(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Kan Minto inte ge mig lite av sina galleoner? Jag känner mig så fattig

Detsamma här D:

aww, stackars Harry

braaa!!!

;_: Nawwwwww.... Harry! D:

Om Minto hade kunnat så hade hon säkert gett er pengar, men nu är hon bara en karaktär
Vad sägs om lite mer spänning? Här presenterar jag, damer och herrar (finns det ens någon kille som läser denna ff'n? o.O) den nya spännande delen i "Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer"! Heheh, älskar att leka programledare :3 Det ser ut som att det kommer att bli ett långt kapitel... Med lite sång (jessie j-nobody's perfect och who you are ) ;P

"Jag hatar henne!" vrålade Minto på väg till slytherins sällskapsrum.
"Varför? Jag kan tycka att Mrs. Parkinson är vänlig!" sade Draco neutralt och tittade halvt förvirrat på sin flickvän.
"Nej! Hon är en sjuk jävla slamp kossa!" röt hon och Draco kunde se hennes hud glöda svagt.
"Shh, lugna ner dig" sade han lågt och grep tag i hennes axlar och tittade in i hennes ögon. "Allt kommer att bli bra" ljög han. Det skulle inte alls bli bra. Hans far skulle få höra och så fort han skulle få höra orden så skulle han redan planera bröllopet. Draco tyckte att det var alldeles för tidigt att gifta sig, men han hade inget val. Så var helt enkelt Malfoys traditioner. Om han inte skulle gifta sig med Minto så skulle Lucius välja maka åt honom. Han ville inte ens tänka på det. Det fick honom bara till att må illa.
"Du har rätt" sade Minto och tog ett djupt andetag och kysste honom utan förvarning.

Harry stormade gråtandes till gryffindortornet med Ron och Hermione efter sig.
"Harry! Vad är det som händer?" frågade Hermione lite andfått. Harry svarade inte. Han fortsatte sin väg in till sin sovsal och slängde sig på sin säng med ansiktet ner i kudden. Han kunde känna hur hans vän satte sig på sängkanten och hur hon lade en hand på hans rygg.
"Berätta" viskade hon och Harry vände huvudet halvt så att han se henne ur ögonvrån.
"Draco" viskade han och tårarna fortsatte rinna.
"Vad är det med honom? Har han gjort dig illa?" frågade Ron med ilska i rösten. Harry bara skakade på huvudet och vände sig helt mot sina vänner.
"Jag älskar honom..." viskade han och hans vänner, bokstavligt, tappade hakorna.
"Va!?" utbrast Ron i chock. "Sen när blev du bög!?" Hermione slog till honom hårt i huvudet och röt till.
"Använd inte det ordet så! Och han är inte gay, utan bisexuell!" sade Hermione strängt och började berätta om Cedric. Ron nickade långsamt och tog emot informationen ganska bra.
Till slut vände sig Hermione tillbaka till Harry med ett olyckligt leende.
"Hur? Varför Draco?" viskade hon sorgset.
"Jag vet inte" svarade han och tittade ner i marken.
"Men Minto..."
"Jag vet" avbröt Harry och kröp under sitt täcke. Innan han visste ordet av det så sov han.

Tiden gick fort och december kom med en stormande fart. Landskapet var fortfarande vitt och mistlarna hade börjat dyka upp på Hogwarts.
Det var första advent som Draco letade efter Harry med en burk med pepparkakor i. Draco hade undvikit Harry alldeles för länge och han kände för att gottgöra den förkrossade killen.
Han hittade honom i biblioteket, huvudet i en tjock bok. Oron försvann ifrån Draco och han log. Harry lutade sitt huvud mot handen och läste koncentrerat. Hans ögonfransar var tjocka och snuddade vid glasögonen varje gång han blinkade.
Draco hade kunnat stå där i evigheter och bara iaktta Harry, men efter bara en kort minut vände Harry huvudet och såg på Draco. Han rynkade ögonbrynen och slog ihop boken medan Draco gick fram till honom.
"Hej" andades Draco och satte sig bredvid Harry.
"Hej..." svarade Harry osäker och tittade snabbt runt i det tomma biblioteket. Draco öppnade burken och lukten av nygräddade pepparkakor spreds i rummet.
"Vill du ha?" frågade Draco och räckte burken till Harry som tog emot den och började tugga på en pepparkaka.
En pinsam tystnad började uppstå mellan killarna och panik började gripa tag i Draco. Han hade chansen nu. Han fick bara inte låta den glida ur hans händer.
Draco tog försiktigt tag i Harrys haka och tryckte sina läppar mot den andra killen. Harry protesterade inte, utan njöt av varje sekund. Draco fick tillträde in i Harrys mun och när deras tungor ströks mot varandra så kände Draco smaken av pepparkakor och började le mot Harrys läppar. Dem drog ifrån och lade panna mot panna och såg varandra djupt i ögonen.
"I never meant to hurt you, I know it's time that I learnt to" började Draco plötsligt sjunga och tog upp Harrys hand och började leka med med fingrarna.
"Treat the people I love like I wanna be loved
This is a lesson learnt" sjöng han tydligt utan att släppa Harrys ögon. "I hate that I let you down and I feel so bad about it, I guess karma comes back around cause now I'm the one that's hurting yeah,
And I hate that I made you think that the trust we had is broken, So don't tell me you can't forgive me
Cause nobody's perfect, no, no, no, no, no, no, no, nobodys perfect" avslutade Draco lågt och Harrys ögon började tåras.
"Jag förlåter dig" viskade Harry och kysste Draco lätt.
"Don't lose who you are in the blur of the stars!" började Harry sjunga i en hög stämma och kupade sina händer runt Dracos huvud. "Seeing is deceiving, dreaming is believing, It's okay not to be okay..." sjöng Harry och strök Dracos kind och skakade lätt på huvudet. "Sometimes it's hard to follow your heart" Harrys hand lekte försiktigt med Dracos hår och det började falla tårar ifrån den blonda.
"Tears don't mean you're losing, everybody's bruising,
Just be true to who you are!" avslutade Harry och Draco attackerade honom med blöta kyssar och alldeles för hårda kramar. Harry gav ett tyst 'tack' för att biblioteket var för en gång skull tomt...
♥

SLUTA SKRIVA SÅ SJUKT JÄVLA BRA ♥ ♥ ♥

Droget är olagliga, så om du inte slutar skriva så jävla bra så kommer polisen nog o tar dig snart!

Vet du vad, du kan inte skriva så här bra.

Det är för bra för att vara 'jordiskt'.
JA! Jag kom på dig minto! Du är en utomjording! Utsänd för att göra oss så beroende så att vi lyder din minsta vink! o_o

meraaaa ♥