Draco Memoraid

Jag slutade andas när jag såg att du var inloggad Elzyii. Och jag började hoppa upp och ner medans jag försökte lugna ner mig själv.
OM DU INTE LÄGGER UPP ETT KAPITEL NU SÅ DÖÖÖÖR JAG!!!!!!!

AAAAAAAH!!!!!!!

Hej mina bejbs!
Här får ni ett långt tråkigt kapitel att gotta er med, om någon fortfarande är vaken.
Isånafall, trevlig kvällsläsning!


Kapitel 67
Råttor i mörkret

”Hans pappa är en dödsätare.”
”Det gör ingen skillnad.”
”Elli, du vet att Malfoy alltid har strävat efter att bli som sin far.”
”Sluta nu Harry!” Jag slängde ner mitt exemplar av De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv på bordet med en smäll. ”Jag har berättat det för dig flera gånger. Jag såg hans vänsterarm, han har inget märke!”
”Det finns garanterat flera sätt att dölja det på.” envisades Harry. ”Förhäxningar, salvor, osynligt bläck...”
”Bläck?”
”Ja, inte vet jag vad han har använt sig av! Det enda jag vet är att han har någonting i kikarn och att dödsätarna garanterat har med det att göra. Hur förklarar du annars att dem kunde ta sig in på slottet?”
”Så du menar alltså att Draco skulle ha släppt in dem?”
”Det förklarar varför han sökte upp mig. Om han visste att dem höll till i astronomitornet så är det sannolikt att han ville få med sig mig dit upp. Jag menar, vad kan inte vara ett bättre sätt att ställa sig in hos Voldemort än att servera honom med mig?”
”Harry”, sa Hermione tveksamt, ”Draco var vettskrämd, det var han faktiskt. Och jag tror inte att han skulle använda Elli som lockfågel.”
”Dessutom”, fortsatte jag, ”Så var det inte dig dem var ute efter. Det var mig. Minns du inte vad den där Jessica sa? ”Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.” Varför skulle då Draco lura upp dig till dem? Ingen av dem visste att ni skulle komma. Dem hade inte förväntat sig det.”
Harry vände sig till Ron som förskräckt satte upp händerna. ”Blanda inte in mig i det här! Jag vill bara äta upp min bakelse, göra klart den här ohyggligt tråkiga uppsatsen och lägga mig som en oskyldig man.”
”Man!” Hermione fnös. ”Snarare skolpojke.”
De blängde på varandra ett par sekunder innan Ron tjurigt vred huvudet åt sidan.
”Har du sett något mer av din spökflicka?” sa Hermione för att lätta upp stämningen.
Jag skakade på huvudet. ”Inte sedan hon dök upp i Gryffindortornet samma natt som jag begav mig till skogen.”
”Du skulle inte ha gått dit själv.”
”Ni var ju på straffkommendering alla tre så jag hade inget val.”
”Du kunbe tagth me näville!” sa Ron med hela munnen full av choklad. ”Han är bättre än ingen alls...”
Precis då traskade Neville in genom porträtthålet med samma dystra uppsyn som han hade haft sedan förra onsdagen. Ron blev knallröd i ansiktet och Hermione började nervöst plocka med sin stickning. ”Hej Neville”, sa Harry. ”Är allt som det ska?”
”Javisst”, mumlade Neville och gav oss ett skrämt ögonkast. ”Ja det är inga problem med mig...”
Vi följde bekymrat hans slokande ryggtavla med blicken när han försvann upp till pojkarnas sovsal.
”Det måste ha hänt honom något.”
”Hans föräldrar blev torterade av dödsätarna.” Hermione hade sänkt rösten till en viskning. ”Så det kan vara därför han är lite nedstämd.”
”Det hade jag ingen aning om.” Jag kände ett stygn av medlidande.
”Hur skulle du kunna ha det?” Hermione gav upp en suck. ”Det är ingenting man pratar om i första taget.”
”Är du verkligen säker på att han inte hade något märke?”
”Harry!” utropade jag och Hermione i kör.
”Ja, jag är säker på att han inte hade något märke. Och om han nu hade det så måste han smusslat in blindstoft i mina ögon. Släpp det där nu. Ibland skulle man nästan kunna tro att du vore förälskad.”
”Vem vet”, sa Ron och sträckte sig efter ännu en chocklad bakelse. ”Han har inte haft någon flickvän sen den där lipsillen Chang, och vi vet ju alla hur det slutade. Och så besatt av Malfoy som du varit på senaste tiden Harry, så måste jag medge att det gör mig lätt oroad. Du vet, du påminner mig allt mer om Percy när han träffade Pernelle och det är ett riktigt dåligt tecken. Jag behöver väl inte oroa mig kompis?”
”Lägg av!” Harry hade rest sig upp och blängde ilsket på Ron. ”Jag är bara intresserad av att ta reda på vad Malfoy sysslar med. Om ni inte är det så gärna för mig. Men kom inte och klaga sen när det visar sig att jag hade rätt hela tiden!”
”Vad tog det åt honom?” Ron stirrade efter Harry som med en smäll hade dragit igen sovsalsdörren efter sig. ”Neville lär inte få det roligt där uppe.”
”Jag tycker att du ska prata med honom”, sa Hermione. ”Det här är inte likt Harry.”
”Äsh”, Ron torkade sig om munnen med tröjärmen. ”Det är väl bara hormonerna.”
”Hormonerna?”
”Jamen, tänk efter lite här nu. Harry är den enda av oss som fortfarande inte fyllt sjutton. Alltså är han den enda som inte får utöva magi utanför skolan...”
”Ron, jag tror inte den regeln existerar längre med tanke på...”
”...Han får inte ens avlägga sitt transferensprov fören nästa år”, avslutade Ron utan att ta någon notis om Hermiones inflikande. ”Så det är väl inte så konstigt om han är lite instabil. Vem skulle förresten inte bli deprimerad om man var född i juli bara ett par dagar efter Malfoy?”


Draco gäspade stort. Han kände sig extremt sömnig och hade svårt att hålla ögonen öppna.
Huvudet dunkade och han kände sig yr och illamående. Men om han gick och la sig nu kunde hela hans plan gå i stöpet. Den risken kunde han inte ta.
En fluga irriterade honom med sitt surrande och han slog ilsket efter den.
Bortsett från honom och flugan var de alldeles ödsligt i korridoren. Draco gnuggade sig i ansiktet och gäspade igen. Borde dem inte vara här snart?
Som svar på sina tankar hördes springande steg. Han kom snabbt upp på fötter och gömde sig bakom ett par rasslande rustningar. Med trollstaven riktad mot mörkret väntade han spänt.
”Draco”, flåsade en välbekant röst. ”Du kan komma fram nu.”
”Har allt gått enligt planerna, Zabini?”
”Javisst.” Blaise halade fram en sliten trolldrycksbok under tröjan. ”Inte för att jag förstår vad du ska med den här till...”
”Ge hit den.”
Blaise gav Draco en blick som tydligt sa vad han tyckte om honom och sträckte fram boken.
Draco snappade tag i den. ”Är du säker på att det var den här som Potter använde?”
”Helt säker. Ska du brygga en kärleksdryck?”
Draco himlade med ögonen utan att ta blicken från boken.
”Nu var du bra lustig va, Zabini? Jag behöver inga kärleksdrycker för att få en flickvän. Till skillnad från dig har jag tillräckligt med värdighet för att skaffa fram en på egen hand.”
Blaise svarade inte utan tittade ner på sina skor som helt uppslukades av mörkret.
”Vart är Crabbe och Goyle?”
”De håller på och baxar undan kroppen.”
”När vaknar han igen?”
Blaise kastade en blick på sitt armbandsur. ”Om ungefär en halvtimme.”
”Då har vi gott om tid.” Utan att ge Blaise så mycket som ett tack stoppade Draco in boken innanför klädnaden och stack ner sin trollstav i jeansfickan. ”Crabbe och Goyle möter oss nere i fängelsehålan så fort dem är klara. Om vi skyndar oss på så kommer ingen märka att vi inte ligger i våra sängar.”
”Och om dem gör det då?”
Draco fnös. ”Det är inte mitt problem. Jag har inte gjort något.”
Blaise himlade med ögonen när han trodde att Draco inte såg.
”Om jag inte tycker att ni har skött det här tillräckligt snyggt så kanske jag råkar berätta för Proffesor Snape att det var ni som bröt er in på hans kontor och kastade en imperiusförbannelse över honom, vartefter ni slog honom medvetslös och stal en utav hans konfiskerade trolldrycksböcker. Och eftersom alla vet att Crabbe och Goyle inte är direkt klipska så kommer skulden att väga tyngst på dig, Zabini. Så mitt tips är att du tänker efter hur du bemöter mig och inte öppnar din käft i onödan. Är det förstått?”
”Ja Malfoy”, mumlade Blaise.
”Toppen.” Draco klappade sig belåtet på utbuktningen i sin ficka. ”Jag kommer att ha bra användning för dig. Nu sticker vi.”
De vandrade i tystnad genom korridoren. Draco kände sig mer upprymd än vad han hade gjort på länge. Den här boken skulle kunna hjälpa honom en hel del, det var han säker på. Han hade sett vad den hade gjort med Potters betyg under hela höstterminen. Det första Draco skulle försäkra sig om när han kom tillbaka till sällskapsrummet var att förbannelsen som Potter kastade över honom inne på flicktoaletten fanns med. Då visste han att det var rätt bok. Tänk vad mycket han skulle kunna göra med den. Han skulle så snart han fick tillfälle sätta sig ned och skumma igenom varenda centimeter av innehållet för att hitta en lämplig förbannelse att hämnas med. Helst någon som var oerhört plågsam...
”Draco!” Blaise hade tvärstannat. ”Det står någon där borta vid troferummet.”
Draco stannade också och kastade en skrämd blick åt det håll som Blaise pekade. Det fanns ingenting där.
”Ja, jag ser det!” viskade han ilsket. ”Lägg av med att tramsa dig, kom nu.”
De gick ännu en bit innan ljudet av snabba fotsteg stoppade dem.
Draco kände hur hjärtat tog sig en graciös luftfärd genom halsen på honom och han högg tag i Blaises arm. Fotstegen ökade i styrka. Vad det än var så var det påväg hitåt.
”Vi sticker.” Blaise hade gjort sig beredd att ta till flykten men Dracos hand hindrade honom.
”Är du galen?” väste han. ”Vi kan inte springa tillbaka till sjätte våningen, tänk om Dumbledore får syn på oss! Skulle inte det se lite misstänkt ut tycker du?”
Klirrr. Ljudet av en flaska som rullade över golvet. Fotstegen hade försvunnit och Draco bad en tyst bön om att ägaren hade gett sig av.
Efter att ha stått som förstenade på samma fläck i flera minuter ruskade Draco på sig och fortsatte framåt. Blaise följde honom hack i hälarna som en tystlåten skärrad vakthund.
”Vad äckligt!” Ljudet av Dracos plötsliga skrik fick det att eka mellan väggarna. Han grimaserade.
Med nöd och näppe hade han undviktit att trampa på en stor ful råtta.
Den låg i en orörlig brun hög på golvet med dem blanka svarta knappnålsögonen stirrande tomt framför sig.
”Vad är det?” Blaise klev fram och rynkade på näsan. ”Åh fy!”
”Är den död?”
Blaise lyfte upp råttan i svansen. Den hängde och dinglade som en bisarr trasdocka i luften framför dem. ”Nej”, sa Blaise och klämde råttan på den feta magen. ”Den verkar ha utsatts för någon förbannelse. Känn.” Han sträckte fram råttan mot Draco som förskräckt tog ett skutt åt sidan.
”Aldrig i livet! Jag skulle hellre dö än att ta i den där.”
”Varför skulle man vilja förhäxa en råtta?” Blaise tittade misstänksamt på den lealösa kroppen.
”Ja inte vet jag”, sa Draco och rös. ”Kasta bort den där nu.”
”Vänta lite.” Blaise kisade mot djurets ena tass. ”Är inte det här Weasleys råtta?”
”Va?” Draco kom närmare och böjde sig också ner. ”Jo, jag tror det”, sa han utan att lyckas dölja förvåningen i rösten. ”Jag har sett den där flera gånger. Typiskt Vesslan att inte hålla koll på sina husdjur. Korkat egentligen, han skulle ju aldrig ha råd att köpa ett nytt.”
”Mm.” Blaise släppte ner Råttan på marken. Den slog huvudet i golvet, gav till ett svagt pip och blev liggande orörlig.
”Inte död”, konstaterade Draco och gav den en spark. ”Nu sticker vi härifrån om du nödvändigtvis inte känner att du måste plocka upp fler äckliga djur.”
När de kom ner i fängelsehålorna igen hade Draco piggnat till ordentligt.
Han snodde sig som en orm genom korridorlabyrinten som ledde fram till Slytherins uppehållsrum och uttalade lösenordet (Smutskalle) till den kala stenväggen innan Blaise ens hade hunnit halvvägs.
Crabbe och Goyle satt nervräkta i en utav sofforna. Båda två reste sig upp när Draco stegade fram till dem.
”Hur gick det?”
”Bra” grymtade Goyle.
”Bra”, upprepade Draco.
Blaise ålade sig in genom väggen. ”Jag går upp och lägger mig nu.”
Han tittade skyggt på Draco. ”God natt.”
”Glöm inte att tvätta händerna.” Draco flinade hånfullt med näsan i boken. ”Sov sött.”

”Hela den här skolan kryllar av Slytherinare!” Ron dunkade huvudet i bordet och stönade.
”Snart finns det bara dem kvar.”
Det låg faktiskt någonting i det han sa.
Hogwarts majoritet av elever var efter förra onsdagen överlägset från Slytherin. Rons dåliga humör hade hängt med sedan frukosten då han fått ta emot ett brev från sin mamma där hon berättade att hans pappa hade blivit inkallad till förhör på ministeriet.
”Dem kommer att sparka pappa vilken dag som helst”, Ron stirrade dystert på sin spå kula.
”Det kanske är lika bra”, sa Harry. ”Hela ministeriet kryllar ju av dödsätare.”
”Hur går det för er små vänner?” Proffesor Trelawney svepte fram till oss. Hennes andedräkt stank av cherry och pupillerna var stora som doxyägg.
”Bra”, svarade vi och hon nickade översvållat innan hon gick vidare.
”Hon ser inte särskilt kry ut va?” mumlade Ron.
”Vem gör det.” Jag suckade. ”Det känns som om hela skolan håller på att falla samman.”
”Det är bara förnamnet.” Dean och Seamus hade anslutit sig till oss. ”Men jag kommer att kämpa till slutet.” Seamus såg viktigt ut. ”Vi tänker inte svika Dumbledore, visst tänker vi inte Dean?”
”Aldrig i livet”, instämde Dean. ”Vi tror på dig, Harry.”
Harry gav dem ett ansträngt leende. På senaste tiden hade trollkarlsvärlden delat upp sig i två delar.
Dem som var övertygade om att Harry var den enda som kunde stoppa Voldemort och dem som inte trodde det. Vart man än vände sig viskade folk med huvudet över tidningsartiklar som skrek ut saker som: Är Harry Potter den utvalde? Potter, vän eller fiende eller: Ska Harry lyckas? En redovisning om Potters kommande år vid makten. Harry själv var givetvis mycket trött på alltesammans och vi hade börjat gå omvägar i korridorerna för att förskona honom från alla blickar.
Vårsolen hade börjat sippra in genom de dystra fönstren och lyste upp stora salen.
Till fleras stora förtret (Inte minst Harrys) var säsongens quidditchmatcher inställda och ingen pokal skulle delas ut i slutet av läsåret. Angelina som hade kämpat sig blodig för att ta laget till en finalplats grät stora bittra tårar och om man ville undvika ett slag i ansiktet skulle man passa sig noga för att tala med henne mellan klockan åtta och halvfem.

En morgon när jag satt ute tillsammans med Harry, Ron och Hermione vid ett av borden utanför skolan för att slutföra vårt grupparbete om snorbetsalor dök Blaise upp.
Ron var den som upptäckte honom först och han puttade mig uppfodrande sidan.
”Hej”, sa jag förvånat. ”Vad gör du här?”
”Kan du följa med en sväng?” Han nickade mot stranden. ”Jag behöver prata med dig.”
Han såg trött ut. Hans annars så färgstarka ansikte var grådaskigt och han hade stora ringar under ögonen.
”Okej.” Jag la ifrån mig uppsatsen och reste mig upp. ”Kan ni gå igenom den här åt mig?”
Hermione nickade och jag följde efter Blaise.
Det var en mycket fin vårdag. Jag vände ansiktet mot solen och njöt av värmen som kittlade min kind.
Blaise verkade inte ha tid att njuta. Han gick fort och jag blev tvungen att småspringa för att hinna med. ”Vad är det?”
Han vände sig om för att kontrollera att ingen fanns inom hörhåll innan han stannade.
”Det är Malfoy.”
”Vad är det med honom?”
Blaise tvekade. ”Jag tror att han håller på att ta sig vatten över huvudet.”
Jag visslade lågt. ”Det har han väl alltid gjort.”
”På riktigt den här gången. Jag tror... Jag tror att han har någonting ihop med Du-vet-vem.”
”Voldemort?”
Blaise nickade.
”Men... Varför tror du det?”
”För ett par veckor sedan så bad han mig om hjälp med en sak”, Blaise harklade sig, ”Han ville att jag skulle hjälpa honom att få tag i någon bok.”
”En bok?”
”Ja. I alla fall så öh, gjorde jag det”, Blaise såg skamset på mig, ”och han har varit alldeles besatt av den ända sen dess. Och han försvinner iväg om nätterna. Ibland får jag en känsla av att han träffar någon. Och han har väl ingen hemlig dejt direkt, eller hur?”
”Definitivt inte”, svarade jag. ”Har du någon aning om hur ofta han försvinner?”
”Tja... Ett par gånger i veckan ungefär. Jag är väldigt lättväckt så jag vaknar varje gång någon reser sig upp. Jag vet inte hur ni har det i Gryffindortornet men våra sängar gnisslar hemskt mycket och...”
”Hur länge är han borta?” avbröt jag.
”Det vet jag inte. Mellan en till två timmar tror jag.”
”Och ungefär samma tidpunkt varje gång?”
”Jag tror det.”
Jag funderade ett ögonblick. ”Du Blaise?”
”Ja?”
”Har Draco någonsin nämnt någonting om mörkrets märke för dig?”
Blaise rynkade oförstående pannan. ”Hur då menar du?”
”Ja, alltså... Har han någon gång antytt att han skulle ha ett sånt?”
”Nej. Men han pratar väldigt mycket om det.”
”Om mörkrets märke?”
”Ja. Han brukar nämna det för mig ibland, att snart är det hans tur.”
”Men du har aldrig sett att han har haft ett?”
”Nej. Kom igen!”, utropade han när han såg min blick, ”Min mamma är dödsätare så det är ingenting jag skulle ha missat.”
Jag gav honom en urskuldande blick. ”Förlåt jag visste inte det.”
Han log. ”Du borde väl utgått från det med tanke på vilket elevhem jag tillhör.”
”Alla i Slytherin har väl ändå inte föräldrar som är dödsätare?”
Blaise ryckte på axlarna. ”Så gott som.”
”Tack för att du berättade det här för mig.” Jag strök handen över ansiktet för att mota bort en envis hårslinga.
”Det är klart. Jag vet ju att du bryr dig om honom.”
”Irriterande nog, ja”, muttrade jag. ”Skulle du kunna göra mig en tjänst?”
”Om det inte innefattar att smyga efter Malfoy så visst.”
”Nej det sätter jag någon annan på. Jag tänkte om du skulle kunna ta reda på exakt vilken tid han lämnar sovsalen och vilken tid han kommer tillbaka.”
Blaise stönade. ”Så det innebär att jag kommer få sova ännu mindre än vanligt?”
”Tyvärr”, flinade jag.
”Jag går med på det på ett villkor.”
”Vadå?”
”Om du går på dejt med mig.”
”Tyckte du inte att vår förra dejt var tillräckligt misslyckad?”
Han la huvudet på sned. ”Inte riktigt.”
”Okej, kör för det då.” Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Cockerspanielblicken var på sin plats igen och om han hade haft en svans hade den garanterat viftat. ”En tjänst mot en annan.”
”Jag kommer att göra mitt bästa för att inte göra dig besviken.” Han gjorde en manöver med handen över hjärtat och jag skrattade ännu mer. ”Jag ska försöka lita på det.”
Jag gav honom en snabb kram.
”Du, Elli?”
”Ja?”
”Säg inte det här till Malfoy är du snäll.”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder sedan skakade jag på huvudet och han såg lättad ut. ”Självklart inte. Du ska inte få mer problem än nödvändigt.”

omr

Jag har läst kapitlet fem gånger nu. HIFBCINCI slutet nonononono. Ska sabotera deras dejt. Se till att jag kommer in och crucioar elli ♥

ÄR DU LEDSEN FÖR ATT DU HAR MÄRKT ATT JAG HAR SLUTAT LÄSA?? o: VA INTE LEDSEN!

Jag har inte tid att läsa längre ;___;

Sorry Elzyii ♥ mer kan jag inte säga

(Har inte ens läst dom 2 senaste) .__.

Komentar kommer senare, läst ♥

Läst, kommentar senare ♥

Suuuuuperbra!!♥♥♥

Ska läsa nu c: