Draco Memoraid

Ni ska inte tro på Nadia, hon kommer inte lägga ut den. Tro mig, vi kommer få vänta 8347594875698547698745697457645952394346784598 år till ... )'x

Börja gärna lägga ut kapitlen oftare igen! Då kommer vi sluta tjata så mycket!

... Vänta lite. Skrev du att vi skulle få möta Ellis förra pojkvän? Nej men gud. Blir han svartsjuk och typ vill få tillbaka henne...

true story

ÄR DET BARA TVÅ JÄVLA FREAKING KAPITEL KVAR AV DENNA?????? VA???
OM DET INTE SLUTAR MED ATT DRACO OCH ELLI ÅTERFÖRENAS VET JAG IBTE VAD JAG GÖR.....

Vet inte vad jag ska skriva som svar på din kommentar, och hinner inte nu, sitter på ett café just nu i Malmö...

Asså skulle inte den här uppdateras igår eller?

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge ♥ ^^

Du vet redan vad jag känner för denna ff och kan då mycket enkelt lista ut vad jag känner för detta kapitel, det senaste alltså! Nadia min Nadia, fina fina du! ♥
Btw jag försöker hålla koll på Zabini, han är som en liten jäkla orm. Smiter iväg lite titt som tätt för att klämma på Elli. Måste få bättre pli på karljäveln! PÖSS ♥

Okej, då ska jag börja uppdatera lika ofta som innan!
Nu när jag vet att alla tycker att det är OK.
Här har ni nyaste kapitlet, en dag senare eftersom jag inte kunde logga in alls igår Fler än jag som hade problem?
Jaja, jag älskar er så sjukt mycket! Tack för alla era fantastiska kommentarer, om ni visste vad det betyder för mig nu när jag allmänt tycker att livet suger. Puss på er!♥

OCHOCHOCHOCH!
Jag skrev en uppsatts om er idag Bara så att ni vet.
Uppgiften var vad som gjorde en lycklig. Så nu vet ni det!

TAGGA FÖR DEL TVÅ. Jag vill ha er ALLA som läsare!


Kapitel 68
Bräckaren

”Och det är du helt säker på?”
Blaise nickade. ”Jag har kollat honom hela veckan. Han försvinner alltid runt klockan tolv och återvänder runt ett, halv två tiden.”
Jag suckade. ”Då har han alltså någonting för sig.”
”Det är ju det jag har sagt hela tiden!” sa Harry ivrigt. ”Jag visste att han...”
”Nej, du har antytt att han skulle vara en dödsätare. Det vet vi faktiskt ingenting om.”
Harry gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli avbruten och vände sig tjurigt bort. Jag blängde på honom ett par sekunder innan jag återigen vände mig till Blaise.
”Vilken våning var han på sa du?”
”Sjunde. Och han smyger fram och tillbaka utanför den där fula gobelängen med idioten som försöker lära trollen att dansa balett. Och sen...” Blaise tvekade ett ögonblick som om han själv misstrodde det han skulle säga härnäst. ”Sen försvinner han.”
”Vid behov rummet”, mumlade Harry.
Blaise såg oförstående ut och jag förklarade pliktskyldigt.
”Var det inte där som ni höll era DA möten förra året?” sa Blaise till Harry.
”Jo. Det måste varit så han fick nys om det.”
Harry verkade plötsligt uppiggad. ”Det är ju självklart!” utbrast han. ”Vid-Behov-Rummet visar sig aldrig på kartan.”
”Vilken karta?” frågade Blaise nyfiket. Harry ignorerade honom och fortsatte:” Det är därför som han har försvunnit spårlöst under hela året. Men vad sysslar han med där inne?”
”Ingen aning. Vi får väl försöka ta reda på det”, sa jag.
”Det enda Potter ska ta reda på under dem närmaste veckorna är vad som händer om man bryter mot så många skolregler att man slutligen blir relegerad.” Den iskalla rösten gick inte att ta miste på och när Harry förskräckt vände sig om hade Severus Snape redan fattat ett hårt tag om hans arm.
Han pressade sitt vaxbleka ansikte tätt intill Harrys och väste mellan sammanbitna käkar: ”Det var sista gången du stal något från mitt kontor, Potter. Den här gången kommer du inte undan, var så säker.” ”Jag har inte stulit något!” sa Harry ilsket och ålade sig för att komma loss. ”Vad håller ni på med?”
”Följer reglerna, Potter. Någonting som jag rekommenderar att du också gör i fortsättningen. Om det nu blir någon fortsättning. Grovt intrång, stöld och misshandel av en lärare... Jag har svårt att tro att självaste Dumbledore ens kommer att kunna bortförklara det här lilla missödet. Och vad gör du tillsammans med dem, Zabini? Jag trodde inte att någon från mitt eget elevhem beblandade sig med sådant patrask. ”Snape kastade ett giftigt ögonkast på Blaise som förskräckt ryggade tillbaka och mumlade någonting ohörbart innan han slank iväg med svansen mellan benen. Jag såg efter honom och vände mig sedan om mot Snape som fortfarande höll sina långa krokiga fingrar om Harrys arm.
”Proffesorn, ni kan inte anklaga Harry.”
”Kan jag inte, Ms Jacobsson? Och varför inte det?”
”För att han inte har varit uppe på ert kontor! Han har varit med mig hela tiden.”
”Och hur vet ni det fröken uppnosig? Eller du kanske sover tillsammans med Potter också? Jag som trodde att det bara var Slytherinare du fnaskade runt med.”
En ilsken rodnad spred sig över mitt ansikte och om blickar kunde döda hade Snape ruttnat från både mitt och Harrys håll. Snape förhöll sig tyvärr väldigt levande och han verkade njuta i fulla drag.
Han krökte på sina smala läppar och knyckte på nacken.
”Trodde väl det. Om du inte har något att tillägga föreslår jag att du beger dig tillbaka till Gryffindortornet. Filch har precis vaskat korridorerna och vi vill väl inte att han ska få göra sig besväret i onödan, eller hur?”
”Vad var det som blev stulet?” Jag tvingade mig själv att trotsigt se upp i Snapes avskyvärda ansikte utan att ta någon notis om det han precis hade sagt.
”Det kanske du kan svara på Potter?” Snape kramade hans handled så den vitnade. Harry bet ihop käkarna och blängde på Snape. ”Tyvärr inte, Snape.”
Snapes tag om Harrys handled hårdnade och han väste: ”Så länge som din smutsiga näsa andas under detta tak så ska du kalla mig Proffesor Snape, Potter.”
”Tyvärr inte, Proffesor Snape.” upprepade Harry ironiskt. ”Vad var det som blev stulet?”
”En bok.” viskade Snape. ”Din bok, Potter. Den som du förgäves försökte gömma men som olyckligtvis hittades av en annan elev och fördes raka vägen till mig. Och nu är den försvunnen.
Märkligt, tycker du inte? Vem, förutom du skulle göra sig besväret att stjäla just ditt exemplar av Avancerad Trolldrycksframställning? ”
Harry svarade inte. Han stirrade på mig och jag rynkade pannan.
Vi visste båda två vem som hade stulit den boken från Snape.
Draco Malfoy.



”Hej.”
Theodore Nott verkade inte direkt överförtjust över att se mig.
Irriterat höjde han blicken från boken han höll på att läsa och stirrade upp på mig.
Hans ögon blänkte som flammande eldar i skenet från de bleka lysrören och han såg enveten och lite trotsig ut; som om han ogillade att ha mig så tätt inpå. Utan att låtsas om hans avvisande beteende drog jag ut en stol och slog mig ner mittemot honom vid bordet. Bortsett från oss och Madam Pince som plockade bland böckerna ett par hyllor bort var biblioteket tomt på folk. ”Vad läser du?”
”En bok.” Nott hade aldrig varit särskilt intresserad av att konversera. Jag harklade mig och kopplade på ett leende. ”Är den intressant?”
”Ja.” svarade han avmätt och blängde på mig under den svarta luggen. ”Var det något särskilt du ville eftersom du sökte upp mig?”
”Öh, ja”, sa jag och harklade mig ett par gånger. ”Har du någon aning om vad det är för bok som Draco stulit från Proffesor Snapes kontor?”
Av hans oföränderliga ansiktsuttryck att döma var det ingen nyhet för honom. Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Är du säker?” Jag hörde själv hur osäker jag lät. ”Jag tänkte om du hade...”
”Sett när han gjorde det? Nej. Bara för att jag är annorlunda så betyder inte det att jag ägnar all min lediga tid åt att utföra små hjältedåd och sätta fast inbrottstjuvar.”
”Nej... Det var inte så jag menade”, stammade jag. ”Verkligen inte. Jag tänkte bara ifall du sett något...”
”Så skulle jag rapportera det till dig.” Han blängde återigen på mig. ”Ser jag ut som en apporthund?”
”Det var inte alls så jag menade.” Jag suckade och kämpade för att inte tappa humöret. ”Jag tänkte att eftersom du går i Slytherin, öh, sover i samma sovsal och rör dig i samma kretsar som Draco, så kanske du hade sett någonting.”
Han lät ekot av mina ord tyna bort innan han svarade. ”Då måste jag dessvärre göra dig besviken.”
”Ingen fara”, jag reste mig upp. ”Men om du får syn på något konstigt så skulle jag verkligen uppskatta om du berättade det för mig.”
”Varför frågar du inte honom själv?” Jag stelnade till i min rörelse att gå därifrån. Notts blick brände mig i ryggen men när jag vände mig om hade han återgått till sin bok. ”För att det är omöjligt.”
”Ingenting är omöjligt, Eleonora. Inte längre.”
En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig och jag rös. ”Vad menar du med det?”
Men han låtsades inte höra mig. En lång stund stod jag där och väntade. Men när han inte verkade göra någon ansats till att fortsätta ryckte jag uppgivet på axlarna och började gå tillbaka mot Gryffindortornet med en obehaglig känsla om att någonting snart skulle förändras.

Blaise hade börjat bli rädd för Draco.
Visserligen hade han alltid varit det men de hade varit en helt annan sorts rädsla. Den här var mer intensiv, mer verklig. Det var nästan så att Blaise inte kände igenom honom längre.
Draco hade blivit som besatt av den där boken. Och inte nog med det; han verkade besatt av något annat också. Någonting som var bra mycket farligare än en gammal trolldrycksbok.
”Vad är det du letar efter?” frågade Blaise honom en kväll när dem som vanligt satt i soffan framför brasan.
Draco lyfte sitt bleka ansikte från boken och flinade. ”Och du tror att jag hade tänkt tala om det för dig, Zabini?” Han skrattade och skakade på huvudet. ”Du är en utav de sista i världen jag skulle berätta det för.”
Blaise bet ihop och tvingade sig själv att inte bli sårad. Istället repade han nytt mod.
”Du vet att Elli är dig i bakhasorna va?”
”Vadå?” Draco hade ryckt till som om någon gett honom ett rapp över kinden. Det hade han gjort varenda gång någon nämnde hennes namn den senaste tiden.
”Hon har genomskådat dig.” Blaise lät bra mycket säkrare än vad han kände sig. ”Hon vet att du har något på gång.”
”Något på gång!” Draco gjorde ett försök att se oberörd ut men misslyckades. ”Hon har ingen aning om vad jag sysslar med och inte ska hon få det heller. Inte sant?” la han till i skarpare ton. ”Du har väl inte berättat något för henne om boken?”
”Självklart inte”, ljög Blaise. ”Varför skulle jag göra det?”
”För att du skulle göra vad som helst för att få en klapp på huvudet av henne”, sa Draco och flinade igen. ”Just därför. Men jag kan lova dig att om jag får reda på att du yttrat ett enda knyst om det här så är du lika nedtrampad som Longbottom.”
Blaise svalde och stirrade ner på sina händer. Dem var välvårdade som resten av hans kropp. Det var bara hans samvete som var smutsigt.
”Jag kan inte fatta varför du ens blev sorterad till Slytherin.” Att kränka Blaise hade som vanligt piggat upp Draco och han ville ogärna sluta nu när han väl börjat. ”Du har ju ingenting av det Salazar värdesatte. Kan hatten säga fel, tror du? Jag kan slå vad om att du egentligen skulle varit en Hufflepuff.” Han sa det med en äcklad grimas; som om själva ordet Hufflepuff var både fult och opassande att uttala i Slytherinarnas sällskapsrum. ”Du är verkligen en menlös idiot, Zabini.”
Blaise hade lärt sig att inte säga emot Draco, hur svårt det än var. Det bästa var att låta honom hålla på tills han tröttnade och ägnade sig åt att hacka på någon förstaårselev istället.
”Tjenare sötnosar, vad har ni för er då?” De två invånarna i Slytherinhemmet som Blaise tyckte sämst om kom inklampade i uppehållsrummet. Deras kläder var leriga och håret tilltufsat. Mellan sig höll dem sina dyra kvastkäppar i ett hårt grepp.
”Det är förbjudet att spela Quidditch.” Pansy kastade en ogillande blick på deras skor som lämnade stora våta avtryck på golvet.
”Och?” Miles flinade och pressade sig ner mellan henne och Draco i soffan. ”Vem bryr sig.”
Flint garvade som om Miles precis släppt ifrån sig tidernas roligaste skämt och Miles tittade sig belåtet omkring. Sedan fick han syn på boken som Draco höll i famnen.
Han sträckte sina smutsiga fingrar efter den. ”Läser du? Jag visste inte ens att du kunde läsa.”
Draco pressade snabbt boken mot brösten och blängde ilsket på Miles. ”Det är mer än vad man kan säga om dig och Flint. Hur många år var det ni gått om nu igen, tre, fyra?”
”Draco”, väste Blaise och blötte nervöst sina torra läppar.
Flint verkade inte ha uppfattat förolämpningen men det hade Miles. Ilsket tornade han upp sig framför Draco som hade hoppat upp på fötter i sitt försök att hålla boken utom räckhåll.
”Passa dig!” fräste han och tog ett hårt tag i Dracos klädnad. ”Vem tror du egentligen att du är?”
Han knuffade Draco bakåt lika lätt som om han varit en fluglarv. ”Du ska passa dig väldigt noga.”
Draco knep ihop läpparna och blängde på Miles så ilsket som han vågade. Men hans silvergrå ögon var fulla av hat och Blaise såg hur hans fingrar letade sig ner mot jeansfickan där han, precis som Potter, alltid bar trollstaven.
”Fattar du?” Miles gav Draco ännu en hård knuff i bröstet och han snubblade bakåt ett par steg.
”Ja”, svarade han lågt.
”Vad sa du?” Miles spände sina elaka ögon i Draco som trotsigt stirrade tillbaka. ”Jag sa: fattar du?”
”Ja”, upprepade Draco, lite högre än innan. ”Gör du?”
Miles såg ut som ett levande frågetecken. Sedan ruskade han på huvudet och tryckte upp Draco mot den kalla stenväggen. ”Du ska inte sätta dig upp mot mig din lilla skitunge! Fattar du det?” morrade Miles och skakade Draco som fortsatte att obekymrat stirra på honom. ”Din farsa har ställt till det för både sig själv och för dig. Men jag antar att din mamma inte blev mördad för intet. Vart hon lemlästad precis innan hon dog eller satte dem på henne medan hon fortfarande levde?” Blaise såg hur Draco började skaka av ursinne. Men han bet bara ihop käkarna och tvingade sig själv till behärskning. Kanske hade han insett att Miles nävar utan ansträngning kunde åstadkomma lika mycket skada som Crabbe och Goyle tillsammans.
Istället lutade han sig fram och viskade någonting i Miles öra. Miles stelnade till och skakade på huvudet. ”Du är visst dummare än vad jag trodde. Han slog handen för ansiktet och torkade bort en spottloska. Sedan rätade han på sig och skrattade högt. ”Hur kan du tro att jag skulle gå med på det? Din farsa har ju lägre ställning hos Mörkrets herre än en påse drakskit!”
”Alla har vi våra ställningar, Miles.” sa Draco lugnt och kavlade sakta upp ärmen på sin vänsterarm.
”Och jag är övertygad om att min kommer att bräcka din i slutändan.”
Miles stirrade som förhäxad på någonting på Dracos underarm. Han kippade efter luft som en fisk på torra land och skakade på huvudet som om han inte kunde tro sina ögon. Sedan tittade han upp på Draco. ”Du är för fan inte riktigt klok.” Han gjorde ett tecken åt Flint, kastade en sista skrämd blick på Draco och försvann uppför trappan.

Elzyii!!!UTAN DIN FF SKULLE JAG VARA JÄKLIGT DEPRIMERAD! !Draco memoraid gör allt för mig!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Lilvet är uthärdligt när Du finns!! Du är en drottning, käraste Elzyii

SHIIIIT DET DÄR VAR AWESOME!!!! JAG MÅSTE HA MEEEEER!!!! ASDFGHJKL kan knappt tro det är sant, du skriver som en gudinna! ♥♥♥♥♥