vampyren på hogwarts[SV]

kapitel 19: Snabbspolande genom livet.
SIANNAS PERSPEKTIV:
Sanna låg i sjukhusflygeln, hon mindes ingenting. Hon mindes inte vem hon var, var hon var, vem alla andra var och inget från sin tidiga barndom.

Jag satt i klassrummet för trolldryckskonst, professor Snigelhorn gick igenom vad vi skulle göra, jag lyssnade inte, befann mig som i en orolig dimma. Någon skakade min axel, jag hörde ett dunkande hjärta alldeless bakom mig.
"Miss Sankgoln? hör du mig?" sa en djupt mörk röst, "hallå? Miss Sankgoln?" fortsatte den, jag tittade upp för att se vem det var, det var Professor Snigelhorn.
"eh... ja, jag hör dig sir." sa jag frånvarande.
"du, ser inte ut att må bra, ska jag skicka dig till sjukhusflygeln?" sa Snigelhorn, alla andra höll på med sina trolldrycker. Ja, låt mig komma bort här ifrån.
"...o-okej" stammade jag. Snigelhorn skickade iväg mig. Jag gick mot Sjukhusflygeln för att se Sanna, jag hoppades att hon mindes mig nu.

Jag gick mot Sannas säng, hon gnolade lite tyst för sig själv, jag satte mig ljudlöst brevid sängen och tittade på henne.
"Hej." sa jag och Sanna tittade förvånat upp.
"...Åh, det är du." sa hon med ett lättat tonfall.
"Minns du allt nu?" frågade jag hoppfullt.
"Nej..." svarade hon, min hoppfullhet sinade.
"MADAM POMFREY!" skrek jag över axeln, hon kom rusande till mig.
"Vad är det?" snäste hon, som om hade blivit avbruten i något.
"Kan du inte göra så att Sanna minns allt nu?"
"visst!" sa hon och höjde trollsaven och utalade en minnsformel över Sanna.

Sanna ryckte till, sedan om man såg henne i ögonen så kunde man se stora bilder susa förbi.

SANNAS PERSPEKTIV:
Den vackra flickan vid min sängkant kikade över axeln och skrek sedan:
"MADAM POMFREY!" hennes röst klingade som ett klockspel, trots att hon skrek var den melodisk.
en kvinna kom rusande och tittade argt på flickan.
"Vad är det?" snäste hon.
"Kan du inte göra så att Sanna minns allt nu?" sa flickan.
"visst!" sa kvinnan och höjde en pinne och utalade några ord. plötsligt kom det en mass a bilder farande och jag ryckte till.

det var bilder, rörliga bilder på en flicka med likadana ögon som jag och samma hårfärg. hon flög omkring på en liten kvast, men inte så högt upp hennes fötter snuddade vid gräset och hon skrattade ett bubblande, barnsligt skratt. Bildena susade framför ögonen på mig. personerna liknade mig mer och mer.

ohh! spännande! meer!

Jättebra!

Jättespännande!!!!!!!!

Wieee awesome!

så spänande jättee bra

kapitel 20: stugan:
SIMONS PERSPEKTIV:
Någon var där utanför, det prasslade av fotsteg, killen med det nattsvarta, rufsiga håret kikade ut i fönstret och ett hemskt morrande steg ur hans strupe, mitt blod isade sig och mitt hjärta dunkade hårt och snappt.

Killen gick fram till dörren, ställde sig någon meter ifrån och hukade sig med armana framsträckta och fingrana var krökta som klor, dörren gled upp...

en halvtimma tidigare;
SIANNAS PERSPEKTIV:
"Sanna!" ropade jag.
"Ja?" svarade hon, hon skrek inte, hon visste att jag skulle höra henne ändå.
"Kom!" ropade jag, jag hörde steg i trappen och ett bultande hjärta komma närmre, Sanna öppnade långsamt dörren och kikade in.

Jag förklarade att vi borde ge oss av för att leta efter Simon, det var lördag så vi missade inga lektioner. Sanna höll med mig så vi gav oss iväg och letade upp ett spår att följa.
"Jag har hittat det!" utbrast jag efter en lång stund av letande.
"Vad bra!" sa Sanna medans hon sprang till mig.
"Hoppa upp på min rygg!" sa jag och vänd mig om och höll armarna redo.
"Jag kommer väll inta att ramla av?" frägade Sanna oroligt.
"Nejdå, hoppa upp nu så att vi kommer iväg!" sa jag lugnande. Sanna hoppade upp, klamrade sig fast på mig och knep ihop ögonen, jag började springa och följa spåret in i skogarna.

SANNAS PERSPEKTIV:
Jag kände vinden i håret, jag skulle antagligen få blåmärken efter det här, Sianna var väldigt hård att klänga på, som att klänga på en sten.

efter några minuter sa Sianna att jag kunde öppna ögonen, jag gjorde det, vi var några meter bort från en liten stuga, mitt i skogen.
"Du kan släppa nu." sa Sianna, jag försökte men fingrarna lossnade inte.
"Jag behöver nog hjälp." medgav jag, Sianna började försiktigt lossa mina fingrar och jag satte mig ner på marken och tog några djupa andetag.

Jag och Sanna började tyst närma oss stugan, det prasslade lite. Helt plötsligt hörde jag en utdragen morrning innifrån huset som fick mitt blod att stelna - bara nästan - och min hud att resa sig. Sianna gick försiktigt fram - tyst som en mus - och gläntade på dörren...

Jättebra, mer!

spännande! mer!

Ahhhhhhhh mera ♥