Boken utan namn

Såå braa! Man blir alltid lika överraskad (Y)

Superbra ff!
Har just läst dom 10 första kapitlen och ska läsa resten så fort jag får tid.
Du skriver så himla bra!

Tack! ♥

Tack så jättemycket ♥

ceczan04 tack för att du har peppat mig för att skriva vidare ♥
Tack ♥



Vad roligt att du tycker om den, hoppas att du läser vidare ♥

Tack för alla underbara kommentare ♥♥♥

Kapitel 29 -

Jag satt vid köksbordet, mittemot Opheilia. Hon höll hårt i mina händer och hennes huvud pryddes av en stor sjal i olika gröna nyanser. Hon hade mörka ringar runt ögonen men dessa var icke på grund av sömnbrist utan dessa var på sminkade. Hennes läppar var mörka och hon hummade tyst för sig själv. Runt hennes hanleder fanns mörka, nästan svarta streck i olika mönster men dem flesta var raka och smala. Hon grep hårdare om mina handleder och tvingade mig att blunda. Jag förstod inte varför vi gjorde det här men eftersom att jag var en besvärjare hade jag en speciell styrka som jag var tvungen att förstå mig på.
“Du måste lära dig att kontrollera den, annars kommer den att kontrollera dig och sedan förgöra dig”, hade Opheila sagt och nu satt vi här och testade alla tänkbara alternativ som skulle kunna visa mig vad min sanna kraft var. Plötsligt släppte Ophelia mina handleder och reste sig upp hon hämtade en liten trästav som såg ut ungefär som en penna. Med den ritade hon sedan små symboler på min hand. Hon skakade på huvudet och skev lite i sitt block. Solen lyste in genom fönstret och fick porslinet i ett litet vitt glasskåp att blända mina ögon.

Ophelia tog fram ett stort glas och fyllde det genom att vifta på sin stav. Jag kom och tänka på att detta var första gången jag sett henne använda sin stav, men det var ju klar. Hon bodde i ett mugglar område och han hade sagt att hon helst villa vara så mugglar lik som möjligt så att hon ytterstsällan använde sin stav var egentligen inget konstigt. Glaset fylldes med en blådryck som skummade och bubblade något förfärligt när hon ställde det framför mig. Den stinkande lukten borrade sig in i min näsa och fick mig att rygga tillbaka. Det var ofattbart om jag skulle behöva dricka det.
“Ska jag dricka det?” Innan jag fick något svar tog hon glaset och hällde allt över mig. En blå sörja droppade ner för håret och resten av kroppen och jag reste mig upp så att stolen välte med en smäll.
“Nej, du ska inte dricka den”, sa hon glatt och log som en sol mot mig. Jag stod där, på golvet, min kläder var förstörda och jag kände hur den blåa vätskan började fräta på min hud.
“Varför gjorde du så?” frågade jag ilsket och försökte rätta till kläderna.
“Jag kände för det!” hon log den här gången ännu större och nästan skrattade. Hon var ju inte riktigt klok, vadå kände för det? Ilskan reste sig inom mig och jag stampade hårt i golvet och kände hur tårarna kom. Plötsligt hördes ett svagt muller och ett ljussken lös upp rummet.
“Är du inte riktigt klok?” frågade jag argt! Regnet piskade mot fönstret och det nyss så trevliga höstvädret hade byts ut mot moln och regn. Det blev kyligt i rummet men Ophelia fortsatte le som om inget hade hänt. Det ända jag ville göra just då var att trycka till hennes belåtna flin för i denna situation kunde jag inte se något som kunde räknas som roligt.
“Saturna, vännen. Jag tror att jag vet vad din kraft är.” Hennes röst var triumferad och jag stannade upp just som jag fått impulsen av att rusa ut ur rummet. Ophelia stängde den lilla dörren som ledde ut på gräsmattan just som ännu en blixt lyste upp himlen.
“Vad då?”
“Lugna ner dig så ska jag förklara.”

En stund senare satt vi båda nersjunkna i den blommiga, slitna soffan. Regnovädret hade dragit över och en färgstark regnbåge prydde himlen. Fukten från regnvädret låg som pärlor i det höga gräset.
“Du har genom gått ett antal tester nu under förmiddagen men det var bara det sista testet som visade något resultat, vilket är underligt eftersom att besvärjare brukar reagera på flera av testen men starkare på vissa.”
Jag nickade fast jag inte förstod.
“Har du någongång undrat varför du har sådana kraftiga humörsvängar?” Jag funderade. Visserligen hade jag varit ganska arg och irriterad på den senaste tiden. Fast när jag tänkte närmare på saken kom jag på att jag alltid hade haft lätt att ända humör.
“Ja…”
“Du är ett väderfenomen. Du kan styra över värdet genom ditt humör och om du lär dig kontrollera ditt humör kommer du att få starkare krafter än något väderfenomen genom tiden har haft.”
“Vad är du för fenomen?”
“Jag kan skifta utseende men på äldre år har jag slutat att öva. Jag trivs bra med mig själv så som jag ser ut nu och ibland Saturna är det ända jag önskar att få bli en mugglare.”

Solen sken på daggen som fortfarande låg kvar i gräset och glänste som små diamanter. Efter en snabb dusch försvann den blåa ur håret och jag kände på något märkligt sätt att jag äntligen hade hittat mig själv.

Du skriver helt otroligt megamugglisfantastiskt jättebäst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ojoj, oj, oj!

Supermegafantastisgmegamugglisawesomefantastisktjagkanintesägamerjättebra!!!!!

Blö! Jag vill också kunna skriva så bra . Ååå, jag är sååå avundsjuk!!
För du skriver på ett sånt fantastiskt sätt, som jag verkligen älskar!! ♥ ♥

Tack! ! !



♥♥♥ Tack!!!!



Menar du verkligen det? Tack! ♥ Jag är säker på att du skriver minst lika bra om inte bättre ♥

Här kommer nästa del

Kapitel 30 - Vem är jag?

Jag hade tänkt att jag hittat mig själv men plötsligt blev jag osäker. Vem var jag egentligen? Jag såg på min egen spegelbild. Mina gröna ögon såg onaturligt ljusa ut i det starka lampskenet. Mitt hår hängde i lockar över axlarna men det fanns ingen struktur. Jag kände mig så osäker. Jag log mot mig själv i spegeln, mina smala läppar gav mig själv ett osäkert leende. Jag förde mina smala fingrar upp mot pannan och drog undan en hårlock. Min hy var blek och när jag slängde en sista blick i spegeln tyckte jag att jag såg sjuk ut. Jag var för vit. På mina händer fanns teckna som Ophelia ritat för någon dag sedan. Det var prickar och streck som bara framhävde min ljusa hy ton ännu mer. Jag hade aldrig tänkt såhär förut. Jag hade alltid varit nöjd med vem jag var och inte brytt mig om vad andra tyckte, men nu, nu visste jag inte längre.

Jag tog på mig en svart kappa och tog på mig huvan för att dölja ansiktet, sedan klev jag ut genom ytterdörren och ut på gården.

Det var moln i skyn som dolde den annars så ljusblåa himlen. En ensam fågel syntes på himlen, troligen på väg söder ut. Jag kände en mäktig känsla inom mig. Egentligen så ville jag inte gå ut överhuvdtaget. Jag ville låsa in mig på mitt rum och skriva. Under de senaste veckorna hade jag börjat klottra ord och meningar överallt och på något sätt gjorde det mig lugn. De dagar, timmar och minuter jag inte skrev satt jag försjunken i en bok. Ophelia brukade ofta hitta mig ensam i mitt rum med en trave böcker från hennes många bokhyllor. De gånger då jag inte hade något att skriva på skrev jag på min hud, över handlederna, på fingrarna och på halsen. Efter några dagar hade blått bläck på hela handlederna och Ophelia hade undrat vad jag höll på med så hon köpte en skrivbok och gav mig en av sina egna fjäderpennor så att jag hade något att skriva på.

Allt skrivande gjorde mig lugn det var som om alla känslor gick ut ur mig och fördes ner på papper som jag sedan kunde knyckla ihop och glömma. Jag hade tänkt mycket på det här med att jag var ett väderfenomen. Därför hade jag också bestämt mig för att försöka kontrollera mina känslor bättre. Jag trodde också att den här saken med att vara ett väderfenomen skulle föra med sig lite mer saker, men jag kände mig precis som förut. Inget hade föräntrats.

Solen skymtade bakom den moln beklädda himlen. Jag visste att även det var mitt fel. Ibland önskade jag att jag bara fick vara normal, som förut innan Hogwarts. Fast jag visste att det var en synd att tänka så för mitt liv hade blivit så mycket bättre nu även om jag inte ville erkänna det. Jag trivdes med att bo här, där mitt liv enbart bestod av mig själv och Ophelia. Ingen magi och inga oförklarliga händelser men jag visste att dagen då jag var tvungen att fara tillbaka till Hogwarts kom närmare.

Superbra!

Stackars lilla väderfenomenet...

Men stackars Saturna! För hon har ju inte bett om att vara det!

Helt enkelt awesome!

SUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUPERBRA!

Nu har jag läst alla kapitlen och... Du skriver så himla bra!
Vill också kunna skriva så bra!
Det verkar vara så mysig hemma hos Ophelia.
Och hon är ett väderfenomen!