Vi som är osäkra på om vi är kära och på om våra eventuella förälskelser gillar oss tillbaka och är allmänt förvirrade

Jag har bara varit riktigt kär i en person en gång under hela mitt liv. Som tyvärr inte var kär i mig tillbaka. Så jag har väl inte mycket att skriva här egentligen..

Förutom att jag är lite kär i rubriken på den här tråden.

HAHAHAHA ORKAR INTE MED MIG SJÄLV.
Hur kan jag ens få känslor för någon jag inte träffat?? Känner mig så dum eftersom jag bara sett bilder på hen Men jag har fått för mig att hen är jättetrevlig och hen har så bra musiksmak och min kompis har pratat om hen och ååååh. Kommer leva ensam resten av mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Jag är inte kär i den här personen jag tänker på just eftersom jag inte känner honom men det är som om jag har blivit "besatt" av tanken.
Det är så att vi i gick i parallell klasser 6-9 och jag tänkte inte något speciellt om honom annat än att han såg bra ut.
Men så märkte jag i vårterminen av nian att han tittade på mig.
Jag satt med en kompis och tittade mot hans håll och jag märkte att han tittade mot mitt håll flera gången snabbt, som i smyg. Jag tänkte att det kanske bara var en slump men jag började i alla fall kolla om han tittade på mig igen, om ni fattar.
Men det var bara när han trodde att jag inte såg som han tittade.

Nu går vi på olika skolor och ser honom bara på bussen någon enstaka gång, vi bor inte ens i samma by.
Men han är liksom kvar i mitt huvud och nu börjar jag nästa tro att det bara är något jag skapat i mitt huvud för att jag känner mig så jävla ensam och är typ desperat efter kärlek. För vilken skans finns det att han skulle gilla mig, för han är verkligen så mycket snyggare och jag var mer "tönt" stämplad medan han höll till med de mer "cola".

Sen är det det att om han nu skulle tycka om mig så hatar min bästa kompis hans bästa kompis( hans kompis är verkligen ett as, de verkar så olika förstår inte varför de är med varann). Men i alla fall..
Jag orkar inte. Förlåt för lång text behövde bara skriva av mig.

Allt är så jävla komplicerat.

Igår kväll lyckades jag övertala mig själv att berätta för personen jag är kär i hur jag känner.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde medan jag väntade på hennes svar...
Men hon svarade så himla fint. Det känns faktiskt mycket lättare nu...
♥

Alltså jag gillar då en kille vi kan kalla honom J... Hans bästa vän som går i min klass som vi kan kalla för N. N och jag brukar lixom prata ganska ofta som kompisar gör. Medans jag och J brukade prata och ragga. Men nu har J fått för sig att jag och N raggar vilket INTE alls stämmer och det hela är så djävulskt komplicerat... *suck*

Min bästa vän skulle 'perfect matcha' mig med nån i min klass, och hon tog min crush!! (Hon vet inte om att det är det)
Men grejen är att han har en flickvän al ready :c
Fast de har bråkat ganska mycket, så jag kanske har en chans snart? Han brukar ju faktiskt prata med mig, frivilligt! ^^

Okej så jag berättade för killen jag är kär i hur jag känner för honom. Vi är fortfarande vänner, men inget mer.

jag har börjat crusha på en kille i min klass och vi är bra vänner och han brukar prata och retas med mig och jag började crusha på honom för att mina vänner sa ''neeejmen seriöst jag tror han gillar dig!!!'' och nu är jag livrädd how about you

Jag gillar en kille som är helt perfekt. Han är snäll, lojal, rolig, glad, gullig, positiv, en superbra vän som är jättemysig och fin. Han är en sån som gärna är hemma och chillar, som gör allt för sina vänner och som aldrig skulle såra någon medvetet. Han är som en sunshine som får mig att må bättre och bli gladare bara jag ser honom. Han är ganska blyg och tyst och man måste verkligen visa att man vill prata med honom för att han ska öppna sig. Plus att han är den snyggaste människan i min ålder jag någonsin träffat (och det tyckte jag redan innan jag började gilla honom eller ens prata med honom). Fast det är verkligen bara ett plus. För hans personlighet är det som får mig att falla mest den här gången. Jag känner mig så förvirrad. För jag har aldrig någonsin bråkat med den här killen. Det är såklart bra. Men alla andra gånger jag blivit kär så har det börjat med bråk. Jag har alltid gillat komplicerade, lite svåra och smått otrevliga killar innan. Det här borde kanske inte kännas märkligt men det gör det. Han är så olik alla andra jag någonsin träffat. Han är bättre än oss andra. Han är en bättre människa. Och jag vill ha honom. Så jäkla mycket. Jag behöver honom. Ibland tror jag att han gillar mig med. För han tittar jätteofta på mig när han tror att jag inte ser. Och om jag upptäcker honom då tittar han generat bort, ibland rodnar han sådär lite gulligt. Han pratar heller aldrig med någon av de andra tjejerna i klassen. Han skämtar aldrig med dem eller startar en konversations som han gör med mig. Till och med den populäraste tjejen har sagt att är den tystaste person hon träffat. Det innebär att han väljer mig framför henne. Vilket känns otroligt. Men ganska kul. Inte för att det behöver betyda nåt, men det känns bara som om han är rätt för mig.