När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Superbra som vanligt!

Efter att ha läst alla kapitel kan jag bara säga wow. Du är fantastisk. Fortsätt skriva så här bra. Du har verkligen lyckats med konststycket att skapa en intressant egen karaktär bland andras. Jag älskar Milou, och hur du gestaltat alla andra också. Och storyn - helt fantastiskt bra, helatiden spännande fast inte så att det blir tråkigt. Så sjukt bra. Applåder till dig. Tack för underbar läsning. Längtar efter nästa del

Som ni kanske förstår, så börjar den här fanfictionen lida mot sitt slut.. Med bara några få kapitel kvar så ska jag försöka att skriva klart och posta klart så snart som möjligt! Kram♥


Kapitel 30(What omg)

Louis

"Lou?"
Jag känner hur min mun är alldeles torr, och jag sväljer flera gånger för at kunna lossa på min tunga. Sedan öppnar jag mina ögon, långsamt, och blinkar flera gånger innan jag vänjer mig vid den snabbt stigande solen. Jag hör mitt namn bli ropat igen, den här gången ännu mer enträget, och jag fokuserar på Milou som står framför mig. Nej, förresten, han står inte, han sitter på marken framför mig, halvligger nästan, men ett plågat ansiktsuttryck som jag aldrig, aldrig skulle önska att se på hans ansikte.
"Louis?" säger han igen, och jag nickar långsamt. Lättnad sprider sig över Milous ansikte, och jag sätter mig upp långsamt med stöd från väggen jag är lutad emot.
"Åh gud, Lou, jag var så oro-"
Han tystnar tvärt och skakar på huvudet långsamt. "Jag visste inte om du skulle vakna igen".
Min mun känns som sandpapper när jag sväljer och kastar en blick på hans ögon som han envist vägrar låta möta mina.
"Du behöver inte..." börjar jag, och harklar mig medan jag sätter mig upp ännu rakare. "Du behöver inte oroa dig, Milou, jag tänker stanna kvar länge till".
Milou kastar en blick mot mig som nästan ser road ut, och jag kan inte låta bli att le åt hans envisa försök att fortfarande se arg ut, även fast det rycker i hans mungipor.
"Var är.. var är Domi och Vic?"
"Vi är här, Lou".
Jag kollar till höger, där mina systrar står, några meter bort. Det ser ut som att de precis rundade hörnet på byggnaden bakom mig, med sina trollstavar i högsta hugg och beslutsamma miner. De ser båda uppskakade ut, och rädda, men annars okej. Milou verkar lika förvånad som jag att de är här.
"När kom -" börjar han, men stannar sig själv. "Vet ni vad? Det spelar ingen roll. Det viktigaste är att ingen av oss är skadad".
Han ler lättat mot mig, men jag hinner knappt besvara leendet innan Victoire flämtar till och sjunker ner bredvid Milou.
"Milou, vad prata du om, har du sett det här?"
Mina ögon vandrar till dit Victoire gestikulerar, och behöver motstå impulsen att flämta till.

Milous byxor hänger bokstavligt talat i strimlor, och ärligt talat så ser man mer skinn än tyg när man kollar på hans ben. Tyget är brunt och svart efter brännskador, men det är inte det som får min mage att göra en frivolt. Det är såret som löper ner längst hans knä och långt ner på hans vad. Huden är så bortbränd att den ser död ut och ett stort sår som är nästan svart av sot och smuts tar upp större delen av hans ben.
"Hm", säger han, som att han funderar över ett jobbigt matteproblem. Sedan flämtar han till och faller ner mot mig.

Jag hinner precis sträcka ut mina armar för att dämpa fallet, men jag var oförberedd, och Milou glider ner på marken vid mina fötter utan att jag kan göra någonting åt det.
"Milou?" utropar jag och sjunker ner bredvid honom på marken, mina tankar helt i spinn. "Åh, herregud, Milou?"
Han öppnar ögonen, och en våg av lättnad sköljer över mig. Jag försöker röra mina armar lite, men märker snart att jag inte kan, även när jag försöker.
Han ler lite, men ser fortfarande ganska slö ut. Hans gröna ögon ser trötta ut när han ser upp mot mig.
"Jag tror jag blev skadad", mumlar han, vilket får mig att släppa paralyseringen som försatte min kropp.
"Åh din idiot", mumlar jag och skakar sedan till hans axlar när han börjar stänga sina ögon. "Du skulle bara våga blunda, stanna med mig!"
Han öppnar ögonen igen, och jag kollar upp på mina systrar i panik.
"Vad ska vi göra? Han måste till ett sjukhus!"
Dominique och Victoire ser båda chokade ut, och jag måste upprepa mig innan jag får någon reaktion.
"Och säga vad? Att han ramlade?" väser Dominique och kastar en blick över sin axel. "Mugglar-polisen får inte veta att vi var där, att vi var anledningen till explosionen."
"Men vi var inte anledningen till explosionen".
Fast när jag yttrar orden så vet att det inte är sant. Personen som kastade förbannelsen - mannen, lät det som - kan inte ha siktat på någon annan än oss. Vi var dem ända personerna där på gatan, och jag gissar att det inte är särskilt vanligt att kasta Bombarda lite på måfå.
Jag sväljer ner den vassa klumpen i min hals och kollar ner på Milou, som ser ut att ha svimmat igen.
"Då måste vi tillbaka till pappa, han kan hjälpa oss".
Direkt börjar Dominique protestera.
"Han kommer döda oss för att ha smygigt ut!"
Jag spänner mina käkar och skakar på huvudet. "Jag bryr mig inte. Milou behöver hjälp, snabbt."
"Men -"
"Jag bryr mig inte om pappa kommer bli arg, Milou är för viktig, han..."
Orden stannar någonstans i min hals, och jag tvingar tillbaka tårarna som formas i mina ögon.
Victoire nickar och lägger en hand på min axel.
"Han kommer bli okej", säger hon när jag torkar tårarna med baksidan av handen.
"Inte om vi fortsätter sitta här", muttrar Dominque, lika positiv som vanligt, och kollar sig omkring igen med en sammanbiten min. "Vic, tror du att du han transferera oss?"
Jag kollar upp, och Victoire sväljer. Bara nu märker jag hur blek hon ser ut, och jag biter tillbaka en svordom när hon skakar på huvudet.
"Jag vet inte", medger hon, och suckar. "Jag tror inte att jag vågar, Milou är så svag, och det kan göra allt värre... jag vet inte", avslutar hon uppgivet.
Jag nickar sammanbitet och ger Dominique en blick. "Håller du koll runt omkring oss om vi bär honom?"
Hon nickar hastigt, och jag och Victoire tar försiktigt tag i Milous armar och får honom att stödja sig mot oss.
"Vad -" börjar han grymta, men hinner inte säga någonting annat innan han skriker till av smärta och nästan glider ur mitt grepp.
"Milou?"
Han stönar till, sjunker ner på marken med mig alldeles bredvid honom, men öppnar ögonen långsamt. "Det där gick inte särskilt bra", muttrar han, och jag strider mellan önskan at krama honom och att slå till honom.
"Vi kan inte flytta honom", klagar Dominique och ser ner på oss med ett plågat utryck. "Det är farligt att stanna här, vi måste komma härifrån".
Victoire suckar. "Jag kan försöka att hela honom med magi, men jag är inte säker på att det kommer fungera, jag har aldrig försökt med en så stor skada, och jag -".
Milou ler svagt, uppmuntrande. "Försök. Det kan ju inte bli värre än det är, eller hur?"
Jag biter tillbaka en kommentar om att jo, de kan bli jäkligt mycket värre än det är just nu, och nickar mot Victoire. "Okej, försök".
Victoire sätter sig på huk bredvid oss, tar fram sin trollstav och kastar en blick på Milou.
"Det kan göra ont".
Milou säger ingenting till henne, men tyst tar han min hand och håller den hårt.
Victoire pekar sin trollstav mot Milous ben och mumlar några ord som jag inte kan urskilja.
Ett svagt grönt sken sprider sig runt Milous ben, och helt plötsligt flämtar han till och klämmer min hand så hårt att jag tror att jag ska svimma.
Det håller i sig i ett par sekunder, och sedan försvinner skenet lika fort som det kom, och Milou släpper hastigt min hand.
"Är du okej?" undrar jag oroligt, men Milou kastar irriterat av sig min hand på hans axel.
Han sträcker långsamt på benet, och gör en liten grimas. "Det är bättre, i alla fall".
Benet ser lika illa ut som förut, så jag fokuserar min blick på min syster istället.
"Vad var det där?"
Victoire rycker på sina axlar nonchalant, men jag ser hur spänt hon är. "Det tar bort smärtan, domnar av benet något".
"Vad det än var så fungerade det", säger Milou, och betraktar sitt ben med en lätt illamående blick.
Victoire reser sig upp och räcker ut en hand till honom. "Kan du stå upp?"
Sakta så reser sig Milou och stödjer försiktigt på benet. Han tar ett par steg framåt, långsamt och haltande, men han rör sig utan att svimma i alla fall.
"Pappa kan fixa det bättre", väser Dominique otåligt och kollar sig omkring än en gång. "Vi måste härifrån, nu".

Jag vet att hon har rätt, så jag manar på dem andra att börja gå. Milou kommer snabbt sist, haltandes. Jag vill helst stödja honom, hjälpa honom bära hans börda så att säga, men samtidigt är jag rädd för att han än en gång kommer avfärda min gest som en irriterande fluga. Det skulle göra för ont att försöka ens, så istället koncentrerar jag mig på sakerna jag kan göra istället. Sätta en fot framför den andra, till exempel. Det kan jag göra.




-Stella♥

JSLSOXIXJAVABAN MORE MORE
(btw awesome kapitel as always ahah)

OMG ASFFDHHSBJAGAVQLQSJJDKDKSLAJWBKSKW
*dör*

Så bra! Hoppas de klarar dig, men vill mest veta vem det var som attackerade dem! Ser verkligen fram emot nästa kapitel! Superbra jobbat ^_^

Jag älskar det sista stycket, det var en väldigt fin beskrivning av Loius känslor. Men allt var förstås underbart skrivet ^^ Jag ser fram emot nästa kapitel.

JÄTTE BRAAAAAA!!!

Vill aldrig det ska ta slut!

JÄTTEBRA!!! Du skriver så levande och...BÄST! ♥

Har precis sträckläst hela!!

Så sjukt fantastiskt! Jag vill inte att den ska ta slut, men tagga mig iallafall i nästa ff.