Exchange [SV]

Oki, förnamnen blir det.

(Inte en riktig spoiler)

Nu kommer fortsättningen, vilken jag hoppas att ni kommer tycka om. :3
***

Kapitel 5.6

Roerich accepterade glatt förslaget om att spela ett parti och med tiden multiplicerades detta till ett gott större antal. Adrik Bulatov, som var lite klumpig i sin natur, hade hasat upp jämte Henri, ivrig över sina nya kunskaper om schack, och försökte ge råd och förslag om pojkens kommande drag. Henri i sin tur var häpnadsväckande tålmodig och valde ibland att faktiskt följa sin väns idéer, även om det ledde till att Richard fick ett övertag. Med sin skicklighet lyckades han ändå vinna de flesta partier, vilket manade Richard till att försöka om och om igen. Ett få antal gånger fick Richard ändå sin egen önskan uppfylld och vann över Durmstrangpojken. Det var tur det; annars skulle han inte vara på så gott humör. Zam misstänkte nästan att Henri lät honom vinna ibland, men i vissa fall var det alldeles för seriöst för att kunna vara så. Eller också så var Roerich en väldigt bra skådespelare.

De befann sig vid halvmånen av sittplatser runt den sprakande brasan. Schackbrädet var placerat en bit ifrån mittensätet i soffan med Richard och Henri på var sin sida. Adrik hängde över sin väns axel genom att luta sig mot soffans armstöd och Zam stödde sig mot ryggstödet på Richards vänstra sida för att ha uppsikt över dragen.

Det var inte bara två, utan tre Durmstrangpojkar som bildade en liten grupp tillsammans med Zam och Richard. Cory hade tagit dem sällskap och satt sig i soffans högra hörn. Han lutade sig bakåt mot armstödet och hade hasat upp med knäna intill hakan. Därifrån kunde han inte se mycket av vad som hände på schackbrädet, men han verkade mer intresserad av att titta ner på sina fötter än att få reda på hur det gick mellan de outtröttliga schackspelarna.

Zam njöt av stillheten och kände hur hans kropp slappnade av. Han föredrog inte alltid att hålla på och göra en massa saker på kvällarna. Ibland på helgerna behövde han lite vila.

Vad är det med dig, Zam? frågade han sig själv i tankarna, smått leendes. Du är bara femton år och har redan brist på energi.

Han slängde en blick bakom axeln upp mot klockan på andra sidan väggen. Den började närma sig sju och mörkret hade sedan en stund tillbaka lagt sig utanför fönstret. Det kändes onödigt sent för att vara så tidigt på kvällen, tyckte Zam, och han var nästan lite förvånad över att han kunde vara uppe flera timmar till trots det att det redan såg ut som natt.

Den som inte tänkte vara uppe så länge till var Cory, som sakta satte ner fötterna på golvet och verkade väcka liv i sig själv. Hans beslut kom inte som en överraskning. Zam hade redan från första början märkt av att pojken gick och lade sig tidigt. Han lät blicken följa Durmstrangeleven då han började röra sig ut från sittplatserna. Det var mest för att han försökte snappa upp någon känsla i pojkens ansikte, men precis som alltid var hans ansiktsuttryck avslappnat och oberört. Han verkade inte ens trött.

Lite onödigt att gå och lägga sig redan, tänkte Zam då och tänkte precis vända bort blicken då något plötsligt skar sig från det normala. Det var som om en stöt for genom hela Corys kropp. Han ryckte till, spärrade upp ögonen och plötsligt fylldes hela hans ansikte med känslor. Överraskningen fick Zam själv att rycka till och det stack till i hans hjärta, men det som gjorde ont var inte den plötsliga händelsen, utan de övervällande känslorna från pojken en bit ifrån. Det sekundlånga tillfället då det chockade uttrycket visat sig i Durmstrangpojkens ansikte hade ersatts med något som genast smittade av sig på Zam. Rädsla. Sekunden efter vek sig benen på honom och han föll ihop på golvet.

Zams reaktion var att genast flyga upp från sin lutande ställning. Hjärtat slog onödigt hårt i hans bröstkorg och det enda han faktiskt var medveten om var chocken som spred sig i hans sinne. För övrigt hade han ingen aning om vad han höll på med. Han sprang fram till Cory och hukade sig vid hans sida, rädd för vad han skulle få se. Pojken skakade lätt, darrade i hela armen. Zam placerade i sin förvirring försiktigt händerna på hans axlar för att vända över honom på rygg.

Vad hände? Vad skulle han göra?

Darrningarna från Corys kropp förvärrade bara hans egen tafatthet och det kändes väldigt besvärligt att vrida på pojkens kropp. När han väl lyckades valde han att först lägga ner huvudet försiktigt mot golvet innan han tog sig ännu en titt på hans ansikte.

Det han såg fick hjärtat att öka på slagen ytterligare. Nu var det inte bara chock, nu var det ren och skär rädsla och förvirring som gjorde sig märkbar i Zams kropp. Corys ögon var vitt uppspärrade, den ljusblåa färgen hade så gott som försvunnit från hans iris. Vad som såg ut som en grå slöja lade sig över hans pupiller och fick honom nästan att se blind ut. Han stirrade upp i taket, med munnen vidöppen och med ansträngda andetag. I hans ansikte visades tecken på känslor; en tydlig blandning mellan smärta och panik.

Zam hade inga planer att försöka lugna ner sig själv. Istället var han helt inriktad på att hjälpa Cory. Han visste bara inte hur. Det han visste var att han inte kunde göra något ensam. Han behövde hjälp; en vuxens hjälp.

Han slängde en snabb blick bort mot den lilla gruppen vid brasan.

"Hämta hjälp!" Han fick ur sig orden i en utandning, väl medveten om de andras förvånade och oroliga blickar, men det hände inget. Adrik och Henri var som stelfrusna och Richard bara satt där med fundersamt rynkade ögonbryn och såg på händelsen.

"Richard!" Zam röt nästan fram namnet för att fånga hans uppmärksamhet. "Hämta hjälp!"

Den här gången började den äldre vännen få ett grepp om verkligheten. Han mötte snabbt Zams blick, gav ifrån sig en nickning och försvann bortåt utgången.

"Jag bär honom till sovsalarna", ropade Zam efter honom.

Han gillade inte alla blickar som var riktade mot dem. Chocken och tystnaden runtom i rummet var värre än om alla skulle få panik. Zam försökte att inte bry sig om de andra, de var inte viktiga, men visste att han inte klarade det.

Han tvingade sig att ta några djupa andetag. Att få bort Cory från de andra var hans första mål, sedan visste han inte vad han skulle göra.

Han tryckte in sina armar under pojkens kropp, försökte vara så varsam som möjligt, och lyfte upp honom. Det var svårt, för Cory visade upp en ostoppbar smärta och Zam kände att han bara förvärrade det. Kroppen var rätt tung, men han tvingade sig till att hålla honom uppe. Pojken fortsatte att ta snabba, oregelbundna andetag och Zam kunde känna av darrningarna då han tryckte honom intill sig för att få bättre balans. Han slängde en kort blick uppåt och mötte Julian och Patricks överraskade miner innan han vände sig helt om och började ta sig mot trapporna.

Det var tungt och besvärligt att ta sig uppåt. Ingen annan erbjöd sin hjälp, alla stod som fastfrusna på marken, oförmögna att göra någonting. Zam kände att det brände i bröstkorgen på honom. Han struntade i de andra. Den enda som var viktig nu var Cory. Det kändes som det bara skulle ske mer skada desto längre tid det tog. Detta fick Zam att öka på stegen och han tacklade in dörren till sovsalarna. I farten som dörren flög upp slog den mot väggen och studsade tillbaka i dörrkarmen med en smäll. Mörkret omringade dem plötsligt och bröts bara av ett lätt månsken som sken in genom rummet. Zam hittade snabbt till Corys säng och började sakta sänka ner honom. Precis då han lade ner kroppen på sängens mjuka madrass och stod halvt lutandes över pojken gjorde Cory en rörelse så snabb att Zam först inte märkte av den. Pojkens hand flög upp och tog ett ordentligt tag på Zams nacke, som i ett desperat försök att hålla sig uppe, att inte falla.

Zam spärrade upp ögonen i ren förvåning, men det som höll dem kvar i öppet läge var inte händelsen, utan en krypande, stickande känsla där Corys fingrar grävde sig in i hans nacke. Det började brännas. Värmen forsade plötsligt fram och han var tvungen att bita ihop för att inte ge ifrån sig ett skrik. Hans hjärta värkte. Smärtan var så stor och oväntad att han under ett ögonblick inte kunde andas.

Allt skedde under ett par sekunder. Medan smärtan sakta domnade bort stirrade han snett ner mot golvet, flämtade av chocken medan svetten pärlade sig i hans panna. Ett lugn svepte över rummet. Darrningarna från kroppen framför honom slutade. Greppet om hans nacke började släppa. Sakta gled handen bort från honom, som om Cory plötsligt tappat all sin energi. Zam drog sina armar till sig och såg ner på pojken igen. Kroppen var alldeles slapp. Samtidigt som Cory slöt ögonen föll hans arm ner intill honom. Zam visste inte vad som hände, om pojken hade svimmat eller förlorat medvetandet, men det var inte det han uppmärksammade mest. Det som han lagt märke till, det som nästan fick hans hjärta att stanna, var det som hade hänt precis innan Cory stängt ögonen.

Pojken hade tittat rakt på honom. Han hade tittat rakt på honom med sin gråa, tomma blick.

Jättebra!

Det är ok med spoilerna :3

Undra vad som hände med Cory?

Kör på med spoilers! Det är helt okej, och en bra idé dessutom.
Men omg, vad händer med Cory? Jag är helt till mig!! Det var jättebra skrivet, men nu är jag jäätteeeenyfiken!

Helt okej med spoilers för min del. :3 När kommer du tillbaka från semestern? ^^ Antar att det inte blir något innan dess?

Tack, tack. ^^
Semestern avslutade jag förra veckan. Nu är det jobbet som hindrar mig från att vara inne (om man nu kan kalla 6 timmar framför Photoshop som ett jobb, hehe). Det känns dock som om det var en längre tid sedan jag kom hem. Tidsuppfattningen förändras verkligen när man inte längre är ledig...

Sista delen i kapitel 5 kommer nu!
***

Kapitel 5.7

Zam stod där vid Corys säng och såg ner på hans slappa ansikte. Det var som om han sov, som om ingenting hade hänt. Samtidigt kunde Zam märka av en negativitet i luften, en vag darrning av en bestående smärta. Cory verkade oberörd, men Zam visste vad som hade hänt och han kunde på något sätt fortfarande se de plågade känslorna i hans ansikte.

Han undrade när Richard skulle komma tillbaka med hjälp. Han undrade om Richard ens skulle komma tillbaka. Kanske hade han bara tagit chansen och smitit iväg.

Nej, tänkte han då. Richard skulle aldrig göra något sådant. Richard skulle göra vad han kunde för att hjälpa till. Men ändå... Zam mindes föraktet han hade känt från pojken för några dagar sedan, han mindes den fundersamma minen från då Cory föll ihop. Han hade inte alls sett orolig ut. Han hade bara suttit där med rynkade ögonbryn...

Plötsligt hördes det steg utanför dörren. Sekunden därefter trycktes handtaget in till sovsalen ner och dörrskivan sköts upp. Zam backade automatiskt några steg och vände sig mot de nyanlända.

Det var Richard som hade öppnat dörren och nu stod han och höll upp den så att Professor Amain och Professor McGonagall kunde ta sig in. Det blev en spänd stämning i luften. De två vuxna stegade snabbt in i rummet och efter ett kort ögonblick stod de lutandes över pojken i sängen.

"Vad hände?" frågade McGonagall stelt utan att sluta undersöka Corys slappa ansikte. Amain hade börjat ta hans puls.

Zam förstod att frågan var menad till honom, men han kunde inte få fram några ord på tungan överhuvudtaget. Den tillfälliga tystnaden verkade göra rektorn otålig och hon slängde en blick upp mot pojken med höjda ögonbryn. Zam försökte, men kunde inte få fram ett svar. Han hade ingen aning om vad som hade hänt, han kunde inte förklara det. Förvirringen fanns fortfarande kvar i hans sinne och nu arbetade hans hjärna för fullt för att förstå händelsen.

"Han föll ihop", sa Richard då - väldigt korthugget - i Zams ställe.

Richard gav Zam en menande blick som antagligen skulle säga åt honom att ta sig samman.

Zam bet sig i läppen och sänkte ner händerna i fickorna. Han behövde lugna ner sig. Hans hjärta var fortfarande upproriskt, trots det att hans andning återgått till det normala.

Det verkade inte som om professorerna ville fråga något mer. Det viktiga nu var att se till att Cory var okej. Efter ett kort tag rätade de på sig och blickade mot de två tonårspojkarna längre bort.

"Vi tar honom till sjukstugan", sa McGonagall stramt.

Zam nickade kort.

"Det är nog bäst om ni två stannar här. Madam Pomfrey jobbar bäst i stillhet."
-

När de två professorerna hade försvunnit ut ur rummet rann all energi Zam hade kvar bort. Det kändes som om benen skulle vika sig under honom och han kände hur tröttheten slog ett slag mot hans panna. Han gav ifrån sig en lång, utdragen utandning och lät kroppen falla så att han satte sig med en duns på närmaste säng. Han placerade armbågarna på låren och vilade sitt huvud i sina händer. Det ljusa håret föll ner över hans ansikte.

Allt hade gått alldeles för fort för hans sinne och nu var han tvungen att samla ihop alla pusselbitar och gå igenom vad som hänt. Det dumma var att han inte visste om allt stod rätt till med Cory eller inte. Han visste inte om pojken hade fått svåra skador, fysiska som psykiska, eller om han bara haft ett tillfälligt, mentalt sammanbrott. Eftersom Cory hade en hjärnskada kunde dessa saker säkert vara fullt möjliga, men det enda han kunde vara helt säker på var att pojken var i goda händer. Det var trots allt Madam Pomfrey som skulle ta hand om honom.

"Vad har hänt?" frågade Richard plötsligt och bröt därmed den framnalkande tystnaden som sänkt Zam i tankar.

Zam tittade upp på sin vän och kunde inte dölja oförståelsen i blicken. Richard visste väl lika mycket som Zam om vad som hade hänt?

"Vadå?" frågade han kort, lättades över att rösten lät normal.

Richard knyckte lite med huvudet åt Zams håll.

"Din nacke", svarade han. "Vad har hänt?"

Zam bet sig löst i läppen och förde ena handen mot nacken. När fingertopparna snuddade vid samma ställe där Cory rört honom skickades en brännande stöt av smärta ner längs med ryggen. Än en gång fick han bita ihop för att inte visa sin reaktion. Det brände något olidligt där han höll sin hand och inte blev det bättre. Han klarade inte ens av att hålla kvar mer än några sekunder.

Han såg upp på Richard igen, letade efter ord att svara med.

"Jag vet inte", sa han. Han hade helt enkelt ingen förklaring.
-

Den kvällen var stämningen i sovsalen väldigt spänd. Det utbyttes en hel del osäkra blickar, men Zam var inte den som fick ta emot dem. Ingen visste vad de skulle säga. Professor Amain hade kommit upp till deras sovsal och meddelat att Cory inte hade några fysiska skador, men att denne fortfarande inte hade vaknat och att de inte visste någon orsak till händelsen. De fyra pojkarna hade fått berätta - en och en - om vad som hade hänt så att Amain kunde föra vidare informationen till Madam Pomfrey lite senare. Nu väntade alla på att dagen skulle vara över. Antagligen hoppades de andra på att detta nästa dag skulle vara glömt och allt skulle återgå till det normala; men Zam hade aldrig kopplat ihop något med Cory till "normalt". Vare sig om han skulle vara som vanligt dagen efter eller inte så skulle det inte vara detsamma som förut. Zam var skärrad av händelsen, fortfarande lite i chock. Han hade dock lugnat ner sig och övertalat sig själv till att visa den oberörda lättsamhet han var menad att utstråla, vad som än hände.
-

Det ljusa skenet från badrumslampan var tillräckligt för att lysa upp det lilla rummet. Zam såg på sig själv i spegeln, studerade de tydliga dragen i ansiktet och tittade in i de ljusa, trötta ögonen. Håret var en enda röra och trots det kliande behovet av att fixa till det hade han inte ork nog till att kamma det. Han försökte platta till det som stod ut så gott han kunde. När han gav upp suckade han smått och lät armarna hänga längs med sidorna. Då fördes blicken mot spegelns vänstra sida och fästes vid kanten av hans nacke. Inget syntes, men Zam visste att det var något som inte stod rätt till. Han hade inte kollat upp det än - det som Richard hade frågat om - men kände att det nu var en passande tid. Han hade ingen aning om vad han skulle få se då han vred lite på sig för att blotta vänstra sidan av sin nacke.

Ett rött märke, det var det han först lade märke till. Det värkte lätt i Zams hjärta då han såg det, mest för att han inte hade någon aning om varför det var där. Den röda nyansen i hans skinn tonades ut i kanterna, men trots detta spred sig färgen över större delen av nacken. Det såg nästan ut som en brännskada av något slag; i mitten fanns nämligen ännu ett märke, ännu mörkare än det förra, inte större än ett par centimeter, otydligt format i hans hy. Han rös av synen, men tvingade sig till att än en gång röra vid nacken. Den brännande känslan slog upp på nytt och Zam kunde se sig själv grimasera i spegeln.

Vad hade Cory gjort med honom egentligen? Varför hade pojken fallit ihop från första början? Och vad hade de där gråa, själlösa ögonen betytt?

Det visste han inte, och det var nästintill omöjligt att någonsin få veta.

Jättebra! Mer!

Tack för responsen Solkatten; det uppskattas. ^.^

*


Vi hoppar ungefär en vecka framåt och säger hallå till jullovet! Hope u like it! (Och kommentera gärna; så att jag får veta era synpunkter, och hur många som läser ) ♥
***

Kapitel 6.1

Hej,

Det var ett tag sedan jag skrev ett brev till dig nu. Jag minns att du alltid ville att jag skulle berätta hur det gick för mig varje månad under mina första år. Nu känner jag att jag borde göra det; berätta om vad som händer; speciellt nu när Durmstrang ligger nere. Jag är förvånad över att du inte har skrivit till mig och frågat om hur det är.

I alla fall; Skolan flyter på som vanligt och det är inte mycket att berätta om det. Vi har fått en del nya (tillfälliga) klasskamrater från Durmstrang. Deras lektioner i Skandinavien verkar ha varit lite annorlunda från våra, men de har anpassat sig bra.

Det jag egentligen ville skriva är just om en av de elever som kommit hit. Han heter Cory Nalin och har en hjärnskada. Professor McGonagall bad mig att ta hand om honom, så nu har jag ett ansvar över honom. Saken är den att hans föräldrar inte är hemma över julen. De är på affärsresa och de kan inte ta emot Cory under jullovet. McGonagall frågade mig därför om jag kunde ta hand om honom under de kommande veckorna också. Det knepiga är att hans föräldrar inte vill att han lämnar skolan; fast det är inte så konstigt; om jag var de skulle jag också vara orolig över honom...

Det jag vill säga är i alla fall att jag inte kan komma hem över julen. Jag får tillbringa jullovet på Hogwarts. Hoppas inte att det gör något. Om jag hade fått reda på detta tidigare skulle jag såklart ha skickat en uggla direkt.

Du kan väl meddela pappa om detta också? Jag har bara tillåtelse att låna en uggla i taget, så det skulle underlätta. Tack.

Din son,

Zam
-

Zam rörde sig genom korridorerna upp mot uggletornet. Just den här delen av slottet verkade tyst och öde. De flesta eleverna var nog uppe i sina sovsalar och packade sina saker. Jullovet var på ingång och sovsalarna hade redan börjat pyntas inför julen. Zam hade aldrig behövt stanna i skolan över något lov. Det här skulle bli första gången. Cory, som hade återhämtat sig så gott som fullständigt efter den underliga händelsen för en vecka sedan, var anledningen till detta. Det var därför Zam hade tagit beslutet att skriva till sin mor. Hon behövde ju trots allt veta varför hennes son inte skulle komma hem som lovat.

Zam såg ner på brevet han höll i sin hand. Hans mors namn, Diana Rode, stod skrivet med tydliga bokstäver. Det var så länge sedan han hade skrivit något till sina föräldrar nu. Det kändes konstigt. Det låg inte i hans natur att berätta om allting som hände i hans liv.

Han kramade åt kuvertet hårdare mellan sina fingrar och skyndade på stegen lite. Desto snabbare han kunde komma tillbaka till uppehållsrummet desto bättre. Han ville inte att hela elevhemmet skulle vara tomt då han kom tillbaka. Tåget tillbaka till King’s Cross station skulle nämligen gå samma eftermiddag. Dessutom hade han lovat att gå förbi Gryffindor innan de skulle iväg.

Zam rundade precis kröken som ledde till uggletornets ingång då något plötsligt stoppade hans framfart. Eller också så var det han som stoppade dennes framfart. De två personerna hann inte uppfatta mer än en glimt av den andre innan de gick in i varandra.

Zam staplade automatiskt åt sidan några steg och tittade förvånat på den han hade mött. Samantha Elwira reagerade istället genom att backa bakåt och tittade upp från det papper hon hade i sina händer. Zam mötte hennes ljusa ögon och kände hur en svag hetta av skam spred sig i hans ansikte.

"Oj, förlåt!" Samantha var den förste att yttra sig. "Jag var helt uppe i andra tankar. Jag såg dig inte."

Zam försökte på något sätt avvärja hennes ursäkter.

"Nej, jag med", fick han ur sig, snubblandes på orden. "Jag menar; Förlåt. Jag såg mig inte för."

Samantha, som hade fått en ytterst svag, rosa nyans på den annars ljusa hyn hon hade på kinderna, gav ifrån sig ett stelt leende, sedan tog hon några snabba steg framåt och försvann bortåt korridoren.

Zam stod kvar en stund, tittade aningen förvirrat efter flickan då hon försvann bakom nästa krök, och försökte samla fattningen. Hans hjärta hade börjat slå oväntat hårt mot hans bröstkorg och han gillade inte den vaga, stickande smärta som den medförde. Han förstod inte sin egen reaktion. Han brukade inte skämmas över sådana här saker. Han hade tränat bort att bry sig om pinsamheter. Ändå kände han att hettan höll sitt tag om hans ansikte och att skammen över den hastiga händelsen låg kvar.

Han påmindes plötsligt om vad han hade tänkt göra och såg till att han höll brevet stadigt i sin hand. Han kunde se ingången till uggletornet bara några meter framför honom. Han såg till att börja gå så att han kunde skicka iväg brevet till sin mor.
-

Även om man kunde säga att Cory var återställd från händelsen för en vecka sedan så hade Zam märkt av en förändring hos honom. Han var inte lika oberörd nu som han hade varit innan. När Zam tänkte efter så hade han alltid känt av en viss känsla från pojken; en känsla som han inte kunde identifiera, men som ändå hade varit där. Det enda möjliga Zam kunde komma att tänka på var osäkerhet, för Cory såg ut som vanligt, men denna känsla hade förstärkts något betydligt i hans ansikte. Han såg sårbar ut, besvärad på något sätt.

Zam studerade hans ansikte ett bra tag; de där isblåa ögonen som tittade ut i intet. Fastän han inte kände sig så bekväm med pojkens ovanliga iris så var det långt mycket bättre än den gråa, dimmiga färgen som hade täckt hans ögon för en vecka sedan.

"Vad ska du hitta på nu då, när du inte ska hem över lovet?" frågade Richard plötsligt och väckte därmed Zam ur sina tankar.

Zam vände bort blicken från Cory som satt på sängen bredvid honom och fokuserade uppmärksamheten på sin vän istället. Med en lätt axelryckning försökte han förmedla sitt svar.

"Det måste finnas något att göra", funderade han högt och lade upp ena foten på sängens kant för att vila armen på knäet. "Några förslag?"

Richard fnös.

"Du kommer att få en massa dötid, det är en sak som är säkert."

Zam kunde inte riktigt tolka hans stämma, men valde att le lite snett åt kommentaren.

"Som vanligt då", sa han med en lättsinnig ton och såg på när vännen stängde ihop sin koffert.

Det blev tyst en stund. Nu när Richard hade packat klart fanns det ingenting som bröt stillheten.

"Jag ska över till Gryffindor en sväng", sa Zam plötsligt. Han kände att det var god tid för honom att ta sig dit och hälsa dem en god jul. "Vi ses snart."

Richard gav ifrån sig en kort nickning som hälsning och Zam försvann ut ur rummet. Cory hade han lämnat efter sig. Under jullovets gång skulle det antagligen vara han som höll honom sällskap, men det var ingen idé att börja med det i förtid.

Jättebra! Känns dumt att skriva samma sak efter varenda kapitel... xD

Aw, tack! :3 Jag uppskattar det ändå, ska du veta.