Just a hollow sound [SV]

Tack!
Nu tycker jag att ni har fått vänta tillräckligt länge på nästan del.. hrm.. Jag fokuserar så mycket på Exchange att jag tappar fokus från mina andra berättelser.
My apologies.
***

Kapitel 6.8

Det första Zach kunde uppfatta efter den överraskande händelsen var det träiga underlaget han låg på. Andningen var lätt att få igång igen, men smärtan från den dämpande smällen gjorde sig mer uppmärksammad. Musklerna värkte efter händelsen, så som de alltid gjorde efter att han blivit tillfälligt överrumplad. Han intalade sig själv att det skulle gå över på bara några sekunder och försökte stödja sig på armarna för att ta sig upp. Med ett lätt omtumlat sinne lyckades han ställa sig på fötter. Han vinglade lätt, men annars verkade inget vara ett hinder för honom. Han fäste blicken på Chris ansikte där ögonen sprakade av en ilska Zach inte kunde förstå. Blicken var inte vänd mot honom, utan mot något bakom honom. Inte förrän då märkte pojken av en närvaro bakom sig. Han hörde steg som förflyttade sig bort från honom och även några svordomar och muttrande som inte lät så värst glatt. Zach slängde en blick bakom axeln och vände sig om. Där stod Bill och flinade, med en smått vinglande pirat som försökte samla fattningen igen. Zach började förstå vad som hänt och kunde nästan se hur Bill puttat in den okände mannen i honom.

"Hey!" ropade Chris plötsligt ut från sidan om honom för att göra sig hörd. "Håll koll på vad du gör!"

Bill - som hade gjort antydningar till att vända sig om och gå därifrån - stannade upp i sin rörelse och slängde en avsmalnad blick på pojken.

"Nämen, förlåt mig. Sen när blev du min kapten; lillskit?" fick han ur sig med en hånfull stämma.

"Sen när blev du än sådan idiot; Billy?" frågade Chris med uppenbarlig spydighet.

Tystnaden lade sig som ett tungt täcke över hela skeppet. Till och med vindarna verkade stanna upp. Seglen lade sig tillrätta och piraterna runtomkring vände nyfiket blickarna åt vad som höll på att hända.

"Vill du verkligen utmana mig?" morrade Bill fram och tog några hotfulla steg framåt.

"Det blir inte så mycket till en utmaning", svarade Chris nonchalant.

Bill drog sitt svärd och det skärande ljudet då klingan lämnade sin post fick en lätt rysning att fara genom Zachs kropp. Vad hade han nu ställt till med? Han backade ifrån platsen några steg för att komma utom räckhåll för svärdet och såg med osäkra ögon på sin tvilling. Chris satte handen på svärdsfästet och drog sitt eget svärd. Man kunde nästan höra hur de andra piraterna drog efter andan; antagligen av förtjusning och iver.

"Vad tänker du göra med honom?" hörde Zach någon pirat nästintill viska fram till Bill.

"Tänker du ta honom?" frågade en annan lika lågmält.

"Jag skulle aldrig ens lägga ett finger på den där pojken", snäste Bill ur sig med tydligt ogillande i rösten. "Jag ska bara krossa hans stora ego en gång för alla."

Chris skrattade. Ett torrt, hånfullt skratt som ekade i tystnaden. Zach höll andan, men var ändå inte orolig. När han såg på Chris insåg han att det var detta brodern brann för. Han brann för spänningen.

-
Bill gjorde det första utfallet. Chris förflyttade sig smidigt åt sidan. Svärdet var inte ens i närheten av hans kropp. Pojken log smått; det där farliga leendet som Zach hade sett på honom några få gånger och som fick blodet att frysa till is i hans ådror. Bill rätade lite på sig som för att visa att han inte brydde sig om den första missen. Hans min var bestämd och ögonen mörka. Han försökte sig på ännu en attack, men Chris avvärjde den lika lätt som den förra. Han rörde sig som i en cirkel runt den kraftigt byggde piraten utan att ens höja sitt svärd. Han provocerade honom, och med mycket lyckat resultat. Bills vrede märktes av i hans nya försök till att sticka svärdet i pojken och den här gången stod Chris kvar på sin plats och parerade dem; en efter en. Zach kunde höra de andra piraterna mumla och muttra till varandra, men kunde inte urskilja några ord. De verkade vara aningen förvirrade. Zach antog att det var de nya piraterna som hade denna inställning, eftersom de gamla antagligen visste om Chris skicklighet.

"Jag har tränat svärdsfäktning i hela mitt liv", sa Chris lågt, men tillräckligt högt för att alla skulle höra. Orden var riktade till Bill och endast Bill. "Är du säker på att du kan slå mig?"

Mannen gav ifrån sig ett vredesfullt vrål och började hugga efter pojken. Zach kunde verka av en viss förvåning i pojkens blick, men såg sedan även hur denne undvek och parerade de desperata slagen med sin egen styrka. För en vacklande stund såg det ut som om Bill hade övertaget. Slagen han utförde kom uppifrån, som om han slogs med en klubba, och Chris tycktes tryckas ner mot däck. Knäna böjdes svagt på honom och när som helst kunde han slås ner av kraften som låg i Bills alla attacker. Men så lade Zach märke till en väldigt diskret rörelse hos honom. Han förflyttade sig framåt, centimeter för centimeter. Stegen han tog var så ytterst små och obetydliga att de andra antagligen inte såg något av det. Men tack vare det pumpande adrenalinet så kunde Zach se det och han kände en vagt triumferande känsla i bröstkorgen. Det var som om han förutsåg vad som skulle hända.

När Chris var tillräckligt nära sparkade han till Bill på smalbenet. Denna verkade tillfälligt tappa bort sig och i det utdragna slaget - vilket Chris parerade över huvudet - placerade pojken en fot på mannens bröstkorg och sköt ifrån. De föll åt olika håll. Chris - som hade vridit på sig för att få så mycket kraft i motståndet som möjligt - föll framlänges, medan Bill helt tappade balansen, slog i ryggen i däcket och tappade svärdet på köpet. Chris var snabbt uppe på fötter. Innan Zach ens hade hunnit reagera var han framme vid Bill, ställde sig i en position med svärdet höjt strax intill kinden med spetsen riktad mot mannen i underläge. Ögonen sprakade igen och alla väntade på det avgörande hugget, på slutet av duellen.

Men en smäll bakom Zach fick den stannade tiden att komma i rörelse och en plötslig förvirring tog fart. Han kunde identifiera ljudet som en dörr som smälldes igen och förstod i takt med att stegen närmade sig att kaptenen hade hört dunsarna inifrån sin hytt. Alla pirater såg bort mot mannen som Zach ännu inte kunde se eller vågade möta. Till och med Bill och Chris slängde blickar åt hans håll. Chris höll kvar svärdet en stund, men något verkade få hans grepp att tappa styrkan.

"Bort från honom", hotade en mörk röst precis vid sidan om Zach. "Nu."

Chris blick flackade smått innan han tog några besegrade steg bakåt. Bill flög genast upp på fötter och greppade tag om sitt svärd som låg en bit längre bort. Tystnaden var olidlig. Plötsligt stegade kaptenen fram i Zachs synfält och rörde sig bort mot den smått överrumplade piraten. Hans ryggtavla var det enda Zach kunde se, men han kunde föreställa sig kaptenens arga uttryck i ansiktet.

"Ta med piraterna ner under däck", beordrade han lika lågmält och hotfullt som innan. "Jag vill inte se något av era fula trynen här under resten av kvällen."

Bill tittade lite missnöjt på honom, men nickade sedan respektfullt.

Kaptenen vände sig om mot Chris, och den här gången fick Zach en skymt av hans mörka ögon. Kalla kårar löpte längs med ryggraden och han förstod varför de andra drog sig undan så lätt. Den här mannen var ingen att leka med. Han var inte glad; verkligen inte glad. Med en snabb rörelse fick kapten ett tag om Chris högra överarm. Svärdet for till golvet med ett klirrande ljud. Mannen flyttade ansiktet närmre pojkens för att borra in blicken i hans.

"Vad tror du att du håller på med?" morrade han fram. "Du ska inte bråka med piraterna. Ber du om att få fiender?"

Chris svarade inte. Han såg bara rakt in i sin målsmans ögon med det där orubbliga ansiktsuttrycket.

"Du går tillbaka till hytten", fortsatte kaptenen med en röst som tydde på att han inte tänkte låta sig motsägas.

Chris såg på kaptenen med stor motvilja och med ögon som sköt blixtrar. Att han blev tillsagd som ett helt vanligt barn kändes antagligen väldigt förnedrande och det blev inte bättre av att de vuxna runtomkring lågmält skrattade åt honom. Sedan slet han sig loss ur mannens grepp och drog med sig Zach bort mot hytten utan att säga ett ord.

Jättebra :o

suveränt

Tack än en gång! Jag är så glad att ni två fortfarande läser. Då är denna fanfiction inte helt övergiven i alla fall. :3
***

Kapitel 6.9

Chris slog näven i väggen med en sådan ilska att bordet skakade. Zach försökte hitta tändstickor att tända ljuset med, men för tillfället var det så mörkt att man fick känna sig fram med händerna för att inte gå in i någonting.

"Varför gjorde du det?" frågade han tyst och kände hur fingrarna nådde ett kartongliknande paket som förut varit helt obetydligt för hans del.

"Gjorde vad?" hörde han Chris fråga bortifrån dörren. Rösten var tunnare och mycket mindre självsäker än innan.

"Försvarade mig så där", sa Zach kort och började lirka med den lilla lådan för att få ut en tändsticka.

Det blev tyst en stund. Under tiden pojken väntade på svar drog han en tändsticka mot bordets sträva yta och fick fram en liten, fladdrande låga som förvånansvärt nog lyste upp större delen av hytten. Zach sneglade på Chris samtidigt som han placerade lågan på ljusets ände. Tvillingen såg trött och nästintill förstörd ut. Det bildades skuggor under ögonen och minen var inte så spänd och säker som den brukade vara. Inte förrän då verkade pojken försöka fundera ut ett svar. Han började gå längs med bordskanten åt Zachs håll, men försvann bort mot hängmattan.

"Jag har aldrig gillat Bill", svarade han tystlåtet. Med smidiga rörelser hävde han sig upp på det vinglande tygets utrymme. "Jag behövde en bra anledning till att ställa upp mot honom."

Zach studerade honom en stund, blåste ut den klättrande lågan på tändstickan innan han lade ner den på paketet. Han visste inte om han skulle prata mer, eller om han skulle låta sin bror vila. Det andra alternativet dominerade hans samvete, då resultatet blev att han gick i riktning mot sängen och följde Chris exempel att lägga sig ner. Han kände sig smått osäker på vad som skulle hända härnäst och trots alla oförstående frågor i sitt huvud så brydde han sig inte om att formulera dem.

"Sen så behöver du försvar", fortsatte Chris helt plötsligt, lite drömmande som om han var på väg in i sömnen.

"När ska du låta mig ta hand om mig själv?" frågade Zach då med en oväntad ton av förargelse.

"Snart nog", blev Chris uttryckslösa svar.

Zach visste inte hur han skulle tolka det. Han kunde knappt förstå meningen i sig.

"Vad menar du med det?" fortsatte han att fråga för att slippa grubbla på det under natten.

Det blev tyst. Zach visste att Chris avsiktligt lät bli att svara. I sin växande otålighet satte han sig upp och tittade bort mot sin tvilling i hängmattan. Pojken låg på sidan med blicken fäst i hyttens hörn. Hans blick var som Zach hade trott trött, men en annan känsla kunde finnas i den; en känsla han inte vågade identifiera.

"Chris?" Hans röst var tunnare nu, som om han vädrade fara i luften.

Pojken suckade uppgivet. Den strimma av tystnad som uppstod precis efter kunde brytas av en viskning. Och det var precis vad som kom; en viskning, i en stämma så tillbakadragen att Zach direkt förstod att Chris inte ville att han skulle höra det.

"Du ska säljas igen."

-
Zach kände hur hela kroppen stelnade till, hur blodet slutade cirkulera, hur andningen för en sekund upphörde att existera.

"Va?" Han kunde inte tro sina öron. Han ville inte tro sina öron. Hjärtat började märkas av i bröstkorgen. Den slog i panik. Det här hände inte. Det här fick inte hända!

När han inte fick något svar från Chris tvingade han sig att lugna ner sig. Han lade märke till sina uppspärrade ögon och ansträngde sig för att låta ögonlocken slappna av. Så lugnt han förmådde lade han sig ner på sängen igen och andades in stora skopor med luft i varje andetag. Han borde ha förstått Chris ovanligt lättsamma beteende under dagen som gått. Det var för att ge honom några glada timmar innan mardrömmen skulle börja igen. Nu kände han sig sviken. Sviken, arg och rädd. Men han tog inte ut det på Chris. Han visste att pojken inte hade något med saken att göra. Om han hade något att säga till om så skulle Zach inte utsättas för det här. Eller var det bara tomma ord? Ord som använts mot honom för att han inte skulle bli fientlig? Tankar, minnen och framförallt förutsägningar dök upp i hans huvud och bildade en enda stor röra. Han kunde inte ens sluta ögonen. Det var som om någon slog på en gonggong precis intill hans öra och fick hela hans kropp att darra av vibrationerna. Han slet täcket över sig och försöka gömma sig under det. Chris såg honom ändå inte, så vad hade han att skämmas över?

"Jag ville inte berätta det tidigare", hörde han plötsligt sin tvillings stämma segla in till hans mörka, kvävande plats. "Jag visste att du skulle reagera såhär."

Zachs blick flackade, försökte fästas på något han kunde förstå. Han gjorde långsamma, utdragna andningar för att tvinga hjärtat att sluta slå så hårt. Han ville inte svara sin bror. För tillfället hade han varken ord eller röst till det.

"Försök att inte bry dig om det", fortsatte Chris, nästan för tyst för att det skulle höras genom täckets tyg. "Jag vet att det är svårt, men det var så jag lyckades ta mig igenom det."

Sedan verkade konversationen vara över och Zach förstod genom sina instinkter att Chris hade slutit ögonen för att sova. Han försökte själv göra detsamma, men det gick inte som han ville. Tvärtemot så kunde han förvänta sig att en lång, sömnlös natt låg framför honom.

jättebra

Den här blir aldrig övergiven, den är för awesome för det ♥

PotterLover: Aw, tack för det. :3

Ibland när jag läser igenom mina noveller och fanfictions kan jag bli riktigt förvånad över mig själv. Har jag verkligen skrivit det här? kan bli en av mina tankar då jag läst igenom en speciell del av berättelsen. Kan man verkligen bli imponerad på sig själv?
Nu kanske det låter som om jag skryter lite, men grejen är den att jag precis har läst igenom Just a hollow sound så långt ni har fått läsa och jag blir förvånad eftersom jag knappt minns vad jag skrivit. Jag antar att det blir så efter att ha låtit fantasin flöda direkt från hjärtat så att man knappt ser orden man fått ner.

I alla fall... Jag fortsätter att glömma att lägga upp nya delar i den här berättelsen. Jag har redan mycket färdigskrivet (ligger tre kapitel före, dock har jag "för tillfället" slutat skriva), så det finns ingen egentlig anledning till att inte ge er en fortsättning.
Det kan bero på de konstiga sakerna i berättelsen. Det känns lite dumt och jag skäms nästan över hur jag har format handlingen i denna, hehe... Men jag kopplar ihop själar med olika sorters "öppningar" i kroppen så det är så det har blivit (oj, det där lät nog rätt sjukt... Förlåt för det. ^^)


Nu får ni i alla fall fortsättningen och vi ger oss in i kapitel 7! Jag hoppas att ni inte tycker att det är alltför förfärligt att läsa. xP
***

Kapitel 7.1

Nästa morgon gav sig Dark Angel iväg på sin resa mot Sydamerika. En dags resa, sedan skulle Zach bli berövad sin frihet; igen. Hur ofta han skulle bli tvungen att lämna ifrån sig den ville han inte ens tänka på. Dagen kämpade sig segt fram och det enda han gjorde var att stanna i hytten, ligga på sängen och borra ner ansiktet i kudden. Egentligen ville han undvika sängar, men det verkade vara det enda som faktiskt var hans eget numera. Hans eget liv tillhörde för tillfället kaptenen. Han behandlades som en marionettdocka och han kunde inte göra något åt det. Därför sökte han sig till sin enda frizon där inte ens Chris kom och störde honom. Pojken i sin tur satt på hängmattan och verkade mer eller mindre rätt nedstämd efter förgående kväll. Kanske var det för det förnedrande nederlaget som uppstod när kaptenen kom på honom och Bill med att duellera, eller också var det ett visat medlidande för Zach. Zach vågade inte riktigt hoppas på det andra, eftersom han inte var säker på om Chris känslor var äkta. Han hade sett en skymt av den riktiga Chris under duellen, och den som nu hängde med huvudet och rullade tummarna var inte han. Eller också så var det bara olika sidor av honom; sidor som ingen annan sett innan på grund av hans ställning bland piraterna och all förväntning han skulle leva upp till.

Zach hade ofta lust att öppna en konversation, men han hade inget ämne att prata om och kände sig så sluten att han inte var säker på om hans läppar skulle orka. Sedan verkade Chris inte heller vara på prathumör. Det blev helt enkelt så att de satt kvar på sina platser utan att ens möta varandras blickar.

När kvällen närmade sig bultade hjärtat i Zachs bröstkorg. Han väntade på ropet om att land siktades, vilket fick hans hörsel att spännas och hela hans uppmärksamhet att läggas utanför hytten. Han hade ingen aning om hur mycket klockan var, men antog att det inte skulle dröja länge innan de nådde Sydamerikas kust. Hans skräck hade växt sig så stark att han fick kväljningar när han tänkte på det. Han hade suttit och lyssnat efter minsta tecken på anländning i säkert två timmar. Att det inte hände något nu kunde han leva med. Desto längre tid det tog, desto bättre.

"Du borde få lite sömn i dig", rådde Chris bortifrån hängmattan efter ännu en liten stunds tystnad.

Zach skakade på huvudet.

"Jag kan inte sova." Hans röst var klar och ren, men ändå fanns den där hemska känslan bland orden.

"Du måste försöka", uppmanade Chris då.

Zach tittade ner i golvet ett tag, ogillade att behöva vända koncentrationen bort från hörseln, men tänkte sedan att hans tvilling antagligen hade rätt. Han hade ingen användning av att vara pigg när det hände, men kanske skulle ett klart sinne vara lättare att klara av än ett fördunklat och sömndrucket sådant. Han släppte efter på låset om sin kropp och tillät sig att lägga sig på sidan. Den här gången brydde han sig inte om täcket. Till skillnad från några nätter sedan så var det kokhett i hytten under natten. Han placerade armen som extra kudde och blickade bort mot dörren. Stänga ögonlocken skulle han inte klara av ännu. Han var inte trött nog för det, trots det att hans kropp och sinne led av brist på sömn.

"God natt", hörde han Chris säga med en lite osäker stämma; som om han inte visste om han skulle lita på att Zach faktiskt försökte sova. Men det skulle han försöka. Däremot var det svårare att avgöra om det skulle fungera.

"God natt", mumlade han tillbaka. Chris steg ner från hängmattan och blåste ut ljuset.
-

Frisk luft. Zach behövde frisk luft. Luften inne i hytten var så kvav och värmen trängde sig in i honom och förstärktes av det bultande hjärtat. Han hade försökt sova, men det gick helt enkelt inte. Istället bestämde han sig för att gå ut och svalka sig lite. Tanken var riskabel, men han brydde sig inte. Inget kunde vara värre än att lämnas över till ännu en "kund".

Han slängde en kort blick över till Chris för att konstatera att pojken sov. Ögonen var slutna, ansiktet avslappnat, andningen lugn... Tecknen tydde på att Zach hade möjlighet att smyga ut utan att ha pojken efter sig.

Så tyst han bara kunde förde Zach benen över sängkanten. Han tog det lugnt med att ställa sig upp så att ingen plötsligt yrsel skulle ta fart och väl uppe på fötter rörde han sig med varsamma steg över golvet. Gång på gång slängde han en blick över axeln för att se till att pojken fortfarande sov. Chris låg kvar i samma ställning, så gott som orörlig.
Handtaget kändes motsträvigt i Zachs grepp. Han kom på att han nästan aldrig hade öppnat den här dörren själv. Han hade passerat genom den många gånger, men han hade nästan aldrig varit den som öppnat. Han höll andan när han testade om det var upplåst. Till hans lättnad trycktes handtaget ner och dörrskivan gled segt upp. Eftersom pojken ville göra det så tyst som möjligt, och därför av någon anledning inte lade all sin styrka på att få upp dörren, så kändes skivan oerhört tung. Han lyckades i alla fall få upp den en så pass bra bit att han kunde smita igenom.

Direkt när han tog första steget ut över däck kände han en svalkande vind smeka hans kind. Natten var annars inte så kylig, men friheten i sig kändes överväldigande. Zach tog ett djupt andetag samtidigt som han vände sig bort från dörren. Mörkret låg tjockt över området, men av månens matta sken kunde han uppfatta skeppets alla föremål. Han såg upp mot masten och försökte tyda någon siluett bland skuggorna. Men det såg inte ut som om någon satt uppe i utkiken. Det var tyst och tomt. Blicken vandrade bort mot relingen och Zach kände plötsligt hur hjärtat stack till. Där - i nattens djup - kunde han se land. Det låg så skrämmande nära. Skeppet hade redan nått hamnstaden och låg nu och guppade på vågorna inför kommande dag. Bultandet i bröstkorgen växte sig starkare. Zach hade aldrig varit i Sydamerika, men det här var inte intrycket han ville få. Det såg farligt och hotfullt ut i brist på ljus. En spöklik känsla slingrade sig fram till honom. Hans blick såg in mot en gränd och han kom på sig själv med att undra om han skulle föras igenom den efter ljusets inbrott. Han svalde hårt och tvingade bort tankarna. En ny plan om att fly hade börjat formas i huvudet på honom. I Sydamerika fanns det mycket bättre chanser att komma undan än på en liten ö. Men minnet om hur det hade slutat sist fick honom att tvivla, och snart hade han bestämt sig för att kväva det lilla hopp som bildats tillsammans med tanken.

Hans öron uppfattade plötsligt något; ett avlägset, dämpat ljud som tycktes komma en bra bit bort ifrån. En röst. Zach spände hörseln, men hörde inget mer. Han hade inte kunnat urskilja några ord från stämman han hörde, men han hade hunnit tyda på att det var någon förargad person. Han började förflytta sig bort mot trappan som ledde ner till piraternas håla. De var vakna. Han kände det på sig. Försiktigt såg han sig om så att ingen skulle upptäcka honom. Sedan lade han handen på det grova handtaget och tryckte ner det. En stark nyfikenhet hade växt fram inom honom. Han stod inte längre ut med att vara undantryckt från hemligheter. Han kände sig tvungen att få veta vad de pratade om.

Och med dessa drivande tankar tog han de första stegen ner för den smått knarrande trappan.

Ooohh! Spännande!!

suveränt

Jag tackar så mycket för er respons! :3
Jag har inte mycket mer att säga än att fortsättningen är på ingång. Hoppas ni gillar det. ^.^
***

Kapitel 7.2

Stegen som Zach tog var så försiktiga och små att de kunde mäta sig med en mus. Han kände sig nästan som en. Hörseln var spänd och kroppen på helspänn. Minsta lilla tecken på att han var upptäckt och han skulle rusa upp för trappan och tillbaka till hytten. Men nu var han nästan förväntansfull, som om han verkligen trodde att han skulle lyckas. Han skulle lyckas spionera på pirater. Han höll andan när han närmade sig trappans avslut. Dörren som skiljde trappan och den stora sovsalen åt stod på glänt. Han kunde uppfatta röster som pratade i mun på varandra. Alla dova toner blandades ihop så att inga ord gjorde sig tydliga för honom. Men så kunde han höra något som höjde sig över muttrandena. Rösten däremot kunde han inte identifiera.

"Har pojken alltid varit så upprorisk?"

Zach smög sig närmre. Han kände på sig att samtalet skulle bli intressant. Just ordet "pojken" fick hjärtat att slå hårdare, då piraten som talat bara kunde ha syftat på Zach eller hans tvilling. Han var rädd att hjärtslagen skulle höras in till rummet och avslöja honom.

"Han har inte varit sig själv på länge", hördes en annan röst. Zach kände igen den. Den tillhörde antingen Char eller Luke.

"Han har blivit för blödig", svarade en annan, okänd man. "Han bryr sig alldeles för mycket om den där rikemansungen."

Zach lyckades ta sig fram till dörren och kikade in genom den decimetertjocka sprickan som blev hans enda möjliga tillfälle till insyn på händelsen. Han placerade ena handen på väggen för att stå stadigt och lutade sig fram för att se in i det dunkla utrymmet. Nu visste han att de pratade om Chris.

"Det är hans jobb."

Det var Thomas som hade talat. Det kändes som evigheter sedan Zach hade sett honom, men nu satt den nittonårige pojken vid bordet tillsammans med de andra piraterna. Han hade ett spänt ansiktsuttryck, som om han försökte röja undan sina känslor.

"Men han gav sig in i det frivilligt!" påpekade en främmande pirat förargat. Denne höll på att gräva i bordskivan med en kniv och små skärvor i trä föll till golvet.

"Det samlar i alla fall in pengar till oss", sa en annan lite mer uppmuntrande. "För att bry sig om pojken verkar han inte ha några problem med att sälja ut honom." Mannen satt med näsan vänd mot dörren och Zach kunde därför se det självbelåtna flinet på läpparna.

"Det har han", sa någon från vänster. "Jag såg att han gick in till kaptens hytt innan attacken mot Donzai."

Det blev tyst en stund. Alla verkade på ett eller annat sätt försjunka i sina egna, irriterade tankar. Zach höll andan, rädd för att bli upptäckt, men alldeles för fängslad för att ge sig av.

"Jodå, det gjorde han", sa plötsligt en mörk röst bortifrån väggen längst bort. Bill pillade lite på sin kniv med ett hånleende på läpparna. "Han fick ett välförtjänt slag eller två på käften, sedan var det inte mer med det."

Några skrockanden fyllde luften. Det var dämpade, hånfulla skratt som fick ilskan att börja sjuda inom Zach.

"Men han var sur som fan efteråt", sa en av dem som innan hade talat och verkade inte vara så nöjd över tanken som alla andra var.

En minnesbild skimrade sig förbi i Zachs huvud. Chris på dåligt humör, som nästan tryckte upp honom mot väggen och hotade med att döda honom. Antagligen hade han varit lika fientlig mot alla andra på skeppet vid det tillfället. En smäll eller två på käften. Det var så mycket talan Chris hade angående kaptenens planer.

Zach återvände snabbt till verkligheten då han upptäckte att några fler röster och meningar hade undgått honom. Han lade all koncentration på samtalet som pågick framför honom och kände hur lederna spändes intill handlederna, som om han skulle kasta sig fram i vilken sekund som helst. Kanske skulle han det. Han kände sig arg, precis på samma sätt som när männen hade talat illa om Chris under måltiden.

"Den lilla skiten måste lära sig att han inte kan få allt han vill", sa Bill med en inbjudande, farlig stämma och slog kniven i träet precis framför hans fötter. Han lät allvarlig.

"Vad ska vi göra?" frågade piraten bredvid.

Zach fick inte höra fortsättningen. Någon greppade plötsligt tag om hans arm. En hand placerades över hans mun och han flämtade till som reaktion. Han drogs bakåt och släpade hälarna i golvet samtidigt som han försökte slita sig loss. Greppet var hårt, men släppte oväntat när dörren och springan inte längre var inom räckhåll. Hans kropp snurrades runt och han stod öga mot öga med Chris. Ansiktet var hårt som sten, ögonen var svarta i mörkret. Han fick ingen chans att förklara sig innan två ordentliga tag togs om hans armar och han släpades upp för trappan. Trots det motstånd han förebådade skedde allt nästintill ljudlöst. Chris var däremot inte så diskret när han sparkade upp nästa dörr. Han knuffade ut den överrumplade Zach på däck och pojken var nära på att tappa balansen i farten.

"Vad fan gör du?" Det var första gången Zach hörde sin tvilling svära. Ordet fick en mycket större påverkan på honom till skillnad från de andra piraterna. Smärtan i överraskningen fyllde upp hela hans kropp och sinnena snurrade efter den framtvingade färden upp.

"De pratade om dig", stammade han fram med en hackig stämma. Han försökte fortfarande ta sig ur Chris bestämda grepp.

"Jag bryr mig inte om vad de säger om mig", morrade Chris fram med blicken fäst på hytten framför sig och med benen i ständig rörelse för att ta sig framåt.

Zach försökte streta emot, men det blev mer att han bara snubblade efter med fördunklat sinne.

"De ville lära dig en läxa", fick han ur sig i ett försök att förklara sig.

Chris stannade upp. Greppet släppte inte efter, men pojkens ställning förändrades; blev stelare. Han vände sig om och såg rakt in i Zachs smått förvirrade ögon.

"Vadå för läxa?" frågade han och borrade in blicken i hans.

"Jag vet inte", erkände Zach snabbt. "Du drog iväg med mig innan jag fick höra det."

Chris verkade plötsligt lugna ner sig, som om slöjan av trötthet var där igen. Men den sammanbitna minen försvann inte. Han skakade på huvudet med sänkt blick.

"De skulle inte våga ge sig på mig." Stämman lät säker, men Zach kunde höra den vacklande känslan bakom orden.

"Kanske inte en och en, nej," sa han med ett ansträngt lugn, "men vad sägs om alla på en gång?"

Chris bara såg på honom. Blicken var stram och läpparna smått särade som om han var på väg att säga något men inte kunde hitta ord.

"Gå tillbaka till hytten", sa han då i en sträng ton. Han släppte taget om Zachs arm och började snabbt röra sig bort åt höger, där den andra hytten låg; kaptenens hytt.

"Vart ska du?" Det var en dum fråga, men Zach var tvungen att ställa den. Han var förvirrad och omskakad.

"Om det du säger är sant så måste jag prata med Kapten", sa Chris och vände sig om i en sekund då han yttrade meningen. Den här gången lät han lite mer stressad, lite mer osäker.

"Men..." började Zach, utan att egentligen veta hur han skulle fortsätta.

"Gå tillbaka till hytten och stanna där!"