George Weasley - When I'm gone

Bra!

Och så avslutar jag mitt lov med att ge er detta kapitel. Tack för att ni läser min novell (snarare bok, men ändå ^^)! ♥
-------------------------

31.
"You have to take risks to get chances"

Ett mjukt, välbekant underlag under sig, en givmild strimma av solljus från sidan, en vit dörr i trä bakom sig... Allt kändes så hemtrevligt och välkomnande, som om man befann sig på en plats inuti sig själv. Väggen framför kändes däremot främmande. George hade egentligen aldrig tänkt på hur väggen såg ut i sitt rum. Det gjorde han inte nu heller. Även ifall ögonen var riktade mot väggens lätt slitna tapeter så framstod det ingen bild på den i Georges tankar. Just den delen av rummet verkade nästan okänd. Varför skulle någon överhuvudtaget vara intresserad av en gammal vägg? Men det var inte dessa tankar som fyllde huvudet på den unge mannen som satt vid fotändan av sin säng, med näsan riktad åt kuddarnas håll.
Det fanns en bild. En bild på en byggnad som hade betytt så mycket för honom även ifall den inte ens hade ett eget liv, inga egna tankar. Dörren var öppen och i öppningen stod han själv, eller också så var det hans tvilling. Han var inte riktigt säker. Bilden rörde sig inte, den bara fanns där innanför Georges näthinnor, på något oförklarligt vis. Han förstod ingenting. Allt var så rörigt för honom. För många känslor - sorg, skam, skuld, irritation... För många händelser - död, överraskningar, bränder, en kyss... Allt detta fanns inuti hans sinnen, blandade till en enda soppa av oförståelse. Känslorna han känt bara någon timme innan var inte borta, men de syntes inte längre på hans yttre. Hans blick var tom, lederna avslappnade, minen helt och hållet neutral. Han visste inte vad han skulle göra, vad som skulle hända eller vad han borde tycka och känna. Hans andetag var tunga; till synes lugna, men ändå en stor möda.
En knackning på dörren fick honom att rycka till. Bilden på en vägg ersatte den förra och medvetandet om vart han var kom upp för honom.
"George?" En lika uppenbar stämma som alltid - en stämma han skulle känna igen i alla lägen. Men den här gången hade han verkligen ingen lust att prata med sin mor. Han hade ingen lust att prata med någon alls.
"Gå din väg." Han visste inte om det hördes genom dörren. Hans röst lät svag i hans öron, men han orkade inte ge någon större kraft i att höja den.
Även denna ton lät helt känslolös. Det var som om han kvävde känslorna inom sig själv. Det fungerade inte; såklart att det inte fungerade. George hade aningar om att det bara skulle bli värre, men han hade gett vika för sin kropps problem. Han orkade inte med något längre, varav kroppens slappa ställning och blicken som saknade glimt.
"Får jag prata med dig en stund?" frågade Mrs Weasley från andra sidan dörren. Hon lät försiktig på rösten. Det skulle inte förvåna George om hon försökte hålla sig undan, men ändå kände sig tvungen att tala med sin son, trösta honom. Trösta? Det fanns ingen tröst att ge.
"Jag behöver vara ensam", svarade han uttryckslöst. Det var förvånande att tungan lydde honom även ifall han inte tänkt ut vad han skulle säga i förväg. Orden bara flöt ut.
Han kunde höra en antydan till en suck från kvinnan utanför, men lade ingen större notis om det.
"Jag finns i närheten om du vill ha sällskap, George", hörde han henne säga.
När modern inte fick något svar försvann hennes närvaro från Georges rum och avlägsnande steg i trappan tydde på att hon var på väg bort.
George andades ut, omedveten om att han hållit inne den. Han blinkade till. Det kändes som om han suttit stilla utan att röra en enda muskel i sin kropp i flera timmar. Det skulle inte förvåna honom om det var så. Utan att tänka sig för slängde han benen över sängkanten och bytte ställning. Det kändes skönt att röra på sig, men det fanns fortfarande en slöja av trötthet hängandes över honom. Han slängde en kort blick över till skrivbordet och påmindes att det var där han hade skrivit sitt brev till Fred. För honom var det som om skrivbordet var en lika viktig del i hans liv som den tomma sängen bredvid hans. Han vände sedan huvudet mot kuddarna. Under dem låg ett annat brev. Han hade fortfarande svårt att tro att den existerade, men det gjorde den.
Han böjde sig lite åt sidan för att lyfta på kuddarna. I en fladdrande sekund var han rädd att brevet skulle vara borta, att någon hade snokat och hittat den. Som Ginny. Han hoppades att han kunde lita på henne. Men han behövde inte oroa sig längre då han såg brevet ligga där på madrassen och såg lika oberört ut som alla andra gånger förut.
Han tog ut det svagt skimrande pergamentet och vecklade upp det för att läsa det. Han trodde fortfarande inte sina ögon då hans blick löpte längs med orden, men visst fanns de där. Visst fanns de där, så tydliga att det helt enkelt inte kunde vara en dröm.
Minnena flög tillbaka till kyrkogården - hur han blivit jagad längs med gatorna - till skämtbutiken - då Freds bleka gestalt hade uppenbarats framför honom.
"Vad menar du?" viskade han fram med en viss frågvishet i det han uttalade. Han hade sagt det samtidigt som han granskat sin tvillingbrors namn längst ner på pergamentet. "Vad är det du vill att jag ska göra?"
Kyrkogården.
Det var dit han måste gå. Det var där han skulle få sina svar; han kände det på sig.
Han stoppade ner pergamentet i kuvertet igen och lade försiktigt ner den på lakanet. Han flyttade sedan över kuddarna så att det såg ut som en helt vanlig bäddplats. Sedan reste han sig upp och kände hur hans ben ville ge sig av direkt. Han tänkte låta deras vilja gå igenom. Med lugna steg tog han sig fram till dörren, öppnade den sakta och gick ut ur rummet. Men vad skulle han säga om någon frågade vart han var på väg? En sak var i alla fall säker; han skulle inte berätta sanningen.

Hatar mig själv just nu '-'

Jag MÅSTE läsa ikapp allt snart, ska göra det så fort jag hinner. Antagligen blir inte förren näst helg

jättebra!

awesome!

meeeeeeeeeeeeeeeer

Pure awesome-ness

måste ju då bara instämma med alla andra; du är för jävl... oups, så kanske man inte får säga? hrm, verkligen superduperbra!
du har verkligen förstått hur man ska fånga känslor, och hur man ska få läsare att fastna i din berättelse. orden är fängslande, och det finns inte myckes jag kan påpeka om. c: