Borgen (sjunde året)

Vad duktiga ni har varit, du, Trezzan och Elzyii! Riktigt roligt att läsa allt ur olika perspektiv!

Mysig bild också.

Undrar om Jessica lyckas prata med Snape i tid. Håller ögonen öppna efter nästa kapitel.

Nordanhym


Trezzan


Mintygirl89


Elzyii





Kapitel 73 - Återinträde


Torsdag 15 januari 1998, terminens fjärde dag


Stormen har upphört.


All snö som yrde kring Hogwarts tidigt i den kulna morgonen har lagt sig på millimetern stilla i drivor längs väggarna. Molntäcket silar ett gråvitt dagsljus över den öde borggården. Under snötäcket intill porten skymtar nätt och jämnt konturerna av de tunga kedjor som håller två enorma drakar tjudrade vid entrén. De sover tungt, trots kylan. Med den kompakta skölden i en kupa över slottsområdet behövs de egentligen inte längre. Tunn rök stiger ur deras näsborrar vid varje tungt, frustande andetag.


Ingen har under dessa få dagar sedan terminsstarten fått passera genom den imponerande porten. Drakarna, vars uppgift varit att sniffa sig till orent blod hos alla som närmar sig, har legat apatiska och overksamma. Ingen mänsklig varelse tar sig in i sfären som skapats för att kväva smittan sedan kopporna bröt ut i borgen. De gigantiska bestarna, som nu sover i snön med en eld i sitt inre som gör att de överlever den kalla temperaturen, är inte hämndlystna. Som alla djur lever de i nuet, i detta fall frustrerade över sin fångenskap och sin passiva tillvaro på samma fläck, och likväl har de på sitt eget sätt påverkat händelseutvecklingen. När så väldiga varelser tvingas till ett liv på en yta de inte alls är skapade för, kan ödesdigra fenomen inträffa. Exempelvis att smittsamma sjukdomar börjar spridas.


Så nu är de alla mer eller mindre fångade, under den magiska kupolen som välver sig över borgen likt ett medeltida universum. Men precis som i den forna världen finns de som rör sig mer fritt än andra. Några svartklädda gestalter med huvorna högt uppdragna har kommit ut från en av de små utgångarna till den inre borggården och verkar finna sig väl tillrätta med att andas in den kyliga men friska luften. Det stampas i snön och ett och annat grovt skratt slår eko mot väggarna. Ett grönt emblem glimmar till i vinterljuset. De tar god tid på sig under sin rast, och först när den siste av dem försvunnit tillbaka innanför murarna och dragit igen dörren med ett brak, blir en prick synlig på den vita himlen.


Korpens isblå blick är skarp då hon svävar genom den osynliga kupan ner mot den nu helt öde borggården. Ögonen är dock det enda hos den utmattade fågeln som ännu äger någon skärpa. Fjäderdräkten är glanslös och tilltufsad där hon flyger med sina allra sista krafter, mån om att utföra sitt uppdrag.


Ingen ser den vackra men slitna fågeln när hon vinglande landar med sin last. Ingen ser att de två äggen, som nu ligger tillsammans i en mjuk grop i snötäcket, kom från den vingprydda varelsen som genast lyfter igen för att försvinna lika obemärkt som hon kom. Mån om att ta sig tillbaka med känslan av att just ha använt sina sista resurser på ett klokt vis. För hon vet att äggen är säkrare där hon just placerat dem. På en plats där de inte riskerar att hamna i samma korg.

Mot den vita bakgrunden blir det extra tydligt hur olika de är. Två ovaler där den ena är ljust gyllenbrun och den andra så grå att den skiftar i grönt. Det dröjer en stund innan förtrollningen släpper och de börjar röra på sig. När skalet slutligen krackelerar känns det nästan som en självklarhet att flickans ögon är varmt bruna i färgen och att den unge mannen har en blick grå som den dunklaste skog.


Elli och Draco ser eftertänksamt på varandra. De har varit igenom så mycket att orden mellan dem nu tycks ha flugit iväg samman med korpen. Draco sänker blicken och borstar förläget bort snö från sin vintermantel medan han mumlar: “Det där var det creepigaste jag varit med om.”
Elli nickar stumt och hennes blick är sorgsen när hon betraktar honom. Så rättar även hon till sin klädnad, slätar ut dess tyg med en beslutsam hand, och ser mot Gryffindortornet.


Som på en given signal börjar de två ungdomarna gå, bort från varandra, på den öde innergården. Räckan av spår förlängs likt ett pärlband åt båda håll. Ellis ögon tar sikte på det höga tornet hon just betraktat med blandade känslor, medan Draco med tunga steg kliver fram, som om snöskorpan varit ogenomtränglig, mot porten där de svartklädda med huvor just försvunnit.



“Så korpen lämnade ungdomarna på skolan?”
Severus nickade allvarligt som svar på min fråga. Hans samtal med Jessica, det enskilda rådslag hon bett om, hade tagit sin tid. När han därefter sökte upp mig i mitt rum, hade han använt lönndörren.
“Ja, det var nog det bästa som kunde ske utifrån omständigheterna.” Jag betraktade modlöst utsikten över sjön med den vita himlen ovanför. “Men hur orkade hon genomföra det?” tillade jag oroligt. “Är hon inte alldeles för medtagen?”
“Hon tog till sina allra sista krafter”, svarade han och följde min blick mot molntäcket utanför. “Raven är övertygad om att detta måste ske. Att dessa båda ungdomar behöver skiljas åt i den mån det går.”
“Det tycks ändå inte fungera mellan dem”, sa jag och suckade sorgset vid tanken på de senaste dagarna. “Även om de nog innerst inne vill att det ska göra det.”
Severus stod tyst och tankfull. Dröjande for de svarta ögonen över rummets ombonade inredning, vars konturer avtecknade sig mjukt i det sparsamma dagsljuset. Tyngd av allvar ljöd hans röst i den stilla vinterdagen.
“Innan Raven gav sig av med ungdomarna, delgav hon mig synnerligen viktig information. Så betydande och fördold att jag nu befinner mig under ed.” Han tystnade ett ögonblick innan han fortsatte: “Den obrytbara eden.”
Jag drog häftigt efter andan. Nog för att jag själv befunnit mig under ed med minnesradering som villkor, men följden av ett brott mot den obrytbara eden var oåterkallelig. Den fick man betala med sitt liv.
“Du får inte berätta för mig, Severus!” hasplade jag ur mig i ren förskräckelse, men han fångade lugnt mina händer i sina och omslöt dem med värme. “Raven låter dig veta informationen när hon är redo”, försäkrade han och jag nickade ivrigt med hamrande hjärta.
“Black fick agera vittne”, fortsatte Severus och drog på munnen i något som kunde tolkas som ett leende. “Och som jag nämnde igår kväll, stannar han här en tid för att finnas till hands för henne.”
“Så Jessica ska äntligen få vila?”
“Ja, M. Det hoppas vi på.”



Frånsett korpens svarta streck, tecknat mot molnen, låg himlen vit och tom som ett oskrivet blad över den lilla trollkarlsbyn med sina toppiga hustak. Det gåtfulla ljuset fick Severus att framstå som svartvit, men hans stora händer om mina utstrålade en värme som stod i kontrast till frånvaron av färg.
“Vi måste bryta situationen på slottet”, sa jag och han nickade. “Men hur kommer vi åt sjukdomen som gett upphov till situationen? Finns något botemedel mot den?”
“Om den redan har brutit ut, finns en dryck”, förklarade Severus. “Den är dock ytterst svår att framställa på grund av sina ingredienser. Faktum är”, fortsatte han fundersamt, “att Albus började förbereda för en tillverkning av just denna dryck …”
“Den mannen kunde sannerligen se in i framtiden”, konstaterade jag och var inte ens förvånad. “Fick ni tag i de sällsynta ingredienserna?” Severus skakade på huvudet: “Så långt i processen kom vi aldrig. Det var just vid den tiden saker och ting började hända i allt snabbare takt och allting till slut ställdes på sin spets.”
Jag mindes, med en rysning, Dumbledores sista tid i livet och hur tillvaron liksom hade eskalerat på alla nivåer. Själv hade jag vid den tiden varit besatt av den praktiska nyttan och de kommande striderna, vilket hade fått ödesdigra följder. Och nu befann jag mig här, tillsammans med flera personer som var centrala för stridens båda sidor. Min längtan att göra nytta hade inte minskat, men nu insåg jag att det går att göra det på flera olika sätt och att man inte behöver stirra sig blind på att det måste vara på ett praktiskt vis. Icke desto mindre kunde det nu behövas ett praktiskt sätt att få stopp på den låsta situationen med epidemin.
“Så nu prioriterar vi att få tag på det som behövs för att tillverka botemedlet?”
“Ja, det kommer att vara nödvändigt, eftersom några elever bevisligen ligger i sjukhusflygeln ansatta av åkomman. Det vi behöver för drycken är påfågelfjädrar av den mest dyrbara sorten - vilket väl dessvärre föranleder ytterligare en visit hos käre Lucius - och hornen från paddödla, vilket nog kan finnas i mitt förråd …”
Jag rös till igen. Min inställning till att använda djur för egna syften var kluven, och det enda som fick mig att motvilligt acceptera det i detta fall var om det kunde rädda människoliv. Det hade alltid plågat mig att jag inte kunde stå emot att äta kött och det faktum att många av trolldrycksförrådets ingredienser var allt annat än vegetariska var något jag helst ville förtränga. Kanske - i en avlägsen framtid där fred rådde och vi inte ständigt tvingades till akuta beslut - skulle saker och ting kunna bli annorlunda? Ett liv i harmoni med alla levande varelser omkring oss skymtade för ett ögonblicks sekund fram för mitt inre, förstärkt av värmen från Severus händer om mina. Värmen som alltid fick mina hjärtslag att öka och det bultande livet att strömma genom varje del av mig.
“...och den tredje svårtillgängliga ingrediensen finns faktiskt också i vår närhet, vilket är ytterligare ett skäl att vi åter måste få tillträde till slottet”, fortsatte han. “Av en drakes klo går det nämligen att framställa ett puder vilket är det som behöver tillsättas i den botande drycken. Du känner ju till, hm, de djur som sedan läsårets början har sin vistelse vid slottets entré … Vi har diskuterat dem ett antal gånger …”
Han såg avvaktande på mig vid tanken på alla de gånger jag ondgjort mig över de båda stackars drakarna som i snart ett halvår, i alla slags väder och vindar, legat tjudrade utanför slottsporten. De tjänade för att sniffa sig till om de som dristade sig att besöka lärosätet skulle ha orent blod och deras position var central för verksamheten. Severus hade inte på ett trovärdigt sätt kunna befria dem utan att det verkat konstigt i Dödsätarnas ögon, och trots att jag upprepade gånger beklagat situationen med djurens passiva liv hade ingen av oss kommit på en lösning på problemet. Med tanke på min egen blodstatus hade jag för övrigt inte kunnat komma i närheten av dem och de gånger jag lämnat och återvänt till slottet hade det, av förklarliga skäl, inte skett via den officiella entrén.



Och nu var det ingen som kunde använda de portar genom vilka så många människoöden passerat. När vi en kort stund senare satt vid eldstaden i Severus rum tänkte jag på alla som genom åren stigit över trösklarna till lärosätet. Minerva McGonagall var en av dem som i generationer hade tagit hand om de stundtals vilsna själarna under slottets tak. Hon hade fostrat de unga magikerna i tukt och förmaning men också med en kärv värme och en okuvlig vilja att göra det rätta. När vi nu åter såg henne tona fram i askan kunde vem som helst se att hon var på bristningsgränsen.
“Revolten ligger i luften nu, Snape”, suckade hon och den stränga rösten avslöjande en aning om ålderdomens sprödhet. “Slytherins privilegier att röra sig fritt i lokalerna ses inte med blida ögon av någon, och det finns trots allt ett antal tappert kämpande kvar från de tre andra delarna av vår tillgång på studenter … De har inte helt blandats ur leken ni spelar med.” Hon suckade igen och rynkan över näsroten djupnade betydligt. “Och vad gäller den olycklige pojken Malfoy - hur i all världen ni nu fick honom hit genom sköldar och annat elände - kommer hans ankomst inte direkt att bidra till arbetsron vi så väl skulle behöva.”
Severus och jag utbytte en blick innan han såg på sin forna lärarinna med allvar samt något vilket närmast kan beskrivas som sympati. “Är det någon som kan upprätthålla ordning i kaos är det ni, Minerva”, erkände han och niandet i kombination med förnamnet underströk de roller hon spelat i hans liv. “Men ni har rätt i att det behövs förstärkning där inne. De kommer att lyssna på era synpunkter, därom är jag övertygad.”
Minerva fnös ljudligt. “Åh, det vet jag då inte alls, Snape. Det är ju inte direkt några duvungar ni har placerat här inne. Parat med oron för smittan blir det en direkt oacceptabel stämning och dessutom ligger Carrow på om att få undervisa i allas ert älsklingsämne, numera svartkonster.” Hon krökte föraktfullt på läpparna. “Du bad mig avvakta under professor Ravens frånvaro men snart kan jag inte längre hindra honom att tillträda tjänsten.”
“Så mycket viktigare att vi återvänder och kan bistå i arbetet att få ordning på saker och ting”, inföll Severus. “Vad ni än tror, Minerva, har de flesta där inne respekt för er och kommer att låta er häva skölden för vår återkomst. Säg mig, har några nya fall av smittan upptäckts under natten?”
“Inte utöver det fåtal elever som befinner sig i sjukhusflygeln”, svarade Minerva trött. “De är fem till antalet, alla unga, ingen allvarligt drabbad och ändå rasar ett helt samhälle i hypokondrisk hysteri.”
“Där delar vi åsikt”, höll Severus med. “Om detta ens är drakkoppor från första början är fallen alldeles för få för att försvara de åtgärder som vidtagits. Därför är det av högsta vikt att vi ges tillträde till Hogwarts igen, men naturligtvis kommer vi att ordna med både botemedel för de sjuka och så småningom eventuellt en dryck som kan tas i förebyggande syfte.”
“Jag ska göra vad jag kan, Snape. Nu får väl de stackars tjudrade odjuren vakna till liv igen.” Minervas rynka djupnade ytterligare vid nämnandet av drakarna. “Att Hogwarts skulle utvecklas till en sådan här plats är sannerligen en skam för trollkarlssamhället.”
Severus lät det passera och sa bara kort: “Gör snarast klart för vår ankomst.” När bilden av McGonagall hastigt bleknade bort försvann dock det bryska och vemodet tonade fram i hans ögon.

Jag lade mjukt min hand över hans medan våra blickar letade sig ut genom fönstret där borgens konturer skymtade i fjärran. Det fanns ingen tvivel om att vi snart skulle befinna oss innanför stenmurarna igen, med allt vad det innebar av utmaningar för ledningen och med de ständiga kraven utifrån, inte minst från mörkrets herre. När som helst skulle han kunna ge sig tillkänna och göra anspråk på mina tjänster. Allvaret låg som en tyngd över rummet och aldrig hade det känts mer ödesmättat att möta dagen.

Men trots detta, oaktat den ovisshet som väntade oss, var det hela tiden något som pirrade i mig. Något som fanns i föreningen mellan mina förtrollade, eleganta händer och Severus varma, fasta. Hur den ofta så ensamme dubbelagenten som en självklarhet hade adresserat sig när han klargjorde de avgörande besluten.

Ingen tvekan hade skymtat hos honom då han talade.

Det fanns hela tiden ett vi.

Underbart! Ett nytt kapitel! Och så fin bild du har valt! Får en vintrig känsla!

Den kursiva delen är laddad med elektricitet! kan inte beskriva på ett annat sätt, men det är en spänd stämningen över just det partiet. Och Draco har en stund med Elli.
När Miriam och Snape pratar om korpen, ringer det varningsklockor. Det låter som om det har hänt något med henne. Vet inte varför, men det känns nästan så.

Tummen kommer i morgon, för de är slut.

Mintygirl89
Tack för tumme och fin kommentar! Glad att du gillar den vintriga bilden. Nu landar Elli och Draco i detta vinterlandskap och precis som du beskriver, är det en spänd stämning. Förstår att varningsklockor ringer angående korpen! Hon tog sina allra sista krafter och behöver verkligen vila nu. Eller hur, Trezzan? Men vad hittar hon på innan dess… ?!

Elzyii alltid ♥

Nordanhym Nu är det Snape-månader



Kapitel 74 - Glömska

Hogwarts torsdag 15 januari 1998, terminens fjärde dag

Från sin position på ett av de höga tornen betraktar korpen de båda ungdomarna. Raden av spår i snön för dem längre och längre ifrån varandra, precis som hon önskat. Det är säkrast så. Korpen är en av de få som vet om deras ödesdigra hemlighet, den som funnits nästan lika länge som hennes numera tilltufsade fjäderdräkt. Inte ens ungdomarna själva, nej, allra minst de, har kännedom om omständigheterna. Men korpen vet. Hon vet vad hon måste göra. Inte är det på långt när det svåraste hon behövt utföra i sitt liv, men likväl våndas fågeln när hon fäster sin skarpa blick på den unge mannen där nere på borggården.

Hon hade trott att det skulle vara enklare.

När näbben format sig i de precisa rörelser som uttalat orden, vänder hon sig mot den slanka, mörklockiga flickan långt borta vid den andra väggen. Om endast några sekunder kommer Eleonora att befinna sig bakom murarna, i tron att hon tillbringat några dagar i sjukhusflygeln vid terminsstarten. Precis som unge Malfoy kommer att vara säker på att Dödsätarna var de som återförde honom till skolan. Vilket det ju på sätt och vis var.

Men korpen är trött, så innerligt utmattad av den dubbla rollen hon måste spela. Det har funnits stunder då hon önskat att hennes skarpa intellekt skulle svika henne, att hon inte skulle kunna uttala en livsavgörande formel med den precision som krävs för att uppnå exakt det syfte som önskas. Att hennes krafter inte skulle vara så potenta och allomfattande. Nu kan hon dock känna något som liknar tacksamhet. Hennes alltjämt glänsande klor, svagt skiftande i grönt och violett, kramar beslutsamt om murens kant.

Ingen av ungdomarna kommer att minnas sin återförening. De senaste dygnen, då de grälade, försonades, undervisades och åter gled ifrån varandra, kommer att vara höljt i dunkel så länge korpen har en uns av livskraft kvar. Som så ofta förundras hon över att livet med en sådan envishet dröjer sig kvar i den hårt åtgångna kroppen.

Eleonora där nere på borggården har sin blick stint fäst på Gryffindortornet, där korpflickan själv upplevt så mycket. Där hon i den tidiga ungdomen under skoltiden levde med alla de stormiga, motstridiga känslorna. Där ivriga fingrar strök genom mörka lockar, våta av regnet. Korpflickans rygg har varit pressad mot stenväggen i det där tornet, medan frälsaren vilt trängt igenom alla hennes murar med sin kärlek.

En ensam tår letar sig ut ur fågelns öga och faller ner på snön som pudrar stenkanten.

Hon trodde inte att det skulle vara så svårt. Särskilt inte i jämförelse med de dåd hon tvingats verkställa i sitt förflutna. Avlägsnat och styrt över de som skulle bestraffas, med hot om att det käraste hon ägde annars skulle tas ifrån henne. Hon har utfört livsavgörande magi så många gånger tidigare och är dessutom övertygad om att detta är det enda rätta att göra i nuläget. Och syftet är, precis som det alltid har varit, att beskydda. Att hålla Eleonora säker.

Plötsligt vänder sig flickan om. Snabb och vaksam likt ett rådjur i skogen stannar hon i steget och ser sig om över axeln. Som om hon instinktivt anat något söker sig hennes blick upp mot avsatsen där korpen sitter.

Gyllenbruna ögon möter fågelns där det isblå bryter fram då formeln viskas ur näbben, tyst men intensivt, i vånda men utan tvekan:

“Obliviate.”



“Det var nödvändigt, M.”
“Du har redan nämnt det, Jessica.”
“Ungdomarna kommer inte att ta skada av … “
“Så Elli och Draco kommer inte att minnas något av de senaste dygnen?”
Jessica suckade och såg ut genom mitt fönster i den förtrollade bostaden. Hon hade redan förklarat sitt agerande och jag förstod det. Med mitt förnuft förstod jag allt, kanske med mitt hjärta också, och ändå skulle de förargliga tårarna bryta fram.

Det var något i mig som inte ville förlika sig med att de händelserika senaste dagarna skulle raderas, sannolikt för evigt, ur två människors medvetande.

Kanske hade det varit lättare att förhärda sig om inte Severus tröstande hand på min axel varit så varm och mjuk. Hans tumme strök sakta över tyget på min klädnad. Tystnaden lade sig över det ombonade rummet, som Jessica uppenbarligen lagt mycket energi på när hon förstorade sin enkla boning. Skulle den komma att användas? Var det tänkbart att vi någon gång skulle återvända hit, till våra närliggande rum där Severus och mitt hade lönndörren emellan? Jag tänkte på Elli och Draco. Dessa båda rum hade säkerligen ingen hemlig förbindelse med varandra. Det som fick mina tårar att bränna i ögonen var framförallt tanken på Elli. Hon hade ställt upp för mig på ett helt otroligt sätt de senaste dagarna, och nu skulle hon inte minnas någonting av det.

Vi måste alla gå vidare.

“När ger du dig av, Raven?” frågade Severus med saklig ton och såg mot Jessica, vars axlar sjönk där hon stod i vinterljuset. “Så snart som möjligt”, svarade hon och tillade förklarande, vänd mot mig: “Jag kommer att tillbringa några dagar vid en keltisk källa för min återhämtning.”
“Det låter bra, Jessica”, sa jag och allt kändes med ens lite mer hoppfullt. “Får du vila där?”
“Det är platsens syfte”, svarade hon kärvt och drog på munnen. Jag kunde inte undgå att känna en motvillig nyfikenhet. Fanns alltså någon form av vilohem även för magiker, och hur var dessa ställen utformade?

Fascinerat lyssnade jag när Severus och Jessica beskrev en plats byggd kring en källa med helande vatten. Jag föreställde mig att det var porlande och nästan självlysande blågrönt, sprunget ur själva urberget. De helare och botare som arbetade där var den magiska världens motsvarighet till nunnor, som valde att leva i total avskildhet och tog vara på alla de krafter som doldes i källan. Många var de magiker som under åren fått sin fulla förmåga tillbaka efter en vistelse vid detta vatten. Läkefolket arbetade med stor hängivenhet och tog hand om varje gäst med en personlig plan för att vilan skulle bli effektiv och krafterna fullt återställda. Det var nästan så att jag själv började längta dit vid den lockande beskrivningen.

Severus kramade lätt min axel innan hans hand lämnade den. Ingen sinnesstämning hos mig gick honom någonsin förbi. Vi såg båda på Jessica, vars konturer blivit lite mildare. Att få vila vid källan skulle göra henne gott, och jag hoppades hon kunde finna en trygghet i att vi skulle hålla ställningarna vid hennes tillfälliga frånvaro.
“Snuffles följer väl med dig?” frågade jag leende. Tanken på Sirius bland alla nunnor fick mig nämligen av någon anledning att dra på munnen. Jessica såg misstroget på oss.
“Assistanshund är tillåtet på anläggningen”, upplyste Severus torrt. “Naturligtvis förutsatt att den är kopplad under hela vistelsen.” Hans ena mungipa drogs uppåt i ett skadeglatt leende och Jessica fnös.
“Synd att vi inte kan följa med. Annars hade jag gärna velat se hur det går”, sa jag och log igen mot Jessica och den blivande assistanshunden.
Så blev vi åter allvarliga då Severus mer konstaterade än frågade: “Då kommer du att använda dig av den gamla formeln?”
“Jag har naturligtvis bättrat på den under årens lopp, Snape.” Hon fnös igen. “Numera behöver du inte oroa dig för min förmåga att utföra glamour.”
Med rutinerad precision drog hon fram sin trollstav, som kolsvart i sin skärpa riktades mot henne själv. Darrandet på handen var nästan omärkligt.
“Improbi et illusio”, ljöd hennes låga röst och ett skarpt sken blixtrade till runt oss. Jag hajade till, men ljuset försvann lika snabbt och smärtfritt som en fotoblixt.

Framför oss stod en kvinna i Jessicas ålder, blond och med mörkgröna ögon. Hon var ganska lång och yppig med stolt hållning och betydligt bredare axlar än den finlemmade lilla korpkvinnan. Denna uppenbarelse var en högrest viking i jämförelse. Ögonens mörkgröna skiftningar togs upp av mönster i klädnaden vilken var lika blågrön som jag föreställde mig källans helande vatten.
“Inte illa, Raven”, konstaterade Severus. “Lite mer stabil än för nitton år sedan, om jag minns rätt?” Den glamourerade Jessicas sparsamma leende nådde de mörkgröna ögonen i en glimt som gnistrade till ännu starkare vid ett krafsande på dörren. Utan ett ord skred hon bort och öppnade för hunden, som skuttade in och med sitt ivriga viftande på svansen tycktes hinna vara överallt på samma gång. Severus rynkade på näsan när hans klädnad åter, precis som vid frukosten, fick några tussar päls över sig vid Snuffles framfart. Rynkan djupnade ytterligare, när jag inte kunde låta bli att klappa om hunden som snabbt var framme och hälsade, innan han återvände till Jessica där han visserligen satt stilla men flämtade och viftade så intensivt på svansen att det påverkade hela rummet.
“Som sagt”, brummade Severus och såg strängt på hunden. “Skaffa ett koppel.”
“Vi ses om några dagar, Snape”, log Jessica och leendet var nästan lika ljust som det blonda håret, innan hon åter blev allvarlig. “Vid vår återkomst ska jag tala med er båda, som vi kommit överens om.”

Hon såg på mig med både värme och vemod i de nu mörkt gröna ögonen. “Håll ställningarna i borgen. Och ta hand om er, båda två.”

Återigen har du skrivit ett lysande kapitel! Passar bra när höstmörkret drar in. Då är det roligt om man kan läsa ett nytt färskt avsnitt från din berättelse.

Du blandar perspektiv, gissar jag, då början är skriven i kursiv stil, plus att det är en återblick. Någon raderar minnet på vem jag gissar är korpen. Undrar vem som uttalade formeln. Får hoppas den frågan får svar inom en snar framtid.

Tillbaka i nutid så pratar Miriam och Snape med Raven. En källa med helande vatten finns, och jag hoppas de kan hitta den.

“Snuffles följer väl med dig?” frågade jag leende. Tanken på Sirius bland alla nunnor fick mig nämligen av någon anledning att dra på munnen. Jessica såg misstroget på oss.
“Assistanshund är tillåtet på anläggningen”, upplyste Severus torrt. “Naturligtvis förutsatt att den är kopplad under hela vistelsen.” Hans ena mungipa drogs uppåt i ett skadeglatt leende och Jessica fnös.

Om du ser den fetstilta delen i den gula texten: Jag blev fnissig! Haha! Snape vill inte ha med Sirius/Snuffles egentligen, men de blir tydligen tvungna. Förutsatt att han är kopplad! Hehe! Undrar hur det ska gå. Så som de kivas, kan det tyvärr bli trubbel!



Längtar till nästa kapitel! Ska bli spännande och se om de hittar den där källan. Plus att de rotar i om någon dödsätare verkligen såg dem vid Eugens stuga, när Snape fick problem i vattnet. Det ska bli kul och se om Quirinus dyker upp igen och vi får återse trion också.
Sen får vi som sagt se hur det ska gå om Sirius följer med.

JAG ÄLSKAR DIG

Mintygirl89


Trezzan Nordanhym


Nepflite


Elzyii


I förra kapitlet, kapitel 74, har Jessica beslutat att färdas till en helande källa för att läka efter de skador hon fick då Voldemort torterade henne. Innan avresan flyger hon i sin korpform genom den magiska skölden med Elli och Draco till Hogwarts, där hon utövar obliviate på dem så att de inte minns sin återförening eller att de vistades i hennes hus. Snape och Metrimona lämnar också Jessicas bostad i Hogsmeade och återvänder till Borgen, Hogwarts, för att försöka få stopp på det utbrott av drakkoppor som härjar där.



Kapitel 75 - Frigivning

Hogwarts torsdag 15 januari 1998, terminens fjärde dag

Severus svarta läderstövlar gjorde hårda avtryck i snön då han stegade fram till Hogwarts grindar. Den råa vintervinden tog tag i hans mantel när han, med endast ett lätt slag av trollstaven, fick kedjorna att vika och grindarna att glida upp utan motstånd. Så vände han sig om mot mig, med armen utsträckt till stöd, och frågade lågt: “Återställd?”
Jag nickade tyst. Medtransferensen hade gått smidigt denna gång. Endast knäna darrade lätt när jag lade min behandskade hand på hans och lät honom leda mig in på området som alldeles nyligen varit oåtkomligt bakom den magiska sköld vilken skulle kväva det utbrott av drakkoppor som härjade på slottet. De två vakter som mötte oss vid portarna hade huvorna så långt uppdragna att de liknade liemannen själv, och de höll upp stavarna mot Severus som ett tecken på att vi skulle hålla avstånd.
“Mulciber, Carrow.” Hur Severus kunde urskilja vilka ansikten som dolde sig långt inne i huvornas grottlika djup var en gåta. “Jag ser att ni håller på säkerheten.”
“Men det är väl klart som själva den att vi …”, väste det inifrån en av de mörka hålorna, men Severus höll bara upp en hand och avbröt: “Helt rätt, självfallet. Orsaken till att den skyddande skölden över slottet överhuvudtaget kunde hävas bringar vi med oss i detta nu.”
Och han höll fram en av de många påfågelfjädrar som fanns i vårt magiskt förminskade bagage. Fjädrarna hade inte varit någon konst alls att få från den kuvade Lucius.
“Åh, det var på tiden, Severus.” McGonagall blev synlig i slottsporten, blek som ett urtvättat lakan men fullständigt samlad. “Jag ser att du har med dig ingredienser till botemedlet.”
“Ja, det var en förutsättning för återinträdet. Det är av största vikt att vi får bukt med situationen”, förklarade Severus med myndig ton. “Jag har förstått att upprorsstämningen är stark, vilket inte är att undra på.”
“Ja, inte tycker ungdomen om att vara inlåst, inte”, skrockade en av huvorna och rasslade menande med en stor nyckelknippa som hängde i kedjor vid hans bälte. Tydligen krävdes både fysiska och magiska förslutningar.
“Nå, de hade nog kunnat tåla sig ett tag”, insköt McGonagall skarpt, “om inte endast ett av elevhemmen haft privilegiet att röra sig fritt.”
“Äsch, tyst med dig, ditt gamla kvastskaft!” fräste den som Severus kallat Carrow och tog några hotfulla steg mot henne på sina rultiga ben.
“Det har säkert varit det rätta beslutet”, avbröt Severus medlande och höll återigen upp en hand mot sällskapet. “Men sådana extrema åtgärder kan naturligtvis inte vidtas annat än under en kort tid. Jag har all makt bakom mig i de beslut jag nu kommer att ta” - de svartklädda utbytte en blick och jag förstod att de tänkte på herren - “och är i nuläget den som snabbast kan tillverka botemedlet. Dessutom har jag gjort en förädling av Goorsemoors recept. Det är ju 500 år gammalt, trots allt…”
“Bättre bot kan de inte få”, kunde jag inte låta bli att inskjuta. Det var så enkelt att ta Severus begåvning för given. Männen gav mig en hastig blick varvid Mulciber harklade sig och såg inåt slottet: “Vi får hoppas att tillverkningen går snabbt utav bara satan. Det börjar bli svårt att upprätthålla situationen.”
Samtliga gjorde sig beredda att gå vidare in genom portarna, då en väldig rörelse vibrerade genom luften. Det var som om det plötsliga ljudet av min röst väckt något till liv. Något enormt som legat vid portarna så övertäckt av snö att man kunnat ta det för ett par massiva, uppskottade drivor. Drivor av hela den långa vinterns förråd av snö.
Ur vallarnas oregelbundna former tecknades nu dock hastigt konturerna av väldiga kroppsdelar. Snö rasade bort från fjälltäckta vingar, meterlånga klor skrapade i den frusna marken och rödsprängda ögon öppnades som stora luckor i det vita. Från båda drakarna kom hesa ljud och fnysningar som ekade över nejden och det var ingen tvekan om att deras vaknande uppmärksamhet var riktad mot det håll där jag och Severus stod.
Mot mitt icke magiska blod.
Snön yrde i kaskader när de kastade upp sina kedjade halsar och började vädra i luften.
Severus tog ett kraftigt kliv närmare mig och återupptog sitt stödjande grepp om min arm. Till och med genom skinnet i handskarna kände jag värmen och energin som strömmade från honom.
“Märkligt”, kraxade Carrow och slängde en blixt ur sin trollstav mot den närmaste draken, “reagerar kreaturen på allt fjäderfä ni har med er? Det är länge sen de där lata bestarna rörde på sig.” Det stackars djuret gav till ett kvävt skri när förbannelsen svedde dess skinn. Mulciber hade fått en misstänksam glimt i ögonen och McGonagall blev om möjligt ännu blekare.
Severus rätade upp sig i sin fulla längd och såg sig om på de andra med bister min.
“Nå, ska ni få tyst på de stackars understimulerade djuren så att jag och min kusin kan gå in utan att bli antastade?” röt han och drog mig intill sig med ett än mer beskyddande grepp. “Vi måste omgående sätta igång med att tillverka botemedlet!” Med en fast hand på min skuldra började han utan vidare marschera iväg mot trappan och portarna, där McGonagall väntade mot bakgrunden av borgens innandöme. Drakarna frustade och rörde oroligt på sina väldiga kroppar, Carrow och Mulciber försökte svärande styra upp dem med hjälp av trollstavarna och Severus närmast sköt mig framför sig med sin ena hand när jag inte kunde låta bli att se mig om på den närmaste honan. Säkert trodde han att jag skrämdes av den magiska skapelsen med sin enorma kraft.
Men det enda jag kunde se var hur hon förgäves slet i kedjan och smärtan i hennes ögon vid åsynen av de krossade, stelfrusna äggen som man grymt nog låtit ligga kvar framför henne till full beskådan.




Tystnaden var den största påtagliga förändringen. För mig hade Hogwarts alltid varit myllrande fullt av liv och färger, på ett eller annat sätt. Nu ekade våra steg genom grå korridorer som först tycktes vara helt tomma och öde, men som ju längre vår vandring genom lärosätet fortskred, visade små tecken på att det faktiskt fanns de som rörde sig runt i verksamheten. Vakter med mer eller mindre maskerade ansikten. Elever, men färre än vanligt, skymtade här och där - samtliga klädda i grönt och svart. Några bar munskydd, men de flesta inte. Själv hade jag givetvis halva ansiktet täckt med en mask av högsta kvalitet. Svart siden mot huden, rustad till tänderna, som alltid. Severus varma hand lämnade inte min skuldra och jag visste att han skulle ge sitt liv för mig. Överge hela spelet om den magiska världen och dess framtid om min säkerhet hotades.

Det fick bara inte ske.

Det var något med tystnaden. Trots de höga valven var den tryckande, påminde om ett vakuum eller om luften innan ett oväder. Vagt registrerade jag även rosa anslag på de grå väggarna och obehagliga minnen började röra på sig. Vad hade hänt här på dessa få dagar och vem höll egentligen i tyglarna - eller försökte rycka dem åt sig? McGonagall såg dödstrött ut där hon gick bredvid oss med vaksamma blickar på Severus bistra ansikte. Anade hon något om hans spel? Även om hon gjorde det kunde hon omöjligt veta säkert utan måste anta att han var skyldig till mordet på den före detta rektorn, hennes nära kollega. Ändå behövde hon förhålla sig till honom, med elevernas bästa i fokus. Jag kände en motvillig beundran för henne. Hon hade alltid behandlat mig med kärv stränghet och jag kunde inte glömma hur hon låst in mig i tornrummet en gång under föregående vårtermin, även om jag förstod att det var under stress i en krissituation. Men i det kollegium hon nu var tvungen att hantera var nog hennes bryska hållning en lämplig, för att inte säga nödvändig, egenskap.

“Miss Parkinson, miss Bulstrode … mr Grand.” Hon nickade avmätt åt Pansy, Millicent och en pojke som var så stor på alla håll att han gjorde ett fyrkantigt intryck i sin stramande klädnad. Hans runda glasögon blänkte ner mot Millicent som höll ett kärvänligt tag om hans dallrande arm medan Pansy kom lunkande någon meter efter med ett buttert uttryck i ansiktet. De hälsade tillbaka på McGonagall, som tillade: “Skynda på nu, mina ungdomar. Er lektion börjar strax.”

De tre slytherinungdomarna nickade lydigt och såg nyfiket på Severus. När vi passerat dem, hörde vi tydligt hur de började viska upphetsat med varandra, även Pansy som verkade ha tinat upp något. Deras klampande steg försvann bort i korridoren och vi mötte inga fler förrän vi befann oss utanför rektorns kontor.

Där väntade de övriga elevhemsföreståndarnas besynnerliga trio på oss, med Sprout mellan den väldige Snigelhorn och Flitwick som inte ens nådde upp till midjan på den berömda stenfiguren, vakten till kontorets entré. Snigelhorn torkade svetten ur pannan, Sprouts lockar darrade under hatten och Flitwicks röst var pipigare än vanligt när han utbrast: “Äntligen är ni här! Vi måste göra något omedelbart, Minerva.” Hans intelligenta men bekymrade blick sökte hennes. “Snape”, lade Snigelhorn till och efter en försiktig nick mot mig, “miss Prince.” De andra båda ledarna vägrade att ens se på Severus.
“Mina elever sätter sig upp mot vakterna”, pep Flitwick med hjärtskärande ängslan. “Jag har aldrig sett dem sådana och jag vet att du har liknande problem i Gryffindor, Minerva. Trots att de bestraffas å det strängaste, lyder de inte längre. Så har det varit ända sedan de förstod att Slytherins elever inte är instängda.”
“Och de få elever jag har kvar är fullständigt håglösa”, berättade Sprout. “De låtsas inte ens arbeta och verkar ha tappat hoppet helt.”
Samtliga ledare blängde på Snigelhorn som åter torkade sig i pannan med sin dyrbara näsduk och såg så pressad ut att jag nästan tyckte synd om honom. “Situationen är onekligen bekymmersam”, tillstod han och såg vädjande på Severus som beslutsamt harklade sig och betraktade de fyra ledarna framför sig.

“Ni kan låta samtliga elever lämna uppehållsrummen”, meddelade han allvarligt. “Jag tar ansvar för eventuella följder av detta och vi kommer att påbörja processen med botemedlet omedelbart. Ni måste fortfarande se till att eleverna inte umgås över gränserna för elevhemmen, men från och med nu är villkoren lika för alla. I nuvarande situation kan vi inte riskera att ett upplopp sker.”

Jätte bra Kapitel som alltid.

Så roligt att du har uppdaterat! har längtat så efter ett nytt kapitel! Och så kommer det.

Angående det du skrev i spoilern: Ja, jag blev full i skratt! Svårt att INTE bli det! Aha! Snape och M ska stanna kvar. Det är klart jag tipsar dig så att det blir tydligt. Hm.. du skulle kunna skriva: "Synd att vi inte kan följa med. Annars hade jag gärna velat se hur det går."

“Äsch, tyst med dig, ditt gamla kvastskaft!” fräste den som Severus kallat Carrow och tog några hotfulla steg mot henne på sina rultiga ben.


Usch! Carrow är en obehaglig typ! Hm... jag är förvånad över att McGonagall inte tappade humöret och klippte till! Eller använde trollstaven. Det hade varit rätt åt Carrow.

Jag har för mig att du skrev en gång tidigare att du ville ha med Quirinus. Hoppas han kan hjälpa dem. Vi vet ju hur han lyckades trösta Miriam tidigare. Och trion blir också spännande och se om de dyker upp, som de gör i "Skam". (Klart jag läser den!)
Undrar om Snape inte borde oroa sig för Eugene? Kriget är ju i full gång. Jag kan fortfarande inte låta bli att undra om det var någon dödsätare som såg dem vid sjön, när Snape använde Miriams riktiga namn* när han ropade på hjälp. (Se kapitel 68-Intresse.) Men som du skrev, ingen rapporterat till Voldemort i alla fall, får man hoppas.

Längtar till nästa kapitel! Ska bli spännande och se vad som ska hända härnäst.

*Tänk på att Snape befann sig på djupt vatten när han fick kramp. I och med att han inte längre kunde simma, vilket gjorde honom panikslagen, så var det nog svårt att säga Metrimona. Det vill säga att han inte kunde tänka sig för.