Ella01
Elev
|
Hejsan! Nu har jag kollat alla bidrag jag fick in och jag är än en gång imponerad. Jättebra! Alla skrev fantastiskt så det var svårt att kora en vinnare men nu har jag lyckats.
Ni har skrivit många bra berättelser och dikter, några roliga andra mer sorgliga. Jag har kommit fram till att vinnaren av tävlingen är:
Spoiler:Tryck här för att visa!Elsa Gryffindor, som med en vacker och spännande berättelse tog hem priset den här gången.
Vattendroppen
Det var egentligen ganska fint väder, solen sken då och då, himlen var inte så jättemolnig och gräset var mjukt under fötterna. Fast det regnade, vattendropparna föll ner från himlen och landade mjukt på det gröna gräset. Troligtvis skulle det bli en regnbåge efter det här. Julie sträckte fram sin hand för att känna regnet mot huden. En regndroppe träffade hennes handflata, men den sprack inte som regndroppar brukar göra när de träffar någonting. Den såg ut precis som regndropparna gör när de fortfarande är i luften. Julie tittade på droppen i hennes hand, den var större än en vanlig regndroppe och verkade vara täckt av någon slags hållbar hinna. Julie höll upp handen framför ögonen och tittade in i den. Där såg hon det mest konstiga hon någonsin sett i hela sitt liv. Inne i regndroppen fanns en liten by, runt om fanns träd och kullar med gräs. I mitten fanns hus och om man tittade riktigt noga kunde man se små, så människor gå omkring på gatorna inne i droppen. Julie sträckte fram fingret för att peta på regndroppen i hennes hand, men fingret gick rakt igenom. Det konstiga var att det inte kom ut igen på andra sidan, och att regndroppen fortfarande inte sprack. Julie sträckte in en längre del av fingret och snart var hela hennes hand borta. Hon fortsatte att sträcka in hela armen i droppen som blev större ju mer av henne som kom in i den. Julie tog ett djupt andetag och hoppade sedan in i regndroppen som inte var särskilt liten längre, nu hade den storleken av en människa. Julie slog i marken med en duns, hon satte sig upp och lade handen på sitt huvud. Det gjorde ont.
- Aj, sade hon tyst för sig själv.
Julie tittade upp mot himlen och såg att det hade slutat regna, himlen var klarblå och molnfri och en strålande sol lyste ner på henne. Julie tittade sig omkring, hon befann sig i en skog och längre bort kunde hon se en stor grön kulle. Julie reste sig upp och började gå. Det blev glesare och glesare mellan träden och tillslut befann sig Julie på toppen av en grön kulle. Hon tittade neråt och fick se den lilla byn hon sett i regndroppen breda ut sig framför sig. Hon gick neråt byn och kom fram till en grusväg. Hon gick längs vägen som var kantad an vackra vita hus täckta med klätterväxten och trädgårdar fulla med fruktträd. Det såg ut som en saga alltihopa. Hon fortsatte att gå och kom fram till ett torg, i mitten av torget fanns en vacker fontän gjord av guld. Runt om fanns hundratals marknadsstånd där det såldes frukt, grönsaker, kött, tyger, möbler och mycket, mycket mer. Julie korsade torget och kom in på en mycket bredare stenbelagd gata. Framför sig tornade ett gyllene fyravåningshus med stora vackra fönster upp sig. Utanför huset fanns en stor bred marmortrappa som ledde upp till portarna. Vid foten av trappan på vardera sidan fanns två lysande gröna statyer i form av stegrande hästar. Framför dörren stod två stycken vakter klädda i ovanligt vackra för att vara vakter. Julie gissade att en mycket viktig person bodde här. Kanske någon som kunde tala om vad det här var för något ställe och hur hon skulle kunna ta sig härifrån. Visst var det en underbar plats där hon gärna skulle bo, men hon började sakna sin familj. Julie gick upp för marmortrappan och väntade sig att vakterna skulle stoppad henne, men de öppnade vänligt dörren för henne och log.
- Tack, sade Julie och log hon också.
Julie klev in i en stor sal med silvermålade väggar och fler statyer som de där ute. En kvinna klädd i en vacker blå klänning kom fram till henne och sade,
- Vill du ha hjälp med något?
- Ja tack, sade Julie, jag skulle gärna vilja prata med personen som bestämmer här.
Kvinnan skrattade och sade,
- Lilla du, här i Pulvia bestämmer alla tillsammans, hela befolkningen.
Julie nickade även fast hon tyckte att det verkade lite konstigt. Men hon hade viktigare saker att tänka på.
- Vet du hur jag kan komma hem härifrån? frågade hon kvinnan
- Vad menar du? Sade kvinnan och såg oförstående ut.
- Jag menar att jag inte kommer härifrån, sade Julie, jag kommer från en annan, värld.
- Jaha, sade kvinnan även fast hon fortfarande inte såg ut att förstå någonting, då borde du prata med trollkarlen.
Julie rynkade pannan men följde med kvinnan upp på översta våningen. De kom fram till en blåmålad trädörr och kvinnan knackade på. En man klädd i en morgonrock i samma färg som dörren öppnade och visade in dem. Julie berättade om hur hon hade kommit dit och att hon gärna skulle vilja komma hem igen. Trollkarlen tänkte en stund och gick sedan fram till ett bord med flaskor och provrör. Han blandade ihop några färgglada vätskor och vände sig sedan om. I handen höll han en flaska med någon sorts dryck som hans kläder och dörr. Han gav henne den och sade,
- Drick nu så är du hemma på ett kick.
Julie nickade och sade sedan,
- Jag har en fråga bara herr trollkarl, hur kommer det sig att allt här har samma färg?
- Det är en bra fråga det, sade trollkarlen, jag vet faktiskt inte, men alla mina drycker jag gör får samma färg, det kan vara ganska opraktiskt ibland.
Julie skrattade och öppnade den lilla flaskan. Hon hällde i sig dess innehåll och plötsligt låg hon på marken igen. Hon ställde sig upp och tittade på marken framför sig, gräset var fuktigt och vid hennes fötter låg den nu tomma flaskan och vattendroppen. Hon lyfta försiktigt upp den från marken och stoppade ner den i flaskan. Sedan gick hon hem.
På plats nummer två kom någon som skrivit en fin dikt om vatten. Grattis till: Spoiler:Tryck här för att visa!illusionofcool.
Vandrare med tunga steg
Ty vägen den är lång
Steg för steg, fot för fot
Nu räcker inte sång
Vandrar vägen fram
Vandrare om natten
Vattenpöl om dan
Vandrare av vatten
Stannar till vid sjö så klar
Dyker under ytan ned
Och vandrare av vatten
Svär sjöns vattened
Bubblor stiger upp från djupet
Klot utav syre
När de ytan når
Vandraren endast är ett pyre
Men bäckar leder ut
Från den fördömda sjön
Och nu får vattnet
För sin möda lön
Men vatten är ej ont
Ej heller gott
Det endast följer
De anvisningar det fått
Vandrare med tunga steg
Ty vägen den är lång
Steg för steg, fot för fot
Nu räcker inte sång
Den tredje pristagaren: Spoiler:
Tryck här för att visa!som förut kallades 9 ¾ och nu heter Primrose Granger har även hon skrivit en berättelse som var både spännande och sorglig. Inte den du tror
Nej!” Säger hon. ”Nej!”
”Nej, vadå, vem var det då?” Spottar jag ur mig och orden känns som lava och magma i halsen. Varma spydiga och onda.
”Inte jag i alla fall!” Säger hon.
Jag känner tårarna bränna bakom ögon locken.
Jag vänder om för att gå, men en tät ring av folk sluter sig omkring mig.
”Släpp ut mig!” Säger jag till killen som står framför mig.
Jag ignorerar killens skrockande och vänder mig om mot Thelma.
”Jag hatar dig!” Säger jag och vänder mig om.
Jag går rakt in i killen och en tjej som står bredvid honom. Han blir tvungen att hoppa åt sidan.
Jag kommer enkelt förbi och börjar springa, springa från allt. Jag möter lärare och elever i korridoren men bryr mig inte.
En tjock glasdörr tonar upp sig framför mig. Jag slänger upp den och störtar runt skolan.
Stannar vid ett träd och flämtar. Jag sjunker ner på knä och lägger armarna runt huvudet.
Jag reser mig sakta upp och får syn på ett rör. Det kanske är gjort av järn, kanske plast. Det spelar ingen roll. Bara jag får kasta det.
Jag går fram till det och lyfter upp det. En kall kyla som sprider sig in i handen talar om att det är gjort av järn.
Jag höjer röret och kastar det. Röret flyger i luften och landar på marken. Det rullar iväg en bit och jag ser att det blev ett ganska stort hål.
Jag lutar mig mot väggen och känner tårarna komma.
Sakta, sakta rinner dom ner för kinderna. Jag tar tag i mitt egna hår och biter mig i hela under läppen.
”Åh!” Suckar jag och sparkar i marken.
Allt är dåligt. ALLT. Mitt liv är som ett helvette.
Mina föräldrar dog för ganska många år sen i en bilolycka.
Jag var med. Bilolyckan har gett mig ett långt ärr över armen.
Jag tar upp röret igen och kastar det igen.
Thelma¨
”Lugn, hon är bara en idiot”, säger Julia och ställer sig bredvid mig.
Jag känner hur en tår rinner ner för min kind.
”Men, gumman!” Säger Julia och kramar om mig.
Bryr mig inte. Står bara kvar och låter henne krama mig.
”Du har svikit henne, plågat henne och ljugit för henne. Du ångrar dig Thelma. Ånger”
Jag rycker till och tittar mig omkring.
Allt är som vanligt. Det måste ha varit en röst i mitt huvud.
Men den hade rett, jag har svikit henne och plågat henne. Lämnat henne.
Mina ögon faller igen och jag darrar i hela kroppen.
Jag ser mitt egna ben sticka ut utanför en stor tunna på skroten.
”Thelma? Thelma?!” Ropar Emelie.
Hon fortsätter framåt. Ser inte mitt ben.
Hon snubblar framlänges och landar på en vass plåt.
Jag ser sakta blodet rinna nerför hennes ben.
”Thelma. Du vill inte mer. INGET. Vill inte uppleva mer inte svika. Thelma.”
Rösten är bedjande och samtidigt en order, och den har rätt jag vill inte.
Emelie¨
Typiskt Thelma. Hon vet exakt hur man får mig att göra såhär. Men det är mobbning. Jag vet att jag borde säga till men jag orkar inte.
Jag reser mig upp medans tårarna strömmar ner för kinderna.
Hem. Måste hem.
Jag springer mot huset där jag bor. Det är rött med vita knutar. Klassiskt.
Jag stoppar ner handen i väskan och gräver fram nyckeln.
Den är konstigt kall men ändå ganska behaglig. Konstig kombination.
Jag går fram till dörren och stoppar in nyckeln i hålet. Det klickar mjukt när låset går upp.
Thelma¨
”Hejdå”, får jag fram innan jag vänder mig om och börjar springa hem.
Eller inte hem, till skogen.
Jag svänger in på en smal stig in i skogen. Jag springer hela vägen tills jag kommer fram till dit jag vill, bäcken som går rakt genom skogen.
Jag minns hur jag och Emelie satt här och skrattade. Hon älskade och älskar det.
”Det blir bättre så här”
Rösten är tillbaks.
Jag ställer sakta ner fötterna i vattnet. Trots att det är mitt i sommaren känns det kallt men ändå friskt. Jag minns när Emelie berättade att hon ÄLSKADE vatten.
Jag sätter mig sakta ner så att vattnet sakta skimras runt mig.
Jag drar ett sista djupt andetag och låter huvudet vila mott botten.
Först känns det normalt men efter en minut börjar huvudet värka. Luft, jag behöver det och syre. Men nej. Tanken på Emelie och vad hon sa idag får mig att ligga kvar.
”Erkänn det var du! Klart jag kände igen dig! Kom igen nu Thelma du är sämst på att ljuga!”
”Jag hatar dig!!!”
Yrseln får mig att tappa förståndet och den tunna tråden som kopplar mig till mitt liv.
Det känns som någon skriker ett högt gällt skrik i mitt öra, ett skrik som aldrig slutar. Aldrig.
Emelie¨
Jag springer sakta förbi en rad med bilar. Ingen vet exakt varför dom står där. Dom har bara stått där, Polisen försöker reda ut varför men det går inte. Dem har kollat registreringsnumren men ingen värkar äga bilarna. Det är ganska kusligt men jag måste passera dom varje dag.
Äntligen så är den långa kön slut.
Jag störtar hem och jag hinner först nå tankarna om skogen när jag kastar av mig väskan.
Skogen där jag och Thelma ALLTID var, skrattade åt allt.
Jag springer in på stigen men ser inte de djupa fot spåren som säger att Thelma nyss har sprungit här.
När jag stannar stirrar jag i vattnet. Thelma. Hon är blek, blek som ett lik.
”Thelma?!” Frågar jag. Jag hör att rösten låter gällare en jag någonsin har haft förut.
Jag kliver sakta i vattnet. Det är kallt för att vara mitt i sommaren men skuggorna från träden täcker bäcken.
Min hand får tag i Thelmas arm.
Jag drar upp henne men jag måste medge att hon är ganska tung.
Jag lyckas släpa upp henne på gräset.
Hon är inte SÅ blek som hon ska ut att vara. Men bra mycket blekare än hon ska vara och ögonen är tomma och kalla stela och gråa.
”Thelma?” Frågar jag och min röst är lika gäll som förut.
Jag böjer mig ner och tar pulsen. Inget dunkar rytmiskt inuti henne.
”Thelma!” Skriker jag.
”Thelma vakna! Vakna!”
Men hon vaknar inte. Ligger bara kvar.
Jag nästan slänger upp telefonen ur fickan.
Mina fingrar glider över skärmen så jag blir tvungen att tårka av dom på marken. Jag trycker med darrande händer på nödsamtal.
Min fingrar slår på ettan och tvåan.
Jag dubbel kollar att det står 112 och trycker på grön lur.
”112 vad har hänt”, rösten är klar och tydlig.
”J-jag vet inte. Min bästis. Jag hittade henne i vattnet. Hon har ingen puls”, stammar jag.
Jag hör hur idiotiskt det låter.
”Vart är du”, Kärraskogen.
Darrar jag.
”Okej, hur länge tror du att hon eller han kan ha legat i vattnet?” Jag hör att rösten är lugn på ett sätt som tvingar mig att ta djupa andetag.
”T-tjugo minuter”, säger jag och rösten darrar.
”Okej vi kommer så fort vi kan”, säger rösten.
”B-bra”, darrar jag.
Nu kommer tårarna. De täcker skärmen och mina darrande händer. Det var ett själv mord. Jag vet det.
Jag torkar tårarna med baksidan med handen men det är meningslöst.
Det sista jag sa var:
”Jag hatar dig!!!”
”Thelma”, viskar jag.
Underbara Thelma som var min syster i allt förutom blod. Thelma som förstod allt. Thelma som rusade in på sjukhuset och slog armarna om mig, Thelma som skrattade åt allt som var roligt. Underbara Thelma finns inte och det sista jag sa var att jag hatade henne.
Syrenerna ekar över skogen. Jag vägrar släppa Thelmas iskalla hand.
Grattis än en gång till vinnarna. Förstapris går till Elsa Gryffindor som har vunnit 20 G och två valfria silverkort från mig. Andrapris går till Padma Lovegood som liksom Elsa får välja två valfria silverkort. Tredjepris går till Primrose Granger som får välja 4 valfria bronskort.
Ni som har vunnit, uggla så löser vi det med priserna. Om någon inte vill att jag har lagt upp era dikter/berättelser här är det bara att säga till så tar jag bort de. Grattis igen.
✩✩✩
9 maj, 2015 16:51
|
Mugglarportalen