Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen

Ny läsare här, har nyss läst allt, helt övernaturligtsupermegaawsomebäst du skriver!!
Rue är en av mina favorit karaktärer, och att få följa spelen i hennes vinkel, skrivet med sådan otrolig kvalité är magiskt!
Helt underbartperfekt skrivet ♥
Väntar med spänning på nästa kapitel!!
Bevakar som tusan!!
Lycka till med provet och allt det

viktor, Tack så jättemycket, det betyder mkt att få sånna komentarer!♥ Provet gick väl sådär, haha.
Jag har skrivit lite på nästa kapitel, så håll utkik, jag hoppas att det blir klart snart

TJOHO

jippi

Ingen orsak!!
Ok!!
Yeay! längtar så otroligt efter nästa kapitel!

Så, finaly är det här kapitlet klart. Det är inte så jättelångt, men nästa kommer nog bli längre. Enjoy!
------------------
Kapitel 14, En kamrat.

Jag är minst sagt chockad. Jag sväljer och talar sedan.
”Vill du... Vara i lag med mig?”
Jag väntar på svaret.
”Varför inte?” börjar hon ”Du räddade mig med de där målbålgetingarna. Du är smart nog att fortfarande vara vid liv. Och jag verkar inte kunna bli av med dig ändå”
Hon blinkar mot mig efter sista meningen. Jag ler nästan.
”Hungrig?”
Jag kastar en blick mot köttet bredvid Katniss och sväljer. Ja, visst är jag hungrig. Hon har skjutit hela två djur.
Jag kliver fram, smått nervöst. ”Jag kan fixa dina sting” säger jag.
”Kan du?” säger Katniss förvånat ”Hur då?”
Jag tar fram en näve löv som läker dem från packningen och visar henne. Hon frågar var jag hittade dem.
”Här omkring.” svarar jag ”Vi har alltid med dem när vi jobbar i fruktträden. Det finns några bon där. Det finns många här med.”
”Visst ja, du är från Distrikt 11. Jordbruk. Fruktträdgårdar, va?” Jag nickar ”Det är därför du kan flyga mellan träden som en liten fågel.”
Jag ler, det är en av de få saker jag faktiskt kan och är bra på.
Katniss rullar upp byxbenet och visar mig sticket. Inte illa, men jag har sett värre hemma. Folk som fått hela bon på sig.
Jag stoppar in bladen i munnen och börjar tugga på dem. Katniss ser ut att undra vad jag gör. Efter ett tag lägger jag på den geggiga massan på hennes knä och väntar på reaktionen.
”Ååh” säger hon förvånat.
Jag ler, jag vet precis hur det känns. Även jag har fått ett stick, hemma.
Hemma. Det känns som om det var evigheter sedan jag var hemma. Även om det bara var, tja, en vecka sen? Jag saknar dom därhemma. Men jag har inte tid att sakna dom, någon skulle kunna anfalla mig vilken sekund som helst, och då skulle jag vara död på några sekunder. Det är hemskt att tänka så, men sanningen är sanningen.

Vi äter köttet, som är det vi kallar vildhöna i Distrikt 11, och nötter som smakar lite som palsternacka. Det är så gott med köttet, så gott. Jag har aldrig ätit ett helt lår förut.
”Ta det andra också” säger Katniss och nickar i den riktiningen.
Jag stirrar på henne. ”Säkert?”
Ja, det menar hon tydligen. Jag hugger in på det och blir riktigt mätt.
”Jag trodde ni i Distrikt 11 fick mer att äta än vi andra, eftersom ni odlar maten själva?” frågar hon.
Jag stirrar ännu en gång på henne. ”O nej, vi får absolut inte äta grödorna.”
”Arresterar de er eller något?”
Jag berättar. Vi sitter en stund och pratar om våra Distrikt, likheterna och olikheterna. Jag har alltid trott att de fick mycket kol i tolvan, men det visar sig vara rätt fel.
Senare på kvällen lägger vi upp maten och delar upp den på två, ifall vi skulle komma ifrån varandra. Det känns riktigt bra att ha en kamrat att förlita sig på. Åtminstone känns det som om jag kan lita på henne, men om det är rätt eller inte, det vet jag inte.
Jag lägger även upp det andra jag har, vilket är ett par extra strumpor, lite vatten och en slangbella.
Katniss sprider också upp det hon har. Jag får syn på ett par mörkerglasögon och drar efter andan.
”Hur fick du tag i de där?” frågar jag och pekar på de.
”I ryggsäcken. De har varit helt värdelösa hittills. Stänger inte ute solljuset och det blir bara svårare att se.” svarar hon.
Hon vet alltså inte vad det är till för. ”De är inte mot solsken, de är för mörker!”

Superawesome! ♥

Ååh vad braa ♥ ♥

Bevakar! Fantastisk berättelse.

Awesome!!!