Kraften (femte året)

Så bra kapitel! Blir alltid lika glad när du uppdaterar!!!♥♥♥

Alltså hur skönt är det inte att kunna logga in här och få läsa fortsättningen på denna underbara historia? – Särskilt när man känner att man verkligen behöver komma ifrån all stress och verklighet ett slag. Ska bli så spännande att få veta vad som händer härnäst…!

“MOSA HONOM! Vid Merlin, han är ju en vanlig bonde! Det är bara att ta honom!”

Jag förstod ju genast att de spelade schack men kunde inte låta bli att tänka om det inte varit så… Harry Potter and the time he went mental and killed a poor farmer…. Hahah!

Schack var nämligen annars det enda område, där Ron brukade vara skickligare än honom.

Schack och det att be och acceptera andra människors hjälp…

“Jag ska inte försöka släta över det du säger”, hade jag sagt till honom. “Det är anmärkningsvärt att du upplevde någon annans vilja inuti dig. Men de som finns i din närhet är inga duvungar. De vet vad de gör och kan både försvara sig och beskydda dig. Dumbledore skulle inte utsätta varken dig eller dem för onödiga risker, det vet du. Du är omgiven av vänner, Harry.”

Jag tycker att detta är så fint, och bra. För Harry behöver nog verkligen någon som är lite mer utomstående, än dem han nästan räknar till sin familj, som säger till honom, förklarar för honom och hjälper honom till att förstå att han inte är ensam i det här. Det är inte bara hans krig, inte hans strid ensam. För hur många andra har inte råkat ut för det Voldemort gjorde mot Harry? – Bara det att de inte fått något bestående ärr. Tänk alla de som var med första gången, huru många av dem vill inte kämpa mot Voldemort till slutet. Harry är inte ensam. Harry är bara en nyckel i det hela. Miriam är ett mycket gott stöd till honom vill jag tro.

Han hade sett ganska generad ut, men ändå gett mig ett tacksamt leende. Det fanns någonting som gjorde att vi två kunde prata om riktigt svåra saker. Vi hade liknande och unika erfarenheter.

Undrar om detta som finns mellan dem kanske förändrar slutet på femte ’boken’. För ungdomarnas strid på ministeriet var ju trots allt en impuls från Harrys sida efter manipulation utav Voldemort. Kanske kan Miriam stoppa det eller kanske också få honom att förstå på egen hand att det han ser inte stämmer…?

“Harry, lille vän”, sa hon moderligt. “Kan du komma ner till köket? Professor Snape skulle vilja prata lite med dig.”

Nu kanske jag är helt fel ute… men har de börjat med ocklumeneringen? – För tänker att det kanske är det de ska prata om… om så, hoppas jag att det går bättre än vad det gjorde i boken. För det skulle vara ännu en nyckel till att förändra en del plot points. Ska bli väldigt intressant och bevittna hur det ter sig denna gången…

men vetskapen om att han fanns så nära kändes nästan berusande.

Aw, lilla Miriam. Det måste vara sjukt plågsamt att vara så nära men ändå så långt bort. Att nästan snudda vid målsnöret för att bara få det ryckt ifrån sig. Hon kan ju omöjligt rusa ner och in i köket och slänga armarna om honom… fast det hade varit rättså komiskt och gulligt… Lider verkligen med Miriam i detta kärlekskval.
“Kan inte du följa med, Miriam?” undrade han.

AHH, YES! Miriams puls måste gått upp till 250 och blodet måste rusa i öronen. Tänk med vilken lycka och säkerligen nervositet som hon går med Harry ner till köket. Äntligen har deras vänskapsrelation lönat sig i det att Miriam får några minuter med Snape. Även om de bara får snegla på varandra under Harrys vakande ögon.

“Vet du vad, Snape”, sa Sirius uppretat men fortfarande utan att se på honom, “jag skulle nog föredra att du inte gav order här. Det här är mitt hus, som du kanske vet.”

Jag älskar Sirius, men jag irriterar mig ändå lite på det här. För Snape försöker ju faktiskt bara hjälpa Harry och dessutom är det väl inte så konstigt att han ber dem att slå sig ner för han har ju stämt träff med dem. Ibland kan gamla gräl verkligen ställa till hur man ser saker och ting, och hur man hör ord sägas.

“Ja, ni kunde ju inte veta att jag redan befann mig här för att stötta min gudson”, sa han och blinkade åt mig, något han ofta brukade göra. Ibland trodde jag nästan att han fann det roande att se hur generad jag blev. Han var mycket medveten om sin charm.

Se, här är Sirius så mysig igen, lite sådär flirtig på ett icke-läskigt sätt… Det är så synd att Sirius och Snape låter gamla tonårsgräl komma emellan dem som vuxna. Att man inte ens kan bete sig ordentligt i samma rum… även om jag ska ge Snape credden för att hittills ha bibehållit lugnet.


Jag tittade till på honom och han tystnade genast.

Alltså, haha, älskar detta! Att Miriam med en blick kan föra fram precis vad hon tycker om hans dåvarande ton och sätt att delegera information. *Couple goals*

som lätt kramade min axel så att jag mitt i alltsammans, ofrivilligt men njutningsfullt, rös till av hans beröring. Sirius lade märke till rörelsen och log plötsligt hånfullt:

Okej nu slår mitt hjärta i 250… vad händer nu om Sirius kommer på dem?

“Det var värst vilken framgång du fått med damerna på ålderns höst, Snorgärsen. En liten välplacerad förhäxning, kanske?”

Oh no he didn’t… Jag känner mig själv lite förolämpad att Sirius initierar att något orätt skulle försiggå mellan dem två. Hur förolämpad måste inte Snape känna sig och Miriam eftersom det faktiskt existerar en åldersskillnad mellan dem…? – Nej nu måste jag få veta vad som händer härnäst!

“Det är enbart idiotiskt att inte lära sig försvar”, hördes Severus sammanbitna röst

Usch, mina tankar förs genast till ärren som finns över hela hans kropp och allt han gick igenom hemma innan han kom till Hogwarts. Med det i åtanke förstår man verkligen varför han kunde alla de olika förhäxningarna etc. han behövde kunna försvara sig själv.


“Jag är dig tack skyldig för evigt, Severus.”

Det kan inte vara så… att Snape gett Arthur lite av det där som han och Miriam skapade tillsammans genom hennes kraft? – För han sa att han aldrig sett någon så stark helande trolldryck innan, eller missminner jag mig? – Skulle vara sjukt intressant om så var fallet…

Ett hopp om att krafter från olika världar, om de förenas med ett gott syfte, kan åstadkomma lindring man inte trodde var möjlig.

Jag har egentligen inget speciellt att tillägga den meningen, men tyckte att den var så fin och passande. För visst hoppas man alltid att världen ska kunna förenas under goda syften istället för de krig som ständigt pågår. Det ska bli väldigt intressant hur Miriam med sin kraft får möta krigstiden i trollkarlsvärlden ordentligt.

Längtar redan efter mer! ♥

Så bra!!!

Ojojoj! Det vara nästan på väg att bli slagsmål. Tur att Miriam satte stopp för det, liksom Harry. Nu har hon fått veta om lektionerna i ocklumenering. Det betyder att vi börjar närma oss du-vet-vad! Oh jag jag både längtar och gruvar mig!

Okej, då vet jag angående Sant Mungos och Nevilles föräldrar. Undrar om de nämner det för Miriam? Då måste hon anstränga sig för att hålla tyst, för hon har lovat Dumbledore att inte säga något om minnena som Quirinus lämnade.
Tänkte annars att Hermione är duktig på att inte göra så stor sak av alltihop, och om Miriam anförtrodde Quirrells minnen åt henne, skulle hon hålla tyst. Men som sagt, Miriam har ju gett sitt löfte, så hon får lov att hålla det.

Ja bra kapitel som vanligt.

Konstruktiv kritik:

Den fientliga stämningen från innan var som bortblåst och hjärtats intensiva slag började lugna sig.

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre.

Den fientliga stämningen som uppstått mellan Sirius och Severus, var som bortblåst och hjärtats intensiva slag började lugna sig.


Utan ett ord vidare var han borta.

Meningen låter lite tokig i mina öron. Prova att skriva som jag har gjort.

Utan att säga något mer, gick han iväg och var sen borta.

Ja, nu ska det bli spännande. Fast vi är båda överens om att det inte blir mysigt att möta Umbridge!

Återigen dök en tanke upp i mig, som jag måste få dela med mig av!

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥och♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 37 - Nattbuss

Nyheten om motgiftets fantastiska effekt på mr Weasleys sår hade gjort mig så pass hoppfull, att jag ganska glatt deltog i den sista kvällsmåltiden på Grimmaldiplan. Harry, som satt bredvid mig, såg däremot mycket fundersam ut och kastade ständigt oroliga blickar på Sirius. Jag betraktade honom också med viss försiktighet efter mitt raseriutbrott i köket, vilket fortfarande kändes i mig som en stor utmattning. Sirius tycktes emellertid inte vara arg på mig. Tvärtom gav han mig en del uppskattande blickar, något jag absolut inte visste hur jag skulle hantera. Min ilska hade dock snabbt lagt sig, så snart det stått klart att de två trollkarlarna inte skulle flyga på varandra.

Inför morgondagens avresa hade Remus Lupin anlänt. Han skulle vara med som vakt på vår hemfärd med den omtalade Nattbussen. Som alltid innebar hans sällskap ett inslag av lugn i tillvaron. Efter måltiden blev vi sittande i ett av rummen i värmen från den öppna spisen, mumsande på de sista resterna av julgodiset, sökande varandras sällskap.

Remus satt och pratade lågmält med Sirius om det som hänt i köket och jag kunde inte låta bli att spetsa öronen lite extra, där jag satt en bit ifrån dem, när jag hörde Severus namn nämnas.
“Han är medvetet dryg”, klagade Sirius. “Alltid ska han göra anspelningar på att vara ute och riskera livet medan jag sitter hemma i trygghet. För fan, Remus, jag klättrar ju på väggarna här!” Han drog fram en cigarett, som han otåligt började blossa på. Remus betraktade honom med en fundersam blick genom röken.
“Jag förstår mer än väl att det är irriterande, men det kanske inte är så konstigt att Snape tar tillfället i akt att retas lite”, sa han sakta. “Nu när han har en chans att ge igen.”
“Han var då inget helgon själv!” utbrast Sirius och gestikulerade upprört med cigaretten i nypan. “Så som han hackade på den där förstaårseleven från Ravenclaw under vårt tredje år!” Remus nickade instämmande.
Harry kom och slog sig ner hos mig och jag hörde inte mer av samtalet, men det hade onekligen fått mig att undra. Vad var det där om att ge igen och att hacka på en förstaårselev? Mina tankar distraherades dock av Harry som fortsatte att följa Sirius rastlösa rörelser med blicken. Hans gudfar var verkligen påtagligt orolig, reste sig flera gånger och vandrade runt i rummet, tycktes ha svårt att sitta stilla och växlade ständigt mellan vitt skilda sinnesstämningar, tills han efter en forskande blick från Remus slutligen förvandlade sig till hund, vilket verkade göra honom lugnare. Han blev liggande bredvid sin vän, nära värmen från eldstaden, medan Remus sakta och tankfullt smekte hans rufsiga päls. Åsynen av dem fick mig att minnas Remus boggart och fotot Sirius tappat och stoppat i klädnaden.

Ingenting är någonsin enkelt.

“Jag hoppas att Sirius inte gör något dumt nu”, anförtrodde Harry mig en stund senare, när vi dragit oss tillbaka lite tidigare än familjen Weasley och packade inför avresan. “Tänk om han ger sig iväg på något våghalsigt uppdrag, bara för att visa Snape och de andra att han inte är feg.”
“Försök komma åt att tala med honom”, föreslog jag, fortsatt väldigt konfunderad över scenen vi upplevt i köket. “Det jag fortfarande inte förstår är, vad de där två har emot varandra. Har du någon aning om det?”
“Alltså, jag vet ju att Sirius och min pappa var bästa vänner”, sa Harry, medan han noggrant vek ihop sin julklappströja och lade den i kofferten. “Och att min pappa och Snape tydligen avskydde varandra. Det har jag vetat länge.”
Med tanke på det jag visste om Severus nuvarande uppdrag, kunde det mycket väl ha funnits en rivalitet mellan honom och Harrys pappa. Sirius kunde vara en del av det, men den här utstuderade avskyn dem emellan? Den måste bero på något mer. Och vad handlade svårigheterna med Harry egentligen om? Det kunde väl inte bara bero på likheten med fadern?
“Sirius rymde från Azkaban under mitt tredje år på Hogwarts”, fortsatte Harry. “Han tog sig till skolan både för att komma i kontakt med mig och få tag i Slingersvans. För att hämnas … det var Slingersvans som angav mina föräldrar för Voldemort … och tillsammans med Lupin, som var lärare på Hogwarts då, hittade de honom i hans skepnad av en råtta.”
Jag hade hört trion säga ett och annat om detta tidigare, så jag förstod på ett ungefär sammanhanget. Harry fortsatte, som alltid med en suck då han motvilligt beskrev sina äventyr: “Snape ställde till det rejält för Sirius den gången. Han trodde inte på att han var oskyldig; han vägrade lyssna på oss och ja, för att göra en lång historia kort så ledde det till att Slingersvans lyckades smita - och ta sig till Voldemort. Ja, du såg honom ju i juni …”
“Åh”, sa jag bedrövat, “då finns det såklart mycket osämja mellan dem. Men nu vet ju Snape att Sirius är oskyldig.”
“Ja, han litar förstås på Dumbledore”, konstaterade Harry och drog fram en dammig bok under en av sängarna.
“Det är som om Sirius närvaro triggade igång någonting”, funderade jag, på jakt efter de pergament och fjäderpennor som spridits ut i rummet. “Snape har väl inte varit så svår mot dig det här året som tidigare?”
“Nej, det stämmer faktiskt”, sa Harry. “Han har inte varit direkt vänlig förstås, men mer neutral.”
“Det är jag glad att höra”, sa jag. “Naturligtvis är det inte okej om han skulle vara otrevlig mot dig.” Efter en kort stunds övervägande tillade jag: “Han kan vara väldigt bra som lärare, Harry. Kanske som bäst i enskild undervisning. Du vet ju att han hjälpte mig med min kraft i våras.”
“Jo, det verkade ju gå bra”, sa Harry och slängde ett par hoprullade strumpor i packningen. “Tack för att du följer med på lektionerna, förresten. Det var hyggligt.”
“Det ska bli intressant”, sa jag uppriktigt. “Lova mig att du ger det en riktig chans. Jag tror verkligen att det är värt det.”



Det var en märklig stämning i den trånga hallen när vi skulle ta adjö av varandra följande morgon. Sirius såg mörk och sammanbiten ut. Min kluvenhet gällande honom hade inte blivit mindre. Jag såg ju tydligt hur fästa han och Harry var vid varandra - men å andra sidan kunde jag inte glömma hans ton mot Severus. Visserligen hade Severus varit långt ifrån något offer i situationen, men ändå. Det var omöjligt att få någon riktig rätsida på det.

Jag var glad när vi äntligen var ute i den friska vinterluften. Jag, trion och syskonen Weasley skulle förutom Remus ha Tonks med oss som vakt på Nattbussen. Tonks var för tillfället en lång kvinna med järngrått hår, omöjlig att känna igen. Hon spanade ut över Grimmaldiplan med hökliknande blick, medan Remus plötsligt höjde handen.

I nästa sekund stod en enorm, lila, brummande buss med tre våningar framför oss. Den var mycket större än de röda dubbeldäckare som vanligtvis gled omkring på Londons gator. Längs raden av fönster spanade nyfikna blickar ner på oss, vilket fick Tonks att se ännu mer vaksam ut när hon föste oss ombord på det väldiga fordonet. Ron såg sig omkring med stora ögon.
“Wow”, utbrast han imponerat, “jag har alltid velat åka med den här. På natten har den långa rader med sängar, sägs det!”
Den nuvarande inredningen bestod dock av omaka stolar, som stod slängda lite hur som helst på golvet. Jag undrade varför inredningen var så stökig i kontrast till den imponerande utsidan. På ett ställe låg en vält shoppingkasse med en motbjudande röra utspilld över hela golvet. Jag svalde och tittade åt andra hållet, medan Tonks föste oss vidare mot den bakre änden av bussen och vidare uppåt.
“Vi får dela på oss”, sa hon myndigt. “Ginny och tvillingarna följer med Remus och jag tar hand om er andra.”
Det var ingen underdrift att säga att folket i bussen stirrade på oss, främst på Harry. Här och där sysslade någon med att resa upp välta stolar och plocka upp tappade tillhörigheter. Ett irriterat muttrande hördes. Väl uppe på övervåningen tog Tonks med sig mig och Hermione längst fram medan Harry och Ron försvann åt motsatt håll, mot de enda lediga stolar som fanns.

Så skakade bussen igång, svajande på höjden och med ett ljudligt skramlande. Den tröskade sig runt Grimmaldiplan och till min stora förvåning såg jag gatlyktorna hoppa undan i dess framfart. Sedan kom en väldig skräll och vi rusade plötsligt fram på en motorväg i rasande hastighet.

Eftersom jag förväntat mig en trevlig åktur, i stil med Hogwartsexpressen, var jag inte alls beredd på det här. Då och då kom en ljudlig smäll, vyn utanför fönstren ändrades och stolarna vi satt på välte. Hermione ojade sig medan hon anförtrodde mig och Tonks: “Ja, denna tar man bara om man är tvungen. Jag är glad att alla julklapparna jag hade med mig på resan till Grimmaldiplan kunde repareras med magi …”
Bussen befann sig nu på en slingrig landsväg fylld av kurvor och backkrön. Buskar och träd hoppade undan, medan den körde i säkert över 200 kilometer i timmen på den lilla vägen. Det var fullständigt surrealistiskt. Jag kom att tänka på geggan som omgivit den välta shoppingkassen på nedervåningen och kände hur tungan växte i munnen.
“Hur är det?” frågade Tonks bekymrat. “Du är vit i ansiktet. Jag säger till dem att flytta fram oss i kön.” Hon reste sig halvt från stolarna och vinkade till sig den gänglige unge konduktören. Hans uniform hade en ilsket lila färg som kom det att vända sig i magen på mig.
“Visst, vi styr mot Hogwarts”, nickade han medgörligt, “så fort vi släppt av madam Marsh. Hon mår inge vidare.” Det hördes hemska plaskande ljud från nedervåningen. “Men det gör inte lilla fröken där heller, ser jag”, fortsatte han med en medlidsam blick på mig. “Då blir de Hogwarts efter nästa stopp.” I detsamma stannade bussen på nytt med ett ryck utanför en liten pub, som hela den hoppade åt sidan för att inte bli träffad.
Resan fortsatte. Som genom ett töcken såg jag ett snötäckt Hogsmeade glida förbi, medan jag krampaktigt höll min ryggsäck i famnen, och när vi äntligen stapplade ut framför Hogwarts grindar gick jag rakt fram mot ett buskage och sjönk ner på knä i snön där, utan att ta notis om de andras avskedsscen en bit därifrån. Snön trängde rakt igenom tyget på strumporna när jag lutade mig fram och ymnigt kastade upp över hela den vita marken.
“Hur mår du, tjejen?” Det var Tonks, som hukade sig ner bredvid mig. “Såja, akta det där vackra håret.” Hon höll undan det medan jag kräktes igen, fullständigt likgiltig för allt runtomkring. Marken framför mig var dock ren igen på några sekunder efter en sväng av Tonks trollstav. Tack Merlin för magi. Jag tog emot det framtrollade glas med iskallt vatten hon räckte mig och sköljde munnen noggrant.
“Ingen vidare resa, va?” sa hon och log ursäktande. Hon hade sitt vanliga utseende igen och kikade på mig under den rosa kaskaden av hår. “Det är inte alla häxor och trollkarlar som klarar av det heller. Känns det bättre nu?”
“Ja tack.” Jag såg lite skuldmedvetet bort mot Harry och de andra. Remus var just i färd med att säga adjö till Harry och såg väldigt allvarligt ut, då han talade med honom. Tonks följde min blick och sa:
“Du, det vore bra om du kunde hålla ett extra öga på Harry. Han är inte så pigg på det här med ocklumeneringen, men det är väldigt viktigt att han fokuserar på det. Du ska ju vara med honom, hörde jag?”
“Ja, han ville det. Som ett stöd. Vi har ju gått igenom vissa saker tillsammans …”
“Bra”, sa hon, “jag tror det är en vettig grej. Att du är med, menar jag. De där två har svårt för varandra … men båda verkar gilla dig.” Hennes ord gjorde mig alldeles varm och jag log försiktigt mot henne, plötsligt mycket mer medveten om omgivningen igen och lite generad över det som precis hänt.
“Det kan man ju förstå”, återtog hon lite tystare och till min förvåning såg jag att hennes kinder blev skära. “Jag menar … vad kan man inte gilla med dig?”
Mitt hjärta tog ett överraskat skutt, men i detsamma ropade Remus:
“Hur går det för er båda, Tonks? Vi måste ge oss av!”
“Det går bra!” ropade Tonks käckt och snart var vi tillbaka med hela gruppen utanför grindarna. Under tillgivna rop och avsked skildes vi åt och började det mödosamma arbetet med att släpa packningen över uppfarten. Där innanför väntade Hogwarts natursköna, snötäckta område, redo för en ny termin.

Underbart kapitel som vanligt. Haha, jag gillar att du tar till dig av mina tokiga idéer!
Nu har Miriam fått något att tänka på. Som sagt, roligt att du tog till dig förslaget. Nu kommer det bli ännu mer känsligt, när vi kommer till du-vet-vad! Angående föregående kapitel: Härligt, Miriam! Du vågade ryta ifrån! Bravo, raring! Det är ruter i dig.

Roligt att få se Remus igen! Älskar hur han försöker få Sirius att tänka om. Inget klagomål, men det hade varit bra om han hade nickat instämmande när Sirius nämnde förstaårseleven.*

Det är bra att Miriam får veta allt om Sirius, James, Snape och Slingersvnas. Då behöver hon inte vara fundersam.

Några tips:

Remus betraktade honom med svårtydd blick genom röken

Jag skulle gärna byta ut det röda ordet, och lägga till ett annat.

Remus betraktade honom med en fundersam blick genom röken



“Bara Sirius nu inte gör något dumt”, anförtrodde Harry mig en stund senare, när vi dragit oss tillbaka lite tidigare än familjen Weasley och packade inför avresan. “Tänk om han ger sig iväg på något våghalsigt uppdrag, bara för att visa Snape och de andra att han inte är feg.”

Meningen låter konstig när jag läser den högt.

“Jag hoppas att Sirius inte gör något dumt nu”, anförtrodde Harry mig en stund senare, när vi dragit oss tillbaka lite tidigare än familjen Weasley och packade inför avresan. “Tänk om han ger sig iväg på något våghalsigt uppdrag, bara för att visa Snape och de andra att han inte är feg.”

“Försök komma åt att tala med honom”, tyckte jag, fortsatt väldigt konfunderad över scenen vi upplevt i köket. “Det jag fortfarande inte förstår är, vad de där två har emot varandra. Har du någon aning om det?”


Ordet "tyckte" används inte så ofta på det sättet du gjort. Skriv hellre "föreslog". Det ser, och låter, bättre.

“Försök komma åt att tala med honom”, föreslog jag, fortsatt väldigt konfunderad över scenen vi upplevt i köket. “Det jag fortfarande inte förstår är, vad de där två har emot varandra. Har du någon aning om det?”


“Alltså, jag vet ju att Sirius och min pappa var bästa vänner”, sa Harry, medan han nogsamt vek ihop sin julklappströja och lade den i kofferten. “Och att min pappa och Snape tydligen avskydde varandra. Det har jag vetat länge.”

Nogsamt låter lite konstigt. Skulle hellre skriva noggrant, och så skulle jag flytta ordet.

“Alltså, jag vet ju att Sirius och min pappa var bästa vänner”, sa Harry, medan han vek ihop sin julklappströja noggrant och lade den i kofferten. “Och att min pappa och Snape tydligen avskydde varandra. Det har jag vetat länge.”


Det klack till i mig. Med tanke på det jag visste om Severus nuvarande uppdrag, kunde det mycket väl ha funnits en rivalitet mellan honom och Harrys pappa. Sirius kunde vara en del av det, men den här utstuderade avskyn dem emellan? Den måste bero på något mer. Och vad handlade svårigheterna med Harry egentligen om? Det kunde väl inte bara bero på likheten med fadern?

Egentligen är det väl inget fel med ordet, men det känns mer som talspråk, eller vad man ska säga.

Det klickade till i mig. Med tanke på det jag visste om Severus nuvarande uppdrag, kunde det mycket väl ha funnits en rivalitet mellan honom och Harrys pappa. Sirius kunde vara en del av det, men den här utstuderade avskyn dem emellan? Den måste bero på något mer. Och vad handlade svårigheterna med Harry egentligen om? Det kunde väl inte bara bero på likheten med fadern?


Åh nej! Jag hade glömt bort Umbridge! Vi får se hur det går med paddan. Hon kanske får en rak höger! Mohahahahahaha!

Jag längtar till nästa kapitel.

*

Jo, jag gillade scenen då Sirius förvandlade sig till en hund!

WIHOOOO! Ett nytt kapitel!! Underbart bra som vanligt!!!♥♥♥

Ja - du vet ju att jag läst alla kapitel och fullkomligt älskar alla interaktioner men tyvärr blir det ingen längre kommentar den här gången heller.
Men jag kan säga ett par väl valda ord - och det är att det är stressfritt att få läsa dina kapitel och ta en paus i tillvaron. Det är guld värt.

Kram på dig!

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


Kapitel 38 - Ocklumenering

De satt som tända ljus när jag kom in i salen. Alla hade materialet redo och det hördes till och med ett ivrigt skrapande från några fjäderpennor.
“Välkommen tillbaka, fröken!” ropade Padma ivrigt. “Vi har saknat dig!”
“Nej, men vad säger ni?” skrattade jag. “Vill ni inte ha mer jullov?”
“Det blir bara tråkigt”, sa Ernie. Så lutade han sig lite framåt och sa: “Blir första mötet ikväll?”
Så var det förstås. Hur fascinerande den latinska grammatiken än var, hade det varit ett under om den åstadkommit denna grad av entusiasm. Dessvärre var jag tvungen att skaka på huvudet och säga att jag inte visste nästa tid, men att det i alla fall inte var ikväll.
“Nej, Harry sa det innan också”, sa Cho plötsligt. “Att det inte blir ikväll.” Hon blev alldeles skär om kinderna, när hon nämnde Harrys namn.

När jag tänkte på anledningen till att mötet inte skulle bli av, kunde det inte hjälpas att längtan åter blossade upp. Tänk att få vara nära Severus igen. Tankarna ville inte riktigt lämna mig, när jag höll lektionen. Inte ens Anthonys dyrkande ögon kunde återkalla mig helt och hållet till rummet.

Jag blev dock bryskt återuppväckt när dörren till klassrummet slängdes upp med ett brak.
“Ursäkta att jag är sen men jag var och pratade med överinkvisitorn!”
Samtliga i rummet, jag själv inräknad, bara gapade när Draco Malfoy stövlade in. Som om det varit en självklarhet svepte han förbi de få eleverna och slog sig ner ensam vid bordet längst bak.
“Mr Malfoy?” sa jag frågande, mer häpen än något annat. “Har ni något ärende?”
“Jag ska börja här”, kom det buttert från Draco och han blängde på mig under lugg - om han hade haft någon, vill säga. Det ljusa håret låg som vanligt bakåtslickat och en doft av dyr parfym omgav honom. “Jag har inga böcker”, tillade han otåligt och såg sig omkring.
“Ni får ursäkta, mr Malfoy, men jag har inte fått något besked om att ni ska börja här.”
“Javisst, just det ja”, drog han sig lojt till minnes och halade upp ett rosa pergament där Umbridges signatur fullkomligt lyste lång väg. “Nu vet ni.” Han slängde nonchalant pappret mot mig så att jag med nöd och näppe lyckades få tag i det, vilket lockade fram ett självmedvetet flin i hans spetsiga ansikte.
“Mina böcker, miss Silver?” sa han uppfordrande och korsade sina smala armar.
Innan jag hann reagera hördes ett buller från rad två. Det var Anthony som ställt sig upp i sin fulla längd, vände sig om och såg på Malfoy med glödande ögon och röda kinder:
“I den här klassen är vi schyssta mot varandra”, sa han hett. “Vi tilltalar varandra med respekt, både elever och lärare. Lär dig det om du ska vara här, Malfoy.”
Draco fnös ljudligt.
“Passa dig, Goldstein”, sa han hotfullt, men verkade plötsligt bli medveten om att hela gruppen vänt sig om och stirrade på honom minst lika ilsket som Anthony. Då krympte han avsevärt och tycktes erinra sig att Crabbe och Goyle inte fanns på varsin sida av honom, som de annars brukade göra.
Plötsligt kände jag en svag våg av medlidande.
“Anthony har rätt”, sa jag sakta och såg lugnt på Draco. “Vi visar varandra respekt allihop; tillvaron blir lättare då. Liksom studierna när man har böcker. Varsågod, mr Malfoy, jag är glad att du är så ivrig att få dem.” Lyckligtvis hade jag några extra exemplar liggande på katedern.
“Jag behöver en studieplan för att hinna ikapp”, kom det tyst från Draco.
“Det ordnar vi så småningom”, sa jag och återgick till lektionen, något lugnad av vetskapen om att jag skulle få prata med Severus samma kväll. Så länge ett sådant tillfälle var inom räckhåll, fanns det inget som riktigt kunde slå mig till marken.



Ju längre dagen framskred, desto starkare blev min förväntan. När jag till slut gick bredvid Harry på väg ner mot fängelsehålorna, bankade hjärtat som besatt.

Harrys steg blev dock alltmer dröjande, ju närmare kontoret vi kom. Han riktigt släpade fötterna efter sig.
“Hur är det, Harry?” frågade jag skuldmedvetet.
“Äh”, sa han kort med händerna nerkörda i fickorna, “jag gillar inte det här något vidare.”
“Tänk på något trevligt”, försökte jag och kände hur hjärtat åter började bränna. “Tänk på något eller någon du tycker om.” Jag kände mina egna kinder bli varma, när jag själv gjorde det.

Till min glada överraskning rodnade även Harry och sa plötsligt:
“Jag och Cho ska gå till Hogsmeade på Alla hjärtans dag. Vid nästa utflykt.”
“Vad roligt!” sa jag varmt. “När bestämde ni det?”
“Eh, idag.”
“Där ser du, då har det ju hänt något kul alldeles nyss, som du kan hämta kraft av.”
“Jo, det är ju sant förstås.” Han lyste upp betydligt och såg erkännsamt på mig.
“Tack”, sa han igen och han röst gav ett lätt eko mot de allt trängre stenväggarna. “Tack för att du följer med.”



Severus min var outgrundlig, när han gled fram ur de mörka skuggorna på kontoret. Han tecknade åt oss att sitta ner i två enkla stolar framför skrivbordet och slog sig själv ner bakom det, medan han eftertänksamt snurrade på trollstaven. Fascinerat följde jag hans händers rörelser och undrade med bultande hjärta, hur i all världen jag skulle kunna fokusera tillräckligt mycket på Harry för att kunna vara ett stöd för honom.
“Ja, ni vet ju varför ni är här”, började Severus sakligt. “Rektorn har bett mig lära Potter ocklumenering och han har önskat ha med sig er, miss Silver, som stöd - vilket vid närmare eftertanke kan visa sig vara en bra idé.” Han såg från mig till Harry. “Miss Silver har en viss erfarenhet av det vi kommer att ägna oss åt på de här lektionerna.”
Harry såg överraskat på mig.
“Jaså? Okej”, sa han.
“Det här är visserligen inte en vanlig lektion, Potter”, sa Severus kort, “men jag är fortfarande din lärare och därför ska du kalla mig ‘sir’ eller ‘professorn’ när du svarar.”
“Ja … sir”, sa Harry lydigt.
“Då så. Det är alltså ocklumenering du ska lära dig, en trollkonst som förseglar hjärnan mot intrång på magisk väg.”
“Och varför tycker professor Dumbledore att jag behöver lära mig det, sir?” frågade Harry snabbt.
Severus såg högdraget på honom och sa: “Det handlar om att kunna försvara sig mot legilimering. Något Mörkrets herre är ytterst skicklig på att utöva.” När han nämnde detta gav han mig ett hastigt ögonkast.
“Vad är legilimering för något?” undrade Harry. “Sir?” tillade han snabbt.
“Det kan miss Silver berätta för dig.” Den begynnande läraren i mig kunde inte låta bli att notera hur han på detta sätt gjorde mig delaktig i lektionen.
“Det är förmågan att dra ut känslor och minnen ur en annan persons hjärna”, förklarade jag allvarligt.
“Menar ni att han kan läsa tankar?” frågade Harry oroligt, men verkade inte särskilt överraskad.
“Bara mugglare talar om ‘tankeläsning’,” svarade Severus med en min av prövat tålamod. “Tankar kan naturligtvis inte läsas på samma sätt som i en bok, Potter. Men det är sant att den som är skicklig i legilimering kan tolka den information han finner i sina offers hjärnor på ett korrekt sätt. Mörkrets herre vet nästan alltid när någon ljuger för honom. Bara den som behärskar ocklumenering kan stänga av tankar och känslor som motsäger lögnen och tala osanning i hans närvaro utan att avslöja sig.”
“Kan han veta vad vi tänker just nu, sir?” undrade Harry försiktigt.
“Mörkrets herre befinner sig på avstånd, och Hogwarts skyddas av urgamla förtrollningar. Tid och rum spelar roll inom trolldomskonsten, Potter”, förklarade Severus, precis som han i vintras gjort för mig.
“Varför måste jag i så fall lära mig ocklumenering … sir?” Harry rynkade pannan.
Severus lät ett långt, smalt finger löpa utefter munnen och såg ut att noga överväga vartenda ord han sa till Harry.
“De vanliga reglerna verkar inte gälla för dig”, sa han. “Förbannelsen som inte lyckades döda dig tycks ha skapat en förbindelse mellan dig och Mörkrets herre. Det finns tecken på att du, när din hjärna är som mest sårbar - till exempel under sömnen - delar hans tankar och känslor. Som du förstår är det inte lämpligt att detta fortsätter och därför vill rektorn att jag ska lära dig blockera din hjärna från Mörkrets herre.”
Till min förvåning protesterade Harry: “Men varför? Inte för att jag gillar det, men det räddade ju mr Weasley!” Hans osjälviskhet tog verkligen andan ur mig. Severus såg däremot fortsatt avvaktande ut när han sa:
“När du hade den synen, verkar det som om Mörkrets herre för första gången upptäckte din närvaro i hans sinne.”
Jag ryckte till och Harry lutade sig spänt fram på stolen: “Hur kan ni veta det?”
“Det räcker med att vi vet”, klippte Severus av, mycket bestämt och med en varnande blick åt mitt håll. “Det viktiga är att han nu är medveten om ditt tillträde till hans tankar och känslor. Han har också dragit slutsatsen att processen kan tänkas fungera i motsatt riktning.”
“Så … han skulle kunna få mig att göra saker? Sir?”
“Det skulle han. Vilket för oss tillbaka till ocklumeneringen”, sa Severus, i det han upphörde att snurra på trollstaven och istället placerade spetsen mot sin egen tinning. Storögt kunde vi iaktta, hur han flera gånger med hjälp av staven lösgjorde den silverfärgade substans, som såg ut som en blandning av gas och vätska, och förde den över till skålen av sten, som istället för på Dumbledores kontor nu stod här på skrivbordet. Jag kände igen runorna som fanns ingraverade på utsidan, upplysta av rummets vaxljus.
“Kan vi klargöra betydelsen av detta föremål, sir?” frågade jag vördnadsfullt och faktiskt helt inne i min roll. Han såg på mig med glittrande ögon:
“Potter kanske kan förklara för oss.”
“Det är ett minnessåll”, sa Harry, “där man tillfälligt kan placera sina tankar. Jag har sett det hos rektorn förut.”
“Alldeles riktigt, Potter. Nu vill jag att du ska resa på dig och ta fram din trollstav”, sa Severus utan vidare förklaringar, medan han försiktigt lyfte över minnessållet till en av hyllorna. “Och miss Silver, jag måste insistera på att ni inte ingriper i legilimeringsprocessen, även om det kan verka svårt. Ni har inte sett den utifrån tidigare, men ni vet ju vad det hela handlar om, eller hur?”
Jag nickade stumt och Harry såg åter överraskat på mig.
“Det är inte farligt, Harry”, sa jag, “men det kan vara omvälvande.”
“Du får använda din trollstav till att avväpna mig, eller försvara dig på vilket sätt du kan tänka dig, när jag nu utövar legilimering”, sa Severus till Harry, som såg lite nervös ut där han stod på stengolvet med sin stav. Jag kände en våg av medlidande.
“Jag har hört att du redan visat skicklighet i att stå emot Imperiusförbannelsen”, sa Severus erkännsamt till Harry med ännu en hastig blick på mig, denna gång fylld av värme. “Du kommer att upptäcka att det behövs liknande krafter till det här.” Han höjde sin trollstav bakom skrivbordet. Jag kramade om karmen på stolen, från vilken jag rest mig.
“Gör dig beredd nu, Potter … Legilimens!”
Harry skrek till när ljusstrålen träffade honom. Jag fick uppbåda all min kraft för att inte rusa fram och försöka förhindra det hela. Harry skrek oavbrutet medan han vacklade omkring på stengolvet med ett fast grepp om sin trollstav, och plötsligt syntes några gnistor fly ut ur den och landa på Severus handled. Severus sänkte staven och jag kunde äntligen rusa fram till Harry, som höll på att falla till golvet. Jag fångade upp honom i sista sekunden och såg mot Severus, som stod och gned handen, där en röd strimma syntes. Harry flämtade i mina armar och jag strök undan hans långa lugg som låg klistrad mot den svettiga pannan. Så slog han upp ögonen.
“Var det din mening att framkalla en svidarförhäxning?” frågade Severus, som fortfarande gned sin handled. Jag såg oroligt på den.
“Nej”, sa Harry ilsket och blängde på Severus. Så lösgjorde han sig från mitt grepp och reste sig upp. “Såg professorn allt som jag såg?”
“Glimtar av det”, sa Severus kort. “Vems var hunden?”
“Min faster Marges”, svarade Harry lågt. Jag undrade vad det var för minne de båda sett. Severus såg tankfull ut, men strax därpå sa han:
“Det var inte så tokigt för ett första försök. Du lyckades hejda mig till slut, men du ska inte slösa tid och energi på att skrika. Stöt bort mig med hjälp av din hjärna, så behöver du inte trollstaven.”
“Jag försöker …”, började Harry, men Severus avbröt honom:
“Nu vill jag att du ska blunda, rensa huvudet och göra dig av med alla tankar och känslor.”
Harry gav honom en misstänksam blick men gjorde sedan som han blev tillsagd.
“Jag räknar till tre den här gången”, sa Severus med staven höjd på nytt. “Ett, två, tre … Legilimens!”
Nästan omedelbart sjönk Harry ner på knä med huvudet i händerna.
“Neeej”, kved han, precis som jag gjort vid läsningen av ett särskilt smärtsamt minne. Det var hjärtskärande att se. Severus sänkte trollstaven och jag sjönk ner bredvid Harry igen, höll om honom.
“Seså, miss Silver. Han klarar sig. Du är väl inte svag, Potter?” Severus såg sträng ut. “Res på dig”, sa han kort till Harry, som såg tillbaka på honom, fullkomligt rasande, och flög upp i stående position igen.
“Jag sa åt dig att tömma dig på alla känslor. Om du inte lyder mig, kommer du att förse mig med vapen, låta mig få tillgång till minnen du fruktar. Det vill du väl inte, eller hur?”
“Absolut inte”, morrade Harry, “men det är svårt!”
“Du kommer att vara ett lätt byte för Mörkrets herre, om du inte kan stänga av dina känslor”, fortsatte Severus obevekligt. “Gör dig beredd, så försöker vi igen. Gå undan en bit, miss Silver … var inte orolig, han klarar det … det gör du väl, Potter? Bevisa nu att du inte är svag! Legilimens!”
Återigen började Harry vackla omkring, flämtande under ljuset från Severus trollstav. Man såg ögonen röra sig intensivt under de stängda ögonlocken. Långsamt sjönk han ner på golvet, först på knä och sedan på alla fyra, men betydligt mer kontrollerat än tidigare. Så ropade han plötsligt triumferande: “JAG VET! JAG VET!” Jag såg från honom till Severus, som stod med trollstaven i vädret. Han hade hävt förtrollningen.
“Vad hände, Potter?” frågade han skarpt och jag såg en skymt av oro i hans blick.
“Jag … jag såg samma korridor som jag drömt om i flera månader”, viskade Harry upphetsat. “Och nu äntligen kände jag igen den! Den leder till Mysterieavdelningen … och jag tror att Voldemort vill ha något från …”
“Säg inte namnet på Mörkrets herre!” utbrast Severus och tog sig hastigt om vänsterarmen. Han och Harry såg intensivt på varandra.
“Vad finns det i Mysterieavdelningen, sir?”
“Många saker, Potter - men inga som angår dig. Har jag uttryckt mig tydligt nog?” Severus försökte låta kall, men jag kunde se att han var upprörd, rentav orolig. Harry strök hastigt över sitt ärr i pannan och mumlade fram ett trotsigt jakande svar.
“Kom hit igen på onsdag”, sa Severus kort. “Vi fortsätter då. Innan du somnar måste du rensa ut alla tankar och känslor från medvetandet, göra det tomt och lugnt. Förstår du?”
“Ja”, sa Harry igen, men han såg frånvarande ut.
“Jag kommer att märka om du inte har övat”, varnade Severus. “Vi ses på onsdag, samma tid.” Snabbt som ögat slängde Harry väskan över axeln och närmast flydde mot dörren. Jag gjorde mig beredd att följa honom, men Severus hejdade mig:
“Miss Silver, vill ni vara snäll och stanna bara ett ögonblick.”
Jag lydde och tänkte att jag skulle söka upp Harry direkt efteråt.

Med bultande hjärta vände jag mig mot Severus, som stod och fiskade upp de silverskimrande minnena ur sållet.
“Det verkar säkert som om jag är mycket hård mot pojken”, sa han konstaterande och jag kunde bara hålla med. Han vände sig mot mig med sorgmodig blick. “Men du förstår säkert, när jag säger att det jag utsätter honom för inte ens är en bråkdel av det Mörkrets herre skulle göra.”
“Jag vet”, sa jag och skakades av en rysning vid minnet av tortyren jag bevittnat i juni.
“Det är alldeles nödvändigt att han lär sig stänga till sin hjärna”, fortsatte Severus. “Kanske kan du vara behjälplig, Miriam. Förmodligen litar han mer på dig.”
“Jag ska försöka”, sa jag allvarligt och såg upp på honom. “Vi delar ju liknande erfarenheter. Du vet kanske att Harry har kännedom om mitt ärr?”
Han nickade sakta.
“Ni vet båda hur det känns att vara länkade till en annan varelse”, sa han. “Potter har dock en möjlighet att försvara sig, något du inte hade.” Han såg milt på mig. “I ditt fall innebar legilimeringen att du skulle öppna dig, så att jag fick tillgång till dina minnen och kunde tolka dem. I Potters fall gäller det motsatta, men jag fick intrycket att han är för nyfiken på sina syner för att helt blockera dem.”
“Där kanske jag kan övertyga honom”, funderade jag. “I att lita på dig så pass att han följer dina instruktioner. Ni har svårt med varandra”, fortsatte jag och såg sorgset på honom. “Och jag tycker så mycket om er båda.”
“Av någon outgrundlig anledning. I båda fallen.” Han log plötsligt och strök mig över kinden, så att en vällustig skälvning genomfor mig ända ner till knäna. Jag log tillbaka och sa:
“Ni är inte helt olika varandra, ni båda, ska du veta.”
“Jag vill inte veta, tro mig”, sa han cyniskt, men tillade: “Om du kan nå fram till Potter med det här, skulle det vara en stor hjälp.”
“Jag ska försöka”, nickade jag. “Severus, det är något mer du måste veta. Malfoy började i latingruppen idag.”
Han ryckte häftigt till och betraktade mig bestört med sammandragna bryn: “Malfoy?”
Häftigt började han vandra fram och tillbaka, som alltid då han var upprörd.
“Vad kan de ha för avsikter med att placera pojken i din klass? Jag måste försöka ta reda på det …”
“Tror du det är så allvarligt?” frågade jag försiktigt. “Jag tror att jag kan hantera situationen. Det värsta är att jag mest tycker synd om honom … han riskerar att bli utanför i gruppen och så ska det inte behöva vara.”
Severus stannade upp i rörelsen och såg på mig med oändlig ömhet.
“Du oskyldiga själ”, mumlade han och fick sedan en bister rynka mellan ögonbrynen. “Det är ingen lätt situation varken för dig eller pojken. De pressar honom hårt och jag undrar verkligen vad som är i görningen nu. Det är viktigare än någonsin att ni tar er i akt … om jag inte minns fel är väl hela din grupp …”
Jag nickade bedrövat. Samtliga i latingruppen var DA-medlemmar, vilket nu måste döljas till varje pris.
Severus lade mjukt sina händer på min axlar.
“Du klarar det”, sa han och jag kände hans värme strömma in i mig. “Jag finns nära dig, Miriam.” Han tillade: “Nu är det kanske bäst att du söker upp Potter, och som sagt, om du kan nå honom med mitt budskap är det en stor insats från din sida. För tillfället ser han saker som han inte alls borde se.”

Underbart kapitel! Men vilken otur! Malfoy ska vara med på Miriams lektioner. Hur ska detta gå? Undrar vad paddan har kokat ihop? Ja, ja. Hon försökte vara snäll mot Malfoy, även om han inte förtjänar det. Sorry, men jag tål honom inte!
(De rörliga bilderna kallas gif, ja. )

Så bra att du förstod det här med Remus och att nickar instämmande. Det visar bara att han är medlidsam mot förstaårseleven, och antyder att Snape INTE ska slänga sten i glashus. Som Frollo!

Lite tips:

“Nej, Harry sa det innan också”, sa plötsligt Cho. “Att det inte blir ikväll.” Hon blev alldeles skär om kinderna, när hon nämnde Harrys namn


Byt plats på de röda orden, det låter bättre.

“Nej, Harry sa det innan också”, sa Cho plötsligt. “Att det inte blir ikväll.” Hon blev alldeles skär om kinderna, när hon nämnde Harrys namn.

Då krympte han avsevärt och tycktes erinra sig att Crabbe och Goyle inte, som annars, fanns på varsin sida av honom.

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre.

Då krympte han avsevärt och tycktes erinra sig att Crabbe och Goyle inte fanns på varsin sida av honom, som de annars brukade göra.

Sista stycket blev i min mening lite för lång, så om du kan dela upp den, blir det bra. Det kan vara smart att låta läsaren få en liten andningspaus. Se på den gröna texten, där jag har gjort en styckeindelning.

“Vad finns det i Mysterieavdelningen, sir?”
“Många saker, Potter - men inga som angår dig. Har jag uttryckt mig tydligt nog?” Severus försökte låta kall, men jag kunde se att han var upprörd, rentav orolig. Harry strök hastigt över sitt ärr i pannan och mumlade fram ett trotsigt jakande svar.
“Kom hit igen på onsdag”, sa Severus kort. “Vi fortsätter då. Innan du somnar måste du rensa ut alla tankar och känslor från medvetandet, göra det tomt och lugnt. Förstår du?”
“Ja”, sa Harry igen, men han såg frånvarande ut.
“Jag kommer att märka om du inte har övat”, varnade Severus. “Vi ses på onsdag, samma tid.” Snabbt som ögat slängde Harry väskan över axeln och närmast flydde mot dörren. Jag gjorde mig beredd att följa honom, men Severus hejdade mig:
“Miss Silver, vill ni vara snäll och stanna bara ett ögonblick.”
Jag lydde och tänkte att jag skulle söka upp Harry direkt efteråt.

Med bultande hjärta vände jag mig mot Severus, som stod och fiskade upp de silverskimrande minnena ur sållet.
“Det verkar säkert som om jag är mycket hård mot pojken”, sa han konstaterande och jag kunde bara hålla med. Han vände sig mot mig med sorgmodig blick. “Men du förstår säkert, när jag säger att det jag utsätter honom för inte ens är en bråkdel av det Mörkrets herre skulle göra.”
“Jag vet”, sa jag och skakades av en rysning vid minnet av tortyren jag bevittnat i juni.
“Det är alldeles nödvändigt att han lär sig stänga till sin hjärna”, fortsatte Severus. “Kanske kan du vara behjälplig, Miriam. Förmodligen litar han mer på dig.”
“Jag ska försöka”, sa jag allvarligt och såg upp på honom. “Vi delar ju liknande erfarenheter. Du vet kanske att Harry har kännedom om mitt ärr?”
Han nickade sakta.


Spoiler från femte boken:



Blir spännande att se.