Exchange [SV]

Superbraaa! =D

AnMel: När börjar du skolan?

sanna1324567: Tackar. ^^
Solkatten: På tisdag... *hemska tanke* Hur så?

Bara undrar. Jag börjar också då...

*


Jag får tacka för kommentarerna igen.
Nu fortsätter vi kapitel 6! Det är ett ovanligt kort kapitel, men jag kände att det passade bra att avbryta där.
***

Kapitel 6.2

"Tycker du inte att det är lite överdrivet att du måste stanna hemma på ett lov för hans skull?" frågade Sebastian inne i Gryffindors uppehållsrum.

Zam studerade honom en kort stund från där han satt på soffkanten.

"Nej, det tycker jag inte", sa han för ärlighetens skull. "Jag kan förstå varför hans föräldrar vill ha hjälp."

Sebastian bara höjde lite på ögonbrynen och vände bort blicken, som för att visa att han inte riktigt förstod sig på vad Zam sa. Zam lät inte detta träffa honom, då han kände att han bäst själv kunde avgöra vad som var överdrivet eller inte i hans uppgift att ta hand om Cory.

"Det ska bli så spännande att fira jul hos dig, Sebastian", sa Tess som för att byta samtalsämne. Hennes ivriga röst fick hennes pojkvän att le.

"Det säger du inte?" frågade han lite ironiskt.

"Det är det enda hon har pratat om den senaste veckan", sa Jonas till Zam som en förklaring.

Zam bara log tillbaka och gladdes åt sina vänners planer inför julen.

"Var ska du fira jul då, Jonas?" frågade han, bara för att hålla samtalet uppe.

Pojken ryckte lite på axlarna.

"Hemma som vanligt", sa han kort. "Hela släkten kommer på middag, så det kommer att bli fullproppat i vardagsrummet."

Zam nickade lite åt svaret, tänkte säga något mer men fick inte fram något på tungan.

"Din nacke ser bättre ut", påpekade plötsligt Tess bortifrån andra änden av sittplatser.

Zam vände blicken åt hennes håll, fick bearbeta meningen en sekund innan han förstod vad hon menade. Han gav ifrån sig ett stelt leende.

"Tur det", sa han kort.

Han hade inte lyckats dölja märket på nacken under veckan, så det var rätt uppenbart att vännerna skulle se det. De hade frågat vad som hänt, men han hade gett ett undanflyktigt, inte fullt så sanningsenligt svar; något om att en dunkare svischat förbi och bränt hans hud i farten. Reaktionen då var att det var tur att den inte träffat rakt på nacken och krossat den. Ingen av vännerna tänkte på logiken i bortförklaringen. Zam spelade inte quidditch och det var inte någon match så långt in på vintern. Han var i alla fall glad över att slippa behöva förklara allting.

"Vi kanske ska upp och hämta våra koffertar", sa Derek plötsligt med en blick mot klockan. "Det är inte lång tid kvar innan vi måste på tåget."

"För en gångs skull är det du som är ansvarig, Derek", skämtade Sebastian med en tydlig ironi.

Derek gav honom bara en grimas, men de andra verkade ändå hålla med i hans förslag och reste sig upp.

"Du får ha det så bra över lovet då, Zam", sa Tess med ett leende.

"Tack detsamma", sa Zam och besvarade leendet. "Och ha en bra födelsedag också, Tess."

Tess bara log ännu större och de vinkade lätt till varandra innan gruppen av Gryffindorelever började röra sig mot trapporna. Zam tog sig igenom porträtthålet och ut i korridoren för att hinna säga hej då till Richard, Julian och Patrick också innan de försvann med tåget.

Jättebra.

Awesome! =)

När kommer det mer? :3

Well... Här kommer nästa del!
Jag är lite ovillig att skicka den eftersom det är den sista färdigskrivna delen jag har till hands. Hur lång tid det dröjer innan nästa del kommer kan jag inte säga. Jag måste först och främst återfå skrivlusten, sedan måste jag välja ut mina prioriteringar då jag slutit ett avtal med min vän att försöka bli klar med en bok innan jag fyller 18 (vilket jag gör i december nästa år). Exchange kommer dock stanna kvar högt upp i prioriteringslistan, eftersom jag har uppföljare på G och allt.

Anyway; Enjoy! Och kommentera gärna!

P.S: Ni har väl inte missat att lärarna också är uppskrivna i karaktärsregistret?
***

Kapitel 6.3

Om Zam tyckte att skolan kändes öde förut så var det ingenting i jämförelse med då eleverna gett sig av. Han var på väg tillbaka från entréhallen där han sagt hej då till sina vänner en sista gång och tänkte slå sig ner i uppehållsrummet och njuta av stillheten. Eller också skulle han grubbla över vad han kunde tänkas göra under lovet.

Sova, hördes en inbjudande röst i huvudet. Zam log åt tanken. Han skulle i alla fall inte behöva gå upp i ottan för att ta sig till några lektioner på några veckor. Han skulle ha nästan hela elevhemmet för sig själv, skulle inte behöva trängas i stora salen och behövde inte bli omkullknuffad i korridorerna. Fast han hade ingen anledning att gå i korridorerna om han inte skulle gå och äta eller något...

Han gav ifrån sig en suck. Richards ord var verkligen passande. Dötid... Det var precis vad han skulle få. Han fick helt enkelt stå ut med det. Det skulle trots allt bli intressant att se hur man firade jul på Hogwarts.
-

Väl tillbaka i uppehållsrummet hittade Zam Cory sittandes i sitt vanliga, mörka hörn. Det fanns ingen annan i närheten. Rummet var tomt på elever och även om Zam inte trodde att han var den enda från Ravenclaw som stannade hemma över julen så kom den öde känslan tillbaka. Han började gå bort mot Cory, eftersom han ändå inte hade något bättre för sig, och slog sig ner vid hans sida.

Pojken satt och läste i en bok som vanligt och tittade inte upp när Zam kom. Han reagerade inte heller när Zam lutade sig närmare för att se vad det var han läste. Om det var något Zam hade lärt sig under den senaste veckan så var det att det inte var så farligt att vara nyfiken som han först hade trott. Cory gjorde trots allt ingenting åt saken, och om Zam bara höll behörigt avstånd och inte var alltför påträngande behövde han inte få dåligt samvete.

"Medfött adelskap: en trollkarlsgenealogi" läste han av från vad han kunde se av omslaget. Han gav ifrån sig en road fnysning. "Börjar du få slut på bra böcker?" Han förstod inte riktigt varför han log åt sin egen kommentar, men han kunde inte hålla tillbaka det ironiska leendet.

Som vanligt fick han inget svar, vilket var något Zam också hade börjat vänja sig vid. Det var han som hade hand om dialogerna och desto oftare han pratade med pojken, desto mindre fånigt kändes det. Han accepterade Corys tysthet och drog sig undan från honom igen. Han lutade ryggen mot väggen och vilade armen på ena knäet samtidigt som en suck lämnade hans läppar. Han var redan uttråkad. Han blev nästan lite överraskad hur fort hans positiva inställning försvann.

Plötsligt hörde han hur en dörr öppnades på övervåningen precis ovanför honom, vilket följdes av steg och röster.

"Jag förstår inte varför du envisas så, det är ju knappast bättre att stanna här än att följa med mig."

Zam kunde identifiera rösten som Gabrielle Addisons och förstod - eller kanske mer hoppades - att Samantha Elwira var med henne. Intresserat satt han och såg på när de gick ner för trappan. Det var sannerligen Elwira som gick vid sin väns sida. Hennes honungsblonda hår verkade längre bakifrån än framifrån. De fortsatte bortåt utgången, med ryggarna vända mot de två pojkarna i hörnet. Gabrielle fortsatte att prata.

"Jag är helt säker på att Ulma inte tycker att det är till något besvär", sa hon med sin aningen fåfänga stämma. "Hon skulle nog bli mer besvärad om du tackade nej, jag menar; det skulle bara visa att du inte uppskattar vad vi har att erbjuda. Du borde vara glad över att du blev förfrågad, inte… ja, vad man nu kan kalla ditt konstiga beteende."

Under den sista meningen hade Samantha slängt en blick bakåt, som om hon kände av pojkarnas närvaro i mörkret. Zam försökte få fram ett leende, men Samantha verkade inte se det utan vilade istället sin blick på Cory ett tag. Helt utan förändrat ansiktsuttryck vände hon tillbaka uppmärksamheten till sin vän.

"Förlåt, Gabrielle, jag är glad för erbjudandet, jag känner bara inte för att tillbringa julen tillsammans med en lärare", sa hon och öppnade upp dörren ut från elevhemmet. "Det är lite obekvämt. Skulle du verkligen trivas om du blev inbjuden till exempelvis Draze?" Hon tog några steg framåt och försvann utom synhåll.

Addison gav ifrån sig något som liknade ett uppgivet stön.

"Du är så hopplös, Sam", fick hon ur sig. "Om du bara kunde släppa –"

Dörren stängdes igen och de två flickorna försvann lika snabbt som de hade kommit. Zam såg på den stängda dörrskivan och som alltid försökte han hålla kvar Samantha i minnet ett tag efter att hon försvunnit ur hans synfält. Som alltid kände han sig mer eller mindre övergiven, mest för att han inte förstod varför han inte fick någon respons från flickan. Hon dök upp och försvann lika fort varje gång. Han önskade att han fick en chans att stanna upp hennes till synes rörliga liv och prata med henne. Han kunde dra sig till minnes att det hade varit likadant varje gång de träffats sedan duellklubben och han började bli lite trött på det. Han ville inte att Samantha skulle undvika honom. Eller också hade hon bara för mycket att tänka på i sin vardag att hon inte hann med att stanna till och umgås.

Zam drog en ny suck och försökte ta sig tillbaka till sin avslappnade ställning, men istället kände han sig bara obekvämt fundersam och kunde inte släppa tankarna från vad han hört sina klasskamrater prata om.
-

Efter en stund i stillhet verkade Cory inte vara så sugen på att fortsätta läsa. Kanske förstod han att släktforskning inte var den roligaste sysselsättningen och lade ifrån sig boken på golvet bredvid sig. Zam studerade honom en stund för att se om han skulle komma på något annat att göra, men han blev sittandes på sin plats utan att röra på sig. Detta fick Zam att börja fundera på vad de kunde hitta på, men det var helt tomt i hans huvud. Istället för att fortsätta försöka komma på något bra alternativ lade han märke till Corys ansiktsuttryck. En obemärkt rörelse hos pojken hade utförts och nu satt han ihopkrupen med armarna runt benen. I ögonen kunde en svag känsla av oro ses.

Zam kände ett styng av vad som kunde vara smittande rädsla i hjärtat. Han frös till för att lägga all sin uppmärksamhet på pojken.

Flera gånger under veckans gång hade han fruktat att Cory skulle falla ihop igen; få ett till sammanbrott. Det var i alla fall det hans förstånd hade kommit fram till; att pojken måste ha skakats mentalt eftersom han inte hade fått några fysiska skador. Nu var han beredd på att hjälpa till om något skulle hända.

Men inget hände. Allt förblev tyst och stilla, trots det att de isblåa ögonen inte förlorade sin oroliga glans.

Zam kände att han inte kunde stå ut med känslan och flyttade sig några centimeter närmare pojken.

"Är du okej?" frågade han, medveten om att det inte var någon idé att fråga egentligen.

Som han hade trott fick han inget svar. Cory bara sjönk djupare ner i sin uppkrupna ställning och verkade mer frånvarande än någonsin.

Zam tvekade en stund. Hans hjärna arbetade för fullt för att komma på ett sätt att pigga upp pojken, men bristen på närvaro gjorde det svårt för honom att ens komma att tänka på ett passande förslag.

Tillslut fick han nog av den spända stämningen som bildades som en aura runt honom och reste sig upp.

"Någon gång får vi ta och hitta något till dig som är roligare att läsa", sa han, försökte hålla tonen vänskaplig, men hade ingen fortsättning på meningen.

Han blev ståendes i sin ställning utan att få någon respons från pojken. Oron hade dock lagt sig litet i dennes ansikte, vilket kändes som en lättnad för Zam, och nu verkade det mer som om han drömde sig bort. Som vanligt då, vill säga.

Lite lättare till mods gjorde Zam en antydan till att gå därifrån och började sedan röra sig ut från undersidan av balkongen för att ta sig uppför trappan mot sovsalarna. Han hade ingen aning om vad han skulle göra, men för tillfället kändes det rätt skönt; han kunde bara slänga sig på sängen och vila en stund.
-

Halvvägs upp till sovsalarna hade han ändrat sig och som en automatisk rörelse vred han på sig och smet in i ett badrum istället. Att ta en lång dusch lät mer lockande och dessutom ville han - som nästan varje dag den senaste veckan - ta sig en titt på hur märket på nacken hade förbättrats. Senast igår hade han tittat på det, glatt sig åt att det röda höll på att tonas bort, men blivit om ens mer fundersam över det mittersta märket. Sist hade han tyckt sig se ett mönster i det, men hade intygat sig om att det bara var han som hade tittat för länge på det.

Den här gången var det inte lika lätt att säga att han inbillade sig. Det röda hade sannerligen tonats ner, men det mittersta märket behöll en ljust blossande färg och hade fått en ytterst märklig form. Han kunde inte riktigt beskriva figuren där han stod halvt vriden och försökte se på vänstra sidan av sin nacke i spegeln. Det började som en liten, ifylld cirkel i mitten, med armar, lite som en sol med strålar i spiral. En tunn ring bara några millimeter ifrån mittpartiet ringade in centret. Allt var som etsat in i hans hud; som om han blivit märkt. Det var inget som kunde komma från att bränna sig.

Zam stod kvar och studerade märket i sin hud i ett rätt bra tag. Han visste inte vad han skulle göra. En vag panik gjorde sig märkbar i bröstet, men han lät den inte ta överhanden. Han var förvirrad, men tvingade sig att hålla sig lugn. Han mötte sina ögon i spegeln, försökte hålla blicken sansad för att lugna sig själv.

Ser du? frågade en röst från hans undermedvetna. Killen framför dig har ett precis likadant märke, men han bryr sig inte.

Zam gav ifrån sig något som kunde vara en suck och vände sig bort från handfatet och spegeln. Istället fortsatte han att klä av sig sina kläder och gick in i duschen för en lång, varm undanflykt från verkligheten.

Superjättebraigt!!!