13 och såld

Ooooooooo creepy!
Moar mabye?

Hehe, ja......



Kapitel 68


Jag stannade upp och stirrade på yxan som blänkte i solskenet. Direkt visste jag vems nacke som skulle bli avhugget med den. Mannen som hade försökt döda mig. Troligen snart. Helt plötsligt ville jag inte vara ensam.
Jag fortsatte att gå långsamt bort ifrån slottsgården. Ett par vakter gick förbi mig och diskuterade intensivt om något som jag inte kunde uppfatta.
Mina fötter styrde mig mot min kammare, men oturligt nog stötte jag på Richard. Direkt frågade jag honom:
"Är bödeln för..."
"Ja", svarade Richard. "Han gjorde det utan tvekan, och alla bevis är emot honom. Han ska dö i eftermiddag. Hela byn kommer vara samlad. Du också", tillade han när han såg mitt bleknande ansikte.
"Jag tror inte att jag kan det faktiskt"´, sa jag sanningsenligt.
"Såklart du kan", svarade han enkelt och skulle inte godta ett nej.
"Jag kan inte se när någon..." började jag långsamt.
"Då får du helt enkelt vänja dig. Någon gång kommer bli din första. Vi lever inte i en fridfull värld, Alice", sa han. "Möt mig på trappan. Du kommer veta när", avslutade han och gick.
Jag stod chockat kvar. Jag kunde inte se på när någon dog, inte ens en mördare. Jag var inte sådan.
Jag visste att jag säkert var likblek i ansiktet, eftersom bilder av avhuggna huvuden och blod flimrade förbi i mitt huvud, så jag gick snabbt till min kammare där jag kunde vara ensam.
När jag klev in genom dörren och förbi de två vakterna som nu stod där hela tiden satte jag mig på sängen. Jag lutade mig mot väggen och stirrade ut genom fönstret. Jag såg en svart fläck där, och jag visste att det var den nerbrända byn. Jag stod inte ut. Jag behövde koncentrera mig på något annat.
Jag satte mig med mina läxor. Men det gick trögt och snart låg jag på min säng igen och blundade.

Jag hörde en knackning på min dörr. Snabbt öppnade jag ögonen och satte mig upp. En av vakterna som stod utanför min dörr öppnade dörren och klev in.
"Jag har beordrats att meddela att avrättningen börjar snart", sa han.
Jag nickade mot honom. "Tack", sa jag kort.
Han gick och lämnade mig ensam igen. Jag ställde mig upp och gick till spegeln. Snabbt slätade jag till håret och konstaterade att jag såg trött ut, men det var inget jag kunde göra något åt. Så jag lämnade rummet och gick mot den stora trappan på slottsgården. Genom fönstrena såg jag hur byborna samlades runt en liten scen med en stock på. Jag blev lätt illamående och plågades när jag såg folkets lidande ansikten. Magra och smutsiga ansikten, barn och gamla. Allt jag ville göra var att vända om och säga att jag var sjuk. Men Richard hade redan sett mig. Hans ansikte var uttryckslöst och hårt.
Jag gick ut till honom och möttes av blickar. Inga anklagande eller ilskna blickar, utan mer utforskande blickar. Såg jag så hemsk ut, eller var de bara nyfikna?
"Hur mår du?" frågade Richard när jag kom.
"Inte så bra", sa jag med hopp om att han skulle låta mig gå där ifrån.
"Det går över", svarade han till min besvikelse.
Jag stod tyst och stirrade på en punkt. Illamåendet blev värre när vakter började komma. Och det tog inte lång tid innan han kom ut. Vakter omringade honom. Han såg galen ut. Jag slängde en blick på honom men tittade genast ner när hans galna ögon stirrade på mig. Jag kände för att svimma. Richard stirrade hatiskt på mannen som om han var en skalbagge som måste krossas, och snart skulle han få sin vilja igenom. Han mötte min blick för en sekund, men tittade sedan på mannen igen.
Richard började tala om något som gjorde behovet av mannens död. Men jag kunde inte lyssna, inte heller kunde jag se på när det hände. Det räckte med lukten av blod och jag höll på att kräkas. Utan att tänka rusade jag in igen och lämnade många par stirrande ögon.

Super! ♥

Blä!
Jag hatar avhuggna huvuden!

TACK! ♥



Kapitel 69


Jag brydde mig inte om mumlet som kom utifrån, utan gick rakt fram. Utan att veta vart jag gick gick jag till mitt rum. Vakterna stirrade förvånat på mig, och jag struntade i deras fråga om hur jag mådde. Det syntes väl på utsidan?
Jag lade mig ner på sängen och ville bara gråta. Men det kom inga tårar. Illamåendet gick inte över, hur djupa andetag jag än tog. Plötsligt önskade jag att Mathilda inte hade gått hem, utan att hon hade stannat kvar för att trösta mig. Det hade varit så dumt av mig att ens gå dit. Jag hade ju en riktigt bra ursäkt till att inte titta på när han dog. Och barnen som stod i folkmassan, de måste ha varit vettskrämda. Eller så var de kanske vana, när man hade levt så här i hela sitt liv. Hur de hade det ville jag inte ens tänka på.

Jag vaknade klarvaken upp mitt i natten, och förstod direkt att jag hade sovit. Jag låg fullt påklädd i min säng och kände till min lättnad att illamåendet hade gått över. Mina trötta ögon vande sig snabbt vid mörkret och jag granskade rummet som låg i mörker. Det såg ut som vanligt, fast allt hade en mörkare nyans. Genom fönstret såg jag ingenting, förutom månen och de tusentals stjärnor som tindrade svagt. Plötsligt skjöt en stjärna igenom den mörka himlen. Far hade berättat att man fick önska sig något då.
Så jag gick fram till fönstret och öppnade det. Jag lutade mig ut och tittade en sekund på stjärnorna innan jag kep ihop ögonen och viskade ut min önskan i natten:
"Jag önskar att allt blev som vanligt igen."

Nästa morgon beslutade jag mig för att besöka Aiden. Ensam, eftersom Elijah nästan alltid hade varit med mig, de få gånger som jag faktiskt hade träffat Aiden. Så mycket hade hänt att jag nästan aldrig såg honom.
På morgonen möttes jag av en utvilad Mathilda, som konstaterade att jag inte såg lika pigg ut.
"Vad hände igår? Du ser ju hemsk ut! Och varför har du på dig den klänningen? Varför är du ens vaken vid den här tiden?" frågade hon utan att jag hann svara. "Varför har du gråtit? Har du fått något att äta?"
"Jag fick lite panik igår, och det slutade med att jag somnade på sängen. Sedan vaknade jag mitt i natten", berättade jag kortfattat och kände hur det kurrade i magen. "Och sen har jag faktiskt inte ätit på ett tag."
"Kära barn, jag visste inte att det var avrättning igår, det hade jag alldeles glömt bort, annars skulle jag ju såklart ha stannat. Hur var det?" frågade hon.
"Hemskt", svarade jag kort, därför att jag inte ville gå djupare in på det ämnet. Mathilda förstod och gav mig lite frukost.
Jag åt snabbt och förklarade mina planer för dagen när hon frågande tittade på mig.
"Är det verkligen en smart idé, Alice?" frågade hon skeptiskt. "Jag menar, jag tror inte att Richard skulle uppskatta det om han fick veta."
Jag ryckte på axlarna med bröd i munnen. Jag svalde och sa: "Men då får han inte veta det, helt enkelt. Vi behöver inte träffas offentligt."
"Men du förstår, att Richard får reda på mycket. Han har ögon överallt, inte minst inom slottsområdet", sa hon med lägre röst.
"Jag tror att det går bra", sa jag ändå och reste mig upp. "Tack för frukosten, hejdå."
Jag gick var påväg ut till slottsgården, men hejdade mig när jag kom ihåg Mathildas ord. Sedan vände jag om och letade efter en bakväg. Jag hittade till slut vad jag sökte. En enkel trädörr. Det stod ingen vakt där, så jag smög ut. Jag blev glad när jag såg att jag var precis bakom stallet. Jag gick in, men såg inte honom någonstans. Det var ingen där, förutom hästarna. Jag gick fram till en spilta och sträckte fram handen mot den bruna hästen som stod där. Hästen luktade på den, och jag klappade mellan hästens ögon.
"Tycker du om henne?" frågade en bekant röst plötsligt.
Jag vände mig kvickt om. Aiden stod där och ställde ner en höbale som han hade kommit bärandes på. Jag log och kramade om honom.
"Hur är det?" frågade han oroligt. "Du såg inte bra ut igår."
"Var du där?" frågade jag förvånat.
"Såklart jag var. Man var tvungen, annars brukar jag inte gå på såna där saker", sa han och log.
Jag nickade. "Det var hemskt, jag mådde så illa", sa jag.
"Varför gick du dit?" frågade han medan han klappade hästen som jag precis hade stått vid.
"För att jag var tvungen, jag med. Tro inte att jag ville."
"Vad heter hon?" frågade jag sedan och tittade på hästen.
Aiden log. "Hon heter Katta", svarade han stolt.
"Hon är vacker."
"Du med", sa Aiden och kysste mig.

Aww Aiden. ♥

Super. ^^

Naw!
Ny läsare!

Skitbra!!!
Moar mabye!?

Meer! Så bra!

Aw, tack hörni! ♥


Kapitel 70


Jag rodnade. Aiden och jag tittade i varandras ögon. Han var vacker. Hans ögon var gröna, hans hår var blont och rufsigt. Han hade höga käkben som ramade in hans ansikte. Han var brun av solen, eftersom han arbetade ute mycket. Han luktade gott. Han var en perfekt kille som brydde sig om folk runt omkring honom. Jag kunde inte föreställa mig mitt liv utan honom. Ingenting skulle ha gått då.
Jag kramade om Aiden igen.
"Jag har saknat dig", mumlade jag in i hans skjorta.
"Jag har saknat dig med", svarade han.
Jag kysste honom och fick sedan en idé.
"Kan inte du lära mig att rida?" frågade jag glatt.
Aiden log stort. "Javisst, men det tar ju mer än en dag."
"Ja, då kan vi ju träffa varandra mer!" sa jag med ett stort leende.
Han strök en lockig, blond hårslinga från mitt ansikte. Vi stod väldigt nära varandra. "Men vi... Richard..."
"...skulle säkert tycka om att jag lärde mig att rida för en gångs skull", avslutade jag meningen.
Aiden skrattade till. "Riktigt så enkelt är det inte. Tror du verkligen att han skulle låta mig ta hand om dig, ensam dessutom?" invände han.
"Strunta i det", sa jag efter en sekunds tänkande. "Han får tycka vad han vill."
"Jo, och det kommer ju att gå bra", utbrast Aiden ironiskt. "Ni har ju verklígen haft den bästa relationen, så att strunta i vad han säger kommer verkligen göra den bättre."
Jag slog honom på armen. "Lägg dig inte i!" utropade jag. "Det kommer gå bra, så länge du faktiskt vill göra detta."
"Såklart jag vill!" log han och tog min hand.
Jag log stort. "Bra", sa jag kort och släppte handen. "Då bör jag fixa det med en gång, tycker du inte?"
Aiden skrattade. "Okej då", suckade han och kysste mig. "Hejdå", sa han sedan.
"Hejdå", sa jag och bet mig i läppen.
Jag gick motvilligt iväg mot slottet. Efter att ha smugit in började jag leta efter Richard. Jag frågade en vakt.
"Han letar efter er. Senast jag såg honom var han påväg till er kammare", berättade vakten direkt.
"Tack", sa jag och gick vidare.
Jag gick till min kammare och fann Richard precis påväg därifrån.
"Vart har du varit?" frågade han direkt utan minsta ton av att ha varit oroad.
"Jag har varit i stallet", sa jag.
"Varför var du där?" frågade han ogillande.
"Jag frågade stallpojken om han kunde lära mig att rida. Nu vill jag bara ha din bekräftelse", sa jag och kände mig nervös.
"Rida?" fnös Richard. "Ja, kanske det, men inte med honom."
Modet sjönk. "Varför inte det? Han verkar bra med hästar", sa jag nonchalant.
"Jag litar inte på honom, visst du kan få lära dig att rida, men inte av honom", sa han bestämt.
"Snälla", bad jag. "Jag litar på honom. Han hjälpte mig när jag blev kidnappad, kommer du ihåg?"
"Nog kommer jag ihåg", fräste han. "Ifrågasätt inte min åsikt, kommer du ihåg det?"
"Men snälla far, jag vill så gärna", bad jag igen.
"Varför är du fäst vid honom?" frågade Richard utan att bry sig om min vädjan.
"Jag är inte fäst vid honom, jag bara gillar honom, det är allt."
"Han är inte av adelsläkt."
"Jag är inte precis kär i honom", ljög jag.
"Bra", sa han. "Du får ändå inte bli tränad av honom."
Jag gav upp. Mina armar hängde livlöst i sidorna.
"Okej", sa jag uppgivet.
Richard rörde inte en min. Sedan log han. "Bra", sa han.
Jag försökte få ihop det, men lyckades inte.
Efter en sekund gick jag förbi honom till min kammare. Jag suckade.
"Du Alice", ropade han efter mig. Jag vände mig om och stirrade in i hans ögon. "Ta ett bad, du luktar häst."
Irriterat gick jag in i rummet. Tja, den där önskningen hjälpte ju inget vidare.