19 år senare (Privat Roll)

Roxanne såg på Scorpius och mötte trottsigt hans blick. Hon tänkte inte skämmas för eller ångra sig för något som hon visste var rätt och riktigt heller inte när det var till Scorps fördel.
Han fick hata henne så mycket han ville efter det, men hon tänkte inte ge sig.
McGonaggal skulle precis ta till orda då en knall hördes och Kingsley klev ut bland lågorna och såg på dem. "Bra, vi har väntat på det här länge. Äntligen har vi bevis, du kan inte leva som du gjort eller som vi misstänkt Mr Malfoy." sa Kingsley bestämt.

Scorpius såg på dem allihop, så nu passade det att dyka upp! Om de hade misstänkt det så länge varför hade de inte gjort något då? Varför hade de inte funnits där när han var liten och behövde dem?
"vad ger er rätten att komma in här efter 16 år och tro att ni kan styra upp allt? Vad ger er rätten att ens bestämma över hur mitt liv skall se ut?" sa Scorpius sammanbite och såg ut genom fönstret
"du kan inte leva så Scorpius" sa McGonagall "du precis som alla andra har rätt till det livet du vill ha"
"vad spelar de för roll om min familj elle nån annan styr över mitt liv?" sa han kallt "jag vill inte ha eran hjälp" sa han bara utan att se på dem

"För att vi inte hade några bevis, din far döljde allt. Som Malfoys alltid gjort, tänck hur många rassior Arthur gjort förr och inte fann något." sa Kingsley trött.
"Men det är ju det, de vill ordna, att du ska få bestämma över ditt eget." försöker Albus och ser på honom. Roxanne håller tyst, hon gissar att hennae inblandning bara skulle göra det värre.

Scorpius vände sig om och såg på dem med en mördande blick
"Ni behövde bevis?" sa han lågt "det hade räckt att ni kom dit en gång så hade ni fått det! ni hade sett hur det var, ni hade förstått att det var fel, det hade räckt att ni såg på mig" sa han argt och Kingsley tänkte säga något men han avbröt honom "Nu behöver jag ingen hjälp! jag är inget barn längre och jag klarar mig själv! Förstår ni inte att ni inte kan komma in och bara ta mig där ifrån nu! Ni skulle bara göra det värre!" fräste han
"Men Scorpius" började McGonagall men tystnade när hon såg hans hatiska blick.
"Det spelar ingen roll vad ni gör, jag kommer inte bort från dem ändå" sa han lågt och sjunk ner på golvet och Albus satte sig bredvid honom och la en arm runt honom och Scorpius begravde sitt ansikte i hans bröst, han orkade inte längre

"Vi har varit hos dig ett par gånger. Men de döljde allt, sköll på att du inte var hemma. Vi kunde inte." sa Kingsley, suckade och såg ner på Scorpius.
"Vi kan hjälpa dig, de kommer in i Azkaban och du kommer få bo hos Potters, jag har pratat med Harry. Allt beror ju självklart på dig, men vi ska göra allt i vår makt att era vägar aldrig skall korsas mera." avslutede han trött men bestämt och alla såg på honom.

Scorpius bara fnyste, de var ministeriet inte ens hans familj kunde säga nej till dem. Scorpius var säker på att de som varit där inte brytt sig. för dem var han bara en unga som de ödslade tid på. Scorpius såg på dem och började skratta kallt.
"Om ni vill ha föreställningen om att Azkaban kommer förhindra deras vilja, har ni missbedömt dem värre än ni trott" sa Scorpius, de trodde att väggarna kunde stoppa dem, hans föräldrar och farföräldrar var inte de enda i hans släkt. han vände bort blicken. "men försök ni om ni vill" sa han lågt
"Så du ger oss vårat godkännande" sa Kingslay och Scorpius nickade bara, de kunde försöka men han visste redan att de inte skulle funka

Kingsley nickade. "Gott då." sa han och klev in genom brasan och försvann inom ett ögonblick. "Han sätter nog genast igång." sa McGonagall. "Bäst ni tar och går, till sovsalarna." sa hon och vänligt men bestämt knuffade ut dem genom dörren.
Roxanne gav dem bara en blick, knep ihop munnen och gick i väg före dem. Hon visste att Scorpius var förbannad på henne, men hon ångrade inte vad hon hade gjort, inte ett ögonblick.

Albus hade en arm runt Scorpius midja och stödde honom. Scorpius var inte bara ledsen över hur allt var, eller irriterad över att McGonagall nästan kastade ut dem ur sitt kontor, han var även arg. riktigt arg på hur de först bara kunde vetat om allt men inte gjort något för att de saknade bevis och sedan hur Roxanne hade mage att berätta. Ingen av dem hade egentligen rätt att komma och lägga sig i efter så många år. De kom in i uppehållsrummet och människor stirrade på dem men Scorpius såg bara på Roxanne.
"Hur kunde du ens berätta? Ni är lika dana allihop! det räcker att man säger ett ord till er så kan ni inte hålla mun!" skrek han åt henne och flera elever bara stirrade medan andra drog sig undan

Roxanne vände sig tvärt om vid Scorpius ord med ögonen blixtrande av illska. " Jo, det skall jag säga dig. Jag gjorde det för att jag bryr mig om dig och jag inte vill att du och Al ska bråka om det. Jag fattar inte att de inte har gjort något åt det tidigare, men det är inte mitt fel. Och jag vill hjälpa dig." skrek hon illsket till honom och mötte trottsigt hans blick.

"Det angår inte dig! Nu kommer de vilja att jag drar upp allt och berättar allt. Tror du jag orkar med det? Och för att de inte gjort något innan är för att de inte brytt sig!" fräste Scorpius, och brydde sig inte om Roxannes trotsighet. "Jag bryr mig inte längre! jag tar mig igenom det men nu kommer det bli mycket värre" sa han argt
"Scorp" sa Al lågt och la en hand på hans axel men tog bort den när Scorpius gav honom en mördande blick. Scorpius gick mot Roxanne och puttade ner henne i soffan
"lägg dig aldrig i sånt som inte angår dig igen!" sa han argt och gick sedan där ifrån och ut genom uppehållsrummet. han tänkte söka skydd i skogen som så många gånger förut. han struntade i vad människor skulle säga de hade ingen rätt att lägga sig i. när han satte sig ner på marken och lutade sig mot ett träd såg han upp på himlen. det som smärtade honom mest var att Roxanne sagt något. han hade faktiskt litat på henne och nu fick han betala för det