Oblivion [SV]

Aaa jag måste erkänna att de är söta tillsammas så hon får "passa på"

Hahha jaa

SÅ BRA!

Medan ni väntar på att jag ska skriva klart nästa kapitlet tycker jag att ni alla ska ta en titt på Ginny00s fanfic The Broken Ones, den är på engelska, men den är såååååå jävla bra!!!!!!!!!!!!!!!!! Johanna är en sån otroligt bra författare, det är helt sjukt. Så snälla läs den, ni kommer inte ångra er!

Okaj!

Den är jättebra xD

Haha nejmen. Tack Cindy ♥ ♥ DU ÄR OCKSÅ JÄTTEBRA jag ska sätta mig och läsa ikapp din fanfic nu, jag är sämst på att orka göra sådant men jag ska!! för den del jag har läst är awesome

Stackars George!

Åhhh lästa lite på prologen, så bra! ♥

Nu har jag så mycket idéer och skit och är jättetaggad på att skriva!! (Har redan skrivit hälften på nästa kapitel) så förhoppningsvis kommer jag uppdatera lite mer regelbundet ett tag framåt i all fall!!

Aja, här har ni kapitel 23, hoppas ni gillar det!
____

Kapitel 23
Att gå från inhägnaden var lättare sagt än gjort. De alla hundratals elever som hade delat på läktaren var lite för ivriga att komma iväg och försöka få en glims av någon av deltagarna.
Jag hade hamnat en liten bit bakom tvillingarna och Lee under processen att gå ner för läktaren, så istället för att leta reda på dem i havet av elever, gick jag mot deltagarnas tält. Så det var därför jag nu, en kvart efter den första uppgiften hade avslutats, stod på baksidan av tältet och försökte att övertala mig själv att gå in och gratta Cedric. Jag kunde höra rösterna från andra sidan tältet där flera yngre beundrare stod och försökte få kontakt med någon av förkämparna. Jag kunde även höra röster inifrån tältet, men de var för dämpade för att jag skulle ha kunnat höra vad de sa. En minut gick. Sedan två. Sedan tre. När fem minuter hade gått lyckades jag få liv i min kropp igen och jag drog bort en av tygväggarna så jag kunde kliva in i tältet, men jag önskade att jag inte hade gjort det. Det första jag såg när jag gick in var Cedric på andra sidan, men istället för att springa och krama honom stod jag förstenad kvar i öppningen; någon hade redan tagit min plats. Jag behövde inte ha sett hennes perfekta, mörka hår eller hennes ravenclawmärke på rocken hon bar för att förstå att personen som Cedric stod och kramade var Cho Chang. Jag hann inte tänka innan jag slängde igen öppningen (i hopp om att det skulle smälla till, men verkligheten kom ikapp och jag komp på att väggarna var av tyg) och började springa i riktning till slottet. Jag ville skrika, men ingenting kom ut. Jag var inte ens ledsen, bara frustrerad. Vad var Cho Chang bättre på än mig? Förutom hårvårdnad? Och möjligen hundra andra saker? Ingenting.

Middagen gick väldigt snabbt. Dumbledore hade ett kort tal om uppgiften som just hade ägt rum och sedan åt vi. Fred och George var dock väldigt uttråkade när de hade ätit klart, och satt och kastade köttbullar på deras äldre bror Percy ett bra tag. När de väl slutade såg det ut som att Percy var väldigt nära på att få ett utbrott på sina yngre bröder. Jag var så inne i mina egna tankar att jag inte lade märke till att George även hade kastat över ett par av sina ihopmosade köttbullar på min tallrik. Jag märkte knappt att jag hade gått ut ur entréhallen när middagen var slut tills en välbekant röst avbröt mina tankar.
”Willow!” Jag drog snabbt upp blicken som hade varit fäst på golvet och märkte att tvillingarna och Lee stod några meter bort och försökte vinka dit mig.
”Följer du med till köket?” Frågade George när jag hade kommit fram.
”Köket?”
”Ja, du vet, där man lagar mat.”
”Jag vet vad ett kök är, George.” Han ryckte på axlarna med ett flin. ”Varför ska vi till köket för? Jag vet inte om ni märkte det, men vi åt precis middag.”
”För att hämta mat till Harrys överraskningsfest!” utbrast Fred hyschat. ”Så kom igen, vi går nu. ”
”Jag går upp till sällskapsrummet och hjälper de andra.” sa Lee.
”Behöver de verkligen hjälp?” frågade Georg.
” Jag hörde någonting om att Neville skulle hjälpa till och sätta upp baner. Tro mig, de böhöver hjälp.” sa Lee. Fred och George sa båda ett synkroniserat ”okej” och började sedan snabbt följa efter flera hufflepuffelever till en dörr på höger sida av trappan. Jag följde fundersamt och nyfiket efter dem. Vi gick ner för en trappa som ledde till en bred stenkorridor som var klart upplyst av massa facklor. Fred och George pratade vilt på om deras planer för weasleys vassa varor, och alla andra gånger skulle jag intresserat ha lyssnat på och i vissa fall rätta eller lägga till någonting till vad de sa, men jag var för upptagen med att fascinerat titta på alla målningar som prydde väggarna. Jag märkte snart att det vanligaste motivet var olika sorters mat.
När vi hade kommit halvvägs genom korridoren stannade tvillingarna framför en stor målning av en fruktskål. George stack fram pekfingret och började kittla på ett päron. Päronet började fnissa och vrida sig tills det förvandlades till ett handtag.
”Det där kallar jag konst.” sa Fred samtidigt som hans bror öppnade dörren.
Vi klev in i ett enormt rum med skinande pannor och grytor av koppar som hängde i mängder runt stenväggarna och en öppen spis i andra änden av rummet. Jag stod förstummad och lät min blick svepa över köket, medan George och Fred direkt försvann in, fullt vetande om vart de skulle gå. Jag följde långsamt efter dem, men eftersom min blick var fäst på det höga taket så märkte jag inte vad som hände vid mina fötter, och det slutade med att jag låg på golvet. Jag satte mig snabbt upp för att se vad det var jag hade snubblat på, och möttes av ett par gröna ögon, lika stora som tennisbollar.
”Husalfer.” mumlade jag och drog en hand genom håret. ”Såklart.”
”Förlåt så mycket, miss! Minny menade inte att skada er miss, Minny ville er inget illa.” Husalfen såg förskräckt upp på mig.
”Det är okej, jag mår bra.” Husalfen – Minny – nickade och sprang sedan iväg igen.
”Gick det bra?” frågade Fred med munnen full av kaksmulor. Han stod lutat mot ett av de fyra långa borden bakom mig. Borden var placerade likadant i köket som de i stora salen.
”Jag mår bra.”
”Bra, för du måste hjälpa till oss att bära tillbaks allt det här till sällskapsrummet utan att någon märker något.” sa Fred, nu med munnen halvfull, och pekade mot flera kakburkar, flaskor med saft och honungsöl, samt tallrikar och glas i plast som stod på bordet bakom honom. Han öppnade munnen för att säga någonting mer men blev avbruten av George.
”Nej tack, det är bra Dobby. Säkert.” George kom gående med ett femtal kakburkar, och hade bakom en husalf. Han såg ut som alla andra, förutom att han var den enda alfen i köket som inte hade en kökshandduk med hogwarts vapen knuten runt kroppen. Istället hängde en hätskomönstrad slips ner för hans nakna bröst. Som byxor hade han ett par fotbollsshorts, och ett par omaka strumpor. En strumpa var helsvart, och den andra var randig i skärt och orange.
”Okej. Men om Sir och Sir Weasley vill ha mer kakor så kan Dobby fixa det! Dobby kan springa och fixa det nu, sir!” George skakade på huvudet.
”Nej tack, Dobby. Det räcker. Precis som det räckte för fem minuter sen när du gav mig de här.” George nickade på alla kakburkar han hade i famnen. Dobby lyssnade inte. Han hade gått fram till mig och stod nu och stirrade upp på mig.
”Dobby känner igen dig. Har Dobby träffat dig förut, miss?” Jag tittade frågande ner på alfen.
”Ehm, nej jag tror inte det. Men det är trevligt att träffa dig, jag är Willow.” Dobbys ögon lös upp, och han sträckte fram sin hand så jag kunde skaka den.
”Dobby tycker det är väldigt trevligt att träffa dig också, miss Willow! Alla sir Weasleys vänner är Dobbys vänner!” Jag log ner till Dobby och försökte försiktigt dra ut min hand ur hans grepp men han stod fortfarande och skakade den med ett fast grepp.
”Dobby, skulle du kunna släppa Willows hand och hämta korgar eller liknande som vi kan lägga allt det här i?” frågade Fred. Dobby släppte direkt min hand.
”Såklart, sir, jag springer och gör det nu, sir George!” Fred öppnade munnen för att rätta honom men han var redan borta.

”Kom, vi måste skynda oss!” utbrast Fred.
”Jag försöker! Dobby la i för mycket kakburkar. Jag lovar, den här påsen väger mer än mig!” svarade George andfått.
Vi var nästan framme vid dörren som ledde ut till entréhallen när den öppnades, och Cedric kom ut. Fred och George fortsatte gå medan jag omedvetet saknade ner farten och tittade på när Cedric leende gick ner för trappan. Han tittade upp och log ännu större när han fick syn på mig. Han började gå mot mig, och öppnade sina armar för att krama mig men jag tog ett steg bakåt. Cedric höjde förvirrat på ögonbrynen.
”Vad är det?”
”Betydde kyssen ingenting?” frågade jag lågt. Cedric tog ett steg framåt.
”Vad pratar du om, såklart den – ”
”För det trodde jag att den gjorde. Men sen så fick jag syn på dig och Cho Chang i tältet. Ni såg ut att ha det jävligt mysigt om jag får säga det själv.” Cedric skakade på huvudet.
”Willow, det är inte som det såg ut! Hon skulle bara – ”
”Bara… sluta. Vi vet båda att du gillar henne mer.” Jag gick förbi honom och gick upp några steg för trappan innan jag vände mig om. Cedric stod förstummad och tittade på mig. Jag andades skakigt in. ”Ni är… ni är söta tillsammans.” sa jag, och rös till när jag hörde min egen röst sprickas på det sista ordet. Cedric tog ett steg framåt men jag hade redan gått ut ur dörren.
____
Godnatt ilysm

Superbra!
MEN NEJ! JAG SHIPPAR JU CEDLOW STENHÅRT!