(PG) Svarta Rosor-Drarry

vad kommer hända?

Gaah! Du kan ju inte bara sluta när det är så spännande D=
Om du dödar de så kommer jag hem till dig och dödar dig! I know were you live...

OMG!! Jag måste veta mer!!

Book nerd du borde passa dig! Jag gav dig skumhjärtan igår, so don't you dare!!!
Ahhh! Och jag kommer inte att döda dem... eller... ah, ni får se nu i detta nya spännande kapaitel! Gud, jag låter som någon sjuk programledare XD

I fallet så hann jag precis lägga Draco ovanför mig och armarna runt honom. Jag kände min rygg blev pressad hårt av takplattorna. Utan att jag tänkte på det, tog jag en suck av lättnad för att tornet hade fallit mot ett platt tak och inte mot marken. Försiktigt så försökte jag resa mig upp med Draco som hade blivit lite mer vaken av fallet. Jag kände hur min rygg bultade av smärta, men jag försökte ignorera den så gott jag kunde.
Ett par meter ifrån mig hörde jag ett skrik. Jag vände mig hastigt och såg Luna gråtandes över Deans kropp. Han hade inte klarat fallet och nu var den helt livlös. Några få tårar föll ifrån mina ögon, men jag skakade av dem, kriget var ju trots allt inte över.
När vi hade hjälpt varandra upp på fötter så började vi klättra upp över kanten där gryffindors torn en gång hade stått. Hermione försökte få Luna att sluta gråta och talade om för henne att Dean var i frid nu och han kunde inte bli skadad längre och att allt skulle bli bra. Ron och Neville var också tårögda för att ha förlorat en av sina närmaste vänner. När vi väl var inne i slottet igen så var det bokstavligen kaos. Dödsätare och elever sprang och kastade förhäxningar åt alla håll. Vi försökte hålla oss i samlad grupp och slogs mot dem mörkklädda trollkarlarna i fula masker.
Vi kom ut utomhus, men det var något som inte stämde. Jag tittade mig noga omkring och jag såg att det var här matsalen hade varit, den stora salen... Det fanns rester av väggar kvar, men allt annat var bortsprängt.
Allting runt omkring mig gick så fort att jag blev yr. Jag stannade upp för en stund och kastade blicken rakt fram. Mina ögon fastnade vid en annans och när jag såg vem denne var så kändes det som om jag blev frusen till is. Vi stod och stirrade på varandra länge och jag var frusen tills han började lyfta sin trollstav. Långt borta hörde jag någon skrika mitt namn, men jag var fast. Jag kunde inte röra på mig. Mina ögon stirrade på det gröna ljuset som kom ifrån hans stav och hur det kom närmare mig... I sista sekund hände det omöjliga. En man kom precis framför mig i exakt rätt ögonblick och blockade förhäxningen.
"Tom" sade Dumbledor i en hög och klar röst.
"Oh, varför måste du alltid förstöra när jag är så nära? Du vet, Albus, det är oförskämt att avbryta i en duell" sade Voldemort med ett ondskefullt flin. Utan ett till ord börjades det igen och dem kastade förhäxningar på varandra.
Långsamt backade jag bak och iakttog duellen utan regler. Draco kom springandes fram till mig och höll om mig hårt, men när Draco kom så såg jag Voldemorts blick träffa oss. Jag insåg i sista sekund vad som skulle hända och jag försökte kasta mig och Draco bakåt, men det träffade kroppen som höll om mig och jag kände hur den blev lealös.
Ett plågat skrik steg ur min strupe och jag kände att min bröstkorg började brinna. Någonting runt omkring oss landade på marken. Det var blomblad, svarta. Tårarna strömmade ner ifrån mina ögon och jag kunde höra Voldemorts skratt i bakgrunden och det började bli kokhet inom mig. Jag såg in i min älskades livlösa ögon en sista gång innan jag reste mig upp och pekade min stav mot mördaren.
"Avada kadavra" hörde jag mig själv säga och våra stavar stred mot varandra. Kraften inom mig kändes stark och jag tog långsamt steg framåt mot honom. Hans ansikte förändrades till en förvånad min som ändrades till en arg grimas.
"Du är allt hat som kan fyllas i denna värld, du är så patetisk och ditt liv så onödigt! Vad skulle du veta om kärlek!?" skrek jag åt honom och tog ett till steg emot honom. "Du ska få känna hur den krossas!" skriker jag ut och precis då, bockar jag attacken och kastar den på honom igen innan han hinner reagera. Den träffar honom och det sista man hör av honom är ett skri...

Den är inte över än! Slutet kommer i morgon!

Oooooh, spännande! Du skriver så bra och beskrivande. Sitter typ och smågrinar här, ju.

måste den ta slut också? :ccc haha aw

Meeeeeer

Skumhjärtan kommer inte att rädda dig nu! (fast de var goda så tack så mycket )
Näe, Draco får ju inte dö! ;__;

mer sitter här och grinar inombords

Moahahahaha XD

Långsamt gick jag fram till Dracos livlösa kropp. Jag satte mig bredvid honom och tog tag i hans hand och när jag rörde vid hans hud så kände jag hur min bröstkorg började brännas. Smärtan var värre än vad den var förra gången. Den vandrade ut till min arm och ut i handflatan som var pressad mot Dracos.
Jag kunde se dem små hårstråna ställa sig upp på sina armar och plötsligt tog han ett hastigt andetag och hans ögon öppnades.
"Draco!" skrek jag och jag slängde mig i hans armar och grät. "Du var död!! Du var ju död!" stjöt jag i hans famn. Han strök mitt hår och log mot mig.
"Men du fick liv i mig igen" sade han mjuk.
"Men, men hur?" sade jag förvirrat. Han lade handen på min bröstkorg.
"På grund av din, så kallad förbannelse. Vad skulle du göra utan kärlek i resten av ditt liv?" förklarade han enkelt.
"Den låter inte logiskt" grät jag.
"Kärlek är inte logiskt" viskade han och böjde sig fram och kysste mig mjukt...
THE END

Ja, nu är historian slut... Jag hoppas att ni tyckte om den!
Och det blev ett lyckligt slut så jag hoppas att jag inte har fått någon att gråta XD
Jag tänkte att, nu när denna historia är slut så börjar jag på en ny. En del är redan uppe och den här ff'n kommer att vara mycket längre än denna och antagligen mycket bättre X)
Här är länken om ni vill läsa den! Den heter "Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer" http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=15219&page=1#p791803