Just a hollow sound [SV]

jättebra längtar till nästa

Megabraa

Tack så mycket!
Jag hoppas att ni har haft en bra jul och önskar er nu även ett gott nytt år.
Nu kommer fortsättningen!
***

Kapitel 6.2

Du litar på Thomas, försökte Zach påminna sig på vägen ner för trappan, men för ärlighetens skull så var han inte så säker längre. Hjärtat slog envist i bröstkorgen på honom och nervositeten var om ens ännu värre än när han skulle träffa kungen. Eller också så låg denna känsla på ungefär samma nivå som då. Han hade inte tid att lista ut vilket. Han andades lugnande andetag och koncentrerade sig mest på att ta varje steg ner för trappan utan att snubbla.

Det som skrämde honom mest var ovetskapen om vad piraterna ville honom. Skulle de ge sig på honom, vara arga på honom? De borde i alla fall ha fått informationen att han själv inte var frivilligt involverad i det som hände. Om inte så tänkte han själv säga det till dem. Men vad han skulle säga om sig själv och sin bakgrund var däremot något han inte hade någon aning om. Det fick helt enkelt bli som det blev. Nu var det ändå för sent att vända om. Och kaptenen skulle inte skicka ner honom i en dödsfälla bara sådär; eller?

-
Sakta, sakta tryckte Zach upp dörren som ledde in till piraternas näste. Han mindes rummet som mörkt och dunkelt, fullt av pirater och med en massa hängmattor till sovplatser längs med sidorna. Men synen som mötte honom var annorlunda. Inte väldigt, men tillräckligt för att Zach skulle förvånas av den. Istället för ett gemensamt bord fanns där två, avlånga träytor. Antagligen hade de bara dragit isär dem. Stolarna stod tomma, men runtomkring fanns piraterna - som på var sida om rummet. Zach kunde känna igen dem som stod på den vänstra sidan. Det var Bill, Char och Luke och några andra han sett skymten av någon gång under sin tid på skeppet. Till höger kände han däremot inte igen någon alls, förutom mannen som hade gett honom den åtråfyllda blicken i värdshuset. Det var så tomt på folk. Zach mindes dem som många fler. Men många pirater hade stupat i striden mot Donzai, och det fanns inte många kvar från den gamla besättningen.

Thomas syntes inte till. Det gjorde Zach ännu mer nervös. Han sökte med blicken över det stora utrymmet, men kunde inte finna hans ansikte. Istället fastnade blicken på Bill, som synade honom från topp till tå med en sammanbiten min helt utan känslor. De andra piraterna från den ursprungliga besättningen på Dark Angel hade samma uttryck i ansiktena. De stod med armarna i kors, eller också så lutade de sig kaxigt mot bordets sträva yta. Zach vågade knappt vända blicken mot de nyare piraterna. Om han var tvungen att välja en sida som han kände sig tryggare hos, så var det just den han kände igen. De som alltid hade varit där.

Tystnaden var olidlig. Zach steg försiktigt in i rummet och stängde motvilligt dörren efter sig. Inte förrän då sneglade han bort mot mannen från värdshuset och de som Char hade tydliggjort var skeppets tjänare. Deras ansiktsuttryck var misstänksammare, om inte fulla av hat. De var inte så många som han trott. Bara sju, åtta stycken, men det var tillräckligt för att Zach skulle må illa av nervositet.

"Här är han", sa Bill plötsligt, med blicken nu riktad mot andra sidan av rummet. "Är ni nöjda nu?"

Det fanns ett tydligt missnöje i båda grupperna. På högersidan var det tydligt att männen var... besvikna. Och några skickade föraktade blickar mot Zach som tog emot dem med en ansträngt lugn min. På vänstersidan fanns där istället en spänning som Zach inte kunde tyda av. Han var inte heller säker på om han ville det. Istället tog han några steg in och väntade på vidare instruktioner. Alla tycktes stirra på honom. Det var obehagligt, eftersom tystnaden fortfarande låg tjock i luften.

"Det här är patetiskt", hörde han plötsligt någon från högersidan säga med tydlig avsky i rösten.

"Det var ni som valde att gå med i besättningens lägre rang. Pojken hade inget med det att göra", sa Luke med en sansad röst. Han lät lite som Mr Hillington när han använde den stämman. Det passade inte riktigt in till en pirat. Men om det var något Zach hade lärt sig så var det att Dark Angels besättning hade stolthet. Och det var något som bara den gamla besättningen bar på. De nya hade ingen aning om vad det innebar att vara en del av det här skeppet.

Det var nog också anledningen till varför de ursprungliga piraterna var så negativt inställda till de nya. Zach var helt säker på att de avskydde dem - precis som han. Det hade han gjort nästan redan innan han stigit in i det här rummet.

"Jag har aldrig hört något om en tvilling", fnös den mer bekante mannen ut från höger och han såg på Zach med en helt annan blick från vad pojken kunde minnas.

"Han har aldrig varit känd bland er del av piraterna", svarade någon okänd person från andra sidan.

"Ni är helt enkelt för korkade för att förstå er på omvärlden", spottade Bill ur sig med lätt rynkad näsa.

En kort tystnad följde och Zach kände hur nervositeten ömsom släppte, ömsom steg i hans mage. Det var som om kvällen skulle hålla på så här tills det var dags för honom att gå upp igen. Kanske slapp han middagen. Kanske slapp han att äta med dessa opålitliga pirater.

"Blir det något käk eller?" frågade någon precis då Zach hade bestämt sig för att dra slutsatsen att det inte skulle bli något.

Han stelnade till och spände hörseln, lyssnade efter svaret. Det kom inte förrän flera sekunder efteråt.

"Fixa fram maten", sa Bill med låg röst till den bakom honom, som genast började röra sig ut ur samlingen.

Zach hade inte tänkt på dörren som kunde skymtas i vänstra hörnet, men nu såg han den tydligt. Det var antagligen vägen till Dark Angels kök - eller vad som kunde tänkas likna ett kök. Någonstans måste maten komma ifrån.

"Vem är du då?" frågade plötsligt mannen från värdshuset och spände blicken i Zach. "Något måste du väl vara, om du nu är tvilling till pojken. Eller är du bara lite skräp de hittade på vägen och tänkte att de kunde utnyttja?"

Att bli tilltalad direkt var inte vad Zach hade förväntat sig med tanke på de senaste minuterna, men nu när han blev det kände han en växande självsäkerhet.

"Det finns inte mycket att berätta", svarade han med högburet huvud och mötte mannens blick med samma, sprakande ögon.

Bill skrockade från andra sidan, men Zach brydde sig inte om det. Piraten började bli sig själv i alla fall. Av någon anledning kändes det lugnare. Det fick säkerheten i Zachs bröstkorg att växa sig ännu större.

"Jag är en Ferren", lade han då till.

Han hade förväntat sig någon form av reaktion från piraterna, men de till höger bara stirrade oförstående på honom.

"Och det betyder?" frågade en av dem med en hånfull stämma. De andra skrattade lågt. De verkade inte ta Zachs uttalande på allvar. De flesta var antagligen över tio år äldre än honom.

"Att mina förfäder var adelsmän", svarade Zach bestämt. "Att jag bor i en herrgård. Att jag har tonvis med pengar. Att jag är rikare än vad ni någonsin kommer att bli."

Männens ögon smalnade. De såg inte glada ut att få svar på tal, men det gjorde Zach nöjd.

"Något mer ni vill veta om mig?"

Innan någon han svara på denna nästintill spydiga fråga öppnades dörren i hörnet igen och piraten som innan gått iväg kom tillbaka med ett par tallrikar mat.

"Hämta er mat i köket", sa denne korthugget. "Zach; sätt dig ner."

jättebra

Tack Jen93! Ledsen att det inte kommit något på typ tre veckor, men så fort det är lite färre som kommenterar glömmer jag liksom bort det.. o.O Men som jag har skrivit innan så tänker jag inte sluta med denna förrän den faktiskt är färdigskriven.
Nu fortsätter vi, tycker jag!
***

Kapitel 6.3

Zach satt ledigt men bestämt på sin stol. Hållningen fanns där alltid och förändrades inte för att han satt med ett annat sällskap. Maten på hans tallrik såg inte så inbjudande ut, men hungern växte sig som vanligt ganska stor vid den här tiden av dygnet och han hade vant sig vid att äta mat i lägre klass. Att däremot äta bland en massa okända pirater - utan Chris - fick honom att inte ens röra vid gaffeln. Han visste att han skulle bli ett hånmotiv, bara för att han hade vett och etikett; till skillnad från de andra.

Alla hade inte satt sig tillrätta vid borden ännu. Zach hade slagit sig ner på den vänstra sidan och försökte att flytta stolen så långt bort från höger som möjligt. Han satt med ryggen mot dörren och trappan upp, men kände sig ändå lite säkrare när han hade utgången så nära.

Det var vänstersidan som tog först; den ursprungliga besättningen. Under tiden de andra väntade hade de iakttagit Zach noga, men denne hade fått en triumfliknande känsla att göra sig märkbar i bröstet, så han brydde sig inte om det. Han behöll sitt självsäkra ansiktsuttryck och började tänka ut svar som skulle passa till eventuella frågor.

-
När alla hade fått mat framför sig och slagit sig ner på någon av stolarna var det enda som störde tystnaden bestickens klang mot varandra och trätallrikarna. Zach hade kniven och gaffeln i handen, men högg inte in på sin mat. Istället studerade han kniven med en viss försiktighet. Piraterna skulle kunna sticka deras egna knivar i bröstet på honom när som helst. Denna tanke hade fått hans sinnen att förstärkas, och han hade helt enkelt inte tid till att sleva i sig vad som fanns på hans tallrik. Gång på gång uppfattade han blickar som var riktade mot honom, och de vändes inte bort bara för att han tittade ditåt. Från det vänstra bordets egen sida märkte han att männen såg på honom med smått rynkade ögonbryn. De undrade antagligen varför han inte åt, men verkade inte bry sig tillräckligt mycket för att påpeka detta. Från bordet bredvid var det mer nyfikna, men också misstänksamma blickar. Kanske hade det varit ett misstag att berätta om hans rikedom, men han skakade av sig dessa tankar och fokuserade på känslan som tydde på att han var mycket bättre än dem.

"Om du inte är hungrig kan du likaväl gå upp med maten till din bror", sa Bill plötsligt en bit ifrån pojken och slängde en ogillande blick på honom. Denne hade börjat visa upp sin verkliga personlighet; den hårda sidan.

"Han får egen mat", fick Zach ur sig, försökte låta övertygad om saken.

Bill bara ryckte lite ointresserat på axlarna och ägnade uppmärksamheten åt att bita i ett kycklingben han höll i ena handen. Zach höll blicken på honom ett tag, men denne verkade ha slutat bry sig helt om vad han gjorde, eller inte gjorde. Däremot lät tanken på att gå upp igen väldigt lockande. Men eftersom det här som sagt var chansen för honom att visa upp 'sin dolda styrka', så tänkte han inte lämna rummet förrän Bill eller någon annan från dennes gäng sa åt honom att göra det.

"Hur kommer det sig att den där saken inte behöver anstränga sig ett skit på det här skeppet?" frågade plötsligt en från andra bordet. Några av piraterna tittade upp med höjda ögonbryn. På ett sätt sa deras blickar "Varför bryr du dig?", men en annan känsla kunde också tolkas. Var detta det missnöje som Zach hade sett skymten av innan?

"Han är Kaptens samlarföremål", svarade Bill plötsligt, med en röst som lät delvis hånfull, delvis hotande. "Skulle du använda en porslinsfigur att sopa golvet med?"

Några skrattade - från båda sidorna. Zach kunde inte se det roliga, och någon oförklarlig ilska steg inom honom när de pratade om Chris som om denne inte var levande.

Saken. Samlarföremål. Porslinsfigur. Vad hade dessa människor egentligen för uppfattning om pojken?

"Han skulle gå sönder direkt", fortsatte Bill som om pausen aldrig inträffat. "Man skulle kunna tro att någon som varit pirat i hela sitt liv skulle vara lite mer... skrämmande."

Några fler skratt ekade i rummet. Dock var de flesta från den högra sidan, då några från den vänstra hade fått sammanbitna miner fasttryckta i ansiktet.

"Han är farligare än er i alla fall", kommenterade Zach utan sin egen tillåtelse. Rösten hade låtit hotfull, som om han varnade dem för något. Som om han skulle ge dem stryk om de ens nämnde hans bror igen.

De nya piraterna bröt ut i gapskratt. Än en gång fann Zach inte det roliga i situationen. Han bara satt och vägde dem med blicken med en stel hållning och spänd käke.

"Du borde hålla koll på vad du säger, plutt." Bill såg bort mot honom. Zach mötte bara blicken i en flackande sekund. Det var tillräckligt för att upptäcka varningen i hans ord. Och den tog han till sig.

"Jag tror att vi pirater har lite mer koll på läget än vad en uppnosig unge har", sa den mer bekante mannen från höger och lutade sig lite över bordet för att se mer skräckinjagande ut. Hans avsmalnade ögon tydde på förödmjukelse.

"Är du säker på det?" frågade Zach med en oberörd stämma. Han brydde sig inte om Bills varning. Han var redo för det här. "Sist jag kollade så fick 'ni pirater' inte ens komma i närheten av Chris. Lite svårt att bilda en uppfattning då, eller?"

Mannen reste sig hotfullt upp med handflatorna placerade på bordet. Stolen sköts undan och tippade över på sidan med en smäll. Men mer hann han inte göra förrän piraterna från Zachs bord också hade ställt sig upp. Skärande, metalliknande ljud tydde på att de drog sina svärd. De ställde sig som i en försvarsposition och hade blickarna stint borrandes in i mannen som talat. Zach visste inte riktigt vad han skulle göra, eller hur han borde reagera med tanke på vad som hände. Men en sak uppfattade han; Dark Angels besättning - dess riktiga besättning - var villig att beskydda honom. Eller också så hade de bara fått order om det.

Mannen på andra sidan tittade lite surt på piraterna, gav Zach en varnande blick och plockade vårdslöst upp stolen från golvet. Efter det att han satt sig ner igen placerade de stående piraterna sina svärd i bältena och slog sig ner de också.

"Lika olydig som den andra bortskämda skitungen", muttrade Bill bortifrån långsidan.

Zach valde att inte ens bry sig om den kommentaren.

Jättebra

Haha, dryg han är! ^^
Jättebra ♥

suveränt

Det känns som att jag har missat en hel del här, haha. Får se när jag tar mig tid till att läsa det jag... inte har läst. x)

Tack så jättemycket!

Solkatten: Haha, ta den tid du behöver. Jag tvingar dig inte till att läsa.
***

Kapitel 6.4

När Zach gick över däcket hade mörkret lagt sig runt honom. Stjärnor beströdde himlen och ljusen från hamnstaden precis bredvid lyste upp omgivningen. Trots den mysiga stämning som natten förde med sig så bidrog staden med vissa motsatta känslor. De närmaste byggnaderna kastade hotfulla skuggor över skeppet och Zach kände sig inte fullt så trygg där han gick. Han ville att det skulle bli gryning, så att han och Chris kunde gå ut på stadens gator och han skulle få känna friheten. Men han var osäker på vad frihet egentligen betydde. Skulle han bli fri först när piraterna lät honom gå, eller var han redan fri? Han lät ena handen stryka relingens räcke och kände kylan tränga sig in i hans kropp. Vindarna var mer barmhärtiga. Trots den kalla blåsten från samma dag så var det lite ljummare nu. Lite trevligare.

Zach tryckte ner handtaget till hytten och steg in i den varma luften. Dock hade denna också börjat besudlas av nattens kallsinnighet. Han fick se Chris ligga i hängmattan med ett avslappnat, slutet uttryck i ansiktet. Denne andades lugnt och stillsamt, såg så fridfull ut där han var. Detta fick Zach att försiktigt ta de sista stegen in och han stängde dörren med yttersta varsamhet. Om hans tvilling sov eller inte kunde han såklart inte avgöra, men han tänkte inte chansa. Han gick med tysta steg mot sin egen säng, tillät sig att slappna av innan han satte sig på den mjuka madrassen. En till blick bort mot Chris, sedan kröp han förnöjt ner under täcket och slöt ögonen. Tankarna på att de befann sig i en hamn - vid en riktig handelstad - fick lugnet att stiga inom honom. Även ifall Sydamerika låg långt bort ifrån England så hade han aldrig känt sig mer hemmastadd på flera veckor.

-
Han väcktes vid gryningen. Chris stod vid hans säng och väntade tålmodigt på att han skulle vakna till.

"Blev det sent igår kväll?" frågade pojken med en positiv stämma och ett retsamt leende lyckades leta sig fram i hans ena mungipa.

Zach gnodde sig i ögonen och gav ifrån sig en gäspning. Hans sinne var sömndrucket och kroppen tung. Det kändes inte som om han hade sovit mer än ett par timmar. Men han ignorerade den sövande känslan och lät täcket släppa sitt tag om honom när han satte sig upp.

"Det tog sin lilla tid", sa han trött. Han försökte fortfarande blinka bort de sista, suddiga prickarna från ögonen.

Chris log mot honom.

"Men det gick bra, hoppas jag?" frågade han med smått höjda ögonbryn.

Zach gäspade igen, men gjorde allt i sin makt för att återfå den självsäkra gnistan han hade förgående kväll.

"Jag tror att jag skaffade mig några nya fiender", sa han i ett försök att låta lättsam.

Chris studerade hans ansikte en stund. Zach mötte blicken så oberört han kunde och valde inte ens att tänka igenom sina egna ord. Det skulle antagligen bara förstöra den positiva inställning han hade inför dagen. Att de nya piraterna inte gillade honom kunde han leva med. Vad gjorde det ändå? Han hade inte direkt planerat att bli vän med dem.

Ett tag funderade han på om han skulle berätta för Chris om vad de hade sagt om honom vid matbordet; hur de helt hänsynslöst hade talat om honom i Zachs närvaro. Men något sa Zach att det inte var någon idé, som om hans tvilling inte skulle bli förvånad. Så han höll tyst om saken.

-
Det gick fort att få i sig lite frukost och göra sig redo inför dagen. Kaptenen mötte upp de två tvillingarna uppe på däck. Det var full rulle bland de andra piraterna. De pratade om saker som behövde göras och vilka områden inom provianten de skulle skaffa fram. Några hade redan dragit ut bryggan och var på väg iland. Solen sken och det verkade bli lite varmare den här dagen till skillnad från den förgående. Zach var uppspelt, men andades lugnt och försökte hålla sig undan vimlet av de många männen runtomkring. Kaptenen pratade lågmält med Chris en bit ifrån. Eftersom det inte såg ut som om mannen ville att Zach skulle lyssna så stängde han av hörseln och blickade in mot land. Gatorna var annorlunda i dagsljuset. Men inte på ett dåligt sätt. Gatorna var öppna och fulla av liv. Vägarna var belagda med stora, ljusbruna stenar. Allt såg så hemtrevligt och fridfullt ut. Till och med en sådan liten detalj som några fint sydda gardiner vid fönstren gjorde Zach på bra humör. Ivern märktes av i bröstkorgen. Han förstod knappt varför, men så här glad hade han inte varit på flera veckor.

"Zach?"

Zach uppfattade sitt namn bakifrån och identifierade genast rösten som kaptenens. Han vände sig om för att möta mannens blick. Han var inte så väldigt förtjust i att behöva tala med honom, men som alla andra i besättningen borde han visa respekt.

De höll kvar blickarna på varandra en stund och kaptenen verkade fundera ut vad han skulle säga. Men något sa Zach att denne redan hade tänkt på alltihop. Han ville bara skanna av Zach innan de skulle gå iland.

"Gör som Chris säger, och spring inte runt på egen hand", sa denne ändå tillslut. Rösten hade låtit allvarlig och tung. Hans tillit till pojken var antagligen inte på topp.

"Självklart", påpekade Zach utan större svårigheter.

Chris kom gåendes mot honom och Zach vände sig om för att gå vid hans sida. Tvillingen sneglade lite på honom. Blicken var förebrående, men ändå rätt lättsinnig. Zach kunde tyda av något i den. Han visste inte om han såg rätt, men han kände plötsligt hur ett slag av uppfostran slog mot honom. Han kände sig tvingad att vända sig om igen och slängde en respektfull blick på kaptenen.

"... Kapten", lade han till som om han inte ens hade avslutat sin förra mening. Sedan gjorde han en enkel bugning med överkroppen och log.

Kaptenen bara såg på honom med den makt han alltid utsöndrade, lika likgiltig som Chris brukade vara. Men Zach kunde skymta en svag strimma av nöjdhet och det fick hans säkerhet att stiga enormt. När han då åter vände sig om mötte han Chris blick på nytt och den här gången höjde pojken bara lite roat på ögonbrynen.