Just a hollow sound [SV]

jättebra

Hahah, positiv del av kapitlet! Jättebra!

Tack så mycket ♥
***

Kapitel 6.5

Det var första gången Zach gick på en medelklass marknad, och han förvånades över hur prydligt och rent allting var. Det var inte som i London, där han sett stånden från vagnars fönster och äcklats av orenligheten. Här hade säljarna klass och finess, precis som invånarna i staden. Marknaden var i full gång. Människorna hade börjat samlas på gatorna och flera försäljare ropade ut reklam för sina varor. Gång på gång stannade Zach till vid några handelstånd och granskade vad de sålde. Han hade aldrig känt sig så samhörig förut. Och det här var inte ens i England. Folk pratade på ett annat språk; något som tyckes vara en dialekt av spanska. Han förstod det mesta då han studerat många språk under sin livstid. Han lät öronen snappa upp vartenda ljud som sorlade omkring runt honom och lät ögonen fånga varje liten sak på minnet. Det kändes nästan som om han svävade. Chris gick som vanligt bredvid honom, men inte lika upprymd. Pojken studerade Zach i stort sätt hela tiden, höjde ibland på ögonbrynen åt hans iver och barnslighet men fick ibland även upp ett och annat leende på läpparna.

"Är det här något nytt för dig?" hade han frågat när de först inträdde marknadens vimmel av stånd och människor.

Zach hade bara nickat lite förtjust och hade genast skyndat bort till första stånd.

De köpte lite äpplen att äta under tiden och Zach var nästan road av synen av att Chris använde sig av pengar. Det verkade inte riktigt passa honom in. Men pojken hade inga problem med att byta till sig lite frukt och sedan räckte han över ett fint, grönt äpple till Zach.

"Är det här något nytt för dig?" härmades Zach och la till "Att handla hederligt, alltså" när han insåg att Chris inte riktigt förstod vad han menade.

Pojken log tunt.

"Inte särskilt", sa han lätt och tog själv ett bett i sitt eget äpple.

Det blev dock inte så mycket handlande; dels för att de behövde vara sparsamma med pengarna de hade, dels för att det mest fanns mat och smycken, vilket ingen av de två pojkarna kände sig så betagna av. Men Zach lyckades övertyga Chris att köpa en liten souvenir till honom. En billig, liten träfigur som formades till ett gammalt sagodjur; hälften lejon hälften örn. Zach hade läst om sådana. Gripar. Han kramade träföremålet i sin hand ett tag, studerade det en stund innan han stoppade ner det i säkerhet i fickan. Han var inte helt säker på varför, men av någon anledning så ville han minnas det här.

-
Tiden gick och Zach bara njöt av omgivningen. De två pojkarna hade satt sig på en stenfontäns kant mitt i ett torg. Det var på en höjd, så långt där nere mellan alla hus kunde man skymta hamnen. Och där kunde man skymta Dark Angel, tillsammans med andra skepp och fartyg som tagit sig till ön. Zach hade god lust att utforska resten av ön också, men höll denna önskan inom sig, eftersom de antagligen inte skulle ha tid till det.

"När ska vi fortsätta till Sydamerika?" frågade han istället och vände blicken till höger där Chris satt.

"Imorgon bitti", svarade denne direkt och mötte pojkens blick i en kort sekund.

Zach tog in informationen och gladdes åt att de skulle stanna här en natt till.

"Hur ska ni få tag på svärddelen? Var finns den?" Han var rätt nyfiken på hur detta skulle gå till, och valde därför att fråga om det. Men han såg hur Chris käke spändes och hur ögonen fick en skarpare blick. Det var tydligt att han inte uppskattade frågan.

"Prata inte om det här", sa han varnande och såg rakt in i hans ögon ett tag.

Zach sänkte skamset blicken. Kände hur en obekväm känsla spred sig i kroppen. Han trodde inte att någon hade lyssnat på deras samtal, så varför inte fråga, nu när han hade chansen? Han hade helt enkelt inte tänkt sig för. Hamnstaden hade gjort honom på alldeles för lättsinnigt humör. Med denna tanke lyckades han trycka ner den glada känslan lite så att han kunde kontrollera den. Även ifall känslorna fortfarande skenade så kunde han i alla fall slappna av lite, ta det lite lugnare. Precis vid detta ögonblick kände han hur tröttheten vällde in över honom. Den halva dag som gått hade tagit på hans krafter. Han hade i alla fall tillräckligt med energi för att kunna klara sig till kvällen.

"Är du hungrig?" frågade Chris plötsligt med ett lite mer neutralt tonfall. När Zach såg upp mot honom hade han ett likgiltigt ansiktsuttryck. Vreden var som bortblåst; den vrede som Zach trodde uppstod när han hade ställt sin opassande fråga. Antagligen var det bara hans skuldkänslor som hade spökat för honom.

"Lite", erkände han efter det att han känt efter.

Chris knyckte med huvudet mot några gator till sidan av torget.

"Det ser ut att finnas ett matställe där. Jag vet inte hur det är, men för min del går det bra med det mesta."

Zach såg bort mot stället och uppfattade en rad olika byggnader, men i hörnet stod en dörr öppen och några svallande ljus - annars omfamnade av mörker - seglade ut från det. Om han spände hörseln kunde han höra prat inifrån och han påmindes genast om värdshuset i Tortuga. Men så gjorde han klart för sig att det här inte var ett ställe för plundrare och banditer, så han nickade till svar.

-
Det såg inte så illa ut som Zach hade föreställt sig. Det fanns vissa likheter mellan det här stället och värdshuset, men det var inte lika mycket stök och det var långt ifrån lika mycket folk. Det var ett stort, öppet område med runda bord utställda efter ett sicksackmönster. På väggen längst bort fanns en diskret bakdörr. Längst till vänster fanns någon form av en bar där man antagligen kunde beställa en drink. Men nu var det mat de var ute efter. Kanske fanns det inte ens något sådant här. De kunde gå ut på marknaden och köpa något istället. Det lät mer lockande i Zachs öron. Han kände sig obekväm på sådana här ställen.

Men Chris kunde inte läsa hans tankar den här gången. Pojken började gå in och Zach tog sansade steg efter. Tyst slog de sig ner vid ett bord längst bort i hörnet. Det var diskret och lite undanskymt. Det var som om Chris inte ville att någon skulle lägga märke till dem. Kanske i risk för att bli igenkänd; antingen som den ena eller som den andra.

"Finns det ens mat här?" frågade Zach med en smått sned min och slängde några skeptiska blickar bort mot baren.

Chris ryckte lite på axlarna.

"Vet inte. Har aldrig varit här förut."

Zach höjde lite på ögonbrynen när han mötte sin brors blick, men hittade inga passande ord att svara med. Istället placerade han armbågarna på bordet och lutade sig mot träytan. Det var något han inte var van vid, men han tyckte att han kunde ge sig den friheten nu när han inte längre befann sig i någon herrgård.

"Jag går och kollar", sa Chris då, dock inte så ingående, och reste sig från bordet. Zach satt kvar, med ryggen mot väggen och blicken fäst på de andra människorna som var där. De flesta var klädda i anständiga kläder, typiska för öns kultur. Andra var typiska sjöfarare, hade skägg och lite smutsigare kläder. Några satt ensamma, andra satt i grupper. De verkade mer eller mindre pratglada. Vissa skrattade, vissa pratade mer lågmält. Zach undrade vad de pratade om. En nästintill paranoid känsla hade börjat visa sig i bröstkorgen. Tänk om någon kände igen honom. Tänk om någon kände igen Chris.

Plötsligt ekade ett öronbedövande ljud mellan väggarna. Kraften i smällen var så skarp att Zachs öron började ringa. Han hukade sig ner som en ren instinkt och slängde lite förvirrande blickar bort mot några män som precis kommit in.

Chris kom fram till bordet och gav honom en stressad, olycksbådande blick.

"Upp med dig", väste han fram.

Zach flackade lätt med blicken, kände hur oförståndet växte i hans sinne.

"Vad är det?" lyckades han klämma ur sig. Hans blick sökte sig till de nyanlända männen och fastnade på ett par revolvrar, riktade mot några andra i närheten.

"Problem", svarade Chris torrt.

Bra, bra. Mycket bra!

så bra

Nu är det äntligen dags för nästa inlägg! Ni får ursäkta den smärre oaktiviteten. Det är bara att skicka iväg ett mejl om ni tycker att jag är seg. xP

Tack så jättemycket för att ni är så flitiga och fortsätter att kommentera! Det betyder mycket för mig.
***

Kapitel 6.6

Snabbt kom Zach upp på fötter. Han förutsatte att ingen såg vare sig honom eller hans tvilling, eftersom det hade blivit en rätt stor uppståndelse bland de andra längre bort. Zach hade inte lyckats uppfatta så mycket av vad som pågick. Han hann inte med att se efter heller. Chris hade börjat knuffa honom bort längs med väggen och Zach följde lydigt hans drag. Inte många sekunder efter det att de börjat gå nådde de fram till bakdörren. Chris testade handtaget och sköt upp den olåsta dörrskivan så att Zach kunde smita igenom. Han kom själv efter och stängde dörren fort men tyst.

Zach såg sig snabbt om. De hade inte alls kommit ut från krogen. De befann sig i ett rätt litet, mörkt rum. Luften var tjock och det luktade unket. Av vad Zach kunde utskilja ur mörkret såg han flera hyllor stå placerade längs med väggarna. Sakerna som stod på dem var svårare att identifiera. En svag ljusstrimma lyste upp en liten bit av den vänstra hyllan. Det blänkte i glas. Flaskor. Blicken sökte sig istället till höger, för att försöka hitta källan till ljuset, men en annan hylla skymde sikten.

Zach kunde höra hur hans tvilling svor lågt bakom honom. Han hade visst insett att de inte skulle komma så långt den här vägen.

"Det låg i ett hörn", påminde Zach tyst. Om han hade sagt det till sig själv eller till Chris kunde han inte avgöra.

"Jag vet", muttrade Chris tillbaka och steg fram bredvid honom.

Zach granskade sin bror då denne började se sig om. Han rörde sig längs med hyllorna, lät blicken vandra mellan alla flaskor, kände efter med händerna på de slitna väggarna. Zach själv stod kvar och såg på. Han hade ingen aning om vad han skulle göra. Hjärtat hade lugnat ner sig och det tillfälliga adrenalinet hade lagt sig tillrätta. Nu var det bara tanken om att de okända, beväpnade männen skulle hitta dörren och komma in till dem som skrämde honom.

"Letar de efter oss?" frågade han och brydde sig inte om att han avbröt sin tvillings arbete.

"Det hoppas jag verkligen inte", fick Chris ur sig utan att släppa blicken från vad han höll på med. Han hade nått fram till stället där den lilla ljusstrimman flög in. Han verkade upptäcka det också, och började knuffa på hyllan för att få bort hindret.

"Varför flydde vi då?" fortsatte Zach att fråga och lyckades hålla rösten någorlunda neutral.

Chris slog till med knytnäven på hyllans sida då han var tvungen att inse att den inte gick att rubba.

"Två anledningar", sa han. Han lät aningen andfådd efter ansträngningen. "Om jag såg rätt så är de öns speciella poliser. De kan veta om vilka vi - jag menar jag - är och vi vill inte bli infångade av dem."

Zach hörde plötsligt ännu en smäll inifrån krogen och han ryckte till av ljudet. Även ifall det dämpades genom väggarna så fick det hjärtat att ta fart igen.

"Och så är de beväpnade", fortsatte Chris lite torrare. "Jag vill helst undvika köttsår, eller död överhuvudtaget."

Zach nickade instämmande och lät blicken vila på ljuskällan till höger. Chris stod fortfarande vid den, men verkade inte längre lägga någon större uppmärksamhet på den.

"Tror du att det leder oss ut?" frågade Zach med ett svagt knyck med huvudet åt detta håll.

Chris slängde en kort blick ditåt.

"Det spelar ingen roll. Ett litet hål kan ändå inte hjälpa oss", sa han missnöjt.

Zach började gå framåt. Stegen var aningen skakiga, men han tvingade resten av sin kropp att ha en någorlunda respektabel hållning. Han såg in mellan hyllans hyllplan och fick se det lilla hålet i stenväggen. Om de bara kunde komma åt det. Det såg ut som om väggen höll på att rasa samman. Kanske skulle de kunna slå sig ut. Detta hade antagligen varit Chris plan också, men eftersom hyllan inte gick att flytta så uteslöt han möjligheten. Men Zach ville inte ge upp så lätt. Rädslan av att bli infångad - eller kanske mer behovet av att komma ut - fick honom att börja leta med blicken över rummet. Det fanns antagligen någonting som de kunde använda.

Något i ena hörnet fångade hans uppmärksamhet. Det var stort och bastant, men liknande någon typ av vapen. Han gick dit, kände Chris blick i nacken, men brydde sig inte om den. Det han hade sett var en gammaldags klubba, och inte vilken klubba som helst; en spikklubba. Han tog tag om den spikfria delen och lyfte upp den. Tyngden fick armen att värka, men det var bättre än ingenting. Han vände sig om till Chris som tittade på honom med en blick som inte gick att tolka. Antingen så var han road, eller skeptisk, eller gravallvarlig...

"Kan det här hjälpa oss ut?" fick Zach ur sig med en nästintill lättsam stämma. Han började gå fram mot Chris med klubban sänkt för att överlämna redskapet. Den andra pojken granskade föremålet i vad som tycktes vara en väldigt lång stund, innan han nickade lite smått.

"Kanske", sa han med en lättare stämma. Zach räckte fram klubban så att han kunde ta emot den.

"Hjälp till med att ta bort alla flaskor", beordrade tvillingen. "Vi vill inte att det ska låta för mycket."

Zach nickade igen och började samla ihop alla klirrande flaskor han kunde komma åt. Han lade ner dem på golvet och lät dem rulla iväg en bit. Han brydde sig inte om vart de hamnade.

-
När hela hyllan var tömd sa Chris åt Zach att backa. Denne gjorde lydigt som han blivit tillsagd och övervägde alternativet att hålla för öronen. Det Chris skulle göra gav antagligen en hel massa ljud ifrån sig. Men han hann inte komma fram till något beslut innan tvillingen höjde klubban och slog i den i första hyllplanet. Spikarna fastnade i träet och pojken bände loss den samtidigt som stora delar av planet lossnade i obehagliga krasanden. Hyllans konstruktion började vackla. Chris slog i klubban gång på gång. Varje gång drog han loss ännu mer av träet och snart fanns där inget mer än en ram. Hyllplanen var så gott som borta. Det var bara några stubbar kvar i ändarna. Nu kunde hålet skymtas betydligt tydligare. Det var inte stort, men man kunde se att friheten låg där bakom. Chris gav Zach en blick som tydde på att han tänkte fortsätta. Zach backade återigen några steg bakåt och såg hur pojken framför sig samlade kraft inför de kommande slagen. Att slå genom trä var en sak. Att rasa en vägg var antagligen mycket svårare.

De första smällarna tycktes inte ge någonting. Trots tvillingens armstyrka så var det inte tillräckligt för att slå igenom stenen. Men pojken gav inte upp. Han slog i klubban i väggen gång på gång och snart började små bitar av den smulas sönder. Bit för bit blev hålet större och det svaga ljus som innan skinit in till rummet blev bredare och bara mer och mer lockande. När hålet var tillräckligt stort för att ta sig igenom stannade Chris upp. Han släppte klubban i en duns och gav ifrån sig en tung utandning. Att han var trött var det inget tvivel om. Zach kände sig lättad. Även ifall det som fanns på andra sidan verkade mörkare än han först trott så var det mycket bättre än att stanna kvar där han var. Chris vinkade till sig Zach som genast tog sig fram till pojken.

"Det ser ut att vara en gränd", sa denne kort. "Jag har för mig att jag såg den på vägen hit."

Han tog ett kliv ut genom hålet och duckade för väggen ovanför sig. Zach iakttog varenda rörelse med tanke på att han själv skulle utföra samma sak om bara en kort stund.

"Det finns en grind längre fram", förklarade Chris med blicken vänd åt höger, åt det håll torget låg. Sedan såg han på Zach som tog det som ett tecken på att han skulle komma ut. Han tog sig med glädje igenom hålet och den spända känslan av att vara fast rann av honom.

"Vi kollar om det är upplåst", sa tvillingen kort och började gå genom den smala, folktomma gränden.

Zach följde efter, hoppades att de inte skulle stöta på några poliser på vägen tillbaka till skeppet.

Jättebra! Spännande!

superbra

Tack, tack!
Nu fortsätter vi.
***

Kapitel 6.7

Grinden var upplåst. Det gick fort att ta sig igenom den, förflytta sig över torget och komma fram till hamnen. Även där var det fullt med folk. Det luktade fisk och tång och överallt kunde Zach skymta sjöfarare - fiskare som handelsmän - som precis kommit tillbaka efter en lång dags arbete. Nu var det sent på eftermiddagen. Solen hade sänkt sig en bit över himlen, men den ljusa, klarblåa färgen fanns kvar tillsammans med värmen. Zach var fortfarande aningen omskakad efter vad han gått igenom den senaste timmen och han var glad över att vara tillbaka vid skeppet; konstigt nog. Han hade sett fram emot att stiga i land, och det hade varit en befriande känsla att bara gå omkring på marknaden, men av någon anledning kände han sig ändå tryggast så här nära skeppet. Här kunde piraterna skydda honom om det skulle hända något. Han skulle inte vara så försvarslös och ensam. Även ifall de flesta pirater antagligen inte hade kommit tillbaka från sina uppdrag ännu så höll Zach sig fast vid denna tanke.

Chris drog Zach lite i tröjärmen då denne märkte att han flöt bort i sina egna tankar. Han gav honom en lugn blick och tog de första stegen upp på bryggan. Zach log smått, ett snett leende i brist på känsla, och följde efter. Vid just det tillfället hade han inte lust att gå överhuvudtaget. Hans energi hade runnit av honom. Han kände för att bara lägga sig ner på marken och sova en stund. Då skulle han vara på land och ändå vara nära skeppet. För honom lät det som en bra lösning.

-
Kaptenen stod uppe på däck. Zach såg inte vad han höll på med, men var inte tillräckligt intresserad för att ta reda på det. När mannen fick syn på tvillingarna slutade han upp med vad det nu kunde vara och gick fram till dem. Först verkade det som om han var väldigt lättsinnig av sig och tänkte ställa frågor om hur de hade haft det, eller om de hade hittat något roligt, men hans lugna min förvandlades till en besvärad och han studerade Chris ingående med smått misstänksamma ögon. Zach sneglade lite på pojken och lade först nu märke till det gråa stoftet i hans annars ljusa, blonda hår. Det hade inte synts förrän solen kastade sina strålar direkt på det, och den hade gömt sig bakom alla höga hus under den senaste timmen.

"Du har damm i håret", påpekade kaptenen, inte fullt så vänligt som han säkert hade kunnat.

"Det är stenpulver", svarade Chris utan att röra en min. "Jag förklarar senare."

Kapten verkade lite fundersam över detta. Han var tyst en stund, släppte inte blicken från pojkens orubbliga ansikte, men såg sedan ut att släppa tanken.

"Vad det än var så verkar det ha tröttat ut er ordentligt", sa han lite lågmält och valde att slänga en blick på Zach också. Denne kände nästan hur han ryggade tillbaka av de skarpa ögonen. "Ni borde vila."

Zach såg i ögonvrån hur Chris nickade åt förslaget och kaptenen verkade nöja sig med detta. Mannen vände sig bort ifrån dem för att möta upp några pirater som precis hade anlänt. När Zach såg åt deras håll fångade hans blick genast de stora lådorna som antagligen innehöll proviant. Eller ammunition.

"Kom", hörde han Chris säga från hans sida med en smått otålig stämma, som om han inte gillade att Zach hade uppmärksamheten på annat.

Pojken slängde en snabb blick på sin tvilling som mötte den med samma säkerhet som alltid. Han var tvungen att medge för sig själv att han behövde vila. Men han ville så gärna stanna kvar uppe på däck och blicka ut över hamnstaden. Han ville inte slösa bort några minuter alls åt att inte vara i närheten av den. När som helst kunde kaptenen beordra att dra upp bryggan - bron mellan Zach och livet på land - och segla iväg.

Chris suckade smått när han märkte att Zach riktat blicken nedåt däcket istället.

"Vad är det?" frågade han. För tillfället verkade han inte vilja vara omtänksam. Antagligen hade utmattningen från vad som hänt innan nått honom nu när det hela var över.

"Inget", svarade Zach snabbt med en flyktande blick upp mot sin bror. "Jag vill bara stanna här ute ett tag."

Chris verkade ha god lust att protestera, men istället för att yttra några fler ord angående saken placerade han händerna i piratbyxornas djupa fickor och ställde sig i en avslappnad ställning. I Zachs ögon såg det mer otåligt ut, och han visste nog varför. De hade inte mer att göra utanför som inuti hytten. Det enda alternativet var att stå där och iaktta de andra. Det fanns inte ens någon plats att sätta sig ner här.

-
I vilket fall så valde Zach att trotsa sitt samvetes påpekningar om att han begränsade Chris frihet och tvingade honom till att stanna uppe när han egentligen ville vila. Om pojken inte sa något om det så borde han ta det som ett godkännande. Hans blick var ovanligt pigg och han kände hur kroppen och musklerna stärktes när han fick i sig frisk luft utan att röra på sig för mycket. Han gick runt lite för att bli av med lite rastlöshet i benen, men stannade tillslut vid relingen utåt havet och lutade sig mot räcket med näsan vänd mot däck. Chris - som innan stod still på samma ställe och granskade vartenda steg han tog - gick också åt samma håll och placerade sig bredvid honom.

"Fått nog snart?" frågade han lite smått och Zach sneglade lite på honom.

"Om du verkligen inte vill stanna så får du säga till", sa han som svar och försökte hålla rösten förstående.

Chris rynkade på näsan i en halv sekund med samma oberördhet som om han ryckte på axlarna.

"Vi kan lika gärna vara här ute", sa han kort utan någon vidare fortsättning.

Zach höll blicken på pojken ett tag, men denne tittade bara rakt fram utan att visa tecken på att han märkte av det. Han suckade smått och kände hur han gav efter för artigheten.

"Vi går då", sa han och sköt sig bort från sin lutande ställning. När Chris inte rörde sig ur fläcken efter det att han tagit ett par steg vände han sig lite förbryllat om och fick syn på pojkens höjda ögonbryn.

"Bara för att jag inte vill det?" frågade denne smått ogillande. "Du måste lära dig att ta för dig, Zach."

Zach försökte tänka ut något passande svar, någon förklaring till varför han betedde sig som han gjorde; varför han fortfarande gick efter hur han blivit uppfostrad. Men han hann inte öppna munnen. Ett plötsligt tryck i ryggen fick luften att tillfälligt lämna hans lungor. Kraften från det som flugit in i honom fick honom att tappa balansen och han for framlänges över däck.

jättebra skrivet