Men jag älskar ju dig! (L/J) (SV)

jättebra!

Jättebra!!!!!

när kommer mer

Imorn

gooodie

Jättebra

Blev ett svinna dåligt kapitel men hade ide torka så... aja ska försöka lägga upp ett till snart

Kapitel 35

(Remus)
”REMUS! REMUS STANNA!” skrak Lily och sprang efter sin vän ner mot sjön. Remus vände sig inte änns om utan fortsatte springa tills han kom fram till det stora trädet, han och hans vänner brukade sitta vid på somrarna. Han damp ner på den snötäckta marken och la huvudet i händerna. Det dröjde inte länge innan Lily hann fram till honom. ”Vad håller du på med? De lever!” sa hon och satte sig bredvid honom. Remus hade varit lika glad som resten av gryffindor eleverna hela dagen, tills folk började fråga vad som hänt. Vad hände? Vem gjorde det? De hade inte haft något svar, Lily hade bara surt muttrat åt folk att sluta lägga näsan i blöt, men Remus fick ett dystrare ansiktsuttryck varje gång någon frågade och nu hade han, Lily, Alice och Katie suttit i uppehållsrummet och frågorna fortsatte komma. Nu började även Alice och Katie kräva svar och Remus hade stormat ut ur rummet…
”Jag vet men…” började han och vände sina tårfyllda ögon bort från Lily.
”Remus, du måste berätta för mig vad som har hänt!” sa hon och slängde armarna runt honom. ”James och Sirius ute i skogen med dig, varför? Bet du dem?” hon viskade frågorna som om det på något sätt skulle blir värre om hon sa det högt.
”Självklart bet jag dem inte!” nästan skrek Remus förnärmad av anklagelsen. Skulle han bita sina vänner? Vad trodde hon om honom? Fast han var ju nära…” De var med mig i skogen, ja…” svarade han. Han undvek hennes fråga!
”Varför?” frågade hon återigen men Remus bara tittade bort från henne med sammanpressade läppar. Lily tvekade, skulle hon berätta vad hon sett förgående natt? Hon suckade. ”Jag såg något konstigt igår…” började hon och fortsatte inte förrän Remus mot sin vilja nyfiket tittade upp på henne.
”Vad för något?”
”En hund… och en kronhjort…” Hon såg hur Remus hajade till. Han sneglade försiktigt på henne. För att vara marodör hade han verkligen inget pokerface…
”Jaha… var såg du dem?” frågade han och försökte kontrollera oroligheten i hans röst.
”Vid skogsbrynet… men det konstiga var inte att de var där, även om det är nog så konstigt! Sen när finns det hundar och kronhjortar i den förbjudna skogen? Men kan du gissa vad de gjorde?” Lily log men kände sig elak när hon såg hur Remus stressat tittade sig runt, som ett djur i flykt…
”Nä…”
”Hindrade en varulv från att komma till skolan… Och varulven slog till hunden så att den gjorde illa sitt framben… Sirius arm hade fått en rejäl smäll va?” Hur dum trodde han att hon var? Självklart hade hon listat ut det under dagen! Vart de gick varje fullmåne, varför de var skadade-inte döda. James och Sirius var animagusar!! Remus stirrade på henne men vägrade säga något. Lily tittade surt på honom. ”Okej… varför ni inte sagt något till mig innan är kanske inte så konstigt men nu praktiskt taget lägger jag upp allt till dig och du vägrar svara! Hur dum tror du jag är? Jag vet vad de är, jag vet att James och Sirius är animagusar!” Remus fortsatte bara stirra på henne. Hon reste sig surt upp. ”Tack för tilliten…” muttrade hon när hon började gå mot slottet genom den kalla snön och lämnade en dyster Remus vid trädet. Hade hon följt efter honom för att trösta honom eller pressa på information? Frågade Lily sig själv. Det hade ju varit för att trösta honom! Men nu satt han där, dystrare än innan… Bre jobbat Lily, verkligen! Hon gick in i slottet och möttes av en orolig röst.
”Lily! Du borde inte vara ute i kylan! Vad har hänt med Potter? Blev du skadad?” Hon vände sig mot Severus Snape.
”Stick inte din långa näsa i blött Severus!” sa hon skarpt. Han backade lite och hon såg smärtan i hans ögon men fortsatte bara mot sjukhusflygeln. Hon måste träffa James!

”Madame Pomfrey!” skrek Lily och bankade på dörrarna till sjukhussalen. Madame Pomfrey kom och öppnade men suckade när hon såg vem det var.
”Miss. Evans, som Dumbledore redan talat om för er kan du inte träffa Mr. Potter eller Mr. Black ännu…” sa hon och gav Lily en sträng blick.
”Snälla? Snälla, snälla, snälla?” bönade hon.
”Nej, Miss. Evans. Det kommer inte på frågan! De behöver sova!” De hörde ett ljud från en av sängarna och Madame Pomfrey rusade in i sjukhussalen igen. Lily följde efter och såg att James hade vaknat.
”James!” skrek hon. Lite för högt enligt Madame Pomfrey som gav Lily en sur blick.
”Lily? Var är han?” frågade han och försökte lyfta på huvudet men saknade kraft och damp ner mot kudden igen.
”Vem? Remus?” frågade hon förvirrat.
”Sirius? Han… Han…” James tittade desperat på henne och Madame Pomfrey gav honom en kopp med någon illaluktande vätska.
”Mr. Black mår bra, eller kommer göra det, men han sover för tillfället.” sa Madame Pomfrey. ”Drick nu din medicin!” James såg lättad ut och svalde snabbt medicinen. Madame Pomfrey log och vände sig mot Lily. ”Miss. Evans, du har träffat Potter så jag tror att ni ska gå nu.” Hon började dra Lily mot dörren men James protesterade.
”Kan hon inte sova här? Snälla?”
”Men du behöver sova för att läka! Tyvärr Mr. Potter.” Madame Pomfrey stängde dörren framför Lily. Lily log lite och började springa till pojkarnas sovsalar. När hon kom in var det tomt, Remus måste fortfarande vara ute, hon kände ett sting av medlidande men det försvann snabbt när hon såg det hon kommit för att hämta. James osynlighetsmantel. Hon tassade tyst tillbaka till sjukhusflygeln och ner i den sovande James säng. De kunde prata imorgon, nu behövde han bara få all sömn han kunde…

hihi braaa, meeeer emmy

meeeeeeeeeeeeer



det är AWSOME!!!!!!!!!

bra!