13 och såld

Taack!


Kapitel 63


Jag skyndade mig ut, och smög ut genom den vägen som Aiden hade visat mig. Jag kunde inte gå den vanliga vägen, eftersom det var mitt på dagen och alla byborna var ute. Jag kom till skogsbrynet och smög in. Jag memorerade vägen i minnet innan jag började gå djupare in. Solens ljus gav träden, buskarna och gräset en ljusgrön färg, som var väldigt fin. Det såg ut som paradiset.
Jag höll mig borta ifrån stigen, eftersom jag var ensam. Det var ljust, mitt på dagen, men ändå kunde jag inte låta bli att kasta en blick över axeln. Det kändes som om någon följde efter. Men nej, det inbillade jag mig säkert bara. Men trots att jag var säker på det kunde jag inte hålla blicken rakt fram, utan försökte hålla koll på området runt om mig.

Till slut kände jag den svaga doften av rök. Jag log och visste att jag var nära nu. Sedan tog det inte lång tid innan jag var där. Jag möttes av två små flickor, efter några sekunder kände jag igen de som tvillingarna som hade frågat mig så mycket om mitt tidigare liv under mitt första besök.
De kände igen mig direkt och hjälpte mig in. Jag möttes av några leenden, men ingen fäste så mycket uppmärksamhet vid mig, vilket var skönt. Jag gick nästan obemärkt till Rose.
"Hej, Alice! Letar du efter Elijah?" frågade hon vänligt.
"Nej, det är Ashton", svarade jag med ett leende.
"Jaha", log hon. "Han är där borta och tränar de små pojkarna."
Jag gick till stridsträningen och såg Ashton lära upp pojkar runt nio år. De var så söta. En liten blond pojke ramlade när en annan kille stötte sin pinne i honom för hårt. Pojken började direkt gråta där han satt. Jag gick fram till honom och hjälpte honom upp. Alla slutade träna. Ashton kom fram till mig och killen.
"Hej Alice", sa han och vände sig mot pojkarna. "Se till att ni inte slåss för hårt, det är bara träning, okej?"
Han vände sig mot mig igen och väntade på svar.
"Jag har information", sa jag.
Han log stort. "Berätta."
"De har tagit över Trega, och de områdena norr om staden. De har redan haft kontroll över västra Pistore. Nu pressar de motståndarna uppåt mot landsgränsen, så de kan döda de när de väl har kommit dit. De har hittat ett samlingsställe i Trega, för motståndare, och ett helt läger. Troligen är de döda nu", berättade jag kortfattat. "Just det, de skulle börja arbeta söder om huvudstaden också, samtidigt. Det kommer bli svårare att skicka meddelanden, eftersom allt kommer genomsökas. De planerar att bränna och plundra byar, och döda alla motståndare och de som säger emot eller inte vill samarbeta."
Ashton såg bekymrad ut. "Det var verkligen inte bra", sa han.
Jag skakade på huvudet. "Han vet att ni finns, han kommer leta efter er mer än någonsin. Om någon av era spioner skulle bli avslöjade skulle han eler hon dö innan ni visste ordet av, efter att ha blivit torterad i extrema former", sa jag.
"Det ser inte bra ut för Pistore", svarade Ashton.

Superbra!!!
Jag förlåter dig t i l d a...

Tack! ♥ Känner mig lugn nu...


Kapitel 64


Efter samtalet hade jag rusat upp till slottet igen, innan någon hann märka att jag var borta. Jag satte mig ner vid mitt skrivbord och tog upp en skrivbok jag hade fått av professor Herke. Jag började upprepa alla bokstäver som jag kunde utantill. Jag doppade gåspennan i bläcket och gjorde ett tydligt A. Sedan fortsatte jag. Jag svor till när jag gjorde ett O med en stor bläckklump.

Det blev snart skymning och jag blev tröttare och tröttare. Jag tittade ut genom fönstret. Det var en fin solnedgång. Jag såg som tur var inte byn, som var så grå och dyster. Jag såg kullar och träd och skogar. Det var vackert, och längre bort såg jag en liten by. Men sedan såg jag en folkhop, som bara kunde vara soldater. Många soldater som red i riktning mot byn. Jag visste att de skulle besöka byn. Eller besöka, plundra och förstöra var mer passande ord. I det orange solskenet såg jag hur de stegade in. Och efter ett litet tag såg jag en liten orange låga på ett av husen. Men det var inte en liten låga, det var en stor eld som snabbt spred sig.
Jag ställde mig snabbt upp och märkte inte att någon kom in. Jag lutade mig ut ifrån fönstret för att se.
"Är du upprörd?" frågade Richard.
Jag vände mig snabbt om. Jag var alltför uppskakad för att kunna gömma mina känslor. Men ilskan minskade jag. Efter min fars död hade jag börjat fatta allvaret. Nu ville jag bara hämnas.
"Du..." började jag långsamt och kollade ut genom fönstret igen. Små svarta prickar, de flesta i en grupp på fem, sprang ifrån elden. Som små myror vars stack hade satts i eld.
"Vadå?" frågade Richard med en annorlunda röst och gick till mig. Han tittade ut genom fönstret och såg samma sak.
"Du förstör folks hem", viskade jag.
"Det är nödvändigt", svarade han kort.
"Jag förstår verkligen inte hur", sa jag.
"Det behöver du inte, men du ska veta att jag inte gör det för nöjes skull."
Jag kokade av ilska, men hejdade ett trotsigt svar. Jag tittade på Richard.
"Det är ändå folks hem och fristad. Varför låter du dina soldater förstöra byarna?"
"Byarna? Hur kan du vara så säker på att jag har bränt ner flera stycken?" frågade Richard med en hårdnande röst.
Jag blev chockad över mitt misstag.
"Jag..." började jag men kom inte på någon bra lögn.
"Har du fått reda på något som du inte borde?"
"Jo... asså.. jag..." stammade jag men kom fram till att jag skulle vara tvungen att säga sanningen. "Jag råkade höra lite, kanske."
Richard gav mig aldrig en örfil, som jag hade väntat, utan började skratta.
"Vad hörde du?" frågade han och lade sin hand på min rygg och ledde mig ut i korridoren. Vi gick runt lite överallt, men jag passade mig för att han inte styrde oss mot fängelsehålorna.
"Att ni hade tagit över Trega. Och områdena norr om Trega, och hela västra Pistore. Att ni skulle plundra byar, och bränna ner de om det behövdes."
"Vi plundrar inte, Alice. Vi tar sådana saker som de ändå inte behöver, som kan hjälpa vår armé", inflikade Richard.
"Men ni tar ju pengar, som de behöver till mat. Och det är väl inte så många krig som ni kan lägga pengar på, och armén är ju stark."
"Men nya rekryter betyder mer mat, vilket betyder större behov av pengar."
"Sluta skaffa mer soldater då, ni har ju redan så många."
Richard skrattade igen. "Det verkar omöjligt att övertyga dig", sa han. "Jag antar att du syftar på din före detta bror, Lucas var det?"
"Arthur", svarade jag snabbt. Richard hade rätt. Visst tänkte jag på den hemska dagen när de hade hämtat honom och pappa och soldaterna hade bytt mig mot pengar.
"Ja... Arthur. Vi behöver fler soldater", sa Richard.
"Men ni förstör hela familjer", fortsatte jag att protestera.
"Utan soldaterna skulle familjer vara döda när motståndare tågade in."
"Varför skulle de som vill störta dig döda folk som lider på grund av dig?" svarade jag skarpt och stannade upp.
Richard stirrade på mig.
"Säger du att jag ska störtas? Att det blir bäst så?" frågade han hotfullt och jag ångrade mig direkt.
"Nej", svarade jag osäkert.
"Så ifrågasätt mig inte. Jag vill inte att något av våra samtal ska leda till detta igen. Glöm Arthur, Abel och din gamla far. De är inte din familj längre. De kommer aldrig leta efter dig om de vet vad de gör."
"Nej, för Arthur vet jag inte vart han är, min far är död och Abel är försvunnen, det är svårt att hålla kontakten då", sa jag trotsigt och vände mig om och gick. Han skulle aldrig låta mig lämna slottet så jag gick till min kammare. Direkt när jag stängde dörren bakom mig ångrade jag mig grovt.

Superbra!!!
More?
Varje gång jag skriver ett inlägg lägger du upp ett kapitel!

Jag vet, that's how I do it.



Kapitel 65



Vad hade jag gjort? Varför var jag så himla dum? Hur kunde jag ha sagt sådär? När det äntligen började gå bra, kunde jag inte hålla mig längre. Det var idiotist.
Jag stod lutad mot min dörr som jag nyss hade stängt efter mig. Jag kände mig dum och skamsen. Det ända jag ville göra var att gråta över min egen dumhet.
Fylld av arga och ledsna känslor gick jag fram till mitt fönster och öppnade det. Den väldigt svaga doften av rök nådde mina näsborrar och jag tittade ut. Den stora lågan brann fortfarande, om den bara kunde sluta. Det var som en liten låga och en veke. Från början var veken gyllene vit på ett vitt stearinljus. Men sedan, kom lågan. Veken, som var byn, blev snabbt mörkare och kröp ihop. Stearinet, som representerade folket, flydde åt alla håll och stannade inte förrän de nått botten på utsidan av ljuset. Lågan blir större och snart är veken mörk och ful, och är böjd som ett uppochnervänt U. Men där slutar det inte. Det fortsätter brinna, och ju mer stearin (eller ju fler byar) som brinner rinner mer stearin ner, till botten av ljuset. Där tror de att de är trygga och bosätter sig där, stearinet har stelnat. De märker inte att fler byar bränns, ljuset blir mindre. Det märker de först när lågan är mycket nära. Många bybor, som bosatt sig dör, eftersom det är bara en del av det torknande stearinet som hinner smälta och kan rinna ut på bordet. Sedan, när hela ljuset är slut, och det ligger stearin överallt, får byborna bosätta sig i tomheten, där det inte finns någonting.



Den följande dagen blev inte som förr. Jag undvek Richard som hela tiden försökte söka upp mig, säkert för att ge mig en läxa, eller sätta mig i fängelse. Jag var hos professor Herke, men var hela tiden lika rädd för att han skulle komma instormandes, det var ju den enda platsen som han visste vart jag var och hade mig fast. Men han kom inte. Så efter mycket beröm om min framgång ifrån Herke, fortsatte jag att vandra runt på slottet. Jag visste inte vad jag skulle göra, eller vart jag gick. Ut i skogen var inget alternativ.
Efter vad som kändes som en evighet gick jag till min sovkammare. Jag antog att Mathilda skulle vara där och vänta på mig och fick en stor chock när Richard stod framför mig. Innan jag hann gå ut stängdes dörrarna bakom mig. Jag hade inte noterat att vakterna stod där.
Jag skämdes fortfarande, inte för att jag hade sagt sanningen, utan för att jag hade sagt den till Richard.
"Hur fick du reda på att Milson är död?" väste han hotfullt.
Jag visste att jag var tvungen att ljuga, även om jag skulle vara död om han fick reda på det. Jag kom inte på någon nog bra lögn och höll tyst.
Richard tog två stora och snabba steg till mig och gav mig en örfil. Det brände till och jag bet mig i läppen för att inte gråta.
"Svara", väste han.
"Jo... j-jag har bara h-hört det", sa jag med en darrande röst. "Ett r-rykte."
"Vem berättade för dig?" frågade han utan att bry sig om en tår som långsamt trillade ner för min kind. När tåren kom inom området där hans hand hade träffat brände det till.
"Jag k-kommer inte ihåg, en v-vakt tror jag. Jag kan inte namnet", stammade jag fram.
"Utseendet?"
"K-kommer inte ihåg", upprepade jag.
En stunds tystnad följde. Den var obarmhärtigt lång.
"Så det är sant?" frågade jag ynkligt när jag hade slutat gråta tyst.
Richard svarade inte, och om jag inte hade vetat om det sen tidigare hade jag tagit det som ett ja.
"Jag vill veta exakt vem som berättade för dig", väste Richard. "Den vakten ska få betala för sin dumdristighet."
"Jag kanske ändå hade fått reda på det", viskade jag.
"Ifrågasätt mig inte. Jag kommer samla varenda vakt, och du ska se vem det är, om du inte berättar namnet nu."
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag önskade att jag hade ljugit om något annat, eller i alla fall inte anklagat någon. Hur skulle jag veta att de jag hade hört om inte var några spioner? Till och med Benson kunde vara en spion. Jag kunde inte heller bara välja ut någon på måfå.
"Jag vet ju inte", sa jag fötvivlat. "Jag kommer inte ihåg hur han såg ut. Jag vet inte hur jag ska kunna känna igen honom."
"Om du någonsin säger något sådant igen, kommer jag göra ditt liv till en inte lika så rolig upplevelse", väste han innan han gick.
Jag stod och stirrade stumt in i väggen. Sedan sjönk jag ihop förkrossad.
Jag var ett barn! Tretton år och några veckor. På denna lilla tiden hade mitt liv blivit ett helvete, och om jag inte passade mig skulle det bli ännu värre om det ens var möjligt. Jag klarade inte det här längre. Detta var för hemskt.
Egentligen trodde jag aldrig att han skulle göra något mot mig. Men de som jag tyckte om kunde han ta hur som helst. Stephanie skulle vara ett tydligt mål.

Guuuuud så bra!!!!
Moar?

Tack!
Of course... ^^


Kapitel 66



Efter att Richard hade gått var jag fortfarande förkrossad. Jag ville få mina trotsiga svar att försvinna, att jag kunde göra om allt igen. Men det kunde jag inte.


Jag lade mig tidigt. Mathilda blev rejält förvånad när jag hade borstat håret och bytt om till nattlinne. Men jag hade bara lett svagt och sagt god natt. Hon hade inte kunnat göra annat än att acceptera det.
Den natten sov jag oroligt. Drömmar om min döda far och fler drömmar om Abel som ligger skadad flimrade förbi, den ena hemskare än den andra. Jag såg Abel ligga skadad längst bort i ett hörn på en övergiven gata. Jag sprang mot henne, men hur mycket jag än sprang så kom jag inte tillräckligt nära för att kunna röra henne. Hela tiden viskade hon svagt:
"Alice... Hjälp mig, det gör ont."
Det fick min desperata försök att nå henne bli värre och mer intensiva. Jag försökte hela tiden förklara att jag inte kom närmare, men varenda gång jag öppnade munnenn och yttrade mig kunde hon inte höra mig för att jag var för långt bort.

Jag satte mig spikrak upp i sängen och skrek. Först var det av drömmen, men när jag såg den mörka gestalten som iakttog mig bredevid min säng och den höjda kniven vars blodiga blad skimrade i månskenet, så skrek jag av ren rädsla. Vakter kom instormande med en fackla och grep mannen. Det var fyra män i mitt rum, tre vakter och en man med en svart jacka. När två vakter höll fast honom med ett svärd mot strupen förde den tredje facklan till mannens ansikte, för det var väl en man? Jo, det var det. En hemskt ful man. Utstående ögon som utsrålade hämndlystnad stirrade på mig med en hungrig blick. Munnen var förvriden i en grimas som syntes vara en blandning mellan ett hånflin och ett ljudlöst skrik av ilska och frustration. Näsan hade en onaturlig vinkel och ur näsborrarna rann det mörkt, tjockt blod. En vakt hade slagit honom rakt på näsan för att kunna ta honom. Mannen stretade emot och om vakterna hade släppt, hade han tagit ett språng mot mig. Han lutade sig liksom framåt för att komma närmare mig.
Jag kurade ihop till en liten boll och grät okontrollerat. Rädslan var så stor som den kunde bli. Jag hade nästan blivit dödad i sömnen. Frågan var bara varför. Richard kunde inte ha gjort det. Jag visste det, nej, det var någon som ville mig illa.
Jag darrade som ett asplöv när Mathilda kom in i min kammare. Hon flämtade till och rusade till mig. Hon kramade om mig och vaggade mig långsamt fram och tillbaka. Jag grät mot hennes axel som jag redan hade gjort alldeles för många gånger redan.
"Jag ska döda dig", väste mannen som fortfarande gjorde allt för att komma lite närmre.
Vakten med facklan slog honom hårt i magen. Mannen stönade till och vek sig dubbel. Jag kände inget medlidande för honom.
Richard kom inrusande och såg från mig som blev lugnad av Mathilda, till mannen som fortfarande stirrade hatiskt på mig. Richard klev snabbt framåt och sparkade mannen i magen. Ett par vakter kom efter honom.
"Hur understår du dig att komma mitt i natten och försöka döda min dotter?" röt Richard ilsket och slog mannen igen flera gånger. Jag tyckte att det räckte men kunde inte förmå mig att säga något.
En av de nykomna vakterna hejdade Richard efter en stund. Richard frustade som en tjur men lugnade ner sig. Han vände sig mot mig. Jag tittade på honom också.
"Ta honom till fängeslehålorna, tio vakter ska vakta honom och sedan kommer jag och tar hand om honom", befallde Richard med en behärskad röst.
"Ja, sir", svarade en vakt och de började knuffa mannen framåt. Mannen lutade sig mot mig och försökte att ta sig loss.
Precis vid dörren lirkade han sig kom han ur vakternas grepp och rusade framåt mot mig. Det var fantastiskt att någon hann reagera, för själv hann jag bara skrika till och sedan var han fast igen.
Mannens ögon lyste av hans galna hämndlystnad, men vad hade jag gjort?

Richard satte sig bredvid Mathilda som satt på kanten och jag som satt lutad mot kortsidan och lät mig kramas om. Han stirrade på mig med vädjande ögon.
"Mathilda, jag skulle vilja prata med min dotter ensam", sa han.
Mathilda fick inte gå. Jag ville inte vara ensam med Richard.
"Nej", snyftade jag ynkligt och tryckte mig mot Mathilda. "Snälla, jag vill att hon stannar här."
"Låt gå", svarade Richard kort.
Han tog min hand. Jag höll den varma handen.
"Jag är ledsen. Vet du vem han är?" frågade Richard vänligt, men det lät inte särskilt vänligt.
Jag skakade på huvudet. Jag hade inte den blekaste aning.
Det enda jag visste vara att han vill döda mig, och hade varit farligt nära att göra det.

Meeer

Awesome!!!
Gud så bra!!
Moar?

Here it comes!



Kapitel 67


En stor, mörk bloddroppe höll på att torka på stengolvet. En flicka kom in och torkade snabbt upp den och gick sedan igen. Onödigt tyckte jag då, det var en sån liten handling, men sedan var jag glad för det. Jag skulle inte vilja påminnas om den skräckslagna känslan jag fick när jag såg honom stå där i mörkret redo att mörda mig.
Mathilda satt med mig länge. Richard gick efter en liten stund, vilket gjorde mig lättad. Han hade inga känslor, och skulle bara döda mördaren, och sen var allt bra.
När morgonens ljus började synas hade jag slutat skaka, bortsett från små darrningar i händerna. Mathilda sa åt mig att vila.
"Jag kan inte", sa jag och skakade på huvudet.
Mathilda log vänligt och varmt. "Jag är här hela tiden", sa hon sedan lugnande.
Jag blundade efter en stund, men bilden av den mörka gestalten dök hela tiden upp på insidan av mina ögonlock.
Att sova var uteslutet, jag var för upprymd för det. Men samtidigt som jag var klarvaken, så var jag hängig. Så jag blundade och lyssnade på när Mathilda sysslade med alla möjliga saker.
Det kändes som om jag hade vilat i en evighet, men när jag öppnade ögonen var det tidigt på morgonen. Men ändå kunde jag inte förmå mig att ligga kvar i sängen längre. Jag satte mig försiktigt upp. Fast ändå kände jag känslan av yrsel och att samtidigt ha ont i huvudet som man alltid fick när man reste sig för fort. Trots det så ställde jag mig upp och snart gick det över. Mathilda såg trött ut, hon hade mörka ringar under ögonen. Hon hade sitt bruna hår i en knut. Hennes hår började bli grått och rynkor började synas vid ögonen. Hon var inte ung längre, och kunde ha varit min mor. Hon betydde mycket för mig, mer än vad de andra anade.
"Mathilda", sa jag vänligt. "Ska du inte gå hem och vila?"
Men hon bara skakade på huvudet. "Självfallet inte", svarade hon direkt.
"Du ser jättetrött ut", insisterade jag. "Gå hem och vila, jag klarar mig."
Mathilda övervägde saken, och jag var säker på att hon skulle stanna vad jag än sa. Men hon nickade till slut. "Det kanske är bäst", suckade hon och gick fram till mig. Hon kramade om mig.
Jag kramade tillbaka och såg henne gå. Efter en stund så bytte jag om till en klänning och borstade mitt hår. Jag var inte hungrig, så jag struntade i frukosten. Jag gick genom korridorer som jag aldrig hade sett förut, och då kändes slottet skrämmande stort. Jag gick och gick, och kom fram till framsidan av slottet, så man såg slottsgården. Genom ett fönster såg jag hur en bödel slipade sin yxa.