När lögner blir komplicerade (Next Generation)

JA.

Hjälp! Dö inte!!

Kapitel 29

Dominique

Vet ni hur en explosion ser ut i filmer? Med massor av eld, och bilar som flyger, och hjälten som precis, i sista sekunden, hinner kasta sig ur vägen så att han klarar sig?
Tja, det känns inte riktigt så när man ligger med näsan ner i asfalten, och känner en tryckande värme över sin rygg, och med stenar som slår i min kropp var och var annan sekund. I verkligheten, så känner jag mitt hjärta i halsgropen, mitt blod pulsande i mina öron och kan inte tänka riktigt klart efter det höga ljudet. I verkligheten är jag skiträdd, och känner mig inte alls hjältemodig.

Jag kollar upp. Moln av grus flyger upp i luften och gör det nästan omöjligt att andas, eller att se. Jag hör et brak, men jag vet inte om det är av skredet av en byggnad eller från en helt annan förbannelse.
Jag hör hur Louis ger ifrån sig ett utrop av protest när Victoire börjar dra ner honom, och ser hur han kastar sig mot Milou i fallet, men det ett dåraktigt drag, och han faller hårt i asfalten på marken med ett stön.
"Milou!" hör jag honom flämta fram mellan hastiga, ytliga andetag, och jag kollar upp, för att se vart Milou är. Jag ser ingenting genom molnet av damm, grus och enstaka större stenar som träffar min kropp smärtsamt.
Vi kan inte ligga här helt öppet, påminner min hjärna mig, även fast jag fortfarande är omtumlad från fallet och chocken.
Långsamt lyfter jag mitt huvud något, och ser Victoire ligga bredvid mig. Hennes blonda hår är nästan självlysande bland dammet, men hon rör sig inte. Jag försöker ignorera alla hemska saker som kan ha hänt, och lägger armen runt hennes kropp i en beskyddande gest. Jag hör hur Louis stönar, och ser honom rulla åt sidan någon meter bredvid.
"Louis?"
"Mmh?".
"Är du okej?"
"....mhm".
Jag pustar ut av lättnad och tar ett djupt andetag, vilket resulterar i massor av damm i mina lungor. Smart, Domi, riktigt smart.

"Försök dra Milou in i en gränd eller något".
Louis grymtar till svar, och jag börjar försiktigt dra Victoire iväg från farozonen. Dammet lägger sig något, vilket gör att min synfält blir något klarare, men när jag kollar mot den motsatta gatan så ser jag ingen där.
På något sätt lyckas jag att dra in Victoire i en gränd bakom oss. Hur mycket skydd den egentligen ger är svårt att säga, men det är bättre än ingenting.
"Victoire?!"
Jag böjer mig ner över min syster och tar tag i hennes axlar. Jag skakar dem försiktigt, men när jag inte får någon reaktion så känner jag hur paniken väller upp inom mig och jag skakar ännu hårdare medan jag väser "Victoire! Kom igen, vakna!"
Hennes smala, bleka ansikte blir grumligt när varma tårar tränger sig fram mellan mina ögonlock.
"Dominique?"
Jag flämtar till och öppnar mina ögon när jag hör hennes röst. Victoire sätter sig långsamt upp, hostar och kollar sig omkring förvirrat.
"Vad hände?" undrar' hon och borstar bort dammet från sin klädnad. Mina händer hittar hennes och hon ger ifrån sig ett förvånat utrop när jag drar in henne i en hård kram. Hennes hår är fyllt av damm, och hon luktar lite bränt, men jag ignorerar det då glädjen av att hon är okej övertar allting annat.
"Jag trodde att du var död", muttrar jag i hennes öra, vilket får Victoire att krama mig tillbaka ännu hårdare.
"Jag är okej", mumlar hon, men hon låter avlägsen, då jag fortfarande hör mitt blod i mina öron. Victoire lägger sin hand på min axel. "Vad hände egentligen?"
Jag drar mig undan ur hennes famn, och kollar mig omkring i gränden. Den är inte särskilt stor, bara runt 10 kvadratmeter stort, och eftersom byggnaden bredvid oss var den som blev träffad av trollformeln så har den rasat in. Med andra ord så är det knappt stort nog för oss båda att sitta ner på marken, om man inte räknade stenhögen bredvid oss som en bra sittplats.
"Det var någon på andra sidan gatan", minns jag, medan Victoire långsamt reser sig upp. "Han kastade bombarda, och du drog ner oss på marken så fort du kunde".
Victoire borstar av sina dammiga kläder, utan att göra någon nytta alls. "Var är Louis och Milou?"
Jag hajar till och stirrar på henne. Sedan sväljer jag och kastar en blick ut mot gatan.
"Jag sa åt Lou att dra Milou till ett säkert ställe, jag menade här. Jag vet inte var de är".
Victoire är tyst. Sedan drar hon fram sin trollstav och manar på mig att göra samma sak.

Vi går tyst ut ur gränden, och hör genast sirener på avstånd.
"Vi kan inte stanna kvar här", muttrar jag. "Om inte polisen tror att det var vi som var anledningen till explosionen så är vi i alla fall vittnen."
Victoire nickar och vi går fortare framåt längs gatan.


>.<
--Stella♥

AAAAAAAAAAHHHHHHHHHHasdfghjjwdcjhbihwdbxiuweojnwsxoinwxosuowubkdwihxbuiwdxh LOULOU VART R NI NÅNSTANS?! *dör*
DEN HÄR R SÅ BRA ORKAR NT DU R ETT SKRIVGENI SÖSTRAMI

Aaahh! Så himla galet mega bra!

OMG SÅ HIMLA BRA!!

SÅ SJUKT BRA, MEN JAG DÖR HUR ÄR DET MED MILOU??? *inte alls för mycket caps* *Nejdå, hehe*

Oh, så spännande!! Och måste bara säga att hela första stycket är superbra skrivet, det ryckte verkligen tag i en! (hela är såklart superbra skriven, men gillade verkligen första stycket )

Ser så fram emot nästa kapitel!

Tack! Just det stycket satt jag med ett tag och skrev om flera gånger, då jag inte ville att det skulle vara för "allvarligt" och o-Dominique, men samtidigt verka verkligt, om du förstår vad jag menar? I alla fall blev jag väldigt nöjd med hur det blev till slut! Tack

NU HAR JAG LÄST KLART ALLA KAPITEL HITILLS OMG STELLO YOURE SO AMAZING

Loulou är lugnt så otppppppp jadkfjamdikf