PRS Lupple & Medi

Lathan nickade sakta och log. " Självklart." Log han mjukt och fortsatte att lugnt köra hemåt.

Hon somnade och Nora såg mot Lathan.
"Varför kallar hon sig för pappa? Är hon inte människa som jag?*

Maria log ömt I backspegeln och såg sedan på sin make.
"Vill du ta det?"

Lathan log mjukt och smekte Maria över handryggen. "Jag kan." Sa han lugnt. " Jo hon är människa. Hon har haft ett ganska svårt liv. Precis som du och ser oss som sin familj. Därför kallar hon mig för pappa. Sen är hon ju gift med min son." Log han enkelt.

Hon såg på Halo och nickade sakta. Log sedan och slöt ögonen.
"Hon var så snäll. Tack för att hon är snäll." Viskade hon trött.

" Du kan vila på vägen hem Nora. Det är en bit att köra." Sa han ärligt.

Hon märkte hur varm bilen var, hur underbar det var att vila ögonen. Sakta slöt hon ögonen och snart så sov hon tungt.
Maria log
"Den elaka bilvärmaren slog till igen. Fy på oss" viskade hon tyst och log.

Lathan log roat mot Maria. " Det var väl tur." Flinade han.

"De båda är trötta så en varm bil är bra" sa hon och höll hans hand.
"Eller hur"

Lathan log mjukt och nickade. " Det har varit en väldigt bra helg. Och en bra kväll." Log han.

Maria nickade bara och såg sedan mot vägen.
"Ja det är bra. Jag är så glad att hon är så lycklig"