George Weasley - When I'm gone

superdupermegajättebra!!

du är riktigt duktig

Bra..

Åh jag började nästan gråta så fint det var.♥
Super mega bra.

jättebra!!!!!!!!!!
MER

Nu tror jag att jag låtit er vänta tillräckligt länge för ännu ett kapitel. Nej, men jag har inte haft tid till att skriva, men ska försöka mig på något mer kapitel under sportlovet iaf.
Tack för alla underbara kommentarer, för att inte nämna er - underbara läsare!
-------------------------

30.
"When the smile is gone from his lips"

Mr Weasleys lilla yttrande mot George verkade ha väckt de andra familjemedlemmarnas uppmärksamhet. De som innan stått och tittat på sitt färdiga verk hade nu vänt sig om och fått syn på den långe, orangehårige killen som fortfarande var förlamad i lederna. Han kände sig torr i halsen, visste inte vad han skulle svara sin far. Orden verkade domna bort i hans sinne. Han var inte ens säker på vad det var som Mr Weasley hade sagt längre. Han behövde tänka efter ordentligt för att forma om dem i huvudet. Han svalde lätt och försökte förbereda sig för ett svar. Han kunde inte stå där som ett fån hur länge som helst. Det skulle kanske väcka misstankar. Det kanske skulle göra så att hans familj trodde att han inte tyckte om det. Gjorde han det? Han visste inte svaret på den frågan och den handfulla folkmassan som rörde sig mot honom gjorde inte saken bättre. Han kände sig lite vimmelkantig; nervös. Allt var känslornas fel. Han avskydde sina känslor.
Hans mor kom plötsligt upp framför honom med ett stolt leende och varma, nästan glittrande ögon. George antog att hon var nöjd över sitt arbete. Alla som var där såg på honom med förväntansfulla blickar och i alla fall en antydan till ett ivrigt leende i mungiporna.
"Jag..." var det enda han lyckades få ur sig, men innan han kunnat fortsätta - eller ens kommit på vad han skulle säga - kunde han skymta banderollen i skyltfönstret. Den här gången var det ingen som stod i vägen.
Länge lever våra hjältar!
George stängde munnen och bara stirrade på den kursiva texten på det lite krämvita pappret med lätt uppspärrade ögon. På en sekund verkade stämningen sjunka från tryckande till förrädisk. Innan hade hans nervösa känsla krockat med familjens glada. Nu tog någon slags dämpad vrede över. Han trodde nästan att banderollen var ett skämt. Det gick inte ihop. En sak var i alla fall klar; den var menad för grundarna till skämtbutiken. Det stod i plural, alltså måste de ha menat både George och Fred och då passade verkligen inte ordet lever in. Det stack till i Georges bröstkorg som så många gånger förut då han tänkte på det. Den ene grundaren var död. Man kan inte leva länge om man redan har avslutat sitt liv. Sedan stod det också ordet hjältar, vilket påminde George att han bestämt sig för att skjuta det ordet åt sidan. Var han verkligen en hjälte i de andras ögon, eller var det bara något de hade skrivit? Var Fred i så fall en hjälte för dem? För George var han det. För George var Fred den största hjälte man kunde få. Inte för något han hade gjort, utan för vem han hade varit. Han hade varit sig själv, den bästa brodern man någonsin kunnat önska sig. Den bästa tvillingen.
"Varför har ni skrivit så?" Han kunde inte hålla inne frågan, och inte heller den ogillande, nästan sorgtunga känslan i rösten när han pratade. Han sa det utan att slita blicken från banderollen.
I ögonvrån kunde han se Mr Weasleys förvånade blick som flackade mellan honom och skyltfönstret rakt fram.
"Ehm..." Han verkade inte finna något riktigt svar. Det var uppenbart att Georges reaktion var mil ifrån vad han hade förväntat sig.
"Kan ni ta ner den?" frågade George sedan utan någon vidare ton i rösten den här gången. Han hade inte gett tid till sin far att försöka svara på den förra frågan.
Mr Weasley tvekade igen och George kunde se hur de andra utbytte några frågande blickar. Kanske hade situationen tagit den vändning de helst ville undvika. George var inte förvånad, faktiskt så kände han ingen sympati alls med hans andra familjemedlemmar. I vanliga fall skulle han ha dåligt samvete för att han betedde sig som han gjorde, men den här gången var den tryckande känslan i bröstkorgen alldeles för dominant.
"Javisst, om du inte tycker om den så..." Den lätt osäkra stämman från Mr Weasley avslutade inte meningen. George vände blicken mot honom och möttes på direkten av ett lätt besviket uttryck. "Jag går och tar ner den."
Mannen skyndade därifrån. George följde honom oberört med blicken tills han tog fram trollstaven för att på ett enkelt sätt ta ner banderollen. Då vände han sig istället mot de andra som hade samlats runt honom, nu med förstummade miner och osäkra blickar. Mrs Weasley var den som försökte ta kontroll över situationen.
"Eh, ja, banderollen kanske var ett smärre felsteg, men vad tycker du om resten?" Hon log försiktigt och en spänd tystnad sänkte sig över människorna. George visste än en gång inte vad han skulle säga. Nu nära han visste att banderollen var borta så sköljde den dominanta känslan bort och samvetet verkade trycka mot hans tinningar på nytt. Han bet sig ofrivilligt i läppen, kände hur han bara ville sjunka genom jorden och komma bort. Han önskade att de aldrig hade byggt upp skämtbutiken igen.
"Jag vet inte", mumlade han fram. Det lät uppriktigt i hans egna ögon. Han visste faktiskt inte. Han sänkte huvudet och stirrade ner på den asfalterade marken. Hans tankar flög tillbaka till när han satt ensam vid Freds gravsten och det inte var någon annan än han och Freds avskiljda närvaro där. Då fanns det ingen som pressade honom på ett svar, ingen som förväntade sig något från honom.
Hjärtat slog inte lika hektiskt längre, men det betydde inte att han kände sig mindre utsatt. Istället för den brådskande takt som hjärtat haft innan var det nu en tung känsla som slöt sig kring det. Den verkade kväva det, dämpa slagen till det yttersta. Ingen verkade veta vad de skulle säga. George visste inte - och ville nog inte heller veta - hur de andra reagerade på hans beteende. Han hoppades innerligt på att de förstod honom, men samtidigt antog han att de borde vara irriterade eller besvikna. De hade lagt ner så mycket jobb på det här. Han visste inte exakt hur många dagar det hade tagit att bygga upp skämtbutiken igen, men enligt Mr Weasley verkade det ha tagit ett riktigt bra tag.
"George?" Det var Mrs Weasleys frågande stämma som ringde i hans öron. Han var tvungen att bita ihop igen. Han var tvungen att ta kontroll över sina känslor, men för tillfället var de omöjliga att fånga in. De sprudlade ut ur honom samtidigt som han försökte hålla igen, de skenade iväg även ifall han försökte tygla dem. Det gick helt enkelt inte att stå emot det. Allt var för förvirrande, och han visste knappt varför längre. Det blev helt enkelt för mycket för honom.
"Jag är ledsen", försökte han få fram, men orden hackade sig lite då han yttrade dem och det lät nästan som om han skulle börja gråta. Ändå var hans ögon helt torra och halsen fri.
"Ledsen för vad?" Mrs Weasley närmade sig honom och lade försiktigt en arm runt sin son.
George kände sig förnedrad. Nästan hela hans familj stod och stirrade på honom vid det här tillfället och han betedde sig som en idiot. Han vågade inte titta upp och möta deras blickar. Det var för mycket att bara veta att de var där.
"Jag kan inte ta emot det här." Den här gången lät rösten lite stadigare, men fortfarande skakig. Han slängde en diskret blick mot butiken utan att höja upp huvudet.
"Så du menar att allt vårt jobb var i onödan?" Rons röst skar sig mot tystnaden och det smärtade till i Georges bröst av att höra den lätt irriterande stämman.
Han ville inte svara på det. Han visste inte vad det smartaste var att göra, men han orkade inte bry sig om det. Han ville bara komma bort från verkligheten - långt bort. Han slängde av sig sin mors hand från sin axel och vände sig snabbt om. Han kände för att springa, men istället började han med ansträngt lugna steg bege sig bort från skämtbutiken och hans familj. Desto längre bort han kom desto bättre skulle det vara.

jättebra!!
stackars resten av familjen och Harry

superbra!

Jättebra

Åh, underbart. ♥