Smutsskallarnas beskyddare

Åh tack! ♥
OMR blir så glad Finns inga ord.
Tack!

Jätteledsen att det var så länge sen jag skrev senast, men jag får liksom aldrig till något bra. Ska sätta mig och försöka lite igen nu, ni får gärna kommentera ifall jag skulle lyckas skriva klart det där himla kapitlet. Ni är bäst!

LALALALA

Sååå, äntligen ett nytt kapitel klart! Kanske inte jättebra, men jag lyckades i alla fall få klart det. Eftersom att jag inte har skrivit på ett tag så taggar jag de som jag vet har läst, hoppas att det är okej.

Agnate
smutsskallensmamma
Barry Tråtter
1q2q3q
LilyPotterOwl
Mormor
Malfoyine
Kendra
Minerva Snape
HermioneGrangerr
luna lovegood 21
emerentia
Bella♥
Potterhead #1
Mr.Lupin
Dumbledore02
Kenzarea
Holytail
ElinPotter24
Nordanhym
smörbyttan
True Potterhead
esse
Hermes
Sagisen14
Queen Of Tea
potter_fan

Gråter glädjetårar ... Kan inte fatta att ni är så otroligt många som läser min lilla ff! 27 personer .. :O

Kapitel 30
- Idah, vakna, viskar jag och skakar försiktigt på hennes axel.
Hon slår klarvaket upp ögonen och reser sig upp för att göra sig redo utan ett ord. Det är den dagen idag. Jag står där och stirrar ner på mina skor utan att veta vad jag ska säga. Idah säger inte heller någonting utan böjer sig bara spänt ner och knyter slarvigt sina skor och vi fortsätter tillsammans ut i det tomma uppehållsrummet. Växterna i hörnen ser lite vissna ut och elden har slocknat. Inget är riktigt som det brukar idag och den vanliga, muntra stämningen är borta.
Idahs ansikte är lite blekare än vanligt efter allt som hänt och hon vägrar att se på mig. Det är ju faktiskt hennes mamma det handlar om, så det är inte konstigt att hon inte är på topphumör. Varenda steg känns som en obehaglig evighet i de långa korridorerna som aldrig vill ta slut. Plötsligt vet jag av någon anledning inte vart jag ska hålla händerna. Jag fumlar med dem knytna runt midjan, hängande längs med sidorna och på andra konstiga ställen. Det här börjar ju bli löjligt. Hur svårt ska det vara att gå till Stora Salen, egentligen?
Men till slut, efter vad som känns som några timmar kommer vi ändå fram och möter ett välbekant ansikte som lättar lite på stämningen. Även fast Anthon inte är riktigt som han varit innan Lucianna bröt sig in i slottet, så försöker han skämta med oss som vanligt. Ingen av oss har någon större lust att skratta, men vi lyckas i alla fall med att sätta igång en stel disskussion om Quidditchlag. Jag låtsas bli sur över att få veta att Idah också hejar på Prides och får en snöboll kastad på mig för att jag försvarar Magpies, men jag bryr mig egentligen inte speciellt mycket. Det är i alla fall skönt att åtminstone försöka prata som vanligt, trots det som väntar oss. Kvinnan som jag trott att jag mördade ska äntligen få sitt straff. Det borde kännas positivt, men vi alla, speciellt min kusin är rätt skakiga.
- Ska vi åka, då? säger en röst brevid oss mer som en befallning än en fråga.
Vi vänder oss förvånat om, ingen av oss hade sett att McGonagall stod brevid oss. Då möts jag av en förskräcklig syn. Framför oss står ett par reptilliknande, magra hästar. De är kolsvarta med gula, stirrande ögon och de drar tillsammans en rustik vagn som jag känner igen från första skoldagen varje år. Varför dras vagnen av dessa hemska djur när den kan dra sig själv?
- Det är bara testraler, säger Idah och kliver in i vagnen utan att kasta ytterligare blickar på djuren.
Jag tittar förvirrat på djuren som tydligen kallas testraler och sätter mig brevid Idah i vagnen där vi får sällskap av Anthon och rektorn. Det guppar mjukt när testralerna rör sig ut ur skolområdet på vägen mot Hogsmead. Jag betraktar Idah som stirrar ut ur fönstret på den snötäckta världen utanför. Hon sitter spänt men med ett beslutsamt ansiktsuttryck i ansiktet. Hon har bestämt sig för att skicka sin mamma till Askaban idag.
Idahs perspektiv
Om en dryg timme kommer jag att sitta i en rättegångssal på Trolldomsministeriet, i samma rum som min mor. Bara tanken får mig att rysa. Jag vill inte se in i hennes vilda, mordlystna ögon igen eller höra hennes gälla röst. Snölandskapet utanför känns plötsligt påträngande hotfullt och jag sätter mig närmare Katya. Det låter kanske fånigt men jag känner mig tryggare hos henne. Jag måste verkligen skärpa mig, jag beter mig som en liten småunge. Istället vänder jag blicken mot Anthony som sitter mittemot mig. Jag måste erkänna att han är rätt söt.
Anthons perspektiv
Japp, nu sitter vi här i en vagn dragen av djur som jag inte kan se påväg till en rättegångssal för att skicka min kompis moster till Askaban. Kvinnan som nästan dödade mig. Idah är verkligen otroligt stark som frivilligt vågar vara med på en rättegång där hennes mamma riskerar att dömas till livstid i Askaban. Att hon hejar på Prides gör henne bara ännu coolare. Jag börjar inse att jag gillar henne. Hoppas att hon inte såg att jag precis rodnade.

* Kommenterar * Du sa ju att vi skulle göra det...

OMR!! JÄTTEBRA!! ÄNTLIGEB ETT NYTT KAPITEL!!!♥

Helt underbart ♥


Hur gammal är Idah egentligen? Har alltid tagit för givet att hon är några år äldre än Katya.

Återigen skriver du ju så himla bra. Jag glömmer nästan att det är en ff på mugglis och inte en e-bok eller något. Beskrivningarna är bra, plåten håller, allt är superbra!

Bra

Ldpdpxlxlx,x,c

Jätte bra!!!!!!!!!!