Exchange [SV]

Förlåt att jag inte har kommenterat. Men jag har redan prov och sånt på gång så skolan har atgit extremt mycket tid.
Hur som helst, väldigt bra! Verkligen! Du är väldigt talangfull!

Jättebra.

Tack så mycket! :3
Jag har äntligen lyckats få ihop en fortsättning. Förlåt om ni tycker att det är långtråkigt - jag måste ha något att skriva för att dra ut på kapitlet - men jag anser ändå att det jag skriver är viktigt för (den hittills rätt sega) handlingen. Förresten så tycker jag att det är kul att skriva om Cory, så jag antar att ni måste leva med det. ^^

PotterLover: Vad trist att ni redan har prov. Skolan visar ingen nåd.. o.O

Btw: Är det bara jag som skulle vilja läsa böckerna som nämns i det här inlägget i verkligheten? xD
***

Kapitel 6.4

Julkänslan hade verkligen fått sitt fäste i Hogwarts salar och korridorer. Redan innan jullovet hade väggar och tak börjat pyntas, men inte förrän nu kunde Zam supa in den hemtrevliga känslan som spred sig i luften. De många julgranarna, de röda och gröna volangerna längs med väggarna, glittret som ständigt föll från det förtrollade taket, allt som fyllde den stora salen gjorde varje stund där nästintill sagolik.

Det var inte många som satt och åt lunch vid Ravenclaws avlånga bord två dagar in på jullovet. Zam hade satt sig en bit in mot mitten tillsammans med Cory och de åt båda av den julinspirerade maten som blivit uppdukad framför dem. Det var två dagar kvar till julafton, men Zam hade inte några höga förväntningar. Han hade ingen att fira julen med i år. Han skulle få tillbringa tiden med Cory som inte var så mycket till sällskap.

Med en snabb blick åt båda sidor uppfattade Zam vilka av Ravenclaweleverna som fortfarande befann sig på skolområdet. Det var en grupp sjuor han inte hade sett så mycket av - en av dem trodde han var från Durmstrang - och en och annan tredjeklassare som verkade mer eller mindre vänskapliga med varandra. Han hade inte förväntat sig att det skulle finnas fler från Ravenclaw kvar på skolan vid det här laget, men det kändes ändå oväntat lite. Han var van vid de stora grupperna i uppehållsrummet och kunde inte föreställa sig var alla var nu.

Han gav upp de onödiga tankarna och åt upp maten på sin tallrik. När han lade ner besticken såg han att även Cory var klar.

"Ska vi gå till biblioteket?" frågade han då, höll rösten någorlunda neutral för att inte väcka uppmärksamhet i den annars ganska tysta salen. "Det måste finnas någon intressant bok du kan sysselsätta dig med resten av lovet."
-

Zam hade nog inte ens behövt fråga Cory om han ville gå till biblioteket eller inte, pojken skulle ha följt efter honom i vilket fall som helst. I alla fall så kändes det så då Cory som vanligt inte svarade men ändå reste sig upp när Zam lämnade bordet för att gå.

Biblioteket såg ut som vanligt, bortsett från de stora, magiskt ditsatta snöflingorna i de tonade fönsterna och glittret som hängde längs med taket vid väggarna. Det var dunkelt och tyst, luften var fylld av en svag, sövande doft som steg från ljusen som var placerade på borden och på väggarna. Det magiskt orangea skenet speglades i glittret och fick det djupa rummet att verka aningen livligare än förut.

"Låt oss se vad vi kan hitta till dig då", sa Zam i en tyst ton då han såg Corys kalla blick glida över hyllorna med böcker.

Zam hade ingen aning om var han skulle leta, men tänkte i alla fall inte ge pojken någon tråkig faktabok. Det fanns en del spännande historier som gömde sig bland böckerna; det gällde bara att hitta dem.
-

Eftersom Zam inte hade någon aning om vad som intresserade Cory fick han gå efter sin egen smak på böcker. Han själv hade inte läst böcker för nöjets skull under sin tid på Hogwarts, men om han skulle börja göra det skulle han helt klart leta bland historieböckerna. Det skulle vara som att läsa en riktig bok, då några av böckerna skrev ner historisk fakta som i sagor.

"De Eviga Trollkarlarnas historia... Drakarnas förtryck: Ur en ung drakes perspektiv... Häxornas kamp under medeltiden..."

Zam plockade på sig böcker under tiden han lät blicken vandra mellan hyllplanen. Han tänkte variera sig tillräckligt mycket för att vara säker på att hitta något som Cory skulle tycka om. Han drog ut en tjock, dammig gammal bok vid namn Kampen om Kina: Den dolda sanningen och lade den på toppen av traven han hade i famnen. Han var inte mycket för att läsa, men det var nästan som om han själv blev intresserad av att kika lite i böckerna. Professor Binns hade aldrig gett historiaämnet någon positiv klang. Han hade aldrig fått något om Kina att låta intressant, eller fått det att låta dramatiskt då han berättade om hur häxorna - eller de folk trodde var häxor - ständigt brändes på bål under medeltiden. Det Zam hade framför sig verkade långt mycket mer inbjudande.
-

Då Zam hade gått igenom den vänstra hyllan och kommit fram till ett litet bord intill väggen lade han ner böckerna jämte varandra på träytan.

"Så..." började han smått och borstade av lite damm som samlats på handflatorna. Han vände sig om för att möta Cory som hade gått bakom honom, men då han tänkte fortsätta prata kom han bort sig helt.

Cory stod visserligen där Zam hade trott att han var, men synen som mötte honom var överraskande. Pojken hade en minst lika stor hög med böcker staplade på varandra i sina händer än vad Zam hade haft. Det var knappt så att man såg hans ansikte. Skrifterna täckte honom ända upp till pannan. Det var en rätt komisk syn, upptäckte Zam då han tvingats inse att Cory inte var så handlingsförlamad som han tagit för givet, och han gladdes åt att pojken hade ett så stort intresse för böcker. I och för sig var det antagligen det enda som fanns tillgängligt om man inte kunde vara social eller göra så mycket på sin fritid. Det behövdes en hobby för en hjärnskadad pojke som Cory.

Med ett smått leende på läpparna såg Zam på när den svarthårige Durmstrangeleven balanserade sina böcker till bordet och lade ner dem en och en bredvid de andra. Det tog ett litet tag eftersom Cory inte var så snabb i sina rörelser, men det kändes ändå befriande att se honom göra något.

"Det är bara att välja ut dem du vill ha så går vi och lånar dem sen", sa Zam och kom upp vid Corys sida för att granska böckerna han valt.

"Jag tror att jag ska hitta något till mig också", sa han sedan, aningen drömmande, som om han funderade högt; vilket han visserligen gjorde också. Han tyckte att det lät som en bra idé att hitta något intressant att läsa för att kunna sysselsätta sig de kommande veckorna. Han hade ändå inte så mycket att göra och en bok skulle inte direkt skada hans hälsa eller intelligens.

Han klappade Cory lite lätt på axeln som för att visa att han skulle gå därifrån och vände sig sedan om för att gå igenom andra sidan av historieböcker som fanns bland raden av hyllor.
-

Det var en sak att hitta böcker åt Cory, men att hitta böcker till sig själv var mycket svårare. Han var mycket kräsnare i smaken och om bokens titel inte lät inbjudande brydde han sig inte ens om att titta närmare på den.

Tillslut nådde Zam slutet av hyllan och han hade bara fått tag på ett par böcker som lät intressanta. Han var ändå fullt besluten att hitta någon mer, så han började scanna av sista hyllplanet extra noga för att hitta något läsvärt.

Till hans förvåning mötte hans blick en väldigt ovanlig syn. En bok precis i kanten av hyllan såg alldeles ny ut. Pärmen blänkte svagt och guldutsmyckningen gjorde sig ytterst märkvärdig trots den vanliga, uråldriga utstyrseln. Det var inte bara detta som fångade Zams uppmärksamhet, utan också titeln.

Nittonhundratalets stora trollkarlar

Försiktigt lät han ena fingret vila på ovansidan av boken och drog ut den på snedden för att få sig en titt på omslaget. Det fanns inget modernt över den överhuvudtaget. Den vanliga, bruna läderpärmen var inte så besynnerlig och inte heller fanns det någon bild för att förstärka ett första intryck. Zam antog att man ville hålla formerna på böckerna traditionella och dessutom såg det professionellt skrivet ut om man klädde den i ett enkelt, läderbrunt omslag.

Intresserad av vad han fått fram tog han ett mer ordentligt tag om boken och lyfte upp den framför sig. På baksidan kunde han läsa en kort sammanfattning om vad boken innehöll, vilket fick hans intresse att växa. Boken skulle visst innehålla historier berättade av de som själva var med; däribland Harry Potter.

Zam lade boken bland de andra och kände sig nöjd med sig själv. Nu skulle han i alla fall ha något att göra.

Han tänkte precis vända tillbaka till bordet där han lämnat Cory då hans blick sökte sig till en liten korg av mörkt järn fastsatt på hyllans sida. I korgen stod tidningar prydligt uppradade, blottade för nyfikna blickar. The Daily Prophet tog upp den största delen av platsen. På framsidan kunde man se en bild av Durmstrangs rektor - Zarek Motendoff - och han såg väldigt bekymrad ut. Dagens datum stod uppskrivet vid kanten. Zam sträckte sig mot papperssamingen. Han ville gärna läsa de senaste nyheterna om Durmstrang.

Super!

Bra.

Oh, om jag bara kunde få lägga vantarna på de där böckerna. Mitt liv skulle vara lite ljusare då
Som vanligt väldigt bra, jag är såå nyfiken på Cory!

Ja, hurra för skrivlust! Det är så skönt att kunna sätta sig och skriva och orden bara flyter ut! Vi får hoppas att det håller i sig framöver också. :3

*
Glömt betydelsen för de olika spoiler-stjärnorna? Kika i första inlägget och friska upp ditt minne!

Nu kommer en - enligt mig - rätt förvirrande del. Händelseförloppet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag ville hålla känslor och tankar så naturliga som möjligt (vad som skulle skett om det hände i verkligheten), och så blev det som det blev..
Hoppas ni gillar det, och tack för era kommentarer! ♥
***

Kapitel 6.5

Med en lätt rörelse öppnade han upp tidningen och lade den på ett bord bredvid. Han slog sig ner på stolen för att slippa luta sig alldeles för långt ner över pappret. Artikeln om Durmstrang fanns nära till hands och han behövde bara bläddra ett fåtal gånger innan texten uppenbarade sig för honom. Nyfiket lade han armbågarna på bordet och började läsa.
-

Durmstrangs framtid ännu osäker

Under terminen som gått har internatet i Skandinavien fått utstå flera utmaningar som än idag sätter dem på smal kant*. Ett flertal försvinnanden och två dödsfall har skapat oro och skräck i både elever och föräldrar och trots det att SSR (Skandinaviens Samlade Råd*) gör vad de kan för att upprätta ordningen vet ingen hur Durmstrangs framtid ser ut.

Utredningarna i den för tillfället stängda skolan pågår fortfarande. Internatets rektor, Zarek Motendoff, är fast besluten att hitta de skyldiga och föra tillbaka de försvunna till sina familjer.

– Det vi hoppas på är att kunna öppna skolan snart igen och låta våra elever komma tillbaka och lära sig magins ädla konst, berättar han för den norska tidningen Tryllestavposten.

För att detta ska vara möjligt måste man först hitta den som är skyldig till morden och försvinnandena. Den enda ledtråden man har till hands är exitium-klotet*, som man dock har undersökt utan resultat.

Varje gång ett försvinnande har skett har förövarna försvunnit spårlöst. Tack vare den ständigt flödande energin i Durmstrangs korridorer är det även svårt att spåra vad för slags besvärjelser de skyldiga har använt sig av. Deras tekniker är okända. Transferering utesluts då det inte går att transferera sig in och ut från skolans område. Det kan vara möjligt att förövarna har använt sig av portalverktyg, men eftersom dessa är ytterst ovanliga och nästan oåtkomliga för mänskligheten är alternativet inte fullkomligt rimligt.

Var de försvunna eleverna är och vilken besvärjelse de två pojkarna dödades av är ännu oklart och över hela Europa känner trollkarlar och häxor medlidande för dessa hemska händelser.
-

Zam slutade att läsa. Det fanns ännu en artikel på nästa sida om Skandinaviens Samlade Råd och om hur de arbetade, men han kände inte för att fördjupa sig i det hela. Sakta stängde han igen tidningen så att baksidan låg uppåt och tomt stirrade han en stund ut i intet för att bli av med de tryckande känslorna som kom från att tänka på vad som hände i Durmstrang.

Förövarna var fortfarande på fri fot. Han visste inte ens hur han skulle reagera på det.

"Tycker du inte att det är lite kusligt?"

Zam hade inte förväntat sig att höra en röst i den tunga tystnaden, än mindre så nära honom. Han ryckte till som om han blivit väckt ur en dröm och vred på huvudet för att se vem det var som talat.

Egentligen hade han inte behövt förflytta blicken för att veta vem det var, han behövde bara konstatera det för sig själv. Samantha Elwira stod vid bordets kant och såg på honom.

Lätt förbryllad över den plötsliga kontakten med flickan kände han att han inte hade något svar. Han hade nästan glömt bort vad hon frågat och hjärnan bearbetade oavbrutet med att hitta meningen igen.

"Va?" Hans förvåning kom ändå igenom, och onödigt långt efter det att frågan ställts gav han sitt handfallna svar. Han började fundera på när flickan hade kommit dit, och varför han inte hade sett henne innan. Hjärtat slog smärtsamt hårt i bröstkorgen på honom. Han var alldeles för förvirrad för att kunna samla fattningen och ta kontroll över situationen.

"Tycker du inte att det är kusligt?" upprepade Samantha. "Tänk om kidnapparen var någon av Durmstrangs elever som nu är i vår skola..."

Zam märkte av att eleven framför honom gjorde en ansats att dra sig tillbaka. Antagligen var reaktionen han gav inte vad hon hoppats på. Nu verkade hon motvillig att prata med honom, stämman lät besvärad. Zam kände en vag panikkänsla i bröstkorgen och öppnade munnen för att svara innan han egentligen hade något att säga.

"Det... Det har jag inte tänkt på", erkände han med ett uppbådat lugn då han faktiskt förstod vad Samantha hade sagt.

Samantha slängde en blick ner i golvet och efter ett par sekunders tystnad vände hon sig om mot borden längre bort. Zam, som hade börjat tygla sina känslor igen, ångrade att han inte hade sagt något för att föra samtalet vidare. Plötsligt slogs dessa tankar bort, då han insåg att Samantha faktiskt var där. Hon var i biblioteket på Hogwarts. Varför?

"Åker inte du hem över julen?" frågade han då, stoppade flickan i sina steg bort mot bordet där ett par böcker låg uppslagna.

Samantha vände på huvudet och gav honom en lång blick; lika känslolös och svårtolkad som den hon hade gett honom då hon kommit ner för trappan med Gabrielle Addison.

"Inte i år", sa hon kort. Till Zams lättnad stod hon kvar så utan att börja gå igen. Hon förväntade sig säkert en fortsättning, och Zam kämpade för att hitta en. Han ville inte gå in på personliga saker, han var rädd att skrämma iväg henne om han skulle bli ingående. Han avskydde sig själv vid det där tillfället; han avskydde sig själv för att han reagerat som han gjorde och nu inte visste vad han skulle ta sig till. Han tvingade sig att sjunka in i tystnaden i biblioteket, att återgå till den lättsamma person han egentligen var.

"Vad var det du och Addison pratade om?" frågade han då. Vad som hade känts som en evighet i hans tankar hade bara bestått av några sekunder i verkliga livet. "Jag menar; Om du skulle åka iväg skulle du väl ha följt med tåget?" Han visste inte om han använde rätt ord, eller om det var ett helt opassande samtalsämne, han ville bara hålla kvar flickan en liten stund till.

Samantha verkade uppfatta den svaga nyfikenhet han hade formulerat frågan med och såg inte ut att ta det som något personligt. Hon vände sig helt om nu, men kom inte närmre. Istället satte hon sig på det närmaste bordet så att hennes fötter dinglade några centimeter över marken.

"Tja...", började hon smått, lättare på rösten som om osäkerheten inom henne flugit bort. Zam var inte ens säker på om det funnits en osäkerhet hos henne. Han hade kanske bara uppfattat sin egen nervositet i hennes närhet och omformat det till något annat. "Gabrielle frågade om jag ville stanna hos henne över julen. Hon skulle bo hos Professor Ulma."

"Professor Ulma?" Zam kunde inte låta bli att rynka lite lätt på ögonbrynen. Gesten var ett bevis till honom själv att hans tankar kommit i schack igen. "Är de släkt?"

Samantha gav ifrån sig en stel min. Än en gång kunde inga känslor alls tolkas ur hennes ansikte. Zam visste inte vad han letade efter, eller varför han ens letade efter något överhuvudtaget. Kanske ville han bara få en förklaring till flickans beteende. Att hon kommit fram för att prata med honom nu av alla tillfällen kändes konstigt. Speciellt efter att ha undvikt honom.

"Nej", sa hon, snabbt som för att jaga bort tanken ur hans huvud. "Ulma är Gabrielles mors vän. Hon är nästan som en moster för henne, men de är inte släkt på riktigt."

Zam nickade lite förstående. Han kände hur både andning och sinne hade lugnat ner sig. Det var skönt. Han hatade de där omkringvirvlande, oförklarliga känslorna. Han ville förbli fokuserad; oberörd.

Det blev tyst en stund. Zams tankar hade styrts in på Samanthas vän; flickan som alltid verkade mer eller mindre uppbrusad över något.

"Gabrielle..." började Zam lite smått. "Är hon alltid lika... aggressiv?"

En kort paus avslöjade Samanthas förvåning; det verkade inte ha varit en fråga hon förväntade sig. Hon gav ifrån sig ett kort skratt.

"Hon är lättirriterad, ja", erkände hon. "Några av gångerna är hon irriterad på mig också."

"Varför?" frågade Zam, nu även han förvånad av vad han fick höra.

Samantha ryckte lite lätt på axlarna och gav ifrån sig ett snett leende.

"Jag antar att jag är lite för besvärlig att has med."

Det som tycktes utvecklas till en tung, besvärlig tystnad bröts av att Samantha gav ifrån sig en svag, road fnysning samtidigt som hon tittade ner på sina fötter, något Zam tolkade som ett tecken att hon inte ville fördjupa sig på det hela. Zam däremot hade än en gång blivit förbryllad, men tvingade funderingarna att hålla sig borta.

"Jaha", sa Zam istället, osäker på hurdan känsla som formats i ordet. Sedan log han försiktigt. "Det var ju bra att veta."

***

* "Att sätta på smal kant" är ett uttryck jag själv kommit på, utan vidare ansträngning. Jag tyckte att det passade in på budskapet. För er som inte riktigt förstår vad det betyder så är det att man är på gränsen till att tippa över till något dåligt.

* SSR – Skandinaviens Samlade Råd är som trolldomsministeriet i England, bara det att det innefattar de Skandinaviska länderna istället (eftersom man inte vet vilket land Durmstrang ligger i kunde jag inte vara exakt).

* exitium-klotet är ”bomben” som nämns i början av berättelsen.

Superbraigt!

Jag måste säga att det var otroligt intressant. Och trevlig tanke att blanda in James, Rose och Albus!

Avundsjuk på din skrivlust! Själv har jag haft skrivtorka hela sommaren.. Hoppas att den kommer tillbaka snart

PotterLover: Jag hade skrivtorka ända fram tills nu, ungefär. Det är därför jag är så glad att ha hittat skrivlusten igen x'3

Och tack, tack. ^.^