Du vet inte allt (3:e generationen)

Glädjen som uppstår när man ser att det kommit ett nytt kapitel... ♥ JÄTTESUPERMEGADUPERBRA!!!!!!! Mer, mer, mer vill vi ha!

Awesome!!

Jag gillade quidditchdelen! Jamed peptalk tho

Ahhh, undrar vad som kommer hända i nästa kapitel... Hoppas att Scarlett o James inte börjar bråka de har ju blivit så bra vänner nu!

Superbra!

Underbart, nu väntas stormen då antar jag eller hoppas snarare!

Jaaaa äntligen ett nytt kapitel! Superbra som vanligt ♥.
Jag älskar den vänskapliga stämningen mellan james och scarlett. Nu blir jag ju fruktansvärt nyfiken på vad stormen kan vara

Super!!!!

Fantastic

Kapitel 28
Scarlett
Jag och James sitter upp i sällskapsrummet och pluggar när April, Zach och Roxanne, eller Roxie som hon kallas, kommer rusandes upp för trappan. Roxie, som är först upp viftar med den senaste upplagan av The Daily Prophet.
- Har ni sett? frågar hon med andan i halsen.
- Det är fruktansvärt! flämtar April.
Roxie kastar tidningen på James och lägger sig sedan andfått ner på golvet. James öppnar tidningen och med höjda ögonbryn läser han högt:
- ”Det var på lördagseftermiddagen som svartalferna på Gringotts fick larm om ett inbrott i ett utav bankens valv. Vid det utsatta valvet, the Daily Prophet har ännu inte fått veta vilket valv eller vad som sägs finnas på andra sidan, påträffades två stycken maskerade män. I ett försök att fly attackerades tre av svartalferna av männen så allvarligt att de var tvungna att bli fårade på Sankt Mungos. Männen, vars identiteter inte har kommit ut, blev snabbt infångade utav Aurorer och sitter just nu häktade och inväntar en rättegång i Wizengamot. Det som gör inbrottsförsöket ännu värre är att männen sägs vara…”.
James blir tyst.
- Sägs vara vadå? frågar jag nyfiket.
James sväljer.
- ”…männen sägs vara anställda på Trolldomsministeriet”.
Jag spärrar upp ögonen.
- Va? Det låter helt orimligt, säger jag.
De andra nickar.
- Men vi vet någon som säkert vet vad som hände, säger Zach och tittar på James. Din pappa.
- Ja, han ska väl komma hit och hålla i lektioner? frågar April.
James nickar och ställer sig upp.
- Vi kan gå till Remus kontor och kolla när han kommer, säger han och vi lämnar sällskapsrummet.
Hos Professor Lupin får vi däremot svaret som vi inte ville ha.
- Tyvärr. Harry kommer inte, säger han.
- Varför inte? frågar James.
Professor Lupin rycker på axlarna.
- Han skrev ett brev och berättade att det hade kommit upp något viktigt på jobbet, svarar han.
Jag biter mig i läppen och tittar på det andra. Vi alla tänker samma sak. Inbrottet på Gringotts och det viktiga på James pappas jobb, det är inget sammanträffande. Något stort har hänt.

Ett par veckor senare
I samma sekund som vi lämnade stationen i Hogsmeade började det snöa. Små vita flingor ramlade sakta ner ifrån de tjocka molnen men försvann lika fort som de nuddade marken. Hela tågresan satt jag och kollade ut genom fönstret för att titta på dem. Det var bara jag i vagnen. Jag var den enda av mina vänner som inte skulle stanna kvar. Bradleys föräldrar är i Schweiz på semester tillsammans med Pierces föräldrar och Leia, om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför hon inte åker hem över julen. Kanske känner hon att hon vill ta vara på så mycket som möjligt av tiden som vi har kvar på Hogwarts. Om inte mamma verkligen ville att jag skulle komma hem så skulle jag också ha stannat. Även Galathea gav jag lyxen att stanna kvar. På sätet intill mig ligger tidningen med framsidan uppåt. Männen som försökte göra inbrott på Gringotts är fortfarande tidningens stora story. Spekulationerna om vilka männen är är många. Men ministeriet håller hårt på att tiga. Utsikten från fönstret går ifrån den kalla naturen till en tågperrong full av människor och väldigt snabbt en tunt lager av rök ifrån loket. När tåget rullar börjar familjerna på perrongen vinka ivrigt och vissa hoppar till och med upp och ner. Jag tar ner min koffert och tar mig ut i den trånga korridoren. Efter lite bökande lyckas jag i alla fall ta mig ut till perrongen. Nu väntar bara nästa krångliga uppgift; att hitta min mamma. Även fast en del stannar kvar på Hogwarts så är det fortfarande väldigt många som åker hem, vilket innebär att det är väldigt mycket folk på perrongen. Nästan som att leta efter en nål i en höstack.
- Scarlett, här är jag!
Det är mammas röst. Jag vrider på huvudet men jag ser henne inte. Hm, vad konsti…men vänta, det är någon som vinkar en bit bort. Men nej, det är inte min mamm..eller?
- Mamma? säger jag förvånat och börjar gå mot henne.
Hon ler brett och skyndar fram till mig. När hon ger mig en kram känner hur hon luktar sött av parfym. En doft som jag aldrig har känt henne använda.
- Åh vad jag har saknat dig! säger hon.
Jag kan tyvärr inte svara henne. Jag har fullt upp med att försöka förstå vad som har hänt med min mamma. När jag lämnade London i höstas hade min mamma påsar under ögonen och hennes hår var slitet och kläderna hängde på hennes kropp. Kvinnan framför mig har målat läpparna i en klarröd färg och trots att det är vinter så kan jag se att hon har en marinblå klänning under kappan. Hennes kinder är rosiga, och det beror inte bara på att det är kyligt ute. Mamma skrattar.
- Men vad är det? Du ser ut som om du har sett ett spöke, säger hon.
Och det har jag också. Mamma ser exat ut som bilderna ifrån när hon var ung. När hon var lycklig.
- Här kan vi inte stå och rosta. Kom igen, säger mamma och tar min koffert och börja gå.
Jag skyndar efter henne. Vi lägger min koffert i bagaget och börjar sedan köra.
- Var är mormor och morfar? frågar jag.
- Hemma, säger mamma.
- Jag hoppas att det håller på med middagen, säger jag och tittar ut genom fönstret.
Även här har snön börjat falla. Men till skillnad från Hogsmeade så försvinner inte flingorna när de nuddar marken. Här lägger de sig och bildar ett tunt vitt täcke på gatorna.
- Angående det, vi ska inte äta middag hemma. En vän till mig har bjudit ut oss på middag, säger hon.
En vän? Äta ute? Hm, det förklarar i alla fall varför hon är så uppklädd. Till skillnad ifrån mig.
- Jag är inte klädd för att äta ute, säger jag och tittar ner på mina fläckiga byxor.
- En av mina klänningar ligger i baksätet. Du kan byta om nu, säger hon.
Jag vrider på mig och tar upp den ihop vikta klänningen. Att byta om i en åkande och lite trång bil är inte det lättaste men efter många låga svordomar och lite sura blickar ifrån mamma så har jag i alla fall lyckats.

Mamma stannar bilen utan för en restaurang som jag med en gång kan se är alldeles för dyr för oss. Men mamma tar av sig bältet och jag förstår att det är in dit som vi ska gå. När vi kliver in genom dörren ser jag linnedukar på de runda mahognyborden och kristallkronor i taket. En hovmästare kommer fram till oss.
- Fröken Montgomery, Herr Rollins var tvungen att ta ett samtal men han bad mig visa er till ert bord så länge, säger han.
Mamma nickar och vi följer efter honom till ett bord mitt i restaurangen. När vi har satt oss ner försvinner han iväg för att ta emot en liten grupp med nya gäster.
- Mamma, vad är det här för vän som vi ska träffa? frågar jag.
Men mamma hinner inte svara eftersom en servitör kommer kram.
- Vad får det lov att vara att dricka?
- Jag tar ett glas med isvatten och ett glas lemonad till min dotter, beställer mamma och servitören går sedan iväg.
Det är då jag får syn på en man som är på väg mot oss. Mannen är lång och har blont kort hår och är klädd i ett par gråa kostymbyxor och en fläckfri vit skjorta som är uppknäppt i halsen. När han kommer fram böjer han sig ner och ger mamma en puss på kinden.
- Förlåt att jag inte mötte er när ni kom in. Det var lite problem i Notting Hill, säger han leende.
- Det är ingen fara. William, det här är min dotter Scarlett. Scarlett, det här är William. William äger den här restaurangen, säger mamma.
William sträcker fram sin hand och jag skakar den.
- Trevligt att äntligen få träffa dig Scarlett .Jag har verkligen sett fram emot det, säger han.
- Det är trevligt att träffa dig också, säger jag.
Servitören kommer tillbaka med vår dricka och medan William beställer; fisk till mamma, soppa till honom och stek till mig, mamma måste ha berättat vad jag gillar, så tittar jag på mamma. Hennes ögon gnistrar när hon tittar på William. Jag har en känsla av att det är mer än vänskap mellan dem. En stund senare, när maten har kommit, och jag har ätit halva steken känner jag att jag vill veta hur det ligger till mellan dem. Och vem den här William är.
- Så William, gick du också på internat? frågar jag.
William ler ett snett leende.
- Nej, jag gick på en privatskola här i London. Men min storebror gick däremot på samma internat som du och din mamma, säger han.
Och med det menar han att han är mugglare, men att hans bror är trollkarl.
- Så vart träffades ni? frågar jag och dricker av min lemonad.
På den Läckande Kitteln. Jag satt och hade lunch med min bror och hans fru när din mamma kom fram för att fylla på vår dricka, svarar William.
- Och sedan den dagen så har ni dejtat antar jag? säger jag.
Båda två tittar förvånat på mig. Mamma börjar sedan att fnissa generat.
- Är det så uppenbart? Förlåt gumman, jag vet att jag borde ha nämnt det här i något av mina brev, säger hon och lägger sin hand på min.
Jag ler.
- Det är ingen fara. Jag är lite överväldigad men jag är glad för din skull. För er skull, säger jag.
Och det är jag verkligen. Är det någon som förtjänar att vara kär och lycklig så är det min mamma.
______________________________________
Hoppas att ni tycker om det! Kommentera och dela gärna!

Jättebra, som vanligt