13 och såld

Super! ♥
Jävla Richard! X_X

Tack!
Kom du ihåg när du tyckte om honom?
Tråkigt kapitel, fel kapitel nummer, men jag orkar inte ändra ^^

Kapitel 72


Jag tog ett avslappnande bad och fick sedan ett badlakan. Mathilda gav mig en enkel klänning innan jag skulle lägga mig.
Efter denna dagen var jag rätt så trött, även om jag kanske inte hade gjort så många ansträngande saker, så ville jag vara utvilad. Så istället för att ta på mig Mathildas klänning tog jag på mig mitt nattlinne i stället. Mathilda blev förvånad över att jag skulle gå och lägga mig så tidigt, men accepterade det ändå.
Väl liggandes i sängen blundade jag och började fantisera om saker. Först var det obetydliga saker, men sedan ändrades de. Helt plötsligt kom jag in på Clive Porter. Jag föreställde mig hur han tog över makten i Pistore och skapade fred. Leendes somnade jag sent på kvällen.

Jag vaknade ganska sent. Mathilda hade inte velat väcka mig. Jag hade snabbt bytt om och ätit frukost. Sedan skulle jag till professor Herke. Jag gick den vanliga vägen uppför trappan. När jag gick där kände jag fortfarande den känslan av att luften blev mindre, men jag hade vant mig mera nu. Jag gick upp med mina böcker. När jag öppnade dörren satt han redan vid sin stol bakom sitt skrivbord.
"Åh, sätt dig och ta fram dina saker", sa han och slängde en blick på mig, men vände sedan blicken mot boken han läste.
Jag gick fram och tog upp skrivboken och ett bläckhorn. Men sedan hittade jag inte min fjäderpenna.
"Professor Herke", började jag långsamt. Han tittade upp. "Jag tror att jag har glömt min fjäderpenna."
Professor Herke suckade svagt, men log sedan. Han reste sig upp och plockade fram en fjäder ur en byrå.
"Här har du, men glöm inte nästa gång, är du snäll", sa han och räckte mig fjäderpennan.
Jag tog emot den. "Nejdå, tack så mycket, professorn", svarade jag.
Vi började lektionen. Äntligen fick jag börja läsa en riktig bok. Det var lätta berättelser som vuxna berättade för barn. Det gick bra att läsa den, om jag lyssnade på ljudet.
Efter två timmar så stoppade profesoor Herke mig. "Läs i boken, vi kommer inte ha lektioner lika ofta länger, jag kallar på dig när det är dags", berättade han.
Jag nickade. "Ja, professor Herke."
Sedan gick jag. Det var inget jag planerade att göra den dagen, så jag läste i min bok jag hade fått av Herke. Mathilda syntes inte till, så jag var ensam. Jag satt i fönstret och lyssnade mig till orden. Det gick väldigt bra, men sedan var jag så uttråkad att jag helt enkelt bara lade mig ner. Något var ju tvunget att hända. Jag var van vid att saker hände, och nu kom jag inte på något att göra. Detta var en tråkig dag helt enkelt.

Japp.
Börja inte med sånt snack nu! XD

Superbra!

Tack!
Sista kapitlet för ikväll!

Kapitel 73


Dagen efteråt ville jag bara vara ensam och tänka. På något sätt hade jag liksom glömt bort allt som hänt. Men när jag vaknade på morgonen kom jag på att min far var död. Att han aldrig skulle krama om mig igen. Jag såg honom sista gången när jag var besviken på honom. Men nu hade jag förstått att han inte hade haft något val. Och Abel, min underbara lillasyster, var fanns hon? Jag var tvungen att leta reda på henne, någonstans var hon ju tvungen att finnas. Jag hade planer såklart, många olika, men alla var lika onaturligt lyckliga. Det fanns inget som kunde hjälpa mig, eller?
Jag hade planer på att ta mig till marknaden för att se om någon visste något om vart hon var, men hur? Och kunde jag vara säker på att det inte fanns några soldater där? De hade ju tagit över så många byar och städer, Trega var ju den tredubbla storleken i jämfört med den lilla byn där marknaden fanns. Pistore var snart förlorat. Det fanns inget hopp, om nu inte Clive Porter kom inom kort. Jag ville bara försvinna från denna värld.
Efter en väldigt lång stund visste jag att jag behövde komma ut. Jag gick igenom korridorer som jag visste ledde ut. Precis när jag skulle ta en genväg genom en sal kom Richard gåendes. Han hade den blonda soldaten efter sig. Benson, kom jag ihåg att han hette. Han som hade pratat med Richard i det tydligen hemliga rummet eftersom det var undangömt.
"Vart är du påväg?" frågade Richard när vi möttes.
"Ut", svarade jag kort.
"Utan att säga till mig?" frågade han irriterat.
"Borde jag det?" frågade jag tillbaka.
Richards ögon blixtrade till och han stirrade ilsket på mig.
"Kanske har du glömt bort det? På tornet när jag berättade att om du bröt dina regler skulle konsekvenserna bli... smärtsamma."
Ett minne från dagen för vad som verkade så länge sedan flimrade förbi.
"Smärtsamma?", svarade jag.
"Väldigt smärtsamma. Fängelsehålorna var ingenting. Så glöm inte bort det. För dina regler gäller oavsett om du glömt bort de eller inte", sa han kyligt.
"Jaha. Då ska jag inte glömma det igen", sa jag. "Jag går ut nu då, när du har hotat mig färdigt."
Jag skulle precis gå in i salen när han tog tag i min arm. "Vart ska du?"
"Jag vet inte än", svarade jag, även om jag skulle till Aiden.
"Ja, du ska inte ut i alla fall", fnyste han elakt.
"Va? Varför inte", frågade jag irriterat.
"Du får inte gå ut och träffa honom", svarade Richard.
Jag fnös. "Vem skulle jag träffa?" frågade jag trotsigt.
"Tror du inte jag vet? Bara för att ni är i stallet betyder det inte att jag inte ser", sa han med hög röst.
Jag trodde inte det var sant.
"Jag förstår inte vad du pratar om", svarade jag så oberört jag kunde.
"Alice, jag ser allt. Precis allt. Hur kan du umgås med honom?" frågade han med betoning på "honom". Det lät som om det var en skalbagge vi pratade om.
Jag stirrade tomt på honom. "Han är inget kryp. Och jag umgås väl med vem jag vill", snäste jag.
Hans hand slog emot min kind med en kraft som jag aldrig känt förut. Det brände till något fruktansvärt. Jag böjde huvudet framåt och kupade mina händer om kinden, eftersom det brände om man bara vidrörde den. Jag stoppade tårarna som ville falla.
"Du stannar inne tills du inser att folk med lägre värde inte angår oss", sa Richard och gick sedan iväg med Benson i släptåg.

JÄKLA BITCH! JAG SKA STRYPA DEN MANNEN MED MINA EGNA HÄNDER! (Ehm... när jag blir en del av texten.)

Menherregudhurdumfårmanva? Superbra! men dumma Richard!

Bra!
Dumma Richard!!!!


Asså jag älskar denna novell!!!Den nästa jagbhar läst faktiskt!!!
När den här tar slut så
måste du t i l d a göra en
ny novell eller ff annars dööööööööör jag!
Lova mig det!
Här är din belöning <0>,..,<0>
jag kommer med gofika senare

AlexZz Hmm... kanske kan skriva in dig någonstans?
Mandi Naw, tack! ♥
Voldy0000 Men gud, tack! ♥ Jag har ju som sagt skrivit klart denna novellen, och har just börjat på en uppföljare... Men uppdateringen är usel, särskilt nu när skolan börjar också.


Kapitel 74


Jag hade inte mycket val de senaste dagarna. Jag kunde inte gå ut, eller ens lämna rummet för den delen. Vakterna hade fått order om att jag inte fick lämna rummet, och ingen annan än Mathilda eller Richard fick komma in. Om en vakt kom med ett meddelande fick de berätta det till mina vakter, och sedan gick de och sa det till mig.
Den enda friheten jag hade var den friska luften utanför mitt fönster. Och den friheten gav mig inte mycket ro. Nästan inte alls faktiskt. I någon dag kanske, men trots vinden som svepte in i rummet kunde jag inte låta bli att känna mig instängd. Mathilda märkte det, och Richard också för den delen, men Mathilda var den enda som brydde sig. Richard visade ingen medmänsklighet alls. Anledningen till att han kom varannan dag var att se om jag hade ångrat mig. Men nej, det tänkte jag inte göra. Det var inget fel med att Aiden och jag gillade varandra. Han borde förstå, för jag skulle minsann stå för min åsikt i det här fallet. Jag tänkte inte låta honom köra med mig och få mig bli någon jag inte var.
Mathilda stöttade mig i hemlighet. Hon tyckte att jag gjorde det rätta, men ändå tyckte hon inte att jag mådde bra av det, och ju längre tid jag stannade inomhus, desto mer trodde jag att hon skulle råda mig att ge upp inför Richard. Men hon gjorde det aldrig, för hon visste vad det betydde för mig och det respekterade hon. Därför respekterade jag henne något enormt, eftersom en vanlig person skulle närmast tvingat mig att ge efter och gå ut.
Min hälsa var inte den bästa. Ingen mår bra av att vara inomhus i flera dagar i sträck. Men Richard tog ingen hänsyn till det. Och min aptit blev inte bättre när jag mådde dåligt. Jag åt mindre och mindre och min hy såg mer gråaktig ut för varje dag som gick. Mathilda försökte få i mig näring, och visst försökte jag äta. Jag hade ju en gång lovat Stephanie att inte hungerstrejka som jag gjorde i början av mitt nya liv. Men det gick inte. Det gick bara inte. När jag åt för mycket vände det sig i magen och jag kräktes upp maten som jag hade ätit. Så jag åt så mycket jag kunde, men jag var tvungen att vara säker på att det inte blev för mycket. Så det blev mindre och mindre.
Efter en vecka var jag för yr för att resa mig upp. Jag reste mig upp när jag vaknade och gjorde en ansats för att gå. Men efter första steget vacklade jag till och fick precis tag i sängstommen och höll mig på benen. Jag andades in och ut så gott jag kunde, men andningen blev oregelbunden ändå. Mathilda kom in med uppspärrade ögon när hon såg mig.
"Alice", utbrast hon och skyndade fram till mig. Hon stödde mig och lade mig ner i sängen igen. Vakterna hade rusat in efter Mathilda och iakttog mitt bleka, kallsvettiga ansikte.
"Underrätta lord Richard", befallde Mathilda med ryggen vänd mot vaktena medan hon pysslade om mig.
Ena vakten nickade och lämnade sedan vakten, Mathilda och mig ensam. Sedan gick vakten ut för att återgå till sin post och lämnade oss ensamma. Jag försökte le mot Mathilda som bekymrat tittade på mig. Hon log inte tillbaka.
"Alice, du kan inte fortsätta såhär", konstaterade hon sorgset.
Jag tittade förvirrat på henne.
"Men jag... Det är ju inte..."
"...ditt fel, jag vet det. Det jag menar är att du måste komma ut", sa hon.
Så nu skulle hon be mig att låtsas att jag inte skulle umgås med Aiden mer, men fortsätta i smyg. Fast hur skulle det gå? Han fick ju reda på det när vi inte ens hade mötts i stallet förrut, i alla fall inte på det sättet. Det skulle bli för svårt.
"Men jag kan ju inte."
"Nej, jag vet", upprepade hon till min förvånelse.
"Men jag förstår inte..."
"Jag har ärligt talat ingen aning om hur, men Richard måste väl förstå att du inte mår bra av det här?" frågade hon, mest för att få det bekräftat tror jag, eftersom hon redan visste svaret.
"Nog vet jag det" ljöd Richards elaka röst genom rummet. "Och får jag påminna dig om att det inte är din rätt att kalla mig vid förnamn."
Mathilda stelnade till och vände sig om. Hon neg och sa:
"Förlåt, milord."
Han låtsades som om hon inte fanns där och gick rakt förbi henne till mig. Jag tittade in i hans obarmhärtiga ögon.
"Du mår väldigt dåligt", konstaterade han som om jag inte redan fattade det.
"Jo, jag har--" började jag trotsigt.
"Åh, försök inte", hånskrattade han. "Du vet mycket väl att jag kan straffa med värre saker som du inte ens kan föreställa dig", tillade han hotfullt och jag kom ihåg Godwalds ord om att jag inte hade sett tortyrkammaren, att jag minsann inte skulle vara lika kaxig då. Jag tvivlade inte på det.
"Jag vet det", svarade jag.
"Varför fortsätter du att vara så... trotsig?"
"För att jag står för mina åsikter, om jag så ska dö."
Ett skratt fyllde den tjocka atsmofären i rummet. Men istället för att skjuta undan den dåliga stämningen, anslöt sig skrattet till atsmofären som blev ännu större.
"Så du ger ditt liv, bara för en obetydlig liten romans om att alla människor är lika mycket värda?" frågade han hånfullt.
"Det är inte en obetydlig--"
"Om jag vore du, skulle jag vara lycklig om det var så. För jag lovar dig, jag kommer förstöra allt du har med honom att göra. Vem vet, om du ändå inte bryr dig, så får väl din lilla vän försvinna helt och hållet. Kanske tar jag i och dödar ännu en liten vän."
Sedan gick han innan jag hann svara. Men det var nog bäst, för mitt svar hade ändå fastnat i halsen. Han skulle döda Aiden och Stephanie om jag inte gjorde som han sa. Vad var det för fel på honom?

Här ommer en tårta till dig t i l d a!


Och ja, det är en datortårta!

Hahaha tack! ^^ Den ser sjukt god ut... o.O


Kapitel 75


Jag var uppskakad och var rädd för att göra något snedsteg som skulle resultera till Aidens eller Stephanies död. Mathilda stöttade mig när hon var säker på att ingen hörde. Att Richard hade hört henne var illa nog. Så jag förstod henne.
Som sagt, var jag rädd. Jag vågade inte komma i närheten av Aiden, hur mycket jag än längtade. Det gick bara inte att komma på någon bra lösning på allt detta. Enda lösningen som inte skulle gå att fixa, var att Clive Porter skulle komma inom kort och störta Richard. Omöjligt var det, men drömma kunde man ju.
Hur som helst bestämde jag mig för att gå ner till Stephanie, eftersom det var så långt sen sist. Jag behövde någon att prata med, förutom Mathilda. Men sedan slog det mig, jag fick inte gå ut. Och då kände jag mig helt fullkomligt hopplös. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var tvungen att prata med Stephanie, hon var tvungen att få reda på vad som hände. Men hur skulle jag kunna få tag på henne?
Mathilda kom in till mig och såg mig sittandes på min säng och grubbla.
"Vad tänker du på?" frågade hon medan hon lade en trave med kläder på sängen ifrån tvättkorgen som hon hade burit på. Hon började vika klänningarna.
"Du vet", muttrade jag.
"Du har tänkte på det i tre timmar. Det är snart skymning", påminde hon mig.
Jag vände mig om och log. "Jo, men jag finner ingen lösning på det", svarade jag.
"Vad är det du tänkte på då? Om du inte säger kan jag ju inte hjälpa dig och jag tvivlar på att du bara tänker på det din far sa", sa hon.
"Det är... Jag vill att Stephanie ska få reda på det, hotet alltså. Men jag vet inte hur. Jag får inte lämna slottet", berättade jag dystert.
"Jag är ledsen, men kanske du kan prata med honom?" frågade hon uppgivet.
"Nej, det kan jag inte", sa jag. "Hur skulle jag kunna det? Han skulle inte bry sig."
"Det vet du inte."
"Det har du sagt förrut."
"När då?"
"Någon gång", svarade jag.
Hon suckade till. "Jag tycker i alla fall att du borde prata med honom. Som jag sa förrut mår du inte bra."
"Jag vill helt enkelt inte. Jag vet inte om det är för att jag inte vågar eller om det bara är att jag vill stå upp för mina åsikter, men något av de är det i alla fall. Troligen det första."
Jag tittade mig i spegeln. Min hy var blekare än vanligt, och jag var väldigt blek i vanliga fall. Så jag kunde varit ett spöke. Det var skrämmande hur jag hade förändrats. På den här tiden tycktes mitt hår ha blivit längre, även om det kanske var i samma längd som förut. Mina ögon kändes blåare och mina ögonfransar längre. Men jag visste att jag bara inbillade mig. Men en sak som hade förändrats var mitt leende. Jag brukade alltid kunna se det, men nu var det borta. Jag var inte mig själv.
"Du ska inte behöva vara rädd, Alice", sa hon tröstande.
"Men det är jag. Livrädd faktiskt."