När lögner blir komplicerade (Next Generation)

jättebra!!

Kapitel 31

Victoire

"Hörde ni det där?"
Vi alla stannar tvärt på stället, och jag lyssnar intensivt för att höra var Dominique menar. Det enda jag kan höra är våra andetag som vi alla försöker att dölja så gått det går.
Solen är nästan helt uppe nu, och ljuset lägger sig över gatan som ett täcke. Dock är det fortfarande nästan inga personer ute, då det inte är några bostäder alldeles omkring.
Jag försöker stå helt stilla och lyssna efter ljudet som Dominique pratade om, men jag hör ingenting som jag tycker låter konstigt.
"Vad menar du?" undrar jag. "Jag hör ingenting".
Milou och Louis utbyter snabba blickar och drar båda fram sina trollstavar.
"Jag kunde svära på..." mumlar Dominique och kollar med rynkade ögonbryn mot en sidogata. "Jag hörde någonting".
Louis hoppas lite rastlöst från fot till fot, som att han är redo att springa ett maraton. "Det var säkert ingenting", säger han, och jag ser hur han hela tiden kastar blickar på Milou även fast det är Dominique han pratar med.
"Domi, kom, vi måste -"
Dominique ignorerar våra enträgna viskningar, och börjar snabbt gå längs sidogatan. Hennes ryggtavla är spänd, och hennes axlar är uppdragna till axlarna.
"Dominique!"
Hon kastar en snabb, otålig blick bakåt. "Jag ska bara kolla lite snabbt", säger hon lugnande, men såklart blir jag inte lugnad. Inte alls, snarare så blir jag hundra gånger mer orolig.
Snart försvinner hon runt en krök och jag skakar på huvudet.
"Hon kan inte gå själv", muttrar jag och fnyser. "Oavsätt vad hon verkar tro så är hon inte osårbar".
"Gå efter henne då", säger Milou, och Louis nickar.
"Men ni -"
"Vi klarar oss", skyndar sig Louis att säga. "Du har rätt, vi kan inte dela på oss och gå själva, det skulle vara självmord".
Jag tvekar ett ögonblick, men inser att de har rätt och att varje sekund jag slösar här utsätter Dominique i ännu mer fara.
"Okej, jag kommer strax tillbaka", lovar jag dem, och försöker att inte känna mig orolig. Det är inte så att Louis är helt inkapabel att ta hand om sig själv, så det är mer Milou jag är rädd för. Tänk om någonting kommer? Han kan inte springa på det där benet, även fast han försöker se ut som att han är okej. Tänk om de blir överfallna och Louis inte kan försvara dem båda? Tänk om Dominique redan är i fara när jag kommer till henne? Tänk om -
Okej. Ta det lugnt. Det hjälper inte att tänka så här.
Jag ruskar på huvudet för att få bort alla tankar som gör mig orolig, och börjar småspringa längs husväggen. Jag viskar Dominiques namn ett par gånger, men får inget svar. Snart är jag framme vid hörnet där hon svängde av. Jag kastar en blick tillbaka mot killarna, som står och pratar lågmält med varandra. Hm. De pratar i alla fall, det är en förbättring.
Jag rundar hörnet och faller in på en ny sidogata. I några minuter går jag runt i rutnätet av hus och byggnader, och undrar varför det inte är några människor ute än. Klockan måste vara en bra bit efter sex, och säkert borde gatorna fyllas på med fransoser och fransyskor vid det här laget.
"Dominique?"
Min trollstav känns ovan att hålla i, och jag känner hur den nästan glider ur mitt svettiga grepp. Min röst känns svag och mesig när jag ropar Dominiques namn igen, den här gången lite högre.
"Vic?"
Jag hajar till, och lyssnar uppmärksamt efter rösten. "Domi?"
"Jag är här".
Dominique kommer fram runt ett hörn av en relativt nybyggd byggnad av tegel, och rynkar på pannan mot mig.
"Jag hittar ingenting", förklarar hon, och jag tar ett djupt andetag för att dölja mitt kvid av lättnad.
"Du är okej".
"Och jorden snurrar runt solen", muttrar Dominique och kollar sig omkring. "Varför är du här?"
Min irritation växer i takt med att hennes attityd blir kaxigare. Alltså för varje ord hon uttalar.
"Du kan inte bara gå iväg sådär, det fattar du väl!"
Hon skakar på huvudet misstroget. "Lämnade du Louis och Milou ensamma, är du helt galen?"
"Louis kan ta hand om sig själv".
Dominique skrattar , men det låter ihåligt och sarkastiskt.
"Wow, det är nog första gången du har sagt den meningen. När bestämde du dig för att han inte är en småunge längre?"
Jag blänger misstroget på henne, och skakar på huvudet långsamt. "Du är så jävla dum ibland. Varför tar du upp det här nu?"
"Varför inte?"
"För att vi kan bli överfallna vilken sekund som helst!"
Vi står tysta och stirrar på varandra i det disiga ljuset. Dominiques ansikte visar inga känslor när hon tyst kollar på mig, och till slut känner jag mig tvungen att bryta vår ögonkontakt.
"Det är inte säkert här", mumlar jag, och kollar ner i marken. "Vi måste ta oss tillbaka till dem andra innan -"
Jag blir avbruten när ett högt, fruktansvärt skrik når våra öron. Mitt hjärta stannar i min bröstkorg ett ögonblick, och jag ser på Dominique att hon tänker samma sak som jag.
Utan att säga någonting så vänder vi oss om och rusar tillbaka längs med gatan.


>_< -Stella

Wow! Så himla bra!

Vad har hänt? O_o Är det Loius och Milou?
Asbra! Älskar hur olika dina personer pratar och hur du ändå får det att låta så naturligt och dina beskrivningar är sådär alldeles lagom långa, så att jag får en bild av hur det ser ut utan att det blir förmycket. Underbart att läsa

Så bra och så spännande! Du skriver med sådan inlevelse att man blir alldeles indragen i dialogen och händelserna. Guldstjärna till dig!

Man bara "åhhhh, du skriver så bra!!!!"

Åh, jättebra!

Okej, här kommer det sista kapitlet...

Tack för att ni har läst den här fanfictionen, jag har haft det väldigt roligt (om än frustrerande) när jag har skrivit och planerat det här...

Jag har hållit på med den här historien i över ett år nu, och jag skulle inte ha orkat fortsätta att skriva klart utan ni som läser, eller mina vänner irl som har uppmuntrat mig och kommit med tips och peppande kommentarer (Ni vet vilka ni är♥) (Och ja, jag vet att jag är jätte-smörig nu, ni behöver inte berätta det för mig okok)

Och för att göra det extra tydligt, så kommer det en epilog, den här helgen eller någon gång nästa vecka.

Tack igen!


Kapitel 32

Louis

Victoires ryggtavla blir mindre och mindre, och jag ser till att hon är utom hörhåll innan jag vänder mig mot Milou.
"Så".
Milou kastar en snabb blick på mig. "Så".
"Hur är benet?"
Milou rycker på sina axlar. "Avdomnat."
"Kan du gå själv?"
Det rycker något i Milous mungipor och han kastar ett snabb, nästan retsamt ögonkast mot mig. "Varför undrar du, för att jag ska förklara min odödliga kärlek till dig och låta dig bära mig genom striden som en hjälte?"
Jag skakar på huvudet, mina kinder varma. "Du har sett på för många klyschiga superhjälte-filmer."
"Om du pratar om Marvel så -"
"Jag skämtade bara." Jag skrattar och skakar på huvudet medan jag ser på Milou som blir rödare och rödare. " Kollar du på Marvel?" frågar jag sen och ler retsamt mot honom.
"Jag... Den...De gör bra filmer."
"Visst, säger du det så".
Milou gör det bästa för att se arg ut genom att fortsätta blänga mot mig, men har svårt att hålla uppe fasaden då jag nästan skakar av skratt.
"Sluta skratta!"
Jag skakar på huvudet. "Inte en chans".
Milou himlar med ögonen men ler lite svagt åt mitt håll, vilket jag tar som ett gott tecken.
Vi kollar tyst på varandra i ett par ögonblick, tills Milou tittar förläget ner i marken, vilket är förvånande. Han är oftast inte särskilt blyg.
"Lou, jag..."
Han suckar och tittar upp på mig. "Förlåt".
Jag nickar tyst, och harklar mig sedan. "Desamma".
Milou ler lite svagt mot mig, och jag besvarar leendet, något ansträngt.
Jag kastar en blick över min axel. "Hur länge var Vic varit borta?"
Milou rycker på axlarna. "Ett par minuter? Max".
"Ah. Okej".
En orolig känsla sprider sig i min mage och jag kollar mig över axeln igen. Fortfarande så är det ganska tomt, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att någon bevakar mig.
"Du, Lou?"
Jag hajar till och kollar upp på Milou. "Ja?"
"Jag ska berätta för någon om den där killen som knuffade mig".
Det tar en stund för mig att koppla vad han menar, men när jag gör det så blir jag nästan ännu mer förvirrad.
"Bra. Jättebra, faktiskt, men varför tar du upp det här nu?"
Milou drar sina fingrar genom sitt mörka hår, och ser lite förlägen ut samtidigt som han ser nästan stolt ut. En konstig kombination, jag vet.
"Jag vet inte riktigt. Det bara känns som att någonting kommer hända".
"Hända? Som vad?"
"Jag vet inte, sa jag ju. Det känns bara som att allt kommer att förändras."
Med stor svårighet tvingar jag mig själv att inte himla åt ögonen åt hans dramatiska tendenser som har blivit som en andra natur för honom.
"Milou, ingen kommer dö".
Milou biter sig i sin underläpp. Jag kan se att han inte tror mina försök till att lugna honom. Ärligt talat så är han helt absurd. Ingen kommer att dö, vi kommer bara gå tillbaka till pappa, bli grymt utskällda och åka hem. Milous ben kommer bli okej, Madam Goldsmith kan fixa det på ett par minuter, och sedan kommer vi gå ut skolan och Victoire kommer gå på den där praktikplatsen på trolldomsministeriet kommer antagligen bli den yngsta kvinnliga trolldomsministern eller något sådant och Dominique och jag och Milou kommer fortsätta på Hogwarts och vem vet? Om några år så kanske vi tre flyttar till Frankrike tillsammans och bor i en lägenhet där och bor i Frankrike med min syster och min pojkvän. Jag skulle nog vilja det. Det skulle vara fantastiskt, faktiskt.
"Säger du det så", mumlar Milou, och drar mig ur mina tankar. Jag kollar på honom i tystnad i några sekunder, och undrar vad han tror kommer hända när vi går ut skolan. Vill han också bo tillsammans med mig? Kommer vi ens fortfarande vara tillsammans?
"Du, Milou-?"
"Vad var det där?"
Jag hajar till och lyssnar uppmärksamt. "Jag hör ingenting".
Men det är inte sant. Så fort orden lämnar mina läppar så hör jag tunga fotsteg mot kullersten, och ett djupt flåsande inte så långt bakom mig.
Jag svänger runt, mitt hjärta bultande i halsgropen och min mina fingrar krampaktigt hårda runt min trollstav.
Figuren framför oss stannar till. Personen står alldeles i skuggan, så det är svårt att urskilja ansiktet, men kroppen är alldeles för lång och stor för at vara Dominique eller Victoire.
"Louis", muttrar Milou alldeles bredvid mig. Han står blickstilla med sina ögon fästa på personen framför oss. Handen som inte håller hans trollstav söker sig till min, och jag besvarar hans gest med att trycka till hans hand hårt i min.
"Lumos". muttrar jag.

En kan ha hoppats att det var en gammal karl som undrar varför han blir pekad på med en ficklampa. En skulle kanske önska att det var en stor och trevlig kvinna som gärna bjuder på karameller till trevliga pojkar som Milou och jag. Och det är möjligt att en skulle ha bett till Gud att det var vem som helst förutom vem jag trodde, vem jag nästan visste, att det var som stod framför oss i skuggorna.

Men oj, jag borde ju egentligen ha vetat vid det här laget att det inte hjälper att hoppas, önska eller be till Gud. Louis Weasleys liv var dömt att vara hemskt det ögonblicket jag bestämde mig att ta en promenad den där sommareftermiddagen i Frankrike.
Ett ögonblick låter jag mig själv undra hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade följt pappas råd att stanna hemma den eftermiddagen. Eller om jag inte hade börjat prata med Milou, utan bara bad om ursäkt för att ha stött in i honom och sedan gått vidare på min promenad. En sak är säkert, jag skulle inte vara där jag var nu om det hade hänt. Jag skulle antagligen ligga i min sovsal och sova just nu, eller sitta vid frukosten och äta äggröra och bacon för att förbereda mig för mina lektioner, beroende på vilket tid det är. Mina dagar skulle inte spenderas med Milou, utan med Roxy och Freddie, mina nätter skulle jag inte spendera som ett hemskt monster, utan som en vanlig tonåring på Hogwarts. Sista-minuten-plugg vid midnatt, fnissandes med Freddie vid klockan två då vi smyger ner till köket för att knycka godis från köket. Liggandes vaken klockan fyra, tänkandes på den där gulliga killen i sovsalen mitt emot mig, han som jag har förvandligskonst med och som alltid blinkar mot mig när jag skrattar åt hans dumma skämt.
Men, nej. Jag är tillbaka i Frankrike, men den gulliga killen bredvid mig istället för i sovsalen mitt emot. Jag håller min trollstav i ett darrande grepp och Milous hand i mitt andra. Jag viskar fram en trollformel som kommer visa ansiktet på vem det nu är som står framför mig.
Änden av min trollstav börjar glöda i ett kallt, vitt sken, som kastar ett nästan bländande ljus på väggarna, och som visar mannen framför oss tydligt.

Hans hår är långt, gråt och tovigt. Hans ansikte är grovt, ögonen insjunkna och mörka med hat. Kläderna har nog en gång varit svarta, men de är smutsiga och fläckiga att det är svårt att säga om grå inte är den ursprungliga färgen. Han är lång, minst ett huvud längre än Milou, och hans trollstav rakt och stadigt pekandes mellan mina ögon.
"Trodde du verkligen att du skulle kunna komma undan?"
Vi står tysta och tittar på honom. Hans bröstkorg höjer sig och sänker sig, som att han precis har sprungit ett maraton, och jag kan se hur han spänner sina käkar när han ser på oss.
Jag sväljer, försöker ignorera den avskyvärda stanken som kommer från honom. Jag gissar att det inte ger några pluspoäng hos honom om man grimaserar åt hur han luktar.
"Det var du, eller hur?"
Mannen ler mot mig. "Jag var vad?"
"Varulven som bet mig".
Han nickar långsamt. "Ah, det. Jo, det var ju jag. Kunde inte riktigt hålla mig själv, jag blir otroligt hungrig när det är fullmåne".
Milou kvider till bredvid mig, nästan ohörbart, och jag trycker hans hand ännu hårdare.
"Och explosionen?"
"Explosionen?"
"Det var också du, eller hur?"
Jag kastar diskret en blick över axeln, men jag ser inga spår av varken Dominique eller Victoire. Verkar som att vi får klara oss själva i det här.
Varulven framför oss blänger på mig. "Ni planerade att döda mig, kan inte hjälpa att jag blev lite förolämpad".
"Vi skulle inte-" jag tystnar, för att döda honom var ju egentligen planen jag hade format i mitt huvud för bara några timmar sedan. Nu känns den planen så löjlig att det inte är sant.
"Det var bara jag", får jag ut, min mun extremt torr.
"Vadå?" fräser varulven och blänger ännu mer på mig.
"Det var jag som hade tänkt döda dig, inte de andra".
Milou öppnar sin mun, antagligen för att protestera, men snabbt armbågar jag honom i magen. Han stönar till, men säger ingenting.
Varulven fnyser. "Jag bryr mig inte om de andra. Egentligen hade jag tänkt ignorera dig också, men du har varit en nagel i ögat på mig sedan i somras. Om jag hade vetat att du var en Weasley så skulle jag ha varit säker på att du inte var värd besväret".
Jag rynkar pannan och tar samtidigt ett litet steg till höger, längre ifrån Milou men närmare gränden som Dominique och Victoire hade gått in i.
"Vad menar du?"
Ett grovt morrande uppstår från Varulvens hals, och han visar en uppsättning av tänder som är mycket vassare än en vanlig människas.
"Trollkarlar som springer runt och snokar", muttrar han och blänger på mig. "Det är inte viktigt. Det som är viktigt är att du har irriterat mig alldeles för länge".
Det är nästan så att jag har tappat känseln i min hand, så hårt trycker Milou den och så hårt trycker jag den tillbaka.
"Vet du vad?" säger jag, och hör själv hur jag darrar på rösten. "Att vara irriterande är typ min specialitet. Expelliarmus!"
En röd blixt far ut ur min trollstav och träffar den chockade varulven framför mig, vars trollstav åker ur hans hand som om ett snöre var bundet vid den.
Blixtsnabbt så drar jag i Milou och kastar mig till höger, in i gränden. Jag kommer snubblande på fötter, med Milou stapplande bakom mig, och jag börjar springa längs väggen av stenbyggnaden till vänster om mig. Mitt hjärta är någonstans i min halsgrop och mina lungor lämnade jag nog kvar på gatan vid varulven, men jag fortsätter att springa med Milous hand hårt i min.

Men Milou är fortfarande inte särskilt stadig på benen, och jag känner hur han drar mer och mer i min hand för att få mig att sakta in. Ända tills jag inte känner hans hand i min alls.
Jag blir alldeles kall, och jag stannar tvärt och snurrar runt på stället. Några meter bort ligger Milou utsträckt på gatan. Jag hör hur han stönar och jag ser hur han börjar röra sig, men jag kan fortfarande inte lugna ner mig själv.
"Milou!"
Jag stapplar fram till honom där han ligger, han darrar och försöker febrilt hitta andan igen.
Med sträv röst ropar jag hans namn igen, och han hostar till. En droppe blod letar sig fram ur hans mun.
"Är du okej?"
Han nickar långsamt, och med min hjälp så sätter han sig upp. Han ser alldeles blek ut, och jag känner hur han darrar när jag tar hans hand. "Vad... vad hände?"
Min röst är hes. "Du snubblade, tror jag. Kom, vi kan inte stanna här".
Milou nickar igen, och jag hjälper honom upp på fötter. Alla mina sinnen är på högsta intensitet, och jag försöker vara så tyst som möjligt, en kompensation för att Milou inte är tyst alls.
Det är då jag känner kalla kårar gå nerför min rygg, och jag vänder mig hastigt om för att få alla mina värsta farhågor besannade.
"Farligt trick, Weasley", morrar varulven, och tar långa steg mot oss. Hans trollstav är i hans hand, och han ser ännu argare än han gjorde förut.
"Spring", väser Milou, och jag skakar på huvudet.
"Inte utan dig".
"Han är inte ute efter mig", påminner Milou mig. "Om du springer så kanske han ignorerar mig och -"
Innan han hinner säga klart meningen så flämtar han till, och faller ihop vid mina fötter .

Den här gången hinner jag inte ens reagera, utan ser på, som i trans, i flera sekunder hur Milou skriker högt och gällt. Han ligger och rycker krampaktigt alldeles framför mig, och varulven har sin trollstav höjd i en triumferande gest.
"Milou!"
Min paralys släpper och jag faller ner på knä bredvid honom, oförmögen att göra någonting alls när min pojkvän utsätts för en av de tre oförlåtliga förbannelserna.
Jag snyftar fram hans namn igen och igen, men får ingen reaktion alls av honom, utan bara fortsatta fasansfulla skrik och hur han rullar runt på marken i smärta.
Med tårarna rinnande nerför mina kinder så kollar jag upp på varulven. Han ser ner på Milou och mig med hat i blicken, och utan att jag kan förklara det så fylls jag av ilska. En varm, kokande vrede som gör att hela min kropp och hur adrenalinet fyller min kropp. Jag ser rött. Tårarna slutar rinna och utan någon som helst förvarning så kastar jag mig framåt, över Milou och mot varulven. Antagligen trodde han aldrig att jag skulle vara då dåraktig att jag skulle försöka något sådant, för i sin förvåning hinner han inte reagera innan jag tacklar honom med all den kraft jag kan hitta.
Snart är han dock uppe på sina fötter igen, men Milous skrik har slutat och det är det enda som betyder någonting. Allting annat är obetydligt.
Varulvens sura andedräkt fyller min näsa när han tar tag i mig och slår mig mot stenväggen. Slaget gör nästan så att jag svimmar, men det skulle ju nästan ha varit barmhärtigt, så istället känner jag varenda slag alldeles för tydligt.
"Nej!"
Jag är inte säker på vad jag ser, för allt händer så snabbt, med jag hör Milous utrop och sedan hur han hänger på varulvens rygg, i ett dåraktigt försök att dra honom från mig.
Snart har varulven gjort sig lös från sin börda, och Milou faller mot marken igen.
Långt bort hör jag ett ljud jag känner igen. Gällt, högljutt och full av hopp spelar sirener på gatan utanför.

Varulven morrar igen, och jag vågar nästan hoppas att jag kommer klara mig. Men istället ser jag hur han plockar upp min trollstav som jag tappade på marken. Han ler triumferande mot mig, och gör en häftig knyck med trollstaven mot mig.

Jag är inte någon expert på att dö. Det kan jag intyga, då jag aldrig har gjort det förut.
Men från vad jag har läst i böcker så ska allting runt omkring en bli suddigt, och mörkt, innan man faktiskt dör.

Så är det inte för mig. Istället känner och ser och hör jag allting tio gånger tidligare. Jag ser hur varulven kastar en hastig blick åt höger och sedan är borta. Jag hör hur polissirenerna närmar sig, blir nästan obarmhärtigt höga, och sedan hur de tystnar och hur röster pratar med varandra och steg som närmar sig.
Och jag känner hur det blir kallare. Hur kommer det sig? Det hade varit en ganska skön morgon, inte så kallt att man ska huttra. Men det är det jag gör.

Sedan känner jag händer på mina axlar, händer som glider ner på min rygg och armar runt min hals när Milou trycker sin kropp mot min, kramar mig hårt.
"Louis..."
Jag tar djupa andetag, smärtsamt medveten om såret över mitt bröst, såret som egentligen inte borde vara där, såret som gör min tröja blöt. Fan, den här tröjan var ju ny. Relativt ny, i alla fall... vänta, vilket tröja har jag på mig egentligen? Jag verkar inte kunna komma ihåg.
Mitt ansikte är vid Milous halsgrop när min kropp börjar skaka, häftigt och okontrollerbart.
"Milou -"
"Nej, tyst, hjälp kommer".
Jag vill tro honom. Jag vill tro att allt kommer gå bra, att hjälpen som tydligen är på väg kommer komma snabbt nog. Men det är svårt när man kämpar för att stanna vid medvetandet.
Milou fortsätter säga lugnande saker, och mellan hans röst och hans gråtningar så kysser han min panna, och det enda jag kan göra är att se upp i himlen.
"Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig..."
Solen har gått upp för länge sedan, en ny dag är här. Himlen är blå, men vita, fluffiga moln som seglar långt där uppe. Det skulle ha varit en sådan dag då jag skulle försöka koncentrera mig på lektionerna, men samtidigt skulle jag inte kunna låta bli att längta till lunchrasten då jag skulle gå ut för att njuta av en av de sista varma dagarna innan vinter kom.
"Jag älskar dig, stanna med mig, okej? Jag älskar dig".
Jag tittar upp i himlen, och om jag kollar noga så ser jag ett moln som kanske, om man vrider lite på huvudet, ser ut som en blomma.


-Stella♥

STELLA OMG

LOUIS NONONONONONO PLS NOT BABYLOU PLS PLS LOUIS PLS NO