Twilight (Ur Edward Cullens perspektiv på första boken)

såklart ♥

Meeeeeeer!!!! Annars så ska du få se på andra bullar imorrn! Vi ses ju då för första gången på en vecka...! *mohahahahahaah*

HÄR KOMMER KAPITEL 10 BARA FÖR ATT NI ÄR SÅ UNDERBARA LÄSARE♥
Innan ni får läsa vill jag bara ge er lite "reklam"
Jag och värdens bästaste Elzyii har nämligen startat en dramione!
Så sök bara på dramione på sökfältet så kommer den upp!
Och så vill jag hälsa att jag numera har sommarlov, vilket betyder att jag nog kommer försöka sätta upp kapitel oftare!
Och förlåt för det usla slutet.
Detta kapitel innehåller också Tillbakablickar
Och jag hoppas ni gillar det!
Så varsågod! Nu ska jag inte uppehålla er mer!


Kapitel 10

När jag kom hem kände jag Alices, Carlisles och Rosalies medvetande försvinna.
Jaspers och Emmett var närmare, men Esmes kände jag inte alls.
Det var mörkt ute.
Jag struntade i det.
Jag kände för en stunds ensamhet, en stund av att koppla av.
Jag tog på mig hörlurarna och la mig på sängen.
En lugn och fridsam låt började och jag kände igen den som forever Young gjord av Alphaville.
Under 80 - talet hade den varit väldigt populär men jag hade aldrig riktigt gillat den.
Jag bytte låt till time after time och hamnade i ett läge som var så nära att sova jag kunde hamna.
Jag drömde mig bort.

Jag kände inget längre.
Allt var mörkt och kallt.
Jag hostade och hostade.
Jag kände hur någon kom in i rummet.
"Det här kommer göra ont. Förlåt."
Det var en mansröst.
Men jag struntade i att det skulle göra ont. Varenda andetag gjorde ju ont så hur skulle det kunna bli värre?
Jag kände mannens andedräkt mot min hals.
Den luktade ljuvligt...jag kunde inte riktigt memorera lukten.
Som rosor och... Något mer.
Sedan kände jag mannens tänder genom min hud.
Det blev värre.
Det kändes som en ångvält körde över mina redan förstörda lungor.
Jag skrek.
Försökte övertala mannen att döda mig, bara göra slut på den här smärtan.
Han svarade mig och bad om förlåtelse varenda gång jag skrek.

Jag vaknade till av att min tillfälliga “slummer” när jag hörde Jasper och Emmett småbråka där nere
Jag gick ner i vanlig takt och kände mig mer retlig än vanligt.
"Var var ni?"
"Jagade" sa Emmett enkelt och studerade mig sedan förvånat när han hörde min retliga röst.
Jag mumlade något ohörbart och såg sedan på klockan.
04.35. Åh vad jag längtade efter att i bland bara fly undan verkligheten.
Sova en stund och sedan vakna efter en natts god sömn, utan att oroa sig för att det ska bli soligt i morgon och att antagligen hela stans tjejer skulle krocka med bilen i det berömda trädet i rondellen.
Jag log lite för mig själv och gick sedan upp till mig och la mig på min soffa för att lyssna på det vanliga smattrandet av regn och fågelkvitter.
Snart så tilltog regnet i kraft och det öste ner.
Det var precis en sådan här dag som Rosalie kom hem med Emmett i sina armar.
Jag tittade ut genom fönstret och tänkte tillbaka på händelsen.

Vi hade precis tänkt jaga, jag, Carlisle och Esme.
Rosalie hade varit borta i några dagar och vi oroade oss lite för henne.
Men hon hade sagt att det skulle ta några dagar så vi tänkte inte mer på det.
Snart så kände jag hennes medvetande närma sig oss. Men hon var inte ensammen.
I hennes armar låg en man, en ung människa.
“Rosalie?” Sa jag nästan skarpt åt henne i tankarna.
“Han höll på att bli överfallen av en björn, han hade inte särskilt lång tid kvar att leva, Edward. Jag kunde inte bara lämna honom.” Svarade Rosalie.
Jag stönade åt henne i tankarna.
“Snälla, Edward! Ta med Carlisle till sluttningen, Han har inte så lång tid kvar!”
“Okej, Rosalie, Jag kommer! Vi ses vid sluttingen!”
“Tack!” Rosalies lättnad var nästan överväldigande
Dom andra märkte direkt min förvåning.
“Vad är det?” frågade Carlisle nästan lite dämpat.
Jag förklarade det för honom och snart var vi på väg mot det håll jag pekat åt.
Vi kom snart fram och några sekunder efter kom Rosalie springande.
I famnen hade hon en blödande man.
Hans ögon var slutna och jag hörde hans svaga andhämtning och hans ännu svagare hjärta.
"Carlisle! Jag tror han dör snart!" Sa Rosalie gällt och Carlisle sprang fram till henne.
Han satte tänderna i halsen mannen skrek högt och gällt...

Jag hade alltid undrat hur Rosalie kunnat gå med Emmett så långt.
Jag hade aldrig klarat det med Bella.
Lukten hon gav ifrån sig vid minsta rörelse gjorde mig vimmelkantig.
Som om jag var människa igen.
Åh vad jag längtade till att bli en helt vanlig människa!
Kunna älska någon utan att behöva anstränga sig för att inte döda eller skada sin älskade.
Kunna älska någon utan att möta fruktan eller rädsla för den man var.
Kunna strunta i verkligheten ett tag och bara lägga sig och sova.
Kunna dö.
Kunna dö när man blir gammal.
Kunna förändras i utseendet.
Jag ruskade på mig.
Såna där tankar gjorde mig alltid på dåligt humör.
Jag gick rastlöst omkring i rummet och drog mina kalla fingrar efter alla hundratals skivfodral.
Tillslut gick jag ner och satte mig vid min älskade vita flygel och utan at tänka på det började mina fingrar flyga över tangenterna.

Kan inte bara Stephene (Stavning) ge sig tid att skriva hur historien lever vidare? hon vet ju vad som händer i hennes huvud efter BD 2. Om han bara orkar skriva så blir vi lite glada TTwTT

glina2! asså jag vet inte vad jag ska skriva men jag kommer serriöööst skryta om att jag typ har ugglat och så med dej ♥ när jag blir stor för du kommer serriöööööst bli författare! jag menar det!!!

Som du nog läste i första inlägget så blev första kapitlet stulet och stephenie tappade därför lusten att fortsätta.


Looove you!!
När jag blir stor kommer jag absolut att skryta att jag har ugglat med dig för du kommer absolut bli glädjespridare!!!♥
Tack!!!!!!!♥

Awww jag håller helt med alla här!
Jag kommer också att skryta med att JAG, just precis JAG skrev en ff:n med den superdumermegakända författaren Glina (Nåja Agnes egentligen då, men alltid Glina för mig ♥333)

DU ÄR HELT FANTASTISK!
Jag älskar den här ff:n, snälla...du menar väl inte att den är slut?

Okej nej...Nu har jag läst klart och du kan inte ha menat att den var slut (lät så i början = fick panik!)

Jag har inga ord att förklara, men hur attans kan man vara så duktig?
Du kan väl lära mig några knep, va? Du är fantastisk på ALLA sätt och vis ♥
Stavning- Perfekt.
Story- Perfekt.
Kapitel längd- Perfekt (Där slår du mig med hästlängder)
Kort sagt...ALLT är perfekt.
Nåja, om Draco hade varit med så hade det varit ännu bättre, men man kan ju inte få allt, Right?
Nåväl. Im in love.
I DIG OCH DET HÄR.

OCh ja...läs vår Dramione!
Glinas kapitel är fantastiska...Fast det är ju inget som förvånar en.
KEEP UP THE GOOD WORK GIRL! ♥

♥♥♥♥♥♥♥♥
Haha nej....
Jag kan säga att det är lååååååååångt kvar tills den är slut...
Haha♥♥
Ska JAG lära DIG tips?
Det borde vara tvärtom!
Haha vad ska jag hjälpa dig med då?
Har inte kollat stavningen men vad bra att du inte hittade några fel!
Med storyn vet jag inte och med kapitellängden försöker jag hela tiden få kapitlena längre!
♥♥♥♥♥♥

Jätte bra

ALLT.
Du skriver ju totalt underbart människa (MIN människa ♥3)
Hur får du storyn att bli sådär levande? =) ♥
Jag kan inte fatta hur....Men det är iallafall fantastiskt!

ÅH Tur... Jag fick nästan en hjärtattack av oro där!!!