PRS Lupple & Medi

"Ingen aning, du hade ju en väg." Log han.

Armelle svalde lite. "Jag vet inte riktigt. " Sa hon ärligt. Dorian reagerade sällan som hon förväntade sig.

Han log och hoppade ner och började att gå. Solen höll på att gå ner och han såg över axeln.

"Då får vi bara hoppas på det bästa." Hon gicl av båten och såg sig om. De var nära Vededig och hon log.
"Vi kan ju gå. Annars kommer vi för tidigt."

Armelle följde efter henne av båten och tog upp hennes väska i handen. "Jag bär den en stund." Log hon och tog hennes hand med sin andra och ledde henne till det stället där de hade träffats första gången.

Hon såg på henne och pekade på ett ställe.
"Där är bättre. Jag kom därifrån faktiskt." Sa hon och log.

"Jag behöver bara springa och hämta en sak. Kan du vänta här?" Frågade Tristan och log ömt.
Gav honom ett papper.
"Läs det när jag gått."

Armelle ledde henne dit och märkte att Dorian och Tristan var nära. Hon ställde ned väskan och satte Halos hand på den. "Ha roligt." Viskade hon innan hon sprang iväg.

Dorian stirrade på Tristan. Tog emot pappret. "Du är så knäpp." Sa han ärligt. Såg sig förvirrat omkring.

Hon kysste hennes kind och log.
"Tack." Hon tog väskan och tog fram en karta och väcklade upp den.

"Japp" Sedan försvann han. På lappen stod det att han inte skulle bli rädd.

Dorian vecklade upp pappret och läste orden. Bli inte rädd. Så fort han läst pappret greps han av panik. Skulle Halo lämna honom? Var det hela grejen? Att han skulle försvinna bort så hon kunde fly? Han kände sig kall i hela kroppen och ville helst av allt springa efter Tristan och tvinga honom att förklara men stod som fastfrusen och började söka av området. Vart var han ens?

Hon tog några djupa andetag och gick sedan fram och låtsades se vilsen ut.
"Ursäkta." Hon hade bytt till Engelska och hon såg nervös ut.
"Vet du va det här hotellet ligger?" Hon visade Lucas hotell och såg upp på honom.
"Jag tror jag är vilse."

Dorian kände Halo bakom sig, hon pratade engelska. Hon bad om hjälp. Han stirrade på sina kläder och förstod. Det slog honom som en blixt från klar himmel. Hon ville uppleva deras första träff. Det knöt sig i hela hans mage. Hon hade ju ingen aning om att han hade stått och hållit på att döda henne hela hennes första natt. Lupe visste, han hade drogat henne. Hans far visste. Dorian visste. Han svalde hårt och vände sig långsamt om och såg henne. Hon såg ut som hon hade gjort då. Vacker, vilsen och frestande. Han såg på sin fru, hon hade inte ens ringarna på sig. Hon ville verkligen detta och han skulle ge henne det. Han gav henne ett lätt charmigt leende "Jag slår gärna följe med dig på din vandring till hotellet. Det är en bit härifrån och jag skulle vandra åt det hållet själv. Dessa gator är inte säkra om nätterna unga dam, det är alltid bra att färdas flera. Om du inte motsätter dig detta?" Sa han, precis som han hade sagt den kvällen. Det slog honom att kanske skulle hon minnas saker om denna tid på grund av allt detta. Det var en stor rädsla han hade, men han förstod ju att detta var hennes överraskning.

Hon såg hur han hade slagits av panik. Skulle hon avbryta och be om ursäkt? Men så fort han slog på sin charm blev hon som förhäxad av honom och log mjukt.
"Jag har inga problem av att du följer med mig." Hon synade honom och log sedan ömt.