Rollspel: Marodörernas tid

(Visst kan man vara med fortfarande)

(Just nu är jag Lily, men jag vet inte, ska kanske inte vara med längre. Kan fundera till i morgon!)

(Fundera tills i månn och hör av dig här )

Jag skrattade åt Sirius och vi väntade på att Snorgärsen skulle komma ut ur salen.

jag såg hur Snape kom ut ur salen.
"här kommer han" viskade jag lågt och såg på de andra och började sedan prata i något som var lite högre än en viskning men lägre än normal ton.
"Och men då säger vi det? vi smyger ut och ner i den hemlige gången under trädet vid midnatt?" sa jag och kunde inte låta bli att le elakt ner i marken

- Absolut, hoppas ingen följer efter, för du ser den ju hemligheten, sa jag och blinkade åt Sirius.

jag hade svårt att inte börja skratta när jag såg Snape lyssna
"tyst. vi har besök." sa jag och såg på Snape. "Och vad vill du Snorgärsen? spionerar du igen?"
Fräste jag och han såg på oss
"Vad jag gör angår inte dig, blodsförädare" sa han och jag kände hur det stack till i bröstet, det spelade ingen roll om jag hade rymt hemifrån, det var fortfarande hela grejen med att min familj hatade mig. men jag såg kallt på honom.
"Ja men jag är i alla fall snygg. och jag har i alla fall vänner." sa jag och la armarna på Remus och James axlar. Snape stirrade på oss med hat i blicken och började sedan långsamt gå där ifrån och Peter sa
"Tror ni han hörde oss?" frågade han oroligt och jag himlade med ögonen men svarade inte och vi gick in till stora salen för att äta middag. vi slog oss ner och jag petade i maten men kände mig inte särskilt hungrig.

Vi satte oss i salen och började äta, men Sirius bara petsde i maten.
Jag visste nog vad det berodde på, det där med blodsförädare.
Jag kollade på honom men visste inte vad jag skulle säga.
Jag hatade mig själv, jag har alltid haft så svårt att uttrycka mina känslor.
Därför trodde alla att jag var känslokall, vilket jag verkligen inte var.
Jag såg bekymrat på Sirius, och sa,
- Inte hungrig? är allt som det ska?, sa jag och lät så troendeingivande jag kunde och log mot Sirius.

jag såg på James och skakade på huvudet.
"Nej, matlusten försvann. och du vet varför..." suckade jag och såg sedan på Regelus som mötte min blick och det var så mycket hat i den att jag nästan ryggade tillbaka. jag önskade att han inte hade lyssnat så mycket på våra föräldrar utan faktiskt hade tänkt själv. jag ville inget annat än att gå bort och gratta honom, och ge honom en pressent, precis som när vi var mindre. men det var inte någon mening!
"jag hatar dem... varför kunde de inte bara vara som förr? varför kan han inte prata med mig? och varför måste han hata mig?" sa jag tyst och puttade bort maten och la huvudet på bordet.

Jag såg efter Regelus som gav Sirius en hatfull blick.
Jag visste att Sirius saknade sin bror, att det skulle vara som förr mellan dem.
Sirius la huvudet på bordet, och jag kände med honom.
Jag la armen om honom, och viskade till honom.
- Jag är ledsen kompis, om det fans något jag kunde göra då skulle jag göra det.
Det vet du, jag är verkligen ledsen för din skull.

jag käned James arm runt mig och nickade svagt. jag kände tårarna rinna men orkade inte torka dem, ingen såg dem ju ändå.
"Jag vet, Tagghorn, jag vet. vet du om att han fyller år idag?" sa jag mellan snyftningarna. "jag skulle nästan kunna göra vad som helst för att kunna gratta honom och ge honom en pressent, men jag kan inte det... mina föräldrar har förvandlat honom till en marionetdocka, den perfekta sonen. han kommer ansluta sig till honom jag vet det och det kommer bli hans död..." sa jag sorgset och tårarna bara fortsatte rinna. vad hände? det här skulle ju bli en kul kväll