Bakom min fasad [SV]

YAAAAY ♥ !!

Kort, men jag tänkte att ni förtjänade något litet att läsa nu,så laddas mer upp imorgon, är hemma och är sjuk, så jag har gott om tid att skriva! Här får ni det ack så korta kapitel arton!

[Hermiones P.O.V]

Klockan tolv dagen därpå satt jag i biblioteket och väntade på att Ron skulle dyka upp. Mina ögonlock hängde som tunga stenblock, då natten spenderats med att tänka. Tänka på Harry och Ron, och även på min och Dracos vänskap. Mitt långa hår såg ut som ett fågelbo, och jag hade varit tvungen att sätta upp det i en slarvig knut till slut.

Biblioteket var tomt, då de flesta eleverna insett att Draco inte skulle komma, då han hade Quidditchträning. Det enda som hördes var ljudet av mina lugna andetag, och ett avlägset ljud av fotsteg. Jag log åt det välbekanta ljudet, och inte långt efter så satt Ron framför mig.
Hans röda hår var likadant som det alltid varit, och hans breda leende var lika stort som vanligt. De blåa ögonen utstrålade lycka, och ett plötsligt leende spred sig över mina läppar. Det här var den Ron jag alltid älskat. Vad tänkte jag just? Det var den Ron som alltid varit min bästa vän. Precis. Bästa vän, inget annat, det visste jag mycket väl. Jag skakade bort mina nu förvirrade och en aning panikartade tankar med en huvudryckning, och vände mig ännu en gång mot Ron för att göra klart det vi var här för.


Efter otaliga timmar sittandes i det stora biblioteket med Ron, diskuterandes, slängde jag igen boken med en smäll. Ljudet av smällen ekade otroligt nog, trots att det inte var ett kalt rum. Ron tittade förvånat upp på mig, och jag kunde inte hålla mig för skratt. Hans uttryck var värt varenda galleon jag ägde. Hans mun var format som ett perfekt O, och hans ögonbryn var höjda upp till hans hårfäste. Han muttrade något ohörbart, och inte långt efter stämde han in med mitt skratt likaså. Efter minuters skrattande bestämde vi oss för att gå mot uppehållsrummet.

Våra fotsteg föll i takt när vi gick genom korridorerna i skolan. Jag kunde känna Rons blickar i sidan, men jag fortsatte titta rakt fram. Ljudet av våra lätta fotsteg, och elevers småprat susade genom mina öron, och jag kände mig oerhört hemma. Jag log smått åt tanken, då jag visste att jag hörde hemma här. Rons stämma skar genom den spända tystnaden mellan oss, och jag log ännu bredare vid ljudet av hans röst.

"Jag har velat prata med dig ett tag, men du har alltid varit upptagen med, ja.. Draco." han mumlade fram orden snabbt, och jag kunde ana att han rodnade. Vad svarar jag på det då? tänkte jag stressat, och innan jag hann tänka så hade jag svarat.
"Jag har väntat på att du skulle prata med mig, Ron. Jag har saknat dig, du var min bästa vän." min röst kom ut som en knapp viskning, och jag kunde nästan se Ron stelna till bredvid mig. Min blick var fortfarande fokuserad framåt, likaså min gång. Jag kände Rons hand på min arm, som drog mig till ett stopp.
"Hermione, titta på mig. Snälla, bara titta på mig." Ron lät vädjande, och han slet våldsamt i min arm. Jag vände mig om för att möta hans välbekanta ögon. De blå ögonen som jag tittat in i de senaste åren var glasartade, och smärta speglade hans ansikte. Det var som att han tittade rakt ner i min själ, och jag kände mig oerhört sårbar. Han fortsatte med sina ord, sakta och trevande.
"Jag vet inte varför jag blev så arg, men jag kan inte, vill inte, se dig sårad. Speciellt inte av Malfoy. Det vet du, eller hur? Det är endast för att du är.. du" Han tittade på mig med en sökande blick, som att han letade efter tecken på ilska. Jag skakade på huvudet, och agerade snabbt. Jag drog honom mot mig och omfamnade honom i den längsta,mest varma kram någonsin. Hans armar var spända runt om mig, och jag kunde ana att han var förvirrad. Sakta men säkert slappnade han av, och slog amarna kring mig. Jag begravde mitt ansikte i hans smått slitna klädnad och log av ingen som helst anledning. Han var tillbaka, han hade saknat mig.

Omigosh, nervpirrande!

bra!!

Me like =)

Danke!
längre kap kommer idag, jobbar på det nu

Alltså jättebra! Jag är fullkonligt mållös...

braig! :3

Herregud Fannyy, du skriver som en ängel!
♥♥♥

BRA!