Dottern [SV]

Jag och Eilonwy tackar för alla kommentarerna! =D
_______________________________________

"Hermione behöll mig inte. Det kanske du vet. Hon adopterade bort mig till ett par som heter Mr och Mrs Wright, och jag har alltid sett de två som mina riktiga föräldrar. De i sin tur hade alltid sagt till mig att du och Hermione var döda, och jag har ingen aning om varför!
Men tja, för ett par veckor sen så avslöjade de sanningen och hm, jag var nyfiken." London ryckte på axlarna igen. "Jag ville ha svar, som sagt."
"Jag är... glad att du kom". Hennes far log igen. "Och jag är ledsen över att vi inte känner varandra alls, trots du är min dotter." Leendet blev sorgset.
"Jag också", svarade hon tyst.
De var tysta en stund, innan Draco plötsligt talade igen.
"Du växte alltså upp hos mugglare?"
London nickade dystert. "Trots att jag är häxa. En outbildad häxa."
"Så du äger inte ens en trollstav?"
Hon skakade på huvudet och Felix fick något plågat i blicken. Det syntes på honom att han tyckte att hennes öde var hemskare än vad hon själv tyckte. Han visste hur mycket en trollstav eller ett trollspö betydde för en häxa eller trollkarl.
Draco såg ut att tänka djupt, hans panna låg i rynkade veck.
"Det går inte an att en Malfoy inte har utbildadts på Hogwarts", sa han nästan för sig själv. "Men i din ålder blir det knivigt... I och för sig har jag ju kontakter. Jag ska se vad jag kan göra."
"V-vad pratar ni om, mr Malfoy?" frågade Felix som knappt verkade tro sina öron. "Ska London få börja på Hogwarts? Men vi går sjätte året! Hon skulle aldrig klara av att bara hoppa in! Inget illa ment," tillade han vänd mot henne, "men vi går näst sista året och läser mycket avancerade ämnen!"
London blev helt förskräckt. Va? Skulle hon börja på Hogwarts? Men nej, det skulle ju inte gå, hon kunde ju ingenting om magi! Hon hade ju inte ens en trollstav!
"Jag vet, jag vet, det är ju det som gör situationen knivig. Men hon kanske skulle kunna gå första eller andra årskursen, bara för att få grunderna... Jag ska se efter..."
"O-okej", sa London nervöst. Hon visste inte ens om hon ville börja på en internatskola tusen mil hemifrån. Men det verkade oartigt att säga.

Mer =D

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

meeeeeeeeeeeeer

MEER!!

Ohh MEER ÄLSKAR DIN STIL ATT SKRIVAA

aha

meeer

Meer! Du är så bra på att skriva

Fråga: när ni säger "Du är bra på att skriva!!", vem pratar ni med? Mig eller Ida?

"Jag tror inte det är någon bra idé om du låter honom ordna en lärare åt dig", mumlade Hermione några dagar senare, när London berättat för henne om Dracos idé, "De kontakter han har är inte sådana som skulle acceptera att du var uppfostrad av mugglare och född av en smutskalle. Och han vet det, men skulle det hindra honom?" Hon reste sig upp från soffan och suckade, "Jag skickar en uggla till honom, han kan knappast ha något emot att jag ordnar en lärare istället. Om du skulle råka berätta något om ditt ursprung för en av hans kompisar är det han som får sota för det."
London satt tyst. Hon kände inte sin pappa tillräckligt väl för att kunna dra sådana slutsatser, men hon litade blint på Hermione. Hermione var den utav hennes föräldrar hon kände bäst, och Hermione hade levt igenom hela sitt liv i ett samhälle där hon var dikriminerad. Att det blivit bättre sedan Voldemort störtat spelade ingen roll; rasisterna fanns kvar.
Men när London satt på bussen på väg hem igen var det inte huruvida hon skulle lära sig magi eller inte hon tänkte på, utan på Felix. Han hade inte pratat med henne sedan besöket hos Draco, och hon var tvungen att medge att hon saknade honom. Även om de tidigare inte haft någon bra kontakt hade hon aldrig levt en hel vecka utan att han kommit fram till henne när hon var påväg någonstans, om så bara för att fråga om de skulle hitta på något. Hon hade nekat honom, förstås. Varenda gång hade hon nekat honom, irriterad över hans glädje när det varit han som svikit henne och ännu mer irriterad över hans leende. Hans förbaskade, usla, snygga, underbara, vidriga, hemska Felix-leende.
Men han hade aldrig svikit henne. Och Felix leendet skulle hon inte ha klarat sig utan, varken nu eller då. Och snart hade det gått en vecka utan det. Och hur mycket hon än försökte tänka på andra saker - hon hade hittat sina föräldrar, hon skulle lära sig kontrollera magi, hon skulle aldrig kunna kyssa någon eftersom hon var en fjärdedelsdementor - så dök alltid Felix leende upp i hennes huvud. Som om det förföljde henne, och slog alla tankar på någonting annat ifrån henne.
Mr och Mrs Wright satt i vardagsrummet och såg på TV när hon kom hem. I hopp om att kunna skingra sina tankar, som hon försökt göra hela bussresan, slog hon sig ner i soffan bredvid dem. Men inte hjälpte det, för det var i just den här soffan hon och Felix suttit som småbarn och fikat varje gång Felix varit hemma hos henne, vilket han varit ofta. Hon hade ju inte fått komma hem till honom.
"Vad ser vi på?" Frågade hon dystert de som varit hennes föräldrar fram tills några veckor sedan.
"Felix stör en ingenjör", svarade Mr Wright.
London gav ifrån sig ett tyst litet kvidande av sorg, som varken Mr eller Mrs Wright uppfattade. Hon kurade ihop sig till en boll med en kudde i famnen och såg på programmet. Något mer fanns inte att göra.


(Felix stör en ingenjör gick förra året då vi skrev den här, och jag var tvungen att använda den på något sätt. Inte smygreklam)