vampyren på hogwarts[SV]

Bra, mer!

mer mer

brrra

meeeeer!

supppperbra, ju!

kapitel 18: vem är jag?
SANNAS PERSPEKTIV:
Jag brydde mig inte om att titta upp, vem det än var så brydde jag mig inte.
"såå, vad har vi här?" sa en retsam röst, den var mörk som en killes, hur kom han in?

Siannas hand slutade fara över min rygg, jag kände hennes knutna hand på ryggen.

Jag blev nyfiken och vände mig om - det var inte lätt men det gick - och jag fick se en söt kille - men det förendrade inte min djupa kärlek till S-sim-mon - han hade brunt lockigt hår som ramade in det runda, späda ansiktet med fyliga läppar. Han var söt, det kunde jag inte förneka, men hans läbbiga, röda ögon drog ner det hela lite. Jag bröt ihop igen, killen påminde mig om Simon, hela världen skakade.

"Vem är du?" sa Siannas avlägsna röst, som om hon var flera meter ifrån mig.
"det du, jag ska ta Sanna med mig!" sa killen och jag tittade upp, allt var väldigt suddigt, han blev ännu mer suddig när han kastade sig fram mot mig.

Helt plötsligt låg jag på sängen igen, den var kall, som en påminelse om Sianna. Sianna och killen rörde sig i en suddig dans, hon avärjade hans attacker, men jag var fortfarande så rädd så rädd.

Min kropp stelnade till, låste in min hjärna i ett mörker långt bort, jag kunde inte röra en enda muskel.

Ett slitande, metaliskt ljud som blandades med ett skri av smärta hördes, min zombie liknande kropp förblev orörlig, men min hjärna - lika oduglig som min kropp - kände rädsla men kunde inte ge något komando om att fly eller slåss även om den försökte, signalerna nåde inte fram.

dansen upphörde ett ögonblick, mina uppspärade ögon registrerade allt, Sianna värkade inte ha fått några skador, kanske ett bett, men killen saknade en bit arm, en bit ifrån mig låg något vitt, antagligen killens arm, min hjärna ryste till men stelnade till is igen.

dansen började om igen, varför har ingen kommit hit för att se vad som står på? undrade min frysta hjärna, jag började bli yr, rummet snurrade och vindarna efter Sianna och killen som slogs kändes mer och mer avlägsna, ett mörkt hål bröt sig fri i min hjärnas mörka cell, jag föll mot hålet, ner på golvet, ner i underjorden.

SIANNAS PERSPEKTIV:
Jag avslutade killen, tände eld på honom. Jag gick till Sanna, hon låg på golvet, hennes kropp ryckte till då och då, som om hon genomfors av en massa blixtar. Jag lyfte upp henne i min famn, gick i korridorerna - i människofart eftersom en massa elever gick om kring i korridorerna - till sjukhusflygeln, madam Pomfrey gav Sanna en bekymrad, orolig blick.

"Vad har hänt här då?" frågade hon mig,
"Hon har varit med om mycket så hon svimmade, madam Pomfrey." svarade jag.
"Okej, lägg henne där borta" sa Pomfrey och pekade samtidigt på en säng, "Så ska jag se vad jag kan göra." fortsatte Pomfrey lite frånvarande och gick till ett litet bord för att hämta något.

Jag lade Sanna på sängen, satte mig brevid henne och väntade.
"Du kan gå nu." sa Pomfrey till mig och jag började gå mot uppehållsrummet.

"Lösenord?" sjöng den tjocka damen till mig.
"Puffatuss" sa jag dystert, jag var utom mig av orolighet för Sanna,
"Varför så dyster min vän?" frågade tjocka damen mig oroligt när hon hörde min tonfall medans hon svängde upp sin tavla,
"Min bästa vän ligger medvetslös i sjukhusflygeln, jag är orolig." svarade jag och började klättra in.
"ojdå, hon blir någ bättre ska du se!" hörde jag henne säga och porträttet slog igen.

SANNAS PERSPEKTIV:
Jag famlade i mörker, det var tryggt här men jag ville se ljuset. Jag kämpade emot, jag ska klara det!

Jag slog upp ögonen, vad ljust det var! det bländade mig, jag vred på huvudet, jag var i ett stort, vitt rum, var är jag?

någon satt brevid mig, hon hade blont, vågigt hår som föll i mjuka vågor över ryggen, hon var väldigt blek och hade en slank och smidig figur, hennes anskite var runt och sött som en babys med fylliga, röda läppar.

Hon tittade med ett oroligt uttryck i ansiktet, som snappt övergick till glädje.
"Vem är du?" frågade jag flickan brevid mig.
"Vet du inte det? minns du inget?" frågade hon sårat mig.

Jag fick skuldskänslor av att se hennes sårade ansikte, det var hjärtknippande, hennes underläpp darrade och hennes ögon fylldes med osynliga tårar och hon såg ut att ramla ihop på golvet och gråta ut sin sorg när som helst, så jag skyndade mig att trösta henne,
"såja, såja, jag minns nog senare lilla vän. Föresten minns jag inte heller vem jag är, vem är jag?"

Fortsätt plz jättebra!

ÅÅÅÅhh, fantasttiskt!! jag blev fängslad!

Jättebra!! Mer när du orkar

du har verkligen utvecklats!

du beskriver allting vilket är väldigt bra och du skriver spännande och gripande!

meeeeeeeeeeer!