Vid din sida

Har precis läst ikapp

Jag har läst dina andra fanfics, men den här måste vara den bästa! u har verkligen utvecklat din skrivförmåga, vilket jag tycker är riktigt roligt! Och jag gillar verkligen handlingen, den är väldigt spännande!

Det enda jag tycker att du kan förbättra är beskrivningar. Person beskrivningar och miljö beskrivningar tycker jag att du kan göra mer "levande" om du förstår var jag menar Utvecklat beskrivningarna, så istället för att skriva t ex:
"Hon hade brunt hår."
Så kan man utveckla det, genom att beskriva om det var långt, lockigt, kort, smutsigt mm. Så istället för att bara använde ett förklarande ord, kan man använde många fler, om du fattar vad jag menar

Åhhh, TACK!!♥ väldigt snällt skrivet av dig, du får en tumme upp! ♥

Jippi! Äntligen en konstruktiv kritik kommentar!
Åh ja, det har på sistone, och också att jag har gjort personerna platta, alltså att de bara är goda eller mystiska och inte har två sidor, men i nästa kapitel har jag försökt ändra på det!
Att byta begrepp, menar du det?
(Tillexempel: ) Istället för att säga:
"Han går till andra sidan av vägen med en rynkad panna och stressiga steg", så skriver man:
"Han
promenerade snabbt över vägen med rynkor mellan pannan och ett stressigt tempo, som om han var sen till något". Eller? ♥

Tack än en gång Elma!!!♥ Kom gärna med mer konstruktiv kritik, jag skulle inte ha märkt det där med andra begrepp om du inte hade sagt det! ♥♥

Alltså jättebra novell!

Molly Evans Varsegod Det var exakt det jag menade, att man målar ut sitt språk.

Tack! ♥




Jag försökte det med detta kapitel, men det blev antagligen inte så bra… xD



Kapitel 7 "Natten är farlig" del 3 (James persp.)


“Så, då tar vi den första och kanske svåraste frågan av de alla:
Vad gör ni här, i Svarta Bergens mörka och uråldriga plats?”, Alice stirrar uppmanande på oss.
Jag och Teo utbyter en misstänksam blick, och jag rynkar pannan som ett “Vad ska vi göra?”. Teo hinner inte svara mig på vårt ansiktspråk innan Tammy svarar:
“Vi ska…”, Alice tittar in i Tammys ögon när Tammy tittar upp. Hon öppnar men sedan stänger munnen, och sedan stirrar in i bordets vassa kant. Alices “säg nu” blick förvandlas till en aning irriterad blick istället.
“Ja?”
Tammy tittar envist kvar i bordet. Hon vill inte svara. Toppen, då får jag göra det.
“Hämta medicin till min fru”, säger jag enkelt till Alice, som vänder uppmärksamheten till mig.
“Jaså, och varför här då, kan jag undra?”, säger Alice och spänner blicken i mig.
Jag rycker på armarna. “Det är det enda stället man kan få tag i alla medicin”
Alice lutar sig tillbaka i den knarrande stolen och sörplar sakta i sig sitt te och tittar på oss. Jag skruvar besvärat på mig i stolen, medan jag betraktar de andra. Tammy trummar på bordkanten, Zoe tittar upp i taket och Teo tittar intressant på Alice.
Plötsligt öppnas dörren och in kommer pojken med många namn - Morgan, varulven och pojken

Genom den bruna T-shirten visar allar vältränadd muskler han har byggt upp genom sitt liv, medan hans blonda lockar skymmer alla rivmärken och sår. När han sträcker på sig ser han fortfarande ut som en pojke, men är lite kraftig ändå. Ansiktet är magert och fylld med både smärta och sorg, men ändå lite glädje. Varför? Han dödade nästan oss för en stund sedan!
“Varför tog det sån tid?”, skäller Alice och blänger på Morgan. “Téet är kallt!”
“Förlåt”, säger Morgan snabbt. Sedan ler han generat. “Jag stötte på ett rådjur, så jag tog chansen”. Han ler stolt och tar upp det döda djuret från hans sönderslitna väska som han har på ryggen.

“Bra”, Alice skiner upp så på hennes händer syns blåa, strama ådror pumpa.
Men sedan log hon lite hemlighetsfullt. “Men du missade téet”
Morgan himlar med ögonen. Han går till kökets bänkskiva och lägger upp det döda aset där. Sedan tar han en sylvass kniv och börjar skära i djuret.
Någon kvider till brevid mig. Jag tittar snabbt åt det håll det gälla ljudet kom ifrån och upptäcker att Tammy blundar avslappnat.
“Vad är det Tammy?”, frågar Zoe och tar tag i Tammys händer.
“Jag hatar att alla äter kött, men det är ännu värre när jag ser när de skär upp de och så. Jag är…”, säger Tammy innan Teo avbryter henne:
“Vegetarian”. Tammy nickar.
“Här kan man inte vara det, även om man vill”, säger Alice och gäspar. “Om man hittar växter överhuvudtaget, är det inte ätbara precis - de är mer giftbara. Det finns inga odlingsmarker som man kan odla bönor, corn eller liknande”
“Vad finns det för sjukdomar då?”, frågar jag och lyssnar med ett spänt öra. Det kan vara bra att veta det, så man inte blir sjuk av att äta ett blad.
“Vi har ju alltid Samthla - en magförgiftning. En otäck liten sjukdom är det allt, kan man säga…”, Alice ruskar på huvdet. “Man spyr grön-röda klumpar, mår fruktansvärt illa i två dygn - i vanliga fall - men det brukar oftas gå att bota… Med att kyssa en groda”. Alice fnyser.
“Töntigt va? Iallafall, annars blir man sjuk länge, ja, kanske hela livet. Och så har vi också Aleadra. Den orsakar svår allergi mot… stopp i backarna!”
Alice lägger ner koppen på det släta bordet, Hon höjer ena ögonbryner och fnyser: “Försöker ni byta ämne?”

Morgan ger oss en retsam blick när han slutar att skära i djuret, men sedan forsätter igen.
“Nej, det gör vi inte”, säger jag jag irreterat.
Alice tog ett fastare grepp om muggens, eller koppens, lena former och tittar på mig med opålitliga ögon.

Det var första gången jag märkte vad kopparna föreställde.
Koppens motiv är består av en silver-siluett, antagligen en falk med dess breda vingar och vassa näbb, som störtdyker ner för att komma åt sitt byte, en ytterst liten rädd orm därnere på det svalkande gröna gräset. Ormens rädda små ögon och dess försök att komma undan utstrålade hög skräck, precis den sortens skäck jag kände när jag såg in i Morgans, när han var varulv, ögon. Falkens hungriga och giriga ögon glödde intensivt mot ormen, så jag blir hypnoserad av ögonen. Hela bilden var skräckfylld, fast ändå mycket, mycket vacker.

Jag ruskar på huvudet för att för att få bort tankarna om ormen och falken.
“Aja, men vi fortsätter ändå”, säger Alice. “Vilka ingridienser behövs?”
“Några”, svarar Zoe snabbt och börjar räkna på fingrarna vilka; “Olika slags växter, vatten från en floden Niashall -som sägs ligga nedanför bergets sluttning-, blad från ett Arsheala träd… ganska mycket”
“Och allt hittar ni mera ‘lätt’?”, svarar Alice med en frågande ton. Lukten av stekt kött sticker i näsan när Morgan lägger upp biffen på en stekpanna och hänger över elden. Min mage börjar skrika efter mat, medan jag kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag biter ihop så hårt att det börjar strömma rött blod i läppen, men svarar: “Nej, inte riktigt”
Jag fingrar nervöst på koppen, som nu, efter all tid Alice och vi har pratat, är svalnare. Varför jag är nervös vet jag inte.
“Och vad är ganska svårt då?”, säger Alice fortare och mer bestämt denna gång.

Jäklar. Just det. Den frågan jag ville undvika eftersom det är den mest komplicerade frågan, om draken.
“Ett … drakhjärta”, säger jag motvilligt.
Alice smäller ner koppen så hårt i bordet att hela koppen spricker itu och allt gult te skvätter ut åt alla håll.
Alice tog ingen notis om den förstörda koppen och allt te som åkte ut, utan spänner ögonbrynen neråt. Det var inte direkt den reaktion jag har väntat mig ifrån Alice, jag trodde hon skulle … vara förvånad.
Alice sänder mig - och de andra - en arg blick som är kall och frustrerad och säger: “Vill ni ta ta livet av er!?”
Morgan slutar att steka köttet och och tittar istället nyfiket på oss.
“Nej”, svarar Tammy.
“Men varför döda en drake då?”, muttrar Alice och sopar upp glas-splittret. “Det finns bara en drake här, och det är en Silverdrake, och hans namn är Silverdraken. Han är livsfarlig, lika farlig som en Vit Haj, om inte farligare. Ni kommer dö direkt”
“Men varför hjälper du oss inte då att överleva?”, argumenterar Tammy imot. “Med bara kunskapen mot draken, så har vi en liten chans!”
Alice tittar tvivlande mot Morgan. Han rynkar pannan.
“Varför hjälper ni oss inte?”, säger Tammy argt.
Alice tittar på henne igen och rycker på axlarna. “Om ni lyckas döda draken, kommer tidningar att skriva om det, om oss och om Svarta Bergen, och vi vill helst hålla oss hemliga.”
“Vi kommer inte säga något!”, säger Tammy mjukt. “Lovar”. Tammy tar upp sina långa fingrar för att visa att vi inte lurar henne, och ler lite beklagande mot Alice.
Alice tvekar. “Okej då”
Jag ler lättat mot Tammy.

“Draken har bara varit här dryg en månad, men ändå har den tillfogat oss mycket skada.
Silverdraken är en hane och därmed äter allt från kaniner till vargar. Vi, Morgan och jag, är de enda som bor i Svarta Bergen, så vi vet inte riktigt om draken äter människor, men akta er ändå, drakar är aldrig att leka med”, säger Alice.
Månskenet strömmar plötsligt in genom de triangel-fönstrerna. När Alice tilläger ett klingande skratt och månskenet faller på henne, ser hon sjuk ut, både i huvudet och i kroppen; Övre halvan av ansiktet belys av månens starka silverljus, så blåmärken framhävs mycket mer, och de insjukna ögon likt ett skelett ser skrämmande ut.

Jag avhåller nätt och jämt en rysning komma fram, när månskenet kommer på tänderna när hon ler. De var blandning mellan brunt och beige med en blek nyans.
“Hur dödar man en drake?”, säger Teo både intressant och spänt. Jag har Teo att tacka för jag slits från Alices fågelskrämma-ansikte.
Alice suckar och knäpper händerna och kliar sig fundersamt på hakan med den ena fria fingret.
“Det enda ställe man kan döda en drake på, är…”, säger Alice innan jag avbryter:
“I hjärtat?”
Alice suckar irreterat för att bli avbruten. “Ja. Men kom ihåg; Draken är inte som andra drakar, utan fruktansvärt smart och stark”, säger Alice innan hon ser plågsamt upp i taket.
“Jag skickade ut min äldste son ut för två veckor sen, för att han skulle rapportera drakens beetende, eftersom han har mycket kunskap om drakar och är en drakskötare, så vi kanske skulle kunna göra slut på den om den var svag, som vi hade hoppats den var, men vi hade fel. På den fjärde dagen kom Anthony inte … hem”
Alice biter ihop, men jag såg ändå att hennes ögon var blanka.
På Morgans kind rinner en droppe som såg ut att vara ur renaste silver, och han tittar plågsamt på Alice.
Det blir tyst ett tag. Alice tittar fortfarande upp och Morgan fortsätter nu att steka köttet, men nu skär han upp mer kött, och han gör det så hårt att det blir en spricka i bänken han skär på. Han muttrar en svordom.
Tammy säger efter ett litet tag till:
“Är ni släkt?”, frågar Tammy och pekar på Alice och Morgan. Alice tittar på henne och nickar.
“Ja, det är min son”, säger hon enkelt.
“Men ni är ju inte särskilt lika…”, protesterar jag försiktigt.
“Han har ärvt sin pappas utseende!”, hojtar Alice till och tittar förargat på mig.
Ingen vågar fråga om Morgans pappa, eftrsom det verkade ett känsligt ämne.
Istället fortsätter Alice sitt prat om draken:
“Och en sak till; Han dör bara av ett silverspjut, inget annat. Men det finns bara ett sätt att döda honom på en minut, för den draken tar det timmar annars för att dö, och det är att ha ett speciellt Silverspjut. Silverspjutet heter Lar’sonen, men det finns bara fem exemplar av spjutet, i hela världen.”

Jag suckar tungt och tittar ner i bordet. Om det var i Europa, visst, det är lättare. Men i hela världen!
Jag, Tammy, Zoe och Teo vill döda draken så lätt och snabbt som möjligt, för att försöka hinna i tid till Lily, men nej, då ska något komma ivägen, som alltid!
“Men vi har faktiskt ett exemplar”, säger Alice och tittar in i mina ögon när jag tittar upp.
När meningen sakta sjunker in så vill jag bara krama Alice, men lyckas istället få fram:
“Kan vi få det?”
“Nu kommer det där”, suckar Alice. “Hm… Okej, visst”
Jag tittar förvånat på Alice. Vad sa hon?
“Får vi bara det…”, säger jag innan hon avbryter mig.
“Sådär?”, hon höjer ena ögonbrynet. “Nej. Jag vill ha en sak av dig istället då”
“Vad?”, säger jag osäkert. Vad kan hon vilja ha?
Alice pekar på min kamrater. “Någon av de”
“Va?”, säger jag förbryllat. Hörde jag rätt?
“Ja, jag vill ha någon av dina kompisar, annars går jag inte med på det.”, säger Alice bestämt och viftar bort några “men” från mig innan jag ens har sagt det.
“Vad ska du ha de till?”, aldrig att jag lämnar över någon av mina vänner! Men jag fortsätter prata för att se om det går att få spjutet på något annat sätt.
“Hm… bra fråga”, Alice tittar fundersamt på mig. “Antagligen skulle de bli som någon sorts slav till mig och Morgan, eller bara sällskap”
Jag tittar på mina vänner och skakar på huvudet.
“Jag stannar!”, säger Zoe helt oväntat.
Jag vänder min blick till Zoe och skakar på huvudet.
“Okej, bra, då har vi bestämt det”, säger Alice och ler. “Morgan!”, ropar hon sedan
“Ja?”, Morgan vänder sig om mot sin mor.
“Hämta, kött, vattenhållare med vatten i, filtar och lite medicin och lägg allt i en någerlunda bra ryggsäck”, säger Alice. Morgan nickar och går sedan in i sovrummet där det hörs skrammel brak.
“Om ni ursäktar mig:”, säger Alice och reser sig ur stolen. “Så ska jag hämt Silverspjutet, som ligger i en speciell rum”

När Alice också har gått till sovrummet så skriker jag nästan: “Vad tänkte du på Zoe?!”
Hon rycker på axlarna. “Någon behövde göra det. Och förresten behöver vi er tre”, säger Zoe och pekar på oss alla. “Tammy med sin talförmåga och smarthet, Teo med sin taktik och styrka, och du James, med din pålitlighet och tänka-snabbt förmåga”
Tammy och Teo nickar förstårligt men jag rynkar pannan.

Snabba steg hörs och snart är Alice här igen. Hon har en läder väska i vänstra handen och ett magnifikt vapen i andra.
Silverspjutet är långt men inte så brett. Handtaget där man håller har man nålat fast en skinn remsa, och längst fram och längst bak på det lilla handtaget är det smyckat med rubiner i form av pytte små diamanter. Skinn remsan är lite ljusbrun och ganska ljust gult, alltså färgen är beige.
Resten av spjutet är av renaste silver - och blänker som in i Merlins skägg när den får månsken på sig. Vid spetsen är det en extra lager silver, men en sorts mörkare silver matrial. Spetsen var så vass att om man ens nuddade en person skulle det bli hål i skinnet och börja blöda, även jag, som är inte särskilt duktig på vapen, kan räkna ut det.
Spjutet är vackert, mer vackert än något annat svärd eller vapen jag har sett, nej, jag har inte ens sett en vackrare blomma!

“Tack”, säger jag vördnadsfullt. När jag får Lar’sonen i min hand känner jag på mig att den är perfekt. Handtaget passar bra och spjutets lätta tyngd gör det lätt att hålla i, om inte svinga, och man måste ha mycket kraft för att svinga den bra och långt.
“Och då tar vi flickan”, säger Alice och ler. Jag rynkar pannan åt hennes glädje men fokuserar mig på spjutet, och tänker hur jag ska döda draken.
“Vad heter du”, Alice grova röst väcker mig ur mina fundringar.
“James”, svarar jag lätt.
“Och hon? Och han? och hon?”, säger Alice och pekar på de andra.
“Hon heter Tammy, han Teo och hon Zoe”, räknar jag upp alla.
Alice nickar med ett leende. Sedan kommer Morgan ut också från sovrummet, med tre röda äpplen i famnen. Han slänger varsitt äpplen till mig, Tammy och Teo. Jag fångar den med nöd och näppe, och tar sedan ett bett av det smakfulla äpplet.
“Men nu måste ni gå”, säger Alice. “Morgonen gryr”
Hon har rätt. Morgonens ljusa blåa himmel syns genom fönstren, men det är ändå inte ens soluppgång.

“Hejdå”, säger Morgan och går mot dörren. Han tar upp en pilbåge och lägger pilar i kogret, som han har placerat på ryggen. “Jag ska jaga”. Han ler innan han går ut i det grumliga ljuset.
Vi alla står fortfarande vid bordet, och vi ska ta farväl av Zoe. Tammy och Teo går fram till Zoe och kramar henne, och säger hejdå. Sedan är det min tur. Jag går fram till henne och slår armarna omkring henne.
Jag lutar mig diskret åt hennes öra när vi kramas, och viskar: “Fly så snabbt du kan, okej?”
Zoe nickar och sedan släpper vi taget om varandra. Jag tittar sorgset på Zoe. Hon nickar.
“Hejdå!”, sjunger nästan Alice av glädje. “Hoppas ni kommer tillbaka”
Det sista sa hon bara för att vara artig, eller bara för att retas. Vilket av de vet jag inte, men jag bryr inte.
Sedan viftar Alice med händerna frammåt, en gest som betyder att vi ska gå. Vi har inget val, så vi går till dörren. Jag kastar en sista blick på Zoe som står bakom Alice och ser lite sorgsen ut, men håller modet uppe. Jag nickar mot henne och sedan tar klivet ut ur det trygga, lite charmerande huset. Tammy och Teo är strax efter mig, och innan vi hinner vända om oss har Alice smällt igen dörren och ett klickande hörs.
“Perfekt”, stönar jag. “Låst”
“Äsch, vi kan ändå inte komma tilbaka, eftersom Alice hade en elak klimt i ögat…”, Tammy skrattar lite lättat.
“Ska vi gå?”, frågar Teo och nickar mot en stig vi inte såg förut, som ligger rakt höger från huset.
“Ja”, säger jag men kommer på andra tankar när jag ser Alice hustak. “Följ med istället”
Jag spinger lätt mot huset igen, och upptäcker att det är början av en kulle där huset börjar. Jag går upp för kullen och strax är jag uppe. Taket är strax nedanför mig, tillräckligt nära att jag kan gå dit utan ansträngingar.

Jag tappade andan när jag såg hur omgivningarna såg ut:
Bakom mig var det en gles skog, men tätt vid vissa ställen. Långt bort i fjärran kunde jag se skymten av sandliknande-massa. Det var där vi började vår färd!, kom jag på.
Precis runt omkring stugan var det tätt skog. Framför mig bredde både glesa och täta skog, men i mitten av all skog fanns det … snö! Det vita på marken tydde bara på det, och jag märker en ljust moln precis över där snön har fallit.
Sedan var det bara skog och skog, men sedan skymtes berg. Stora, sandfärgade gigantiska berg. Om man tittar riktigt noga kan man också se att små stigar som leder upp till berget. Vid bergets topp är det som en spjut spets, fast jag kan tänka mig att det är mer platt än det ser ut härifrån.
Strax är Tammy och Teo vid min sida och tittar med öppna munnar på berget.
“Stort?”, skrattar jag.
Tammy ler mot mig och nickar. “Väldigt”
När vi har njutit av utsikten i kanske i tio minuter går vi ner till huset igen, och börjar vår färd mot högra sidan, där stigen som inte syntes förut låg. Innan jag går efter de andra i den täta och steniga skogen tittar jag bakom mig.
Zoe är där inne, med en okänd tant, och kanske inte kommer ut, tänker jag ledsamt. Sedan går jag in i skogens mullriga rike.

_________________________________________

Hur blev det?

Jag kollade igenom hela kapitlet efter stavfel, så nu blir det nog inga!

En annan sak jag har tänkt på: Förut blandade jag jag tempus, alltså att skriva i nutid eller dåtid, och mitt tempus är nutid, men förut har jag blandat, men nu kör jag rätt igen!

Snälla, ge kritik om vad jag kan göra bättre och varför ni gillar min ff, för jag måste veta för att bli duktigare på att skriva!
Annars: Kommentera på!!

Ha ett bra sommarlov hörrni, och glad midsommar i efterskott! ♥

Jättebra!!!!

Kritik...hmm, jag vet nog inte om det finns något att förbättra eftersom att den är så himla bra!!! Ta inte illa upp men det fanns 1 stavfel (eller det är nog inget stavfel men kanske att du råkat lägga till någon bokstav) i detta stycket:

“Hämta medicin till min fru”, säger jag enkelt till Alice, som vänder uppmärksamhetren till mig.

Tack!!!! ♥

Tack så mycket, ändrade det nu Det ska väl inte vara stavfel när man läser? Tack igen!

Oh my... Hur kan du skriva SÅ BRA?!?!?!?!

Åh tack!!!!!!!♥ Vad snäll du är ;3

jag vet (8