Draco Memoraid

KAPITEL, YIIIIHHOOO. Sån tur att jag inte åkte iväg till Möllan idag med klassen, tackar gud. *THANK YOU BEJB.* LÄGG UT KAPITLET NU.

Edit;
.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii.Elzyii
SVARA DÅ! :C

Ni är underbara mina fränds! ♥
Det har surrat minst tusen flugor runt mig (En kröp till och med in i min näsa om någon intresserar sig) medan jag rättade det här kapitlet en sista gång. Jag känner mig populär....Men inte tack vare flugorna. UTAN TACK VARE ER! Herrejösses vad glad jag blir över era kommentarer, oavsett hur långa eller korta dem är. Känns så underbart att jag åtminstone har tio bevakare kvar och jag älskar er alla innerligt. Här har ni iallafall nästa kapitel, lämna gärna en kommentar eller en tumme om ni gillade det så skriver jag mer.
Är du nöjd nu Trezzan? Här får du ett bevis på att din ff:n är så mycket bättre än min!
I nästa kapitel får vi följa med Draco och Blaise när dem jagar råttor i källaren. Det låter väl skoj va?!
Och så vill jag välkomna min nya bevakare Testralis! Söt som socker är hon, välkommen in i hjärngänget på mugglis! ♥ Jaja slutsnackat från min sida nu...Låt oss ha en liten lekstund tillsammans med Nott!
Puss ♥


Kapitel 66
Ett gastkramande besked

Den snövita ugglan landade med ett lätt svischande på min utsträckta arm.
Jag log och strök henne varsamt över den lena fjäderdräkten. Shanti svarade genom att försiktigt hacka mig på handen med näbben innan hon stack in huvudet under vingen och burrade upp sig.
”Är du trött nu?”
Försiktigt bar jag fram henne till en ledig bjälke och hon tog tacksamt emot ugglegodiset som jag stack åt henne. Sedan hoade hon mjukt och flög fram till vattenhon för att ta sig en slurk vatten.
Dracos stora tornuggla gjorde henne sällskap och jag lämnade dem ifred.
Det hade gått två veckor sedan mitt och Dracos lilla uppbrott. Dem två veckorna hade varit de värsta i mitt liv. Först hade jag haft planer på att resa hem för att ta hand om min lillasyster Miranda.
Men Dumbledore hade avböjt förslaget med en nyckfull glimt i de blåa ögonen.
Varför hade han inte velat säga och jag visste sen tidigare att det inte tjänade någonting till att tjata. Tids nog skulle jag få veta.
Istället skrev jag regelbundet brev till min syster. Och för varje gång som bläcket var ut smetat av tårar kände jag ett hugg i hjärtat. Miranda behövde mig och jag svek henne genom att vara egoistisk.
Ännu flera elever hade lämnat skolan. Däribland tvillingarna Patil och deras bästa väninna Lavender Brown. Eftersom två av dem delade sovsal med mig och Hermione blev deras tomrum extra iögonfallande och vi gjorde vårt bästa för att fylla upp det. I hemlighetet hoppades vi att dem snart skulle komma tillbaka och vi aktade oss noga för att lägga så mycket som en hårnål på deras prydligt bäddade sängar. Det hade blivit mycket tyst i Gryffindors sällskapsrum sedan Parvati och Lavender lämnade Hogwarts. Och det var, som Ron uttryckte sig;” En efterlängtad men obehaglig tystnad.”
Lektionstimmarna var också förändrade. Alla lektioner inom försvar mot svartkonster var inställda fram tills det att man funnit en någorlunda vettig vikarie.
Proffesor Lupin hade begett sig iväg för att kunna engagera sig helhjärtat i fenixorden och han lämnade precis som Parvati och Lavender en dyster tystnad efter sig.
Två av växthusen hade sprängts sönder under dödsätarnas flykt från Hogwarts och Proffesor Sprout la all sin tid på att försöka lappa ihop sina skyddslingar och hade ingen ork över till undervisning.
Så för första gången hade vi en massa tid över till att göra alla dem saker som vi ville göra- det märkliga var att ingen verkade särskilt lycklig över det.
Inte ens Fred och George tog tillfället i akt och smällde av smällare, kastade pruttfrisbees i korridorerna eller skrev fula ord på väggen utanför Filchs kontor.
”Visst är det väl konstigt va”, sa Ron när vi gick ner till middagen en torsdagkväll, ”att när vi äntligen får en massa lektioner inställda så är det ingen som är glad åt det.”
”Det är väl inte så konstigt med tanke på allt som har hänt”, sa Hermione. ”Halva skolan har ju så gott som försvunnit. Föräldrarna är helt hysteriska.”
”Jag kan förstå dem”, sa jag. ”I sådana här tider vill man hålla familjen samlad, det är naturligt.”
”Men det finns ingen säkrare plats än Hogwarts”, mässade Hermione övertygande. ”Så länge Dumbledore finns här...”
”... kan ingen skada oss.” avslutade Harry. ”Vi vet, Hermione. Du brukar säga det.”
Taket i stora salen var grått och dystert. De hade det varit dem senaste veckorna och under måltiden var det bara vara Ron som hade någon aptit.
Ideligen kastade jag blickar bort mot Slytherinbordet fast jag egentligen borde ha låtit bli.
Vid Slytherinarnas elevhemsbord fanns det inte några tomma stolar- inga oroliga föräldrar hade hämtat hem sina barn.
Draco syntes inte till.
Det hade han inte gjort den närmaste veckan och jag funderade vart han höll hus. Och det var nära att jag frågade Harry om jag fick ta en titt på marodörkartan men lyckades hindra mig själv i sista sekund. Det fanns gränser och så fanns det gränser.
”Är du fortfarande lika förbannad?” Hermione hade som vanligt satt ord på mina tankar.
”Nej.” Jag tänkte tillbaka på händelsen för två veckor sedan.

Det hade varit dagen efter mitt och Dracos samtal i skrubben och jag hade varit på ett uselt humör.
Delvis på grund av den sorg som härskade inom mig, delvis på grund av att jag kände mig så oerhört sviken.
Jag hade fått syn på Draco utanför troferummet efter trolldomshistorian (ingenting kunde få Proffesor Binns att sluta undervisa) tillsammans med sina kompisar.
De hade skrattat och verkat obehagligt uppmuntrade. Sen hade jag fått syn på stackars Neville som stod inklämd mellan Crabbe och Goyles massiva kroppsmassor med Draco framför sig som en ettrig liten terrier.
”Varför har inte du lämnat skolan?” hörde jag Dracos släpiga röst häva ur sig. ”Jag tror inte att grundarna skulle bli så stolta om de fick reda på att rektorn lät en ynk gå kvar här.”
Jag hade inte behövt höra mer. Snabbare än Merlin hann byta kalsonger var jag framme hos Draco och ryckte tag i hans axel. ”Hur vågar du tala så till Neville!” fräste jag och stirrade hatiskt på honom. ”Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Draco använde sig genast av sin specialitet- att spela oförstående- och tittade oskyldigt på mig innan han vände sig mot Neville igen och flinade. ”Longbottom, har du skaffat dig en ny flickvän?” Du verkar ha valt en med gnista den här gången, vi får väl för din skull hoppas att hon inte blir övertänd!” Hans ord hög som knivar i mitt bröst. Hur kunde han spela så obrydd efter allt vi gått igenom tillsammans? Jag drabbades av en stor lust att torka bort det falska självbelåtna leendet från hans ansikte med hjälp av min trollstav men nöjde mig med att ge honom en mörk blick som jag hoppades var tillräckligt skrämmande.
”Och du är ju väldigt mycket bättre än Neville”, sa jag istället. ”En liten bortklemad skitunge, det är vad du är. Jag ångrar verkligen att jag lagt ner så mycket tid på dig för ingenting.”
”Jasså, det gör du?” Hans varggråa ögon smalnade till två tunna streck. ”Så tråkigt att jag inte lagt ner hälften så mycket tid på dig då. Jag slutade med det så fort jag upptäckte ditt umgänge med smutskallar.”
”Jasså?” Jag kunde inte låta bli att le trots att jag var så arg att jag skakade. ”Så lät det inte igår.”
Draco rodnade ilsket och jag kände en seger.
Han var helt medveten om att han inte kunde gå på för hårt mot mig. Jag visste alldeles för mycket.
”Du tror att du är så mycket bättre än alla andra, Draco. Men som jag har sagt till dig flera gånger förut; det är du inte. De enda du är, är en dålig kopia av din far. Och det är verkligen ingenting att vara stolt över.”
”Smutskastar du min pappa?”
”Minst sagt. Din pappa är en lika simpel mördare som Voldemort, den enda skillnaden är att Voldemort åtminstone är den som ger order- Lucius tar bara emot dem.”
Det var så skönt att se Dracos bleka ansikte färgas rött av förargelse. Crabbe och Goyle knöt hotfullt nävarna och Zabini flackade med blicken, rädd för att hamna emellan om det skulle bli bråk.
Det verkade faktiskt som om Draco hade förlorat talförmågan. Men när jag vände mig om för att gå hörde jag hans släpiga röst bakom ryggen. Varje stavelse vibrerade av ilska och det lät som om han inte hade långt till tårar.
”Du kommer att få ångra dig bittert den dagen Mörkrets herre får tag i dig. Du är den största blodsförädaren jag har stött på och jag svär vid min mors dödsbädd att våra förfäder skulle vända sig i graven om de visste att sådana som du gick omkring här på jorden.”
Jag agerade mer på instinkt än efter tanke. Slaget träffade Draco rakt i ansiktet och han vacklade bakåt med huvudet i händerna. Det rann en rännil av blod nedför tippen på hans näsa som hade fått ta emot smällen och han stönade av smärta.
”Du är död för mig, Draco. Hädanefter så är du faktiskt det.”
Efter att ha spottat framför hans fötter vände jag på klacken.
Harry och Ron gav varandra en imponerad blick, flinade roat åt Draco som fortfarande ylade över sin krossade näsa och travade efter min ryggtavla.
”Håll dig borta från mig!” väste jag åt Zabini som hade försökt smita därifrån strax innan jag utdelade slaget. Han dukade skräckslaget undan för min trollstav som jag höll i hans ansiktshöjd och backade lydigt bakåt med händerna höjda över huvudet...

”Nej det har gått över nu.” Jag var återigen tillbaka i verkligheten.
Hermione suckade och smuttade på teet som hon höll i sina skakiga händer. ”Det löser sig.”
”Säkert.”
”Ge henne inte några dumma idéer nu, Hermione” muttrade Ron och sträckte sig efter brödkorgen.
”Det har varit så lugnt och skönt utan den där snorungen.”


Draco travade fram och tillbaka längs den sliriga stigen.
Han kände sig irriterad. Under årens lopp hade han många gånger (faktiskt så många att han för länge sen tappat räkningen) ställt sig frågan varför han hade valt ut Storbritanniens ointelligentaste och minst inkompetenta trollkarlar som sina bästa vänner.
Draco hade inte krävt mycket av dem den här gången heller, ändå dröjde det nästan en timme innan de dök upp.
”Har ni den?” Han slutade vanka och stegade fram till Crabbe och Goyle.
När han läst svaret i deras dumma ansikten svor han högt och slog ut med händerna.
”Jag trodde inte ens att ni skulle kunna misslyckas med det här! Ni har ju straffkommendering hos honom varje kväll- ni borde veta hur man tar sig in på kontoret vid det här laget!”
”Han har bytt lås”, muttrade Goyle. ”Nyckeln passade inte.”
Draco slog sig för ansiktet och stönade högt. ”Nyckeln? Ni kunde väl bara gjort som alla andra och kastat en Alohomorabesvärjelse över dörren? Eller frågat smutskallen om hjälp, hon dyker väl alltid upp när man minst anar det.”
”Förlåt”, grymtade Crabbe.
”Ni får göra om det imorgon bitti. Jag måste ha boken till imorgon kväll. Eller också; Draco bet sig fundersamt i underläppen, ”Så kanske ni kan kasta en imperiusförbannelse över honom, hämta den och sedan sticka därifrån. Sedan dödsätarna tog över ministeriet så är lagen för olovliga förbannelser upphörd. Men jag är tveksam om ni två är tillräckligt kompententa för att klara av det. Sjabblar ni till det är de kört.” Han suckade och tittade uppgivet på dem.
”Om jag talar om för er exakt hur ni ska göra så borde inte ens två träskallar som ni kunna misslyckas.”
Nöjd över att deras ledare hade fattat ett beslut nickade Crabbe och Goyle.
Draco kände hur marken långsamt blev stabilare under hans fötter. Hans plan var suverän.
Om nu Crabbe och Goyle inte förstörde den genom att begå ett eller ett par ödesbestigna misstag.
”Vet ni vad”, sa Draco till dem. ”Vi tränar på förbannelsen. Jag vet ett rum där vi kan hålla till utan att bli störda. Sen kan vi...” Han hann inte avsluta meningen. Två personer var påväg rakt mot deras håll
- två av dem personer som Draco minst av allt hade någon lust att träffa. Och synen av att se bägge två tillsammans var äcklande. Snabbt grep han tag i Crabbe och Goyles klädnader som var i storlek med en mindre jättes och drog in dem bakom en överbevuxen sten.
”Tack för att du räddade mig.” Elli tittade på Nott. ”Jag menar det verkligen. Jag är skyldig dig ännu en gentjänst.”
”Våra tjänster gentemot varandra är avtjänade.”
Elli höjde på ögonbrynen. ”Men jag misslyckades med att varna dig, jag...”
”Du försökte.” Hans tonläge sa tydligt att ämnet var slutdisskuterat.
Draco knep fingrarna hårt om stenen. Han avskydde Nott. Och han avskydde att se hur han gick bara några centimeter ifrån Elli som inte ens verkade obehagad. Hon var den enda som Draco visste som inte blev illa till mods av att ha Nott i närheten.
Från början hade det varit roligt att reta honom. Draco och hans kompisar hade hållit på med det i flera år. Men det konstiga var att Nott inte verkade bry sig ett dugg om dem. Han blev aldrig arg eller visade tecken på rädsla; när de pressade upp honom mot en vägg nere i den mörka delen av fängelsehålan och viskade elaka saker i hans öra tittade han bara på dem som om de vore luft och slank iväg. Det hade hänt flera gånger att saker hade exploderat, satts i rörelse eller till och med rasat ned i närheten av honom. En gång hade Marcus Flint fått en taklampa i skallen när han tagit Notts böcker och en annan gång hade Miles blivit liggande i sjukhusflygen med en stark smärta i buken efter ett osynligt slag när han på skoj hade rivit sönder Notts elevhemsklädnad.
Dessutom hade han dem mest skrämmande ögonen i hela trollkarlshistorien. Och han älskade att stirra. Draco var övertygad om att han bara gjorde det för att jävlas.
Vem som helst skulle få hjärtslag av Notts gulaktiga genomträngande blick.
Umgicks man med Theodore Nott fick man problem. Om inte så blev man ett problem. Så varför ville Elli äventyra sitt rykte genom att vara med honom?
Inte för att det angick Draco (absolut inte) men han kunde inte låta bli att undra.
Elli stannade precis framför deras gömställe och han höll andan. Bara tanken på hur hon skulle reagera om hon upptäckte att han hade gömt sig för att undvika henne var förödmjukande. Sen att idioten Nott dessutom skulle se alltihop avgjorde saken. Draco pressade händerna över Crabbe och Goyles gapande munnar med en våg av illamående. Ingen av dem ägde någon tandborste.
”Theodore, jag måste få fråga dig en sak.”
Nott såg lika förvånad ut som Draco när hon nämnde honom vid förnamn.
”Varför blev Jessica så rädd för dig?”
Nott förblev tyst ett par sekunder. Han betraktade intresserat den grådaskiga himlen och verkade fundera på vad han skulle svara. Till sist sa han: ”Det är en lång historia.”
”Gör den kort då.”
Nott log så att hans spetsiga hörntänder blottade sig under dem bleka läpparna.
”Då skulle du nog inte stå kvar här bredvid mig.”
”Varför inte det?” frågade Elli. ”Tänker du bita mig?”
”Bita dig?” Det var inte frågan som Nott ställde som skrämde Draco utan sättet han sa det på. Han lät eftertänksam; som om han verkligen övervägde det hela och Draco såg hur Elli hajjade till trots att hon inte försökte visa det. ”Det är möjligt.”
Himlen drog ihop sig och ett mullrande höjde sig över slottet. Det omtalade ovädret hade startat och Draco kunde känna hur vattendropparna träffade honom som små vassa nålstick.
Men han ides inte röra sig utan stod precis som Elli fastvuxen i marken. Hon hade blivit blek om kinderna och stirrade rakt framför sig.
Nott närmade sig henne försiktigt och stack sitt ansikte alldeles intill hennes öra.
”Ska du inte ställa flera frågor?”
Elli började darra och pressade sammanbitet ihop sina skallranden tänder.
”Gör det”, befallde Nott. ”Ställ en till fråga.”
”Jag vet vad du är.” Hennes röst var lika tunn som vinden men hon lät förvånansvärt stadig när hon talade. Långsamt vände hon sig om mot Nott som hade hela sin uppmärksamhet riktad mot henne. ”Du är en vampyr.”
Hans ögon smalnade. ”Vad får dig att tro det?”
”Jag har tänkt på det länge.” Hon tvekade men när han inte svarade fortsatte hon. ”Du är stark. Ingen vanlig trollkarl skulle kunna bryta en trollstav mitt itu. Du är snabb, dyker hela tiden upp och sedan försvinner. Dina ögon ändrar färg efter ljuset och du är alltid kall. Och- hon blötte läpparna med saliv- du äter aldrig några måltider.”
”Inte illa”, sa Nott tyst utan att röra sina läppar. ”Är du rädd?”
”Nej”, sa Elli och tittade honom i ögonen. ”Varför skulle jag vara det?”
Draco stönade tyst för sig själv och slog handen för ansiktet.
”Inser du inte det själv?” Den plötsliga styrkan i hans röst fick Elli att rygga tillbaka och Draco kände hur benen skakade som klappträn under honom. ”Du vet inte vem eller vad jag är. Du har ingen aning om vad jag kan göra.”
”Varför skulle du skada mig efter att du räddat livet på mig två gånger?” Hon skakade på huvudet.
”Det är inte realistiskt.”
”Det är inte mycket som är det”, svarade Nott.
”Du borde vara rädd.”
”Jag kommer aldrig att bli rädd för dig.” Draco kunde slå vad om att Elli lät mer övertygad än hon egentligen var. ”Det jag undrar är, varför räddade du mig? Om du tillhör den andra sidan?”
”Jag är inte på någons sida!” fräste Nott. ”Jag föraktar dödsätare och vad dem har gjort med vårt släkte. Jag avskyr dem för att de inte respekterar livet efter detta och leker med döden. Jag skulle aldrig gå i sans med dem.”
”Precis. Så varför skulle jag då behöva vara rädd för dig? Jag tycker att du är snäll och dessutom så har du upprepade gånger räddat livet på mig.”
”Så tanken på att jag skulle kunna kasta mig över dig och döda dig på fläcken skrämmer dig inte det minsta?”
”Inte särskilt.”
Till Dracos förvåning flinade Nott. ”Det verkar inte som man skrämmer dig i första taget.”
”Jag är nog van vid det mesta.” Hon log tillbaka.
Men Nott tittade inte på henne längre. Istället hade han vänt sig om och stirrade utan att blinka mot Dracos gömställe. Draco drabbades med ens av en olustig känsla att Notts ögon kunde se igenom sten och instinktivt slöt han fingrarna om trollstaven. Crabbe och Goyle såg dumt på honom och gjorde sedan samma sak. Vad nu det skulle vara till för nytta. Om det nu verkligen var sant-om han verkligen var en vampyr- så skulle deras förhäxningar vara ungefär lika användbara som en påse ismöss.
”Vad är det?”
Nott svarade inte Elli utan fortsatte att stirra mot Draco, nej rakt på Draco. Sedan gick han sakta fram till stenen och la ena handen på den. Draco kände en ilning i maggropen och han tog ett par steg bakåt.
”Det är nog bäst att du går nu.” Nott vände sitt bleka ansikte mot Elli.
”Varför det?” Hon lät misstänksam. ”Ska du inte med?”
”Jag tror inte att du vill ses i sällskap med mig”, svarade han. ”Gå i förväg du.”
Till Dracos förvåning lydde hon. Kanske låg det någonting i vad Nott sa, för hon ryckte bara på axlarna och började gå tillbaka mot slottet.
När hon var utom synhåll lutade sig Nott fram och viskade: ”Det är bäst att du inte talar om det här för någon, Malfoy. Isånafall måste jag ge dig det tråkiga beskedet att du är väldigt illa ute.”

LÄSER. c:

LÄser med!

Mer

bäääääääääääääääääääääääääst min vän!
Fantastiskt bra

braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Snnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääälllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa sssskrivvvvvvv mmmmmmeeeeeeerrrrrrrrrrr!

KOMMER EN LÅNG KOMMENTAR. *-*
THELLI THELLI ÅHHH THELLLLLII.. ♥♥♥♥♥

Bra

Jag kanske har börjat shippa Thelli nu. o.o

Så bra kapitel..♥
Förlåt om jag inte skriver en lång kommentar, jag har lite bråttom just nu.