sa Elli och spottade framför hans fötter. Sedan vände hon på klacken och rusade ut, fortfarande iförd skyddskläder som numera var nedstänkta av blod.



Neville och jag stirrade på varandra i fasa inför det som skulle möta Severus, när han kom tillbaka till sina båda ansvariga. Två kränkta elever, varav en var skadad och den andra hade rymt. Crabbe och Goyle stod fortfarande som två massiva stenfigurer med knutna nävar och bligade på Draco som klumpigt viftade med trollstaven över den blödande näsan för att få ordning på den. Hans blick vandrade över oss fyra, trotsig och lömsk, men när den nådde mig var det som om ett tveksamt ljus skymtat förbi i den varggrå blicken. Jag hann tänka att han påminde om ett sårat rovdjur och fick en stark déjà vu-känsla.

Sedan hände allt mycket snabbt.

Crabbes och Goyles häpna miner blixtrade förbi i ljuset från Dracos trollstav när han riktade den mot Neville och mig. Och mina kunskaper i franska fick mig sekundsnabbt att inse den hemska konsekvensen av formeln han uttalade: “Obliviate.”

Herre gud, ur ska det nu gå?
Glömmer Miriam bort sin kärlek för Severus, hur ska det då gå för dem?
Eller kommer hennes krafter att skydda henne på något sätt?

Men va!?!?!?? Naaaaej! Vad händer nu!?

Åh, vilket underbart bra kapitel! Slutet blev en riktigt spännande cliffhanger! Malfoy har använt glömskeförtrollningen! Och Elli säger att Malfoy är död för henne. Tja, vad ska jag säga? De har ju haft det väldigt stormigt ett tag, och något har han gjort, så hon är arg på honom. Fast i så fall är hon lite orättvis, tycker jag. Han blev ju orolig för henne när hon vidrörde halsbandet, och fick en förtrollning över sig, eller vad man ska säga. (Jag har nog glömt en del.)

Angående det du skrev i spoilern: Aha! Då förstår jag var idén kommer ifrån. Ja, det stämmer, i fjärde boken har Dumbledore ett samtal med vattufolket.
Undrar hur det ska gå. Nu blev det som sagt en cliffhanger, men jag håller ut. Precis som du gör när det gäller Quirinus plågoande i "Tårar från himlen"!

Lite tips:

Just som jag öppnade munnen för att på något sätt stoppa det hela, var Elli blixtsnabbt framme hos Draco och ryckte tag i hans axel. “Hur vågar du tala så till Neville?” fräste hon och stirrade hatiskt på honom. “Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Jag visste inte exakt vilka händelser som faktiskt hade ägt rum, men det slog gnistor mellan dem, så pass starkt att jag inte förmådde bryta scenen även om det kanske hade varit det bästa. Draco tittade på Elli med låtsad oskyldighet innan han vände sig mot Neville igen med ett djävulskt flin på läpparna. Det var som om Neville plötsligt befann sig i skottgluggen för all Dracos underliggande frustration.

Jag tror det skulle se bättre ut om du flyttade ner samtalet.


Just som jag öppnade munnen för att på något sätt stoppa det hela, var Elli blixtsnabbt framme hos Draco och ryckte tag i hans axel.
“Hur vågar du tala så till Neville?” fräste hon och stirrade hatiskt på honom. “Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Jag visste inte exakt vilka händelser som faktiskt hade ägt rum, men det slog gnistor mellan dem, så pass starkt att jag inte förmådde bryta scenen även om det kanske hade varit det bästa. Draco tittade på Elli med låtsad oskyldighet innan han vände sig mot Neville igen med ett djävulskt flin på läpparna. Det var som om Neville plötsligt befann sig i skottgluggen för all Dracos underliggande frustration.

I övrigt har jag inget mer att säga. Jag undrar precis som Miriam var Snape befann sig. Vi får hoppas det går bra.